Senaste kommentarerna i forumet

Vad fint det låter med både katten och sonen som verkar glada när far i huset är nykter..?..Ta det lugnt med knät..Det finns ju även andra motionsformer att bygga upp knät med, inför Marathon...?..Kram.

Grattis till dina månader// Strulan

Grattis Charlie till drygt ett år nu!
Tror egentligen du valde en av de absolut svåraste tiderna att sluta dricka. Finns så många ursäkter runt jul, nyår och du fyllde dessutom år. Härligt!
Önskar dig fortsatt lycka till!

Ett år i nykterhet , så inspirerande. Jag kommer en bit efter. Är så glad att det finns hopp, det hjälper mig mycket att få ta del av dina framsteg. Men snuset får stanna under läppen ett tag till. Jag vågar inte utmana ödet. Kram Jullan

Så bra jobbat att ha återerövrat din nykterhet. Min dotter ska läsa till lärare, men för småttingar. Det är ett viktigt yrke om än svårt . Grattis till dig och god fortsättning.

Kul att läsa om din jul och känna medglädje över hur bra du fixar det. Känner också igen den sköna känslan att inte behöva handla eller tänka på alkohol till helger som du och andra beskriver här.Min julmust har aldrig smakat bättre och jag vaknar ångestri och öppen för dagen istället för undrande över hur kvällen slutade. Jag är nu snart uppe i 7 veckor nykter. Och det ska bli så många fler. Önskar dig och er andra en mycket fin fortsättning på helgerna. Kram

Att beskriva en nykter julafton som en bra dag är ju ett gott tecken! Jag hoppas att resten av julen fortsätter i samma stil för dig. Jag hade faktiskt en helt nykter julafton för ett par år sedan. På något sätt bestämde jag mig när vi satte oss ner för att äta för att hoppa över ölen. Så hällde jag julmust i snapsglaset och sjöng med i visorna. Inte ens min sambo märkte att jag inte hade druckit efteråt :o

Men du får en godjulkram tillbaka. Nu har jag ju redan läst i din tråd och bland dina svar att du verkar ha haft en härlig jul!

För min egen del så har jag varit hemma och firat med min sambo. Har varit lugnt och skönt. Sneglade på en alkoholfri öl på ICA när jag julhandlade, men hoppade över den. Jag dricker ju nästan uteslutande vatten och kaffe, men unnade mig lite julmust. Dock har jag nog konsumerat lite väl mycket Stilton.

Låter som att du har haft en härlig jul och att du fortsatt ser fler fördelar med det. Samt att du ser de negativa aspekter som var. Jag känner igen det där precis med att hela tiden ha en del av hjärnan upptagen med alkoholkalkylering.

Härligt med vit jul för alla. Att din mamma ska vara sympatinykter är ju otroligt fint. Kärlek ❤️

Kram ?

Minns mina första nyktra jular..Jag var både nöjd och lycklig..En sån skön känsla att vakna på juldagarna nykter och glad..Har aldrig druckit på dagtid, men sent på julaftonskväll..Det var illa för barnen det med..Relationerna med alla runtomkring blir bättre också..Kram..⛄️?

Och just det! Var ju en vit julafton i år. Ingen drack. Alla var nyktra. Mamma ska vara nykter nu med berättade hon igår. Sympatinykter med mig. Hon har inga problem med alkoholen men vill bli friskare med.

Igår var nog en av de bästa julaftonar jag haft på väldigt länge. Vi åt gått, hade det mysigt. Min son som inte visat känslor så mycket med tanke på sina diagnoser. Ja han skrattade massor. Log åt presenten jag köpte till honom och var helt farsinerad av en annan present.

Ja det var helt enkelt underbart och jag får komma ihåg allt då jag var nykter. Fler nyktra dagar kommer det bli och fler nyktra erfarenheter.

Tack. Ja det kan mycket väl vara så att han inte vet sin roll i det hela.

Sen har han haft en svår uppväxt själv. Fosterfamilj som behandlade honom illa. En mamma som slog honom och hans bröder osv. Så han har svårt att utrycka känslor. Vi har känt varandra i flera år dock. Jag tar inte så illa vid mig längre när han säger något dumt. Vet att han inte menar det och han har lärt sig att be om ursäkt och inse när han gjort fel.

Älskar honom massor och vi jobbar oss igenom allt tillsammans. Även om jag måste smsa för att tala om hur jag känner. ?

Idag har varit en bra dag annars. Fick lite tvångstankat på alkohol även fast jag inte vill dricka men hjärnan kan jag inte alltid styra över. Men jag kan välja att inte åka och köpa något.

