Senaste kommentarerna i forumet

Andrahalvlek - Javisst, menat som: finns det hopp för mig, finns det hopp för alla!
Jullan 65 - Grattis till 8 månader då! Vi följs åt.

Snusfritt i går och detsamma kommer det att vara framöver. Tror jag hade haft nära döden känslor av abstinensen om jag inte hade haft Champixen som dämpar den. TACK medicinen för att du hjälper mig! Är det månne den som samtidigt hjälper mig att inte bli sugen på vin i stället? Trodde nämligen det skulle bli krisigt med vinsuget men det har det inte varit. Nu barnfritt. Röjer i lugn och ro, tänker utan att bli avbruten hela tiden, sitter utan att behöva resa mig fem gånger per minut för att avvärja en kris. SKÖNT!

Kram!

Håller på att trappa ned en annan SSRI, Escitolapram. Något annat än det ni tar Julla och AH men ändå. Har halverat dosen nu under en tid och nu tänker jag att jag står kvar där under min sluta-snusa-period som är under tre månader. Har hittills inte fåt några som helst utsättningsymptom vilket är skönt och en bekräftelse på hjärnans kapacitet att producera signalsubstanser på egen hand tänker jag. Eget påhitt med nedtrappningen men informerat läkare som stöttar.

Kram!

Jag har nu pratat med kvinnan vars man jag alltså berättade om igår. Han har inte druckit sedan juldagen i alla fall. Han menar dock att han har kontroll och inte behöver hjälp. Kan ni tänka er det?

Han var alltså nära att stryka med för två år sedan. Han har nu repat sig tillräckligt att en transplantation inte behövs. Han skulle ta en drink, och blev redlös, men han anser ändå att han har kontroll. Han är inte alkoholist. Han har fullständig kontroll men enda anledningen till att han begränsar sitt drickande så mycket är för att han har en sjuk lever. Även om han inte säger det rakt ut så talar han det om i termer som att det är något han olyckligtvis drabbats av och inte något som orsakats av hans beteende.

Tänk att man kan dricka så mycket att man är nära att stryka med men ändå anse sig ha kontroll över sitt drickande.

Nu gick det aldrig så långt för mig, men nog levde jag i förnekelse angående hur mycket kontroll jag hade på min alkoholkonsumtion.

Jag ska strax ut på promenad igen, trots blåsten. Jag råkar ju ha bosatt mig i en av Sveriges blåsigaste städer, men den är också bland de vackraste. Igår blev det 23000 steg, så idag blir det väl inte fullt så många. Men jag har upptäckt att jag kan uppskatta mitt eget sällskap, utan alkohol. Tidigare blev det väl mycket så att tid för mig själv ofta också innebar alkohol. Jag kunde promenera ett bra tag, efter jobbet kanske, eller en eftermiddag på en helg för att hitta något ställe där förbipasserande var så ofrekventa att man obemärkt kunde njuta av valfri alkoholhaltig dryck. Tyvärr var den väl ofta ganska högoktanig just av den anledningen också.

Jag inbillade väl mig att det var egentid, men det var ju inte det. Det var jag och alkoholen. Nu är det bara jag och jag tycker nog om mig själv mer än alkoholen, trots allt. Annars hade jag väl inte gjort slut med den.

Då har jag en medsyster i den här kampen också ❤️ Som du ser på mitt uttrappningsschema så har jag gjort det otroligt långsamt, och jag ska inte forcera tempot alls. Alternativet är att fortsätta äta samma dos, men då sker ju ingen förändring.

Jag har fått diagnosen kronisk depression. Suck. Jag har testat annan SSRI-medicin, men paraoxetin (som jag tog först) och venlafaxin är verkligen extra bra mot just ångest. Så noradrenalinet ska jag ha lite koll på då, plus serotonin och dopamin. Behöver plugga på lite mer där känner jag.

Kram ?

Känner igen känslan av att toleransen har ökat ett rejält snäpp, det var då jag fick nog. När det krävdes att jag drack nästan en hel vinbox för att bli nöjd, men då blev jag samtidigt apkalas och hade enorma minnesluckor. När man passerat en viss gräns är det bara en sak som gäller - noll alkohol.

Kram ?

