Senaste kommentarerna i forumet

... finns i gemenskap, att få stöd av andra här. Och att så småningom kunna pay it forward, som många här lägger mycket engagemang i.
Att komma över de första dagarna är viktigast. Att ta beslut och ge sig själv chansen att hålla fast. Heja!

Försov mig, ingen morgonpromenad, hann inte ta lunch, ingen lunchpromenad, jobbade över två timmar, ingen kvällspromenad. Totalt 837 steg idag ? Åt det som fanns hemma, kallrökt lax på bröd, plus en morot, sötmandlar och pumpakärnor som mellanmål. Och sen toppade jag hela skitdagen med 100 g choklad. Det var jag fan värd. Tvekade inte ett ögonblick!

Ja, ja. Skitdagar ska också leva. Imorgon blir det ännu en skitdag, och det lär bli ännu senare imorgon än idag. Det är väldigt roligt, men intensivt. Men just att det är roligt gör att tiden går väldigt snabbt. Inga sega stunder alls.

Just nu prioriterar jag jobbet och jag gör det för mina kollegors skull. Först och främst för min kollega som kan vara ledig, eftersom jag ersätter henne, och för min nu närmaste kollega som sliter sitt hår. Jag försöker stå så stadigt jag kan, bidra med allt jag kan, jobba undan, lugna, medla, ryta till om det behövs.

Fast jag brukar inte ryta, jag repeterar ”gör så här istället” och försöker ha tålamod. Ingen tjänar på att man förlorar humöret. I morse fick dock min nu närmaste kollega en skopa ovett av en annan kollega pga något fel han gjort. Han som skällde är en bittergubbe som letar fel hos andra, utan att vilja inse att på det han själv presterar har bäst-före-datumet gått ut för länge sen.

Jag sa åt min nu närmaste kollega att han ska tänka så här: ”Vad bra att NN fick någon att skälla på, då slipper kanske någon annan undan den här gången.” Man tar en för laget liksom. Skakar av sig det. Det är bittergubben som har det allra jobbigast egentligen, som måste leva med sig själv hela dagarna. Fel uppstår då och då, ingen gör det med vilje och det finns alltid orsaker till att det blir fel. Skälla hjälper inte. Man ska bara ta reda på varför det blev fel och täppa till luckorna så det inte uppstår igen.

Sen ringde jag upp den skällande kollegan i eftermiddag och sa ”Jag vet inte varför det blev som det blev, men jag försöker rädda situationen nu och blir det fel igen så är det mig du får skjuta”. Hans svar ”Öh, nä det tänker jag inte göra”. Vilken tur ?

Från och med torsdag är jag ledig sju dagar, tjoho! Nyåret firar jag med yngsta dottern och hennes pappa, möjligen ex-svärisarna. Rådjurssadel har dotterns pappa utlovat. Jag ska köpa en smarrig efterrätt. Orkar inte laga mat. Orkar inte ens tänka på att laga mat.

Hoppas slippa jobbatankar i natt. Eller jobbdrömmar snarare. Jag är inte riktigt vaken, det är bara min hjärna som jobbar. Precis som det inte är tillräckligt att den håller på hela dagen, sen ska den sätta igång på natten också. Suck.

Stickat 15 varv har jag gjort också, mycket bra återhämtning för skallen. Samtidigt har jag tittat på ett avsnitt av ”Vår tid är nu”. Mysig tv-serie.

Kram ?

