Senaste kommentarerna i forumet

Hjärtklappning, ångest och sjukt trött. 4 dagar nykter. Borde det inte bli bättre snart?

I natt jag hörde något i köket som prassla..

In där jag försiktigt tassa..

Då fick jag se i pannlampas ljus.

O nej! Vi har en mus i vårt hus. ?

Så det fick bli att rota fram några musfällor, och i morse satt det 3 st möss i dem. Vi bor i ett gammalt hus och det har hänt förr att det letat sig in möss, Nog för att man ska vara snäll så här i juletid, men möss i köket är inget jag föredrar. ?

I dag har hela min lilla familj varit ute vid en sjö och grillat korv. Kunde tom njuta av solen en stund, och garanterat Corona fritt var det också. Riktigt härligt!
Tack för julhälsningarna!? Jag önskar er alla en god och nykter jul, och tackar för er närvaro här på forumet. Som jag skrev i mitt första inlägg här. Utan er här hade jag antagligen knäppt upp min femte 7,5:a öl för dagen. Nu finns det inte en chans i världen att jag gör det!

Kram!?

Hoppas du har en fin ledighet..Kram..✨?✨

Önskar jag dig och de dina..?Julekram..?✨?

God Jul & Gott Nyktert År finaste Andrahalvlek

God Jul och Gott nyktert år till er - Mic och Andrahalvlek. Och ALLA andra med om jag inte hinner skriva i era trådar.

Att ha ett barn med särskilda behov är verkligen tufft. Min dotter är nu 21 år och flyttar till en egen lägenhet i april, och det känns helt otroligt konstigt att släppa taget. Det kommer jag dock inte göra helt eftersom jag är fortsatt god man till henne, men i vardagen blir allt mycket enklare.

Hur gammal är din son? Samarbetar du bra med hans pappa? Det är verkligen önskvärt, men inte alltid det lättaste när man har separerat.

Kram ?

Tack för alla peppande inlägg med goda råd under året, du ger styrka åt många!

Nu tar jag nog jullov några dagar härifrån (förutom 14.00-julmustskålen).

Önskar er alla en God och nykter(are) jul!

God Jul!

Hur länge kan man ha abstinens när man slutat dricka? Är fortfarande skakig ibland. Kanske är ångest? Eller sitter abstinensen i flera dagar?

Så var det för oss med. Sonen började krampa vid 1 vecka. Sen var det ligga på sjukhus av och till i 4-5 månader. Han har två svåra diagnoser. Var också på en mammagrupp. Tyckte bara det var jobbigt. Alla andra hade ju friska barn. Man har liksom inget gemensamt med dem alls.

Gudars vad lat jag är... men det är okej. Jag är verkligen som en ungdom på så många sätt, jag undrar om jag fastnat i utvecklingen, undrar om det beror på min ASD? I vilket fall, har legat i sängen hela dagen, kikat på serier, ätit frulle. Har ställt fram strykbrädan som bord vid sängen, lol, den används ju aldrig till något annat ändå, så varför inte liksom.

Jag har verkligen missat den där kursen om hur man ska vara vuxen med sig själv. Jag vet hur jag ska bete mig inför andra, så folk inte tycker man är helt bakvänd. Någon som vet var jag kan ta den kursen?

Har börjat med Concertan i dag igen och även om jag har lägsta dosen och jag inte får något "rus" så känner jag mig klarare, det känns mer rätt. Men o andra sidan om man får mer noradrenalin och dopamin i sig, när man behöver det så mår man ju bättre och känner sig piggare. Det enda är att jag känner mig lite illamående, men så har det varit förut med - i 2-3 dagar. Så det går över. Ingen huvudvärk och botoxen känns inte direkt av i dag, men det tar ett tag innan det "funkar". Det syns inget heller.