Jag äter oxå venlafaxin. Började på 75 mg för många år sedan och har varit uppe i 225 mg i perioder. Men 150 mg är den vanligaste dosen jag tar. Gad är mitt problem och den hjälper mycket bra för det. Jag tänker som du, att man kan trappa ur långsamt, men att det är förknippat med obehag. Så mycket långsam uttrappning, sedan tror jag att det tar ett tag för hjärnan att ställa om och producera serotonin och noradrenalin själv. Inte ett helt lätt företag, men inte omöjlig tänker jag. Lycka till o berätta gärna hur du känner och mår. Ska själv klippa till 75 mg är det tänkt. Kram Jullan

Så otroligt häftig att det rullar på med nyktra ettåringar nu på löpande band!

Kram ?

Så oerhört sorgligt att dina barn ska behöver genomlida det här med sin pappa också. Hoppas det slutar lika bra som det har gjort för dig ❤️

Jag och mina barns pappa var verkligen inte jämställda, förutom på ett plan och det gällde barnen. Det gick och går precis lika bra med pappa som med mamma. Han gör inte som jag, han gör på sitt sätt, men känslan är lika stark och innerlig. Det är så häftigt att se hur yngsta dottern med utvecklingsstörning helt anpassar sig efter de olika ”reglerna” i våra olika hem.

Jag minns hur svårt det var för mig att vänja mig vid att bara ha barnen varannan vecka. Men när jag såg glädjen och kärleken mellan barnen och deras pappa lysa upp ett helt rum, när de återsågs efter en vecka, så blev jag också helt varm inombords. Då körde jag hem till den tomma lägenheten med ett leende på läpparna trots alls.

Våra barn var rätt stora när vi separerade. Äldsta gick första året på gymnasiet och yngsta gick i åttan. På många sätt var det först då vi blev helt jämställda, då blev det 50/50. Även om jag vet att äldsta klev in som en ”extramamma”, vilket hon förstås inte borde ha gjort. Det var nyttigt att hon flyttade 30 mil bort för studier.

Kan du prata med dina barn öppet om pappans missbruk? Det verkar ju onekligen som att förhållandet med den nya kvinnan har gjort att han levlat upp sitt missbruk ett snäpp. Nästa steg är kanske att han förlorar jobbet.

Kram ?

Vad bra att du har klarat 6 månader tidigare.
Det har inte jag gjort.
Du fixar att komma tillbaka till nyktert välmående.
Du måste "bara" bestämma dig.?

Tufft med en sambo som dricker.
Jag bor själv och slipper se Alkoholen hemma.
Hoppas han kan stötta dig.
Ta en dag i taget
Kram⚘

Jag tänker att jag samtidigt med nedtrappningen ska öka på med bättre kost och motion, men jag ska verkligen inte förhasta mig utan trappa ut väldigt långsamt. En enda gång har jag känt utsättningssymptom. Det var några veckor då jag kände ett obehagligt bekant tryck över bröstet, men det andades jag mig ur i princip. Jag tillät inte mig själv att bli livrädd, utan jag sa till mig själv: ”Trycket över bröstet släpper om du djupandas långsamt”. Ingen värdering i övrigt. Bara en påminnelse om att djupandas varje gång jag kände trycket. Det gick över.

Det är så hemskt med ångesten att den är så fysisk kroppsligt samtidigt som den helt utgår från hjärnans kemi och destruktiva tankar. När jag har mått som sämst har jag varit helt sänkt, knappt kunnat gå och stå, men jag har enligt blodprov, blodtryck etc varit helt frisk. Otroligt läskigt. Så läskigt att det är så lätt att bli helt förlamad av rädsla ”Nu börjar det igen”.

Återigen minns jag min pappa. Otaliga gånger vaknade jag av att han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Min mamma brukade då ringa ambulans. Ibland fick han inte ens följa med, ibland resulterade det i avgiftning, SSRI-medicinering och antabus. De sista gångerna ringde mamma inte ens ambulansen, utan hon stängde dörren till sovrummet och lät honom skrika sig hes.

Inte förrän jag själv upplevt panikångest kan jag ens ana hur dåligt min pappa mådde då. Och hur dåligt han lyckades ta sig igenom det. Jag tackar mina skyddsänglar för att jag på många sätt är hans totala motsats. Jag lider av samma beroendesjukdom och ökad risk att få ångest och depression, men jag har helt andra förmågor att ta mig ur det.

