Senaste kommentarerna i forumet

@Varafrisk Det låter som om du jobbar mycket med detta, och verkligen vill hitta ett förhållningssätt som är hållbart.
Jag tror absolut att du kommer att komma dit! Det du kan påverka kan bara du själv avgöra hur mycket energi du har råd att lägga, och ändå ha kvar till att ta hand om dig själv.
Jag vet inget alls om hur psykiatrin arbetar faktiskt. Men det finns väl natinella riktlinjer att följa antar jag, om det nu inte finns regiongemensamma riktlinjer.
På något sätt känns det som om du o din dotter också behöver komma fram till en ansvarsfördelning. Tillsamnans skriva upp allt som du idag gör för henne. Hon kanske inte ens är medveten om allt. Och se om hon själv kan välja saker att ta över.
Ja jag vet inte, Vara frisk. Jag jobbar ju inte inom psykiatrin, försöker bara hjälpa dig med något konkret.
Kram❣️

Så var det lördag igen. Jättefint väder här! Det blir en badtur med båten. Kanske den sista. Båten ska ju säljas. Jag har verkligen älskat turerna med båten. Frihet, lugn. Men jag får ta mig ut på havet på andra sätt! Och det räcker faktiskt att bara få höra vågor, vara på nån enskild plats. Det blir bra!
Senaste veckan har jag känt mig tillfreds och harmonisk. Det är som om acceptansen landat. Jag har lånat så mycket böcker, som jag inte kommer hinna läsa, men det står för vart mitt inre vill. Böcker om anknytningsmönster, om att uppnå inre frihet, om non violent communication. Har anmält mig till en zoomhelg med föreläsning av en buddhistisk munk med temat hur man kan använda buddhismen i vardagen. Hela jag strävar helt klart mot inre frid, harmoni, fred.
Och faktiskt, ju mer jag landar i denna riktningen, ju mer tar det emot att äta sådant som faktiskt skadar kroppen. I mitt fall ffa smågodis. Det blir 4 veckor utan nu på måndag. Det mest processade som jag äter är glass. Är ingen glassälskare i botten, så det blir ändå bara på helgen på nån utflykt eller så. Har gjort mina chokladtryfflar där en styck är så full av smak att det räcker. Och nötter.

@Vinäger @Himmelellerhelvette @Varafrisk Tack för era inlägg och fina ord till mig!
Jag tänker ibland att jag är i fel forum o skriver, då det mesta som rör sig i mig nu inte handlar om alkohol (inget alls faktiskt). Men tror samtidigt att detta är min nykterhetsresa.

Från så länge jag kan minnas har jag velat ha barn …bli mamma…ta hand om …ge kärlek❤️

Jag växte upp med tre syskon. Varje sommar från att jag var sju år tom 22 år var mitt hem fyllt av sommarbarn och släktingar fr Skåne. Tre av sommarbarnen stannade nio, tio somrar…vi kallar varandra för sommarsystrar.

Så jag skulle ha minsta tre, fyra stycken barn. Innan jag förstod bättre undrade jag varför man inte hade barn el varför bara ett?? Faktum är ju att alla vill inte ha barn som tex min dotter och ja…jag behöver ju inte skriva mer om det här eftersom jag befinner mig bland kloka människor.
När jag fick reda på att min man och jag inte kunde få biologiska barn var sorgen omåttligt stor. Mina största fiender var gravida kvinnor. Men så hade vi möjligheten att adoptera och fick på detta sätt två underbara barn. Dessa två barn har gett oss/mig, ger oss/mig oändligt mycket kärlek genom att bara vara. De har även gett oss ofantligt mycket utmaningar. Min svärdotter kan berätta att om hennes mamma sa att något var farligt…ja eller någon annan uppmaning så lyssnade hon t sin mamma…mina barn gjorde tvärtom. Ni som är föräldrar ni vet…att man kan vända in och ut på sig för att ens barn ska må bra. Man finns där hela tiden under uppväxten. Jag har så mycket vårda och ta hand om inom mig och den genen är oerhört stark. Och, det är nog bland det svåraste nu att veta att när ens barn mår dåligt så känner jag mig så maktlös. Min upplevelse är att det finns inte ett vårdprogram som det gör tex inom cancervården. Det krävs mer av den enskilde individen inom psykiatrin mycket mer eget ansvar är min upplevelse. Jag upplever även att det finns mer förståelse fr omgivningen både t den enskilde och den anhörige när det gäller fysisk sjukdom.