Jag minns inte exakt hur länge, men har för mig att de första tre veckorna var värst. Jag kände mig typ hela tiden på vippen att börja gråta eller bli rasande. Och det var som en kall, tryckande känsla i hjärnan. Sen, som du skriver också, så var jag lite vimsig ett tag och hade svårt att fokusera. Efter den första månaden så blev det lugnare med känslorna. Jag kunde fortfarande bli sugen i vissa situationer, men det försvann också vartefter i och med att man skapade nya snusfria vanor. Typ kaffe och snus efter frukost lärde man om till att det bara är en till kopp kaffe man är sugen på. Så länge som jag drack kunde jag få lite sug vid första glaset, men det blev också mindre med tiden (och nu när jag inte dricker slipper jag ju det helt..) När det hade gått ett halvår var jag nog rätt över snuset, och nu känns det nästan absurt att jag har snusat, det känns lika lockande att stoppa en prilla under läppen som att gå omkring med en hoprullad strumpa i armhålan. Helt meningslöst, med andra ord, varför skulle man göra det... Till de positiva effekterna: Jag har lättare att somna, nikotin verkade ungefär som koffein på mig, jag var ofta uppe i varv när jag skulle sova. Jag har jämnare humör, det var väldigt mycket mer intensivt, upp och ner och så försöka parera med snus... Mina tänder håller sig vita mellan de årliga tandläkarbesöken. Jag är också mindre trött, när jag snusade blev jag ofta ganska matt. Sen den konstigaste effekten: under de senaste 10 åren (då jag var snusberoende) så fick jag när jag var trött och på väg att somna ofta en surrande, elektrisk känsla som svepte genom hjärnan (tänk dig ljudet från lasersvärden i Starwars). Den kom kanske 2-3 kvällar i veckan, och försvann sen när jag slutade snusa (försvann även de perioder då jag slutade under en kortare tid men åkte dit igen). Jag tror helt enkelt att min kropp signalerade att det var för mycket gift i omlopp. Min kropp var helt klart stressad av nikotinet och jag är väldigt glad att jag har slutat. Så kämpa vidare, det är jobbigast i början!

*blää*... det var då till att ha en riktig hemsk dag... Men ändå kul effekt ditt sluta-snusande fick på banktjänstemannen!

Att bli "ren" i så god tid som möjligt inför operationen måste vara en riktigt bra drivkraft. Det är trots allt en begränsad tid du kommer få ha just denna nivå av abstinenselände. Det blir bättre!

*kram* (du behöver den även om du inte kan ge en själv)!

Du är duktig!

.... att aldrig sluta med snuset ?
Usch. Imorgon kommer det att kännas bättre. Kram med taggbuffert, tycker att du är extremt duktig!

Jag hade inte några, men drack ju ofta ute (på restaurang/bar alltså) och sen drack jag ur det som fanns hemma, men konstigt nog inte så det märktes så mycket. Däremot- förra hösten när min man var periodvis bortrest så började jag gå på systemet och handla halvflaskor 3-4 stycken, som skulle räcka ett tag. Det var hemskt varenda morgon jag gick upp och såg hur mkt som gått åt. Jag började också grubbla ordentligt på hur många vita dagar jag hade haft senaste året och det var nog noll. Så jag var ändå väldigt uppfinningsrik. Och ofta ”såååå stressad” så jag bara var tvungen att ta något att dricka när jag kom hem.
Stressad kan jag fortfarande vara men aldrig på det viset.
Mitt beteende, missbruk hade helt klart passerat ett antal gränser de senaste 2-3 åren. Skönt att läsa om detta hemska med en viss galghumor. Vi har ju varit rätt knäppa. Tänker på att jag alltid tog extra slurkar ur mitt glas när jag fyllde på. Hur jag alltid hällde upp lite mer till mig... man blev lite knäpp. Kram!

Vad tråkigt att vara sjuk, men baksmällan är värre, vilken som helst. Småbakis eller hemskt illamående och värk överallt och veta att det släpper först när en tar ett glas vid 17 (16...)
Ja snart ett år. Varma tankar till dig, otroligt bra jobbat ?

Fortfarande sjuk. Ödmjuk.
Saknar att kunna träna, en promenad i skogen.
Tacksam över att vara nykter, att ha klarat det konstigaste året.
Snart. Är det 1 år sedan jag drack.

Önskar er alla en härlig nykterhet, ett vackert tillfrisknande. Nytt fräscht år.
?

Har både skrattat mer än på länge i dag och är på väldigt dåligt humör. Har inte tålamod med något öht. Skulle föra över pengar till barnens ISK-konto. Och det är samma visa varje gång. Det måste till en slags tvåstegsraket för att överföringen ska fungera. Denna raket glömmer jag från ena gången till den andra. Alltid. Ringer banken. Tjänstemannen jag pratade med inledde samtalet med en liten flukt av översitteri. (Förstår att de blir trötta på dessa frågor men) JAG BLEV OMEDELBART VANSINNIG. Informerade att "jag just nu håller på att sluta snusa och inte är på mitt bästa humör. Vill bara berätta det så du vet att det inte är riktat mot dig om du drabbas under vårt samtal." Sedan var tjänstemannen mjuk som smör under hela samtalet. Halleluja!