Jag är verbal och transparent och kan både prata och skriva om det svåraste svåra. Till min omgivnings förfäran ibland, eller de är åtminstone väldigt ovana vid det. Det brukar dock falla i god jord till slut, när de förstår mitt uppenbart goda syfte. Jag är svinbra på att kallprata, men jag är svinbra på att skippa kallpratet helt också.

Jag är nyfiken och vetgirig och älskar att inhämta ny kunskap, om vad som helst i princip. Jag har en enorm drivkraft att ”göra själv” på mitt sätt, och jag har stor tillit till min egen förmåga. Samtidigt är jag ödmjuk nog att lyssna på andra, och har inga som helst problem att ändra mig om någon kommer med ny kunskap. Ibland förvånar jag mig själv över hur snabbt jag kan ändra åsikt, bara någon annan har tillräckligt goda argument. Prestige kan jag knappt stava till. Nu försökte jag felstava ordet för att lätta upp stämningen lite, men det stred mot mitt språkjag ?

Kram ?

Nej, inte konstigt att du är utmattad tänker jag också. Kanske det borde bli ditt nyårslöfte. Ledig tid?
Nu vet jag inte anledningen till att du inte varit ledig men i det jag har läst verkar du finnas så mycket för andra. Jag känner igen det men ibland tror jag att jag tar för stort ansvar och att det egentligen inte gagnar någon. Men det är svårt att tänka om för man är så inne i det och inte ser några alternativ.
Sköt om dig nu och ta hand om dig själv. Tror det börjar där.

Längtar efter vardagen igen!
Känner mig såsig, plufsig och stel efter för mycket häng i soffan och allt detta godis!!?
Men ingen alkohol på några dagar nu och det känns såklart bra ?

Min plan framöver är en dag i taget för jag är alldeles för svajig i psyket för att bestämma något annat just nu.
Min livssituation har ju inte blivit bättre av Corona och jag har inte varit ledig mer än enstaka dagar på snart tre år! Inte konstigt att jag är utmattad...☹️
Behöver verkligen en sammanhängande ledighet snart.

Idag blåser det styv kuling och det ska regna hela dagen?️☔?
Tur att man inte är hemlös...?

Kram ???

Innan mitt barn skulle på långresa gjorde vi en nedtrappning på egen hand. Det tog ett drygt halvår och det gick utmärkt. Hen hade då haft SSRI (iofs i ganska låg dos) under tre år och är nu helt utan medicin sedan fem år tillbaka. Hen har valt att hellre svaja i humöret "för att känna sig som sig själv" och har numera en bra psykologkontakt. Träningen är också livlinan.
Så visst finns det lyckade fall, även om jag tycker att din dotter har en stark poäng. För många är det mycket svårt att sluta, och det skrivs ut lite väl ofta utan annat icke-farmakologiskt stöd.
P.S. Jag har tappat 5 kg sedan jag började på viktväktarna för 1,5 månaders sedan. Med bonus-effekten att jag får sug efter choklad snarare än vin, och tillåter mig då att synda på den fronten då och då :)

Blev ju mycket jobbande för mig i helgen.??.Men det visste jag ju om, och är van, så tycker det gick fint..Barnens pappa fick inte till det i jul Pga alkoholen, så han var inte med på julmat hos sin mamma, men det var jag..Barnen som var med var såklart besvikna...En av döttrarna ska försöka kontakta hans arbetsgivare, för att han ska få hjälp mot sitt missbruk..Det är ett steg hon har tagit tidigare för mig, och det gick ju väldigt bra..✨?..Det svåra är att han tagit in en kvinna i sitt liv, som är väldigt nere i alkoholism..Hon har inget jobb, eller körkort kvar..Det har också inneburit att barnen inte hälsat på sin pappa hos honom, utan att dom har träffats hos mig..Just pga att hans hus också blivit nergånget med både rökning, supning, och smuts..Själv tycker jag att det fungerar hyfsat med kontakten mellan mig och honom..Men jag ser fram emot att sonen också blir vuxen, då kontakten minimeras..Det svåra är balansgången, med att inte kunna räkna med pappan jämt..Lovar han något, så är det inte säkert att han kommer ihåg det, eller är full, så då kan han inte hålla det ändå..Jobbigt att alltid ha reservplaner..Jag vill inte framstå som helgon, men när jag drack, så gjorde jag allt för att stå för mitt ord..Jag visste att löften som bröts gör barnen ostabila och otrygga..Även som vuxna..När jag växte upp hade jag en mamma som aldrig drack, och täckte upp för en frånvarande pappa..Det kan jag fortfarande sakna, att ha en pappa-relation..Blir så glad när jag ser och hör om det..I dag har ju många barn goda relationer med sina fäder..Mycket tack vara pappa-ledigheten..Den som är öronmärkt..Jag har ju ett barn som är född på 80-talet. Då var det 10 dagar som gällde för pappan..Det gick att dela på föräldraledigt då med, men knappt ingen som gjorde det valet..Ibland måste jämställdheten föras fram genom lagar och avtal..Vi har kommit långt i Sverige när det gäller den biten..Tyvärr har vi kvinnor tagit till oss männens dåliga vanor också..T ex rökning, snus, alkoholmissbruk och för mycket jobbande..Jag skulle helst se att både kvinnor och män började leva mer hälsosamt..Då hade vi kunnat minska både på mediciner, vård och dåligt mående..Kram..??