Är fortfarande extremt trött och har ångest av och till. Men det blir bättre och bättre. Varit ute på en långpromenad med killen och hundarna idag och det var sååå skönt. Ska försöka rycka upp mig imorgon och jogga en vända. Älskar att lyssna på någon bok och jogga i lugn takt.

Ja bättre sent än aldrig är rätt..Det finns många ordspråk här på Forumet..En del nytt också..??..Tex Man ångrar aldrig en nykter kväll..Kram..✨?✨

Låter som en otroligt bra dröm att nära, jag tror att du skulle klara det galant. Börja i liten skala och utöka efterhand. Att du har egen erfarenhet, kunskap och dessutom har erfarenhet av att ha jobbat med dessa ungdomar gör helheten oerhört intressant i skolans värld tror jag.

Tänker lite som du vad det gäller pedagoger/annan personal i skolan. Pedagogerna ska lära ut. ”Någon annan” borde kunna sköta allt annat. I särskolans värld, i alla fall i de klasser som min dotter har gått brukar det vara ungefär en vuxen per elev. Inte så många pedagoger, men desto fler elevassistenter som tillhör hela gruppen, och med tiden blir de också duktiga på att lära ut.

Jag håller med om att de som jag brukar kalla ”gråzonsbarnen” är det allra mest synd om. De vill ju dessutom vara som ”alla andra” och riskerar att bli utnyttjade och lurade i alla möjliga sammanhang. Till skillnad från min dotter, som dels lever i en rätt så ”skyddad värld” med mycket tillsyn, och hon identifierar sig dessutom med det ”annorlunda”. Det är hennes hemmaplan, hennes gäng.

Hon är så fin med sina jobbarkompisar på daglig verksamhet. Män 50+ som har betydligt större besvär än hon har, som hon hjälper till och tar hand om. Häromdagen när jag hämtade henne mötte jag en man tex som glatt hejade på mig. ”Hej, kul och se dig” och sen drog han iväg som en avlöning. När vi gick till bilen frågade jag henne om han fick gå iväg så där. Jag tänkte att han kanske rymt. ”Jadå, han får gå. Hans personal möter honom.” Och jag litar på henne, sannolikt bor han på ett boende hyfsat i närheten och han fick gå en bit själv och sen mötte personalen på boendet honom halvvägs. Det är så viktigt att de faktiskt får förtroende att göra sådant som de klarar av, under kontrollerande former.

Tillbaka till skolans värld. Genom att idiotspara i skolan får samhället ändå ta kostnaderna senare när ungdomarna spårar ur i form av missbruk eller kriminalitet, plus att det mänskliga lidandet är oerhört stort. Det är något systemfel någonstans ?

Kram ?

Jag tänker så här, det finns inga dumma, konstiga sätt att göra saker på. Det är väl jättebra att du kan sms:a honom om det känns lättare. Så länge ni pratar om det och han vet om att du behöver göra så för att.... precis som han kanske har något som han måste göra när han blir arg...

Självklart är det aldrig ok att han skällde ut dig då det var hans fel med kaffekoppen. Jag tänker att detta kan nog vara jobbigt för honom också. När någon nära en slutar dricka så blir den andra oftast också påverkad. Det kan vara en ovisshet, då saker inte kommer vara som det har varit, att man kommer till andra insikter, att han känner att han måste lyfta dig nu kanske kan var för mycket för honom, att han inte vet hans roll osv... vad vet jag, jag har ju autism ;)

Men ändock, jag kan psykologi och jag tycker inte att du ska acceptera att han blir arg, men prata (eller sms:a) kommunicera med varandra. För det handlar ju aldrig om en kaffekopp :)

Tycker du är superduktig förövrigt och skriv av dig här. Det är bästa medicinen EVER, mycket bättre än A. Jag har tydligen ett jättebehov av att skriva just nu så gå inte in i min tråd om du inte har ett par timmar att slänga bort ;)

Ååååå jag blir så glad och emotionell när jag läser vad ni har skrivit ovan. Tack för inflik hos mig.

Torn, det känns bra att veta att "musarna inte besvärar mer ;)

Blenda & Andrahalvlek. Ja, detta med NPF-diagnoser är inte enkelt. Världen är ju skapad utifrån majoriteten av befolkningen, det är ju helt förståeligt. Men iom. att samhället blir mer och mer individualistiskt och socialstaten försvinner mer och mer, besparingar delux osv. så märks det mer och mer att barn och ungdomar som befinner sig utanför normen, vare sig det är NP eller IF (eller båda) inte klarar sig. Det värsta är de elever som inte har IF, men ligger precis på gränsen, som inte är berättigade till LSS eller särskola.