Jo. Jag ska göra en mindre operation i ansiktet i mitten på januari. Förutom allt annat nikotin bidrar till så ger det dåligt läkekött. Jag är därför beordrad att sluta snusa en månad innan operation. Och inte vill jag orsaka värre ärr än behövligt. Inte i ansiktet i alla fall. Så det är bara att fortsätta kämpa. Men även denna dag har varit för j*vlig rent ut sagt. Fryser, yr, extremt dåligt humör, kognitiva förmågor på noll. Fy bubblan. Nu blir det en kopp te och lite ingefära att tugga på...

Blir ingen kram i dag. Vore bara att hyckla.

Hallå!
Är det nån hemma här ,Torn?
Kliver in och skriver lite...
Ser att ditt liv leker och det är full fart i tråden.Vilket fint liv du har nu.
Va härligt att läsa.
Kram Pilla

Ja, ni gjorde det! Fy fan vad ni är bra ?????????????????

Massor med guldstjärnor till VaknaVacker och Pilla! ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Orkade inte göra 365 stycken dock ?

Kram ?

Och bra jobbat Torn. Fasen va ni är duktiga. ?

Åh vilka bra tips andrahalvlek. Ska lyssna på podden med. Ska börja tänka mer på andningen. Jag märker ofta att jag andas ytligt precis som du sa. Blev medveten om det efter panikattacken. Lägger mer tanke på andningen nu.

Ska kolla om exet är ledig nästa vecka med. Om han kanske kan ta ett par dagar extra.

Jag sökte för avlastning från kommunen förut men fick avslag från lss pga personkrets. De kanske ger mer hjälp nu efter utredningen.

Jag skärskådar min omgivning med helt andra glasögon numer. Jag har flera kollegor som garanterat dricker osunt. Jag håller nog med Torn, de flesta har mer eller mindre problem. Har de inte det skulle de utan problem avstå både en månad och ett år utan problem, men de vill de inte. De står där och köar flera km.

I mitt tidigare liv lät en hel vit månad otroligt långt. Jag försökte inte ens, visste att jag inte skulle klara av det. Det bjuds på alkohol i otroligt många olika sammanhang. I alla jobbsammanhang, även kvällstid på personalfester och konferenser, så borde det inte vara tillåtet. Tycker jag nu. Jag ska jobba på att få med det i vår missbruks- och riskbrukspolicy ? Åh, vad folk på jobbet kommer hata mig ?

Kram ?

Bara skriv och skriv. Ibland börjat orden resonera med sig själva och man kan få riktiga aha-upplevelser under tiden.

Jag har gått KBT och känner igen tänket med ångest. Min upplevelse är också att det enda sättet att slippa ångest är att utsätta sig för det man helst vill undvika. Undvikande gör alltid ångesten värre. Alltid. Jag har stått i kassan på Willys och svettats, och djupandats mig igenom ångestattacker. Det går inte över första gången, man får utsätta sig för det 20 gg.

Googla på medveten andning, ett mycket bra knep att ta till vid ångest, både vid attacker och lågintensiv ångest. Genom att djupandas långsamt syresätter man sig ordentlig och andas sen ut all koldioxid. Personer med ångest har alltid ytlig andning, andas knappt synligt. När man dupandas långsamt signalerar man omedvetet till hjärnan att allt är lugnt, jag har koll på läget. På så sätt kan man lura hjärnan. Men det tar några veckors träning, ingenting av detta är som att trycka på en knapp. Tålamod.

Mycket av ångesten tror jag beror på att du är helt slut mentalt, och även att alkoholen skapar viss ångest. Så var det för mig. Du behöver vila, vila, vila. Stäng dörren till spelnörden och kolla om barnets pappa kan ha sonen lite mer ett tag. Gör sådant som stärker dig. Städning är inget nödvändigt, varken disk eller dammråttor springer ifrån dig. Och blir din kille sur kan han städa själv ?