Här kommer varma tankar från Pilla och en önskan om att det ska bli lite lättare för dig

Kram Pilla

Det har varit en traditionell julafton,vi i familjen utom sonen med familj och utan alkohol.Jag har aldrig druckit på just julafton.Skillnaden i år har varit att jag skrattat jättemycket,på riktigt.Det är så härligt.Facetime med lilla familjen och vi fick film på eftermiddagen.Fick energi.
Så mysigt men känner en enorm saknad till lilla familjen..Vi står vid sidan av tävling om klappar och njuter av annat i julen.Väntar på att kaffet ska rinna ner.Imorgon har jag varit utan alkohol i ett år.Just nu känns det som att jag får uppleva ett helt år utan vin.Jag fortsätter jobbet med mig själv och tänker på acceptans.Allt är som det ska vara för just nu!Tack Torn och andra halvlek för julhälsning.?.
Jag hör hur det blåser i kaminen och ska ta min första kopp.Och ingenting oroar,precis just nu?
Kram Pilla

Efter sex månaders nykterhet smög sig alkoholen in i mitt liv igen och jag har nu druckit varje vecka, läs minst varannan dag, sedan 1,5 år tillbaka. Under det senaste året minst 1-2 flaskor per vecka. Toleransen har ökat, är knappt bakis dagen efter en flaska vin och speciellt inte nu under julledigheten då man kan sippa på en flaska vin under cirka 10 timmar.
Bor tillsammans med en sambo som delar mitt drickande.

Inatt är jag vaken efter två glas starkglögg och 4 glas vin. Hade egentligen velat dricka mer men min sambo ville inte och på grund av skammen som skulle infinna sig om jag fortsatte dricka själv så valde jag att avstå men nu är jag istället vaken.... på grund av suget antar jag.

Gör inte bort mig, blir för full eller något men jag är så trött, orkeslös och lat och får sån ångest när jag inte får dricka varje dag. Behöver bryta ett mönster och inte dricka imorgon kväll.

Nykter= 6,5h efter ovanstående intag som inte ens gjorde mig ”lullig” igårkväll utan enbart skapade mer sug ?

Nu var jag inte klok som du och gjorde det långsamt, utan väldigt snabbt ihop med att jag började tillfrisknade. Det är inget jag rekommendera, men gick väl tack vara glädjen över att vara nykter lyfte mig.
Nu är jag mer noga med mitt mående och är tvungen att bromsa och vila, dvs lära mig lyssna på mig själv.
Träning är en annan sak som varit till stor hjälp, så försök hitta något som passar dig och ditt liv.
Så lycka till och var rädd om dig// Strulan

Jag har under hösten trappat ut min SSRI-medicin, väldigt långsamt. Vill skriva ner det så jag har det svart på vitt också, ifall jag behöver komma ihåg det senare. Det är så mycket man glömmer när man passerat 50 år ? Ärligt talat, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. ”Har jag sagt det? Det kommer jag ju inte ens ihåg att jag har kunnat!”

Vet inte om mina två perioder av utmattningsdepression har lett till skador på minnet, eller om jag sagt och gjort saker i perioder av stress och som jag därför inte alls kommer ihåg. Ibland tappar jag ord också, men nu kan jag tack och lov inte skylla på alkoholen längre så nu skyller jag på åldern ?