Jag med Autism är ju också berättigad till LSS-stöd, vilket känns väldigt bra som en buffert, det är väldigt mycket hjälp man kan få därigenom om man "skulle sluta funka". Nyttjar inget i dag men det känns skönt att ha något externt om mina päron kolar, det är ju de som agerat LSS, habilitering och psykolog hela mitt liv.

Jag jobbar ju med både NPF, IF och neurotypiska elever samt elever med fysiska handikapp. Jag har funderat på detta mycket. Det är skillnad i bemötande mellan pedagoger och dessa elever. Generellt, inte i alla fall. Det är en väldigt stor skillnad ibland. Om man skulle gradera dem, där det ges mest förståelse, tid, anpassningar (utifrån min upplevelse) så är det 1. IF-elever (så länge de inte går integrerat) 2. Elever med fysiska handikapp (rullstolsburen, diabetes osv) 3. Autism-elever 4. ADHD & Touretts. Ju mindre det syns på utsidan ju mindre förståelse. Det är ju helt sjukt.

På min skola arbetas det aktivt med skolgemensamma anpassningar som det kallas, jag skulle önska att man inte ens kallade detta anpassningar, utan att dessa anpassningar skulle vara norm i skolan. Det är just sådana saker som struktur på lektioner med tydligt schema som visar vad eleverna ska lära sig, vad de ska göra under lektionen, extrauppgifter osv. Tydlig struktur, vilket man önskar att alla höll, men de flesta gör det ändå. Det finns även hjälpmedel (hörselkåpor, timetimer, skärmväggar, stressleksaker).

Så det görs en del, och säkerligen mycket mer, men det som jag ser fattas är heltidsmentorer (så pedagogerna fick hålla på med att lära ut - inte agera coach till elever som de inte förstår sig på) samt så fattas det socialpedagogerna för dessa ungar. Socialpedagoger skulle mycket väl kunna agera mentor/coach, men det finns ju inga resurser till sånt. Där jag jobbar finns ingen socialpedagog för högstadieeleverna (ca 350 elever), det finns en som jobbar i en mindre grupp på heltid. Men ingen som fångar upp eleverna som går i "vanlig klass" men ändå inte mår bra eller klarar sig. Deras riktiga mentorer, de finns aldrig tillgängliga - för de har lektioner, eller jobbar hemifrån.

Jag upplever att jag ofta får ta en roll av att vara en trygg person eller plats där elever kan komma och bara vara. För det är ofta raster som är jobbigast för dessa elever och behovet av att prata med någon vuxen, eller bara få sitta själv och ta det lugnt som behövs. Det finns inte möjlighet till det i den skola jag jobbar på, det finns inte några skrymslen att gömma sig i. Jag vet inte om jag hade fixat skolan i dagens samhälle, men när jag gick i skolan var det den bästa platsen i världen typ - jag älskade att vara i skolan, hade inte en sjukdag på hela högstadiet (förutom en gång då jag bröt ett ben). Men jag var ju duktig och fick frihet att sitta i grupprum själv och vara i biblioteket (vilket var min stategi har jag kommit på nu senare)

Jag jobbar med dessa barn mycket, de som har det svårt med/i skolan speciellt. Det är svårt, och det fattas resurser något maximalt, MEN mycket mer skulle kunna göras om pedagoger fick lära sig mer om dessa elever, och om pedagoger kunde få gå en kurs i lågaffektivt bemötande, om de kunde få sätta sig själv i elevernas sits. Jag upplever ofta att (en del) pedagoger inte tror på detta med NPF, att det är lite av ett påhitt och att eleverna använder det som en ursäkt. Speciellt elever med ADHD (särskild ADD). Det gäller självklart inte alla, men när en elev med NP gör något, så tas det inte i beaktning varför denna elev gör så.

Iof. kan detta appliceras på neurotypiska elever också, ex. de med dåliga familjeförhållanden. Eller odiagnostierade elever, för det finns många föräldrar som inte vill ha ett barn med psykiska besvär - de som vägrar utredning. Det avskyr jag, jag kan bara inte respektera det. Okej, om en elev "bara" har mindre problem och smälter in och ex. vill bli militär eller polis. Då kan jag förstå att man inte vill ha en ADHD-diagnos. Men annars så får jag väl bara acceptera det genom att tänka att alla människor inte innehar förmågan att fatta ett väl underbyggt beslut. Det behövs mer utbildning, information om funktionsvariationer i hela samhället. Alla är inte rainman, alla behöver inte en ledsagare, alla syns det inte på...