Försök att ha tålamod och bara tänka nu, nu, nu. På det temat kan jag tipsa om Närvaropodden. Bengt Regnell som driver den podden är också ex-alkis. Han har ett knep som jag har börjat ta till. När något jobbigt händer ska man bara tänka okej, okej, okej, okej. Ända tills okejet liksom landar i magen och axlarna sänks. Acceptans. Det som händer det händer.

Kram ?

Skriv på bara, det hjälper en mer än vad man tror. ? Jag har också varit nykter snart ett år, började min resa samma dag som Se klart. Hon har skrivit massor här. Läs hennes tråd om du vill, så har du att göra ett tag och hittar saker som hjälper dig. ? Kram

Att du slapp gömma skiten alltså. Först skulle de fulla burkarna smusslas ner i källaren och gömmas, sedan skulle de drickas i smyg. Därefter skulle de tomma burkarna gömmas för att senare smusslas iväg till återvinningen. Ett ständigt planerande och transporterande av dessa sabla ölburkar.? Allt för att själv må sämre och sämre. Fasen vilken tur att jag fick nog och lyckade sluta med alkoholen.? Har man väl börjat smussla och gömma så är det verkligen dags att ta tag i sitt drickande, man måste inse att man är starkt beroende och att det aldrig blir bättre om man inte tar tag i sitt drickande. Ingen idé att vänta, ta tag i det NU. Det går att blir fri, och för min del är det det bästa som hänt mig.

Kram

Gud vad jag skriver. Rena romanerna. ?

Wow 1 år. Så bra kämpat. Hoppas jag är där sen.

Just nu brottas jag med ett starkare sug. Jag försöker analysera varför och säga åt alkoholdjävulen att sticka.

Jag tror att det triggats idag av extra mycket ångest efter att socialen ringde och sa att det blir utredning. Samt trötthet och bråket med killen. Är väldigt besviken på honom.

När sonen sov tog jag mig ut och sprang. Det hjälper medan jag joggar. Då kopplar jag bort. Lyssnar på en bok och slutar tänka. Men så fort jag kommer hem så kommer allt tillbaka.

Mamma tror att jag nog gått in i väggen och jag kan hålla med. Senaste åren har varit extremt mycket. Sonen som är sjuk, skilsmässa, hund som gått bort osv. Istället för att bearbeta saker har jag druckit vin. Jag har inget sätt att bearbeta känslor, har inga verktyg.

Så när jag inte orkar längre vänder jag mig till vin. Men tänker inte göra det den här gången. Suget och ångesten får vara där tills jag hittar något konkret sätt att ta i tu med alla känslor.

Under min uppväxt så har min syrra kommit lite först då hon mått extremt dåligt och har många diagnoser. Under tonåren sutade jag någonstans att prata om mina känslor och håller allt för mig själv. Jag tror jag kände att jag inte ville/kunde vända mig till mamma för hon hade så mycket med min syster. Det har lett till att jag inte kunnat bråka, inte kunnat prata när jag mår dåligt osv. Det är ofta så att jag inte ens vet varför jag mår som jag gör. Finns inget konkret jag har bara allmän ångest och obehagliga känslor i kroppen. Pratat med en terapuet ett par gånger. Sist när jag började med antidepressivt. Dels gillade jag inte den terapeuten plus att hon körde på kbt och jag vet inte om det funkar för mig. Att man ska gå emot ångesten och göra saker endå. Jag gör redan saker även om jag får ångest av dem. Jag vet att just den ångesten försvinner efter ett tag. Men den här konstanta ångesten då? Hur blir man av med något som är mitt normaltillstånd?

Jag måste hitta verktyg till att hantera ångest och ska söka det.