Senast igår satt jag i flera sekunder och försökte komma på ordet lök, som hyacinter växer ut. Det jag skulle säga var att just hyacinter och andra lökväxter inte behöver vattnas för de har tillräckligt med vätska i sin lök och om man vattnar dem riskerar de att bli långa och gängliga. (Den kunskapen var intakt, tack och lov.) Men det blir å andra sidan många roliga skratt vid matbordet när mamman är halvsenil. Jag bjuder på det.

En kollega till mig, i samma ålder, blev så orolig över sitt minne att hon lyckades få till en utredning på vårdcentralen för att försäkra sig om att hon inte höll på att bli dement. Det höll hon inte på att bli tack och lov. Riktigt så illa är det inte för mig och jag oroar mig inte jättemycket för det, jag tycker mest att det är lite pinsamt och jobbigt. Men det tillhör nog åldrandet.

Nu kommer jag i alla fall ihåg att jag skulle skriva om något helt annat, nämligen om nedtrappning av SSRI-medicinen. Jag har försökt sluta flera gånger för många år sedan, men jag blev alltid deprimerad igen cirka tre månader efter att jag slutat med medicinen. Nu tänker jag att alkoholstoppet gynnat mig, och om jag trappar ut helt galet sakta så borde min hjärna hinna med och kompensera upp dopaminet och serotoninet naturligt. Så tänker jag.

Jag tar en medicin som heter Venlafaxin. De första åren efter första sjukskrivningen våren 2007 tog jag Paraoxetin. God effekt på ångest och depression, men en enorm viktökning som biverkning. Plus 20 kg på ett år. För tio år sedan cirka bytte jag till Venlafaxin, och viktökningen hejdades åtminstone även om den högre vikten bestod.

Jag låg på samma dos Venlafaxin år efter år, 75 mg. Det är en vanlig startdos tydligen och upp till 150 mg är en vanlig normaldos. Jag klarade mig dock på 75 mg tills jag våren 2018 blev sjukskriven för utmattningsdepression igen. Då ökade jag medicineringen med halva dosen, 37,5 mg och fick positiv effekt. Vad som är medicinens verkan och andra åtgärders verkan är helt omöjligt att veta.

Nu i höst kände jag att jag i alla fall vill bli av med 37,5-tabletten i första hand, och sen kanske byta ut 75-tabletten mot en 37,5-tablett. Så ser min plan ut. Men jag tänker göra det väldigt sakta. Så sakta att min hjärna hinner anpassa sig och trappa upp serotonin och dopamin naturligt.

Jag har gjort så här när jag har fyllt min veckodosett:

September: 75+37,5 (mån), 75 (tis), 75+37,5 (ons), 75+37,5 (tor), 75 (fre), 75+37,5 (lör), 75+37,5 (sön).
Oktober: 75+37,5 (mån), 75 (tis), 75+37,5 (ons), 75 (tor), 75+37,5 (fre), 75 (lör), 75+37,5 (sön).
November: 75 (mån), 75+37,5 (tis), 75 (ons), 75+37,5 (tor), 75 (fre), 75+37,5 (lör), 75 (sön).
December: 75 (mån), 75 (tis), 75+37,5 (ons), 75 (tor), 75 (fre), 75+37,5 (lör), 75 (sön).

Under januari tänker jag plocka bort de två sista 37,5-tabletterna och då vara nere på 75 mg varje dag. Bäst av allt, jag har inte känt tillstymmelse till varken ångest eller nedstämdhet. Trots mörker, regn och Corona. Jag mår generellt bra varje dag, vilket jag tackar nykterheten för i första hand.

Jag är otroligt känslig för den här typen av medicin. När jag börjar med medicinen mår jag så jävla mycket sämre, hur det ens är möjligt liksom. Det var därför ohållbart att ta bort medicinen under många år, eftersom insättningen var så tuff. Till slut landade jag i en acceptans, att jag inte klarade mig utan. Hellre vara tjock och må bra liksom.

Men nu när inte alkoholen stökar med mitt serotonin och dopamin längre, så jag slipper ångest och depression, så har jag hopp om att lyckas trappa ut medicinen helt. Från februari är tanken att jag ska fortsätta byta ut 75-tabletten mot 37,5-tabletten stegvis, och slutligen ta bort de sista tabletterna en i taget.