Att vara mamma till en vuxen dotter med bipolär sjukdom har lärt mig så mycket om mig själv och om andra. Jag vet att jag ska vara rädd om mina krafter men det är vi anhöriga som kan göra de människor med psykisk sjukdom deras röster hörda.

Man förundras…solen skiner även idag☀️

Kramar 🌺

69 veckor - 483 dagar

@Andrahalvlek Vilken fest du ställer till med för din dotter som fyller 25 år! Wow! Det kommer att bli århundradets fest och din dotter får stå i rampljuset😁. Vilken festfixar mamma du är! Massor av grattis till din dotter🥳 och kramar till dig❤️

@Andrahalvlek Önskar din dotter, önskar dig och hela familjen en mysig födelsedagsfest! Var rädd om dig!

Kramar 🥰

@Andrahalvlek

Känner till Henrik Wahlström. Har nog följt honom på Instagram under ett år, har hans bok, lyssnade t honom i höstas i en grannstad. Har köpt nyckelring, klistermärken och bär halsband med symbolen ”uppochner”…allt för att bidra till att upplysa min omgivning om bipolär sjukdom och psykisk sjukdom. Det sägs att vi måste prata om psykisk ohälsa…jag tänker…vi måste agera..Det är år 2024 men fortfarande råder en stor okunskap och rädsla att prata om psykisk sjukdom.
Det behövs kontinuitet inom psykiatrin…ja…det behövs så mycket mer!

Kram🥰

@Se klart Mina barns pappa är snäll, men han är en jättebebis. Totalt oförmögen både att planera och betala tyvärr. Ingen nyhet för mig. Han hade inte ens fixat present till dottern 🤬 Hon fick fritt välja om hon ville vara hos pappa eller mamma dagarna innan kalaset för att slutfixa. Hon valde mamma. Jag tycker synd om honom, men han får fan steppa upp. Pengar är bara pengar, och jag är van att betala. Tyvärr. Men jag låter inte det smutsa ner känslan inför hennes kalas. På själva festdagen ska han få bära och kånka, diska och städa så han storknar!

Kram 🐘

Jag skrev fel, det ska vara @henrikwahlstroem

@Varafrisk Jag tänker att medicineringen borde följas upp noga. Om hon får Litium så är det ju nedvarvande, så att hon inte ska gå i spinn och komma i mani. Men hon kanske ska sänka dosen lite, eller prova en annan medicin? Det kan bara en läkare svara på.

Jag kan rekommendera @waehlstrom på Instagram. Han har bipolär diagnos och pratar om den mycket i olika sammanhang. Han har också skrivit en bok om diagnosen ihop med en läkare. Han fick nog prova fem-sex olika mediciner innan han hittade rätt. Det är viktigt att hitta rätt medicin och dos, för annars är risken stor att patienten slutar ta medicinen, med maniska skov som konsekvens. Och när manin blommat ett tag kommer de depressiva skoven.

Jag förstår att du tycker att psykiatrin sviker din dotter, och jag kan bara hålla med. Psykvården i Sverige är generellt urusel. Plus att stigmat är stort. Det är som om hjärnan inte tillhör kroppen och är värd samma vård, otroligt konstigt. Sen är det skit rent ut sagt att dåligt under sommaren för då är bemanningen ännu sämre. Jag vet, har varit där själv flera gånger. Mått uruselt när solen skiner och alla i omgivningen mår toppen. Oerhört kluvet. Att man mår dåligt känns då ännu mer betungande, och det sista man vill är att belasta andra.

Det är ingen lösning att du drar hela lasset. Sitt bredvid när din dotter själv ringer. Kör henne, men låt henne gå in själv till läkaren. Hon måste ta ansvar för sitt eget mående också, även om hon får praktiskt hjälp av er föräldrar.

Kram 🐘

@Geggan När jag känner den typen av uppgivna känslor är det oftast vila från intryck jag behöver. Sitta på en stol och fånglo ett dygn, åtminstone mentalt. Sen brukar lusten att göra saker komma tillbaka. Vi måste själva fylla våra liv med roligheter 🥰

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette ja, precis så är det. Sällan mera än en eller ett par dagar. Sen är det borta och man har inte alls kontakt med de känslorna.