Inget sug eller tankar på A. Det känns dock som att nyår kan bli en trigger för mig. Har inte varit nykter på nyår på så länge jag kan minnas, 20 år kanske... och de senaste 9 åren har jag firat nyår ensam, det låter så himla sorgligt och det kanske det är också. Men det är okej, det är inte alltid lätt när man inte har en egen familj. Ofta umgås ju andra med andra familjer, och det är inte okej att jag som ensam kommer då, man tänker inte på mig. Och jag har inte riktigt förmågan att bjuda in eller fråga heller. Men det är okej. Men just nyår och midsommar brukar kännas extra sorgligt då man ser andra, när man ser andra umgås och vara lyckliga. Känner mig oftast inte ensam, trivs så bra själv, men det känns sorgligt. Det känns som jag går miste om något, som att alla andra fattat något - och jag har glömt bort det. Det är väl också därför jag drack.

Jag har inga storslagna planer för 2021, det är väl som vanligt... gå ner i vikt ;) haha men främst tror jag att jag ändå vill fokusera på min mentala hälsa.

Jag vill hitta mitt lagom, nu när jag vet hur jag funkar och varför jag är som jag är. Vad jag har tillgång till. Jag ska analysera och testa vad som funkar för mig, ska jag gå ner i tid/sjukskriva mig pga ASD!? Ska jag lobba för att få ta bort arbetsuppgifter på mitt jobb!? Ska jag skaffa en kontaktperson!? Ska jag försöka leta efter en partner!? Min instinktiva tanke till allt detta är NEJ! Jag klarar mig själv, ingen får komma nära mig, det är läskigt och så jobbigt. Jag känner mig trygg själv, när ingen ser och hör. Det funkar ju, för det mesta. Jag stoppar huvudet i sanden när det blir för jobbigt. Jag har ju inga "problem" på ytan och borde inte klaga, många skulle önska att de hade mitt liv (rent ekonomiskt, jobbmässigt, boende, utseende osv). Men jag vet ju också att det finns en anledning att andra med min diagnos jobbar mindre, att de flesta har en partner, att personer har anförtrodda och behöver anförtro det innersta till någon...

Jag tror att det innersta i mig är just ensamheten (eller kanske hopplösheten), och ska jag gå i terapi, vilket jag gillar, så är det nog att prata om ensamheten, eller jag känner mig sällan ensam - men mitt icke-behov av umgänge kanske. Eller min rädsla för närhet, av min rädsla för att se detta med partner, nära relationer, insyn i mitt liv i vitöga och inse hur illa det är. Att det är försent för mig. Jag vet verkligen inte, och jag vet inte var jag kan vända mig då jag inte har någon tydligt formulerad problembild. Jag kan inte riktigt säga ungefär att "jag skulle vilja prata om att jag borde ha en partner, fast jag vill inte det, eller jag kanske vill det men vet inte hur, eller jag kanske vet hur men jag har inte energin och förmågan att anpassa mig till andra, jag behöver så mycket egentid..allt med andra personer stressar mig, tanken av att ta hand om en katt stressar mig...." PUST för mig!

Jag tror inte att det är så att jag inte har behovet av umgänge, det är mer så att jag tryckt ner behovet av mänsklig närhet, av kärlek, av genuin vänskap så länge (kanske nästan hela mitt liv) att jag vet verkligen inte hur jag ska vända det. Sen att jag har ASD gör ju också att jag inte ser och förstår hur jag kan knyta an till folk. Jag tror inte att jag varit så öppen som jag är här med någon annan någonsin, min mamma är den fysiska person som står mig närmst. Men om vi tänker tillbaka när man var ung och hade en bästis, inte ens hon, eller de innan henne kände mig, visste vem jag verkligen var. Det var bara yta och jag som satt och lyssnade på deras krångel.