I så fall skulle nedtrappningen ta totalt cirka 1,5 år. Långsammare kan det ju inte gå knappt. Och för varje månad blir jag bara mer mentalt starkare i och med nykterheten. Kanske kan jag trappa ut snabbare mot slutet, om jag vågar. Det kanske bara blir placeboeffekt på slutet ? Jag har gott hopp om att sluta med medicinen åtminstone.

Min dotter, som snart är utbildad psykolog, säger att man aldrig kan sluta med SSRI-medicinen om man väl börjat med den. Hon tycker att primärvården är för snabb med att skriva ut SSRI istället för att erbjuda samtalsterapi. Klart att hon tycker det, som är inriktad på att jobba som psykolog på just vårdcentral.

Men jag tror visst att man kan sluta med det, om man gör det väldigt försiktigt. Nedtrappning på några veckor är alldeles för snabbt, men 1,5 år känns rätt säkert. Och eftersom jag har tagit medicinen i 14 år till våren så känns 1,5 år ändå lite i sammanhanget.

Ni andra som har tagit SSRI-medicin - har ni lyckats sluta? Är min dotter dystopisk när hon säger att man aldrig kan sluta?

Kram ?

Välkommen till denna sida. Har precis som du klarat 8 månader tidigare, nu är jag över och siktar på evig nykterhet, men en dag i taget.

Hej!
Ja det är synd att den biten inte följs upp mer noggrant efter operationen...
Tack för rådet om att hitta strategier att jobba med!
Önskar en fortsatt bra kväll

Kanske jag ska prova ? Viktväktarna har jag varit kund hos otaliga gånger. Och Xtravaganza, och... Jag hade nog varit miljonär om jag hade fått en tusenlapp för varje kilo jag har gått ner sen jag var cirka 16 år. Och gått upp igen, och lite till. En evig kamp ?

Eller så använder jag bara den enorma kunskap som jag redan har. Jag vet att lågkolhydratkost funkar på mig. Jag vet att både raska promenader och styrka behövs.

Jag vill inte ha snabba resultat, jag vill ha en hållbar livsstil över tid. Med en kropp som inte tynger och gör mig stel och osmidig och som hela tiden kräver större storlekar.

Att sluta dricka var viktigast, nu är det läge att ta itu med andra viktiga surdegar. Fortsätta trappa ut SSRI-medicinen ingår också i detta, viktökning är en vanlig biverkning av den medicinen.

Klimakteriet är ju också en bov i detta. Fettcellerna sväller liksom i klimakteriet, helt puckat. Det är dessutom extra svårt att gå ner i vikt. Och klimakteriet kan jag inte direkt påverka, det är bara att uthärda och hoppas att fanskapet är över någon gång.

Nåväl. En dag i taget funkar som taktik även på kost och motion. Jag ska låta framgången med alkoholstoppet ge mig råg i ryggen!

Kram ?

Jag har använt mig av Aftonbladets viktminskningsprogram.
Allt på nätet. App finns.
Du kan äta allt, finns recept, hjälp med kalorieberäkningar och kan registrera motion.
Mitt jobb betalar 50% via en livsstilspeng.
Tror det skulle passa dig. Är mätbart och målinriktat?
En hushållsvåg behövs dock.

Jag ska också ta tag i min kost och motion 2021.
Är så trött, tror jag behöver äta nyttigare och röra mig mer.
När ljuset kommer blir det kanske lättare.

Och tack för God Jul hälsning i min tråd.☺

God fortsättning
??

Tack så mycket för era kommentarer!? I går var frugans syster med man här på middag och det var trevligt med lite sällskap. De vet ju sedan länge att jag inte dricker och det är så skönt numera när det känns helt naturligt och avslappnat. Jag minns hur det var i början av min nykterhet. Fan va nojig jag var.? Spöregn här idag och jag har bara slappat och slöat inomhus. Jag börjar faktiskt bli lite rastlös/ uttråkad men det är helt ok ändå. Fast i morgon måste jag hitta på något vettigt att syssla med. Det lutar åt att jag drar igång med att renovera ytterligare ett rum i källaren.? Jag har svårt för att gå på sparlåga allt för länge. Kroppen vill röra på sig. ?

Ha en bra Annandagskväll!