Ville ju skriva det här också…..om det ändå fanns en kontinuitet på vuxenpsykiatrin med samma personal så att de lärde känna vår dotter. Det är ju stafettläkare/AT-läkare som stannar i ca tre månader, nya sköterskor. Om jag som förälder visste att det var samma läkare/sköterska… så skulle jag känna ändå någon trygghet att man ser min dotter men så är det inte.

@Himmelellerhelvette Tack!

Skriver på datorn nu och då är jag inte så bra på emoijisar eller annat som man kan tillföra!

Känner att jag är tvungen att skriva av mig min frustration någonstans och det blir här på forumet. Jag känner att jag är starkt medberoende till min dotter. Det går lite upp och ner. Jag försöker tänka på hur jag agerar och reagerar men ibland är det svårt när jag ser min dotter inte må bra, och när hon själv uttrycker det. Hon säger inte att hon inte mår bra men hon säger att hon inte känner någonting varken ledsen, arg eller glad. Hon upplever att hon kommer åt sina känslor mer när hon är manisk. Jag tänka mig att hon känner så men jag som anhörig upplever att hon även då mår mycket dåligt dessutom är mycket så destruktivt. Om två veckor ska hon börja arbetsträna. Jag ringde vuxenpsykiatrin idag för att ta reda på när nästa uppföljning kommer att äga rum. Min dotter har gett mig samtycke tidigare till att ringa men hon vet inte att jag ringde precis idag. Hon skulle aldrig ta initiativ till att ringa själv inte ens när hon är sitt vanliga jag. Hon kräver inget av sjukvården. Jag fick veta att i september skulle det ske en uppföljning, tydligen går sjukskrivningen ut då även om hon ska arbetsträna till början av november. Senaste gången som hon träffade läkare vilket var i samband med möte med FK och arbetsgivare var nog i slutet av april dessförinnan i mars. Jag tycker att det är en alldeles för lång tid då vuxenpsyk inte har kontakt med en ung vuxen psykisk sjuk person. Om inte vår dotter hade oss föräldrar så skulle hon ju vara helt och hållet ensam. Hon vill ju inte ha boendestöd eller någon annan hjälp från vuxenpsykiatrin. Jag sa till sköterskan att hon behöver egentligen stöd i sin vardag men det är vi föräldrar som är det. Vi har i princip daglig kontakt med henne. När jag ringer till vuxenpsykiatrin känner jag mig inte alltid tagen på allvar kanske lite mer som en överdriven orolig mamma för allt handlar ju om vad min dotter vill. Och så är det ju...individens egna vilja...men nu vill hon ju må bättre...vill ju inte må så som hon gör. Jag sa att jag själv vill prata med någon för att få mer kunskap om bipolär sjukdom/psykoser. Ibland hänvisar de mig/oss till bipolärskolan vilken vi redan har gått som egentligen gav varken min dotter eller mig någonting....inte mycket igenkänning där. Jag har redan kontakt med kommunens anhörigstöd vilket är jättebra men där finns inte den kunskap som jag vill åt. Och om min dotter inte frågar mer, ber om mer information om dessa olika diagnoser är det ingen som berättar. Jag sa till sköterskan att det finns en publikation som Socialstyrelsen har gett ut som handlar om anhörigperspektivet i sjukvård och socialtjänst. Till slut sa hon att jag kunde få ett anhörigsamtal....jag har bett om det tidigare...men fått nej...men nu om jag har tur ska jag en kurator ringa upp mig...hoppas att hon har kunskapen. Nu har jag ringt detta samtal idag och nu kan jag faktiskt inte göra mer...jag kan inte rädda min dotter...jag kan inte styra över hennes beslut...jag kan inte styra över vuxenpsykiatrin...om min dotter pratar igen om hur hon mår ska jag peppa henne att ringa vuxenpsyk...för då måste de lyssna...nu kan jag bara vara det stödet i vardagen som jag redan är...och jag måste öva mig igen och igen och igen....att inte bli helt filterlös.

Solen skiner hos mig...och jag ska åka och simma....försöka släppa tankar och ta vara på dagen!