Hej Anna
Jag har snart varit nykter ett år, och jag kan bara instämma i detta med tiden. Tankar tar tid. Nykterheten också. Det är liksom inget som löser alla problem men däremot ger det en chansen att ta tag i problem, för mig - i viss lugn och ro.
Min stress i livet har minskat enormt men vissa dagar händer det att jag längtar efter att ”försvinna” en stund. Men jag hör till den del av mänskligheten som inte har den möjligheten. Att acceptera det innebär en lättnad. Och förstås en sorg. Men sorgen är övergående och lättnaden är väldigt stark.
Jag mår bra idag, men det är inte så enkelt som att jag mådde dåligt hela tiden medan jag drack. Jag är mindre skam-fylld, har sällan dåligt samvete för randomi saker, och känner att jag lever. Gott nog! Kram ?

Jag har ju det synsättet numera att nästan alla som dricker alkohol är mer eller mindre beroende. Att det är onormalt att dricka alkohol, det är bara det att de som dricker tänker inte på detta eftersom de har fått lära sig sedan barnsben att det skulle vara normalt att dricka. Man ser det så tydligt nu, hur folk blir besvikna om de måste avstå att dricka när de räknat med att dricka på tex en fest. Jag slipper detta nu och har lika kul ändå. Och jag mår alltid bra dagen efter en fest. Så var stolt för att du har avslöjat alkoholbluffen och lyckats sluta. Det är väldigt många som inte har gjort det. De får fortsätta att stå i långa köer och ödsla pengar på ett beroendeframkallande gift som skadar kroppen även i små mängder. Vi slipper sådan skit!

Kram ?

Jag läser ikapp i din tråd och kan bara instämma i att du verkar klok och bestämd, lite tålamod kommer här från mig till dig.
Det där med känslor är klurigt, vi dricker ju ofta på känslor som vi befarar ska komma. När vi slutar dricka blir det snarare så att känslorna vattnas ur lite, och övermannar inte alls på samma vis. Mer att de vinkar från långt bort på vägen, och man får en chans att förbereda sig.
Men att hålla sig från det där skit-vinet (och andra droger för den delen...) är det viktigaste steget. Sen löser sig resten. Kram till dig! (Jag har snart varit nykter ett år, och det är forumets förjänst, eller snarare de fina människor som hänger här!❤️)

Tack pianisten. Jag ska försöka hitta saker jag kan jobba med. Problemet jag har är tid ensam hemma. Sonen är alltid vid min sida. Sen så somnar han typ vid 22:30 och då vill jag sova med. Har nästan aldrig tid själv. Men jag ska försöka hitta korta stunder under dagen där jag kan jobba med ångesten. Fick tipsen nyss av en psykolog att låta ångesten finnas där och följa med. Att inte göra saker för att få bort ångesten utan för jag vill. Ångesren får liksom följa med på ett hörn ändå.

Just nu gråter jag. Killen som varit så stöttande sen min panikattack är nu sur att jag inte orkat göra lika mycket som honom hemma. Visste att det skulle hända. Nu orkar han inte ta ut hundarna. Jag har följt med ut och gått själv. Fixar allt som tillhör sonen men har inte orkat städa och ta hand om disk. Men nu kommer alla krav tillbaka. Det enda pojkvännen vill göra är att spela. Han är ledig en vecka till men jag jobbar. Han är tillochmed sur att jag tänker springa idag men inte orkade gå med hundarna och ta hand om disken. Springer ju för jag känner att jag måste för att må bättre.

Pga att jag mår dåligt så är ena hunden jättejobbig ute. Skäller på allt. Han känner ju att jag är ostabil.

Jag har försökt jobba med ångesten och hålla mig nykter och har liksom inte orkat mer.

Är så tråkigt mest att han bara visar förståelse en vecka sen är det som han tycker jag ska må bra. Det här kommer ju ta ett tag att ändra på.

Så som du beskriver det hade jag lagt mycket fokus på att jobba med ångesten. Sug och ångest går väldigt hand i hand. Absolut ska du ta den hjälp du kan få utifrån men tänk att du kan göra mycket själv också. Läs om övningar på internet. Köp en bok. Jag har också historia med mycket ångest och det bästa jag lärde mig var att våga låta mig känna den, utan att försöka bli av med den.
Sätt dig ner, andas djupt och långsamt och känn allt som känns. Den kommer att lägga sig tillslut. Jobbigt men väldigt effektivt. Träna flera gånger om dagen ostörd om det går.