Jag vet inte hur, jag vet inte när... men jag är en bra talare, jag är bra på scen, på något sätt.. om några år när jag lärt mig mer om mig själv och NPF - då ska jag ta mej tusan föreläsa om sånt här. Kanske ska jag ta några distanskurser i psykologi också - för jag har ju inte tillräckligt med högskolepoäng (lite över 500)

Det ovan är bara en liten dröm, jag har nog alltid velat föreläsa, inspirera. Detta med samtalets konst, "spela teater", retorik, kroppsspråk - det har ju alltid intresserat mig jättemycket. Det är nog därför jag är så bra på att fakea arabiska ;) (har läst och lyssnat på boken, och vi är väldigt lika i mycket - fast hon har haft det mycket tuffare med måendet än mig, jag har levt mer i en bubbla ovetandes om mitt eget mående. Bl.a. genom att reglera det med A).

Tänk att någon gång få inspirera och dela med mig om just detta - som jag kan och har förmågan att förmedla i tal och skrift. Men ingen stress, just nu finns det andra saker som får ta fokus - som att hålla mig nykter. Krafttaget kommer vid nyår - det känner jag i kroppen. Har bunkrat upp med A-fria öl. Melleruds - älskar den ölen.

Å nu kom jag på en sak... jag kommer ihåg det som att det var i går. Jag var 13 år och gick i åk 7. Då frågade en lärare oss elever olika frågor, man skulle räcka upp handen om man trodde att man skulle göra påståendet någon gång. En av frågorna var "Tror du att du kommer dricka alkohol" "Tror du att du kommer röka". Jag var den enda i hela min ÅRSKURS (vi var 100 st) som sa NEJ på de frågorna, alla andra svarade JA på alkohol, inte alla på rökningen. Det är så knäppt på flera plan, dels att jag började dricka (var 14 första gången fast det var inte förrän jag var 18 som jag drack varje helg när vi gick ut med kompisarna och ca 25-årsåldern som jag drack ensam och drack i smyg i sällskap), men dels att jag gick emot alla andra (vilket jag jämt gjorde - det var alltid roligt då man kunde reta gallfeber på någon). Jag vet ju i dag att detta är min Autism som snackade. För personer med bara Autism dricker väldigt sällan, enligt undersökningar. Men finns "samsjuklighet" även om jag nu inte är sjuk, såsom ADHD så stämmer det inte längre. ADHD och alkohol är bästa vänner liksom.

NU måste ag sluta skriva, tusan jag fastnar här i 1 timma... min hjärna...

Tack! Jag har alltid lättare att skriva hur jag känner än att prata. Tex på Aa så har jag jättesvårt att dela med mig för när jag sätts i fokus och ska prata börjar alla tankar snurra. Samma när jag och killen bråkar jag kan inte prata när jag är sur. Orden liksom når inte munnen. Även samma hos terapeuter. Jag kan inte öppna mig. Jag jobbar på det dock. På AA försöker jag att alltid dela något hur jobbigt det än är. Känns som det borde släppa tillslut. Är skönt att jag kan skriva här. Ibland i bråk med killen så smsar jag det jag vill ha sagt istället. Jättekonstigt jag vet. Hur lär man sig att samla tankarna så man kan säga det man vill?

”Måste börja bearbeta känslor och inte dricka på dem.”

Så viktig insikt! Och precis så ska du använda forumet. Skriv, skriv, skriv. När man skriver tvingas man sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Orden börjar nästan resonera med sig själva.

Kram ?

Pojkvännen råkade hälla ut en kopp kaffe på golvet och nattduksbordet. Den hade stått sen igår. Oj va sur han blev och skyllde på mig. Jag sa ifrån men var fortfarande mitt fel för jag inte tagit ut den. Fick även höra hur han tar all disk osv. Ja han bad om ursäkt sen och erkände att det var fel av honom. Jag tycker bara det är jobbigt för jag mått så dåligt senaste dagarna och har inte orkat mer än att ta hand om sonen. Känner mig redan dålig. Han har sagt att han gärna gör allt just nu så jag får ta det lugnt men när han får sånna utbrott blir jag ledsen för det känns inte som han förstår hur jag mår då.

Förlåt att jag svamlar. Vill mest få ur mig allt. Måste börja bearbeta känslor och inte dricka på dem.