Kramar:)

Jaa @anfrahalvlek samma här, alltså den självcentrering som kommer med ålder eller som kanske alltid funnits där.
Jag har också sörjt klart- alltså önskar inget mer av det, men det jag märker är att jag inte varit arg- klart ✅ Och jag har ingen avsikt att vara arg på min mamma, hon är för skröplig och skör och så liksom ovan att sätta sig in i hur det är ”för mig” att det inte är meningsfullt.
Men känslan behöver få veckla ut sig inombords mig själv. @himmelellerhelvette det är jätteskönt att inte vara ensam. Att ha ett syskon är också ovärderligt. En som bekräftar.
Den här sommaren är en där det inte händer så mkt på utsidan men desto mer inuti.
Idag: klippa visset i rabatterna och prepp för en kort roadtrip imorgon.
Kram på er 😍

Vad du fixar och donar @andrahalvlek 🥰
Hoppas pappan drar sitt strå till stacken.
Och hoppas allt går som planerat! Skönt att du känner dig nöjd med ledigheten. Eftersom jag avslutade med mammas förkylning så ligger jag lite back- men har tid på mig + bokat in lite mer ledigt i augusti! Glöm inte att andas 🧘 Kram 🤗

Nu är vi på upploppet. Århundradets fest. (Nåja, lite överdrivet.) Yngsta dottern fyller 25 år och på söndag har vi fest. (”Inte kalas mamma, FEST!”) Vi har hyrt lokal, vi blir 50 totalt, smörgåstårta och prinsesstårta är beställd och ska hämtas vid två olika tider på söndag.

Storasyster har fixat tipsrunda och olika aktiviteter, vi har bokat levande musik, och inköp av frukt, chips, godis och dricka sker imorgon lördag. (Festen blir helt alkoholfri.) Klockan 11 idag hämtar jag hem dottern och sen är det fullt ös medvetslös långt in på söndagskvällen. Måndag morgon börjar jag jobba igen och årets sommarsemester är över. Känns helt okej. Jag har fått vila, upptäckt nya ställen, vila, umgänge, sol, bad, regn och ännu mer vila. Bra kombo.

I och med den här 25-festen inleds att vi ”bara” firar med kalas/fest när hon fyller jämnt, 5 och 0. Återstår att se hur det går, hon älskar att fylla år 🥰 Stå i centrum, få paket, ta emot alla gäster som kommer för hennes skull. Så här har det inte alltid varit. Hon var nog 10 år innan hon ens deltog på sitt eget kalas. Hon satt på övervåningen i huset och lyssnade på gästernas sorl. Ville inte delta. Man knappt tro att det är sant, man får nypa sig i armen för att fatta hur mycket hon faktiskt har utvecklats. Jag har köpt en vit fin klänning till henne, hon kommer känna sig som en prinsessa ❤️

Nu kör vi!

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja, tror också att det handlar om följa den egna inre rösten om var gränsen går liksom. Att går man över denna gräns så kommer man inte att bli fri. Min mamma försökte att dra mig tillbaka genom att vara sårad, säga att hon är en dålig mamma mm, en offerkofta. Jag har så många gånger gått tillbaka, i medberoendet. Men denna gång, för många år sedan, vällde ilskan ur mig och jag kände mest hat. Då kunde hon vara så giftig tillbaka. Det handlar om att min mamma inte fått det hon behövt av sina föräldrar i sitt liv, fått mycket skit och dålig självkänsla. Hon både stöter bort och vill vara nära och tror att hon inte är omtyckt och inte duger.

Hon är medveten om dessa saker men det blir mycket projektioner och primitiva känslor när hon triggas. Hennes medvetenhet om detta har också gjort att hon någonstans kan förstå. Hur som helst så har jag dragit mig ur medberoendet för att överleva själv och för att kunna bli stark i mig själv. På så sätt har hon också tvingats utveckla sig om hon vill ha kvar någon relation till mig. Det har kostat mycket och vi har inte haft så mycket kontakt. Jag tror hon insett att hon riskerar hela relationen om hon inte släpper taget, att jag inte kommer att komma tillbaka till det som varit. Släpper taget om sina oförätter hon tycker hon blivit utsatt för och vill ha en ursäkt för = att det är mitt fel. Hon har släppt taget och hon har gått vidare och det känns äkta. Jag har varit väldigt osäker på hur allt ska utveckla sig och det har varit en sorg.

Vi kan ha djupa samtal om många saker, men att gå in djupt i det som hänt oss har jag insett är för svårt för henne och troligen skulle det inte leda framåt. Vi vet var gränsen går och jag tror och hoppas att det är en bra och framkomlig väg som håller för oss båda. Jag är ändå glad att vi är där vi är idag❤️

@Varafrisk Så bra jobbat! ❤️

En sak som i alla fall är