På ett ytligt plan har jag nog inte svårt att få kontakt ändå, såvida jag vill det själv. Men på ett djupare plan, när det inte finns en mall för samtalet (som berör mig själv som person) då blir det svårare. Jag har alltid (förutom en gång) varit den som andra blir intresserade av, som andra är nyfiken på - aldrig tvärt om. Jag är inte så intresserad av människor, jag är trevlig och lyssnar och skulle aldrig säga det till någon. Men de flesta människor är så binära, eller så är det jag som inte ser annat. Jag är säkert själv sjukt tråkig, så vill inte sätta mig högre upp än andra, men djur är så mycket bättre på det planet för mig. Detta är definitivt min ASD, vilket jag fattar mer och mer. Men jag skulle VILLJA vilja ha en partner och ett bra privatliv med vänner som man umgicks med.

Jag har två kompisgäng. Ett på 6personer som bor ca 30 mil ifrån mig, de är helt underbara, men vi kan inte träffas så ofta, men håller kontakt dagligen, hela gruppen. Vilket vi har gjort i snart 2,5 år. Ingen av dem har en "vanlig" familj utan de är singlar, nån har barn, nån är gift utan barn osv. De är lite alternativa med brokig psykisk hälsa, men "fult fungerande", spännande människor - inte binära. Innan jag mötte dem så var jag totalt ensam, hade ingen vän, bara min närmsta familj och arbetskollegor. Absolut ingen jag umgicks med på fritiden. Jag hade massor av vänner tills jag var typ 25 år, sen skaffade alla familj, vänner flyttade, jag flyttade och blev mer innesluten. Jag mådde väldigt dåligt och isolerade mig mycket, drack och var jättedeprimerad, studerade på distans och mådde pyton. Men mötte dem genom ett specialintresse, och förutom er här så är det just de som fick mig att börja vilja leva igen.

Sedan har jag ett par personer som bor i städer nära mig, de är också helt underbara men de är lite äldre än mig och mer "vuxna", de har barn och familj. Så det blir annorlunda. Men det är underbart när vi möts, men det är lite svårt att få till spontana möten, och jag har svårt för sånt med.

Jag önskar att jag hade en person som man kunde umgås med på kvällen, ta en vanlig opretentiös fika, kolla på en serie, laga lite mat... de flesta av er skulle nog kalla det ett förhållande. Men jag vet inte hur man gör... jag vet inte ens hur man frågar en potentiell vän om något sånt. Gissar att det är många som tycker sånt är skrämmande, men jag vet verkligen inte ens hur jag skulle göra. Jag vet att det låter konstigt, det låter konstigt bara när jag säger det.

Jag har erfarenhet från "spontana grejer" för över 10 år sedan, men då var alla unga och ingen hade familj. Nu funkar det inte så och vare sig det har varit genom vänskap eller mer en kärleksrelation så har jag alltid blivit utnyttjad eller så har jag valt att avsluta då det blir för mycket press, går för fort fram. Jag fattar inte vad som förväntas av mig och vill alltid tillfredsställa andras behov och glömmer mina egna, samtidigt är jag så osäker i mig själv att jag vänder ut och in på mig själv vilket medför att jag bara känner press. Blir rädd när någon visar intresse för mig, får typ panik och ångest. För det mesta märker jag inte ensa av att folk visar intresse, det är ofta andra som berättar det för mig men jag är nog bara ofantligt rädd för att tappa mig själv som jag gjorde en gång. Den gången för ca 15 år sedan var det så illa att jag inte kunde hantera tillvaron, gjorde inget dumt. Men tror att det var då jag på riktigt började använda vinet som medicin för att reglera min ensamhet, min känsla av utanförskap... känslan av att inte räcka till, att inte vara värdig någon annan...

Jesus, nu blev det bara massa babbel. En dag ska jag skriva ner allt lite mer sammanhängande. Men det som kommer upp måste komma ut. Det är en process, och för mig så tror jag bara genom att skriva allt som kommer upp, som bekymrar så kan jag reflektera genom skrivandet och kanske växa lite själv.

Det var dagens bikt, nu blir det skogen.

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?

Kram ?