En något ovanlig jul med Corona som gjorde att många av oss fick tänka om när det gäller traditioner.
Vi fick fira genom Skype och det funkade det med ?
Det är på något sätt upp till bevis på vad man är för människa, under tiden viruset drar fram. Vissa har visat sig vara egoister som bara sett till sina behov, andra blivit hjältar.
Att vara nykter under denna tiden ser jag som välsignelse och fått ett lugn i mig som jag är så tacksam för.
Så önskar er en fin fortsättning på helgen, var rädda om er och andra// kram Strulan ??❤️?

Jag läser också dina inlägg med enorm behållning. Skriv så mycket du vill och orkar om NPF-diagnoser! Kunskapen behöver spridas i alla sammanhang. Fördomarna är så många och kunskapsluckorna är generellt enorma. Just högfungerande autism råder det enorm okunskap om eftersom de individerna ofta lär sig att ta sig fram i samhället, utan alltför mycket kaos som syns och hörs. Men inombords mår de inte alls bra, och psykisk ohälsa och missbruk är tyvärr jättevanligt.

Min äldsta dotter, som snart är färdigutbildad psykolog, gjorde nyligen ett arbete med/om en grupp av dessa elever som skolan är dåliga på att nå, och ofta blir de så kallade hemmasittare. De får inte tillräckligt med intellektuell utmaning i skolan samtidigt som skolmiljön är dysfunktionell för dem. Syftet med arbetet var att den kommunen som dottern jobbade med ville nå just den gruppen, anpassa undervisningen så att de också trivdes i skolan. All eloge till den kommunen - mer sånt!

Jag brukar tjata om det, men det är samhället som ska anpassa sig till individerna och inte tvärtom. Du kan inte knö in en cirkulär kub i ett kvadratiskt hål. Det gör inte cirkeln mindre viktig och betydelsefull - alla individer har rätt till ett så bra liv som möjligt. Vetskap, kunskap och anpassning är nummer 1-3 i det arbetet från omgivningens sida.

Jag har kanske gett dig det här boktipset tidigare, men här får du det igen annars: ”Konsten att fejka arabiska” av Lina Liman. Det är otroligt häftigt att hon har skrivit en bok om sina upplevelser, med högfungerande autism. ”Hon lär sig att fejka för att passa in, spela vanlig, ända tills det inte går längre.” Den boken gav mig viktig inblick i en värld som är just arabiska för mig.

Min yngsta dotter har ju intellektuell funktionsnedsättning som kräver mycket anpassning från omgivningen. Någon läkare har i förbifarten sagt att hon har autistiska drag, och det är nog en vanlig del av handikappet. Hon har ju dock levt hela sitt liv med att samhället anpassar sig efter henne. Hon har ju LSS-lagen i ryggen tex, och hela särskoleverksamheten är så underbart individanpassad. Så skulle även allmän skola fungera - anpassa undervisningen efter individen och inte tvärtom.

Det som märks mest i vardagen är hennes behov av förberedelse och struktur, och hennes behov av att gå undan ibland. Hennes förmåga att delta har dock ökat enormt under årens lopp. Upp till tio års ålder deltog hon knappt på sina egna kalas tex, hon satt på övervåningen och ”lyssnade” på kalaset. Vi tvingade henne inte att delta, och vi fick gehör för vårt ställningstagande hos övriga släkten.

Sen många år tillbaka deltar hon dock med liv och lust, och det är en gåva att se henne göra det. Men det är helt och hållet på hennes villkor, även om vi föräldrar/syskon kärleksfullt har försökt att både locka och fösa henne lite milt framåt. Man kan inte låta henne helt isolera sig i sin bubbla. Det skulle hon inte må bra av heller eftersom hon i grunden är väldigt social och kontaktsökande.

Det är väldigt viktigt för henne att hon blir inbjuden. ”T kom hit - vi vill att du är med oss och gör det här.” Hon kliver inte in i något sammanhang om hon inte är tydligt inbjuden, och hon vill veta vad som ska ske och vad som förväntas av henne. Och det är viktigt för omgivningen att veta. Det handlar inte om ointresse från hennes sida egentligen.

Kram ?

Grattis till 8 månader Jullan! ? det känns tryggt med den beslutsamheten som du besitter.

Kram

Tack för påhälsning härinne. Och visst var det pi314 som föll efter mångårig nykterhet. Så aldrig glömma, aldrig lyfta glaset, som sagt.... annars har jag extremt lätt just nu, men lite svaga sug kommer, men de är som en fis i rymden. I det stora är jag så tacksam över nykterheten och att just jag fick denna chans igen. Nykter in på min 8- månaders dag kommer jag vara, för löftet är taget idag. 8- månader, vilken ynnest.

Tack för julhälsningen i min tråd ? och önskar dig en god fortsättning på julen// Strulan