Egentligen kan jag inte kategorisera mig till en som "lyckats sluta" till hundra procent men jag vågar ändå prata ganska självsäkert om vad det innebär att sluta då jag vänt ett missbruk till att idag, sedan över 1 år tillbaka dricka väldigt lite.
Ett stort arbete efteråt handlar just om att lära känna sig själv, varför man har druckit för mycket. Framför allt acceptera obehagliga känslor och tankar och att de är en del av livet man inte kan fly från.

Mycket tid har lagts, både på att vara full, planera för att vara full och att vara bakfull.. En stor fråga blir ofta, vad gör jag nu med all tid? Det är inte alltid så lätt att svara på. För egen del så är det nog det jag kämpar mest med fortfarande. Att finna mening och lust i saker.

En av de svåraste men kanske viktigaste sakerna med att vara nykter är nog att våga lita på tiden och att de stora förändringar kommer på sikt, inte från en dag till en annan. Ett år kan tänkas som väldigt länge, men i ett liv sett, ingenting och jag själv har "redan" genom min nykterhet fått ett nytt intresse som betyder enormt för mig, det är träning. Det fyller massor av funktioner, både genom att ta upp tid, förbättra min hälsa och välmående och att stilla mitt grubblande och oron.

Jag jobbar på senare tid också med att beskåda mina tankar. Du nämner att du "övertänker" och det kan vara en stor del som i sig självt är en motor till oro och ångest. Man kan tänka att tankar är något som måste finnas och att man inte kan kan göra så mycket åt dem, till och med att de är sanningar.
Tankar är inte sanningar, tankar är bara tankar. Ett befriande experiment du kan prova är att fantisera om alla dina tankar plötsligt försvann och inte fanns mer. Hur stora problem skulle du ha då? Har du ens några problem kvar? Vad kunde du göra då? Varför kan du inte göra det nu?

Så här skrev jag för inte så länge sedan i min egen tråd angående tankar som plågar oss:
"Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, bara acceptera. Om den får bestämma vem vi är idag så är det för att vi själva fortsätter att välja det i våra tankar.
Om framtiden vet vi ingenting, vi har alla möjligheter att välja precis vad vi vill tänka om den.
Oavsett finns alltid ett HÄR OCH NU. Om du verkligen, verkligen väljer att vakna upp ur tankens värd, tittar dig omkring i rummet du befinner dig. Andas, känner, ser, lyssnar, så finns inte de sanningar längre som du håller i tankens värd. I rummet du har omkring dig just nu finns egentligen alla möjligheter att känna vad du vill."

Glöm inte, vilket fantastiskt jobb du har gjort som varit nykter i 114 dagar! Till den ångest du lider av och elden som brinner i dig vill jag bara säga, låt den brinna och träna på att bara titta på! En eld kan bara brinna så länge vi fortsätter slänga in ved. När du sätter dig ner och bara tittar på den kommer den tillslut att slockna!
Det blev ett ganska långt och tungt svar till dig men jag vill ändå avsluta med att klippa in en text till angående bl.a ångest som jag skrev för länge sedan som hjälpt mig mycket. Lärdomen kommer från en bok jag fick av min förra terapeut. "Sluta grubbla, börja leva"

"När allt känns som värst, när du inte står ut, med vad den än kan vara, ångest, oro, stress. Stanna upp, sätt dig ner och känn allt som går att känna i din kropp. Går det verkligen inte att stå ut? Var sitter obehaget? Lys på det med alla lampor du har och glöm inte andas! Vänd dina tankar till att känna allt som känns och inte vad du kan göra för att bli av med det! Det är först då den stora hemska tigern kan visa sig bara vara en liten sur katt och att den lilla sura katten faktiskt går att ta under armen och fortsätta framåt mot en den riktning i livet du vill ha! Målet med den riktningen kanske fortfarande är långt borta, det kanske inte ens går att skymta än, men det är det mäktiga med att ge sig själv en riktning. Det räcker faktiskt med ett fotsteg här och nu så är du närmare, bara du bestämmer dig vilket håll du skall gå. Bry dig inte så mycket om hur långt det är kvar. Det kanske finns en pytteliten oas på vägen att ta sikte på, hitta det lättaste målet du kan och börja!"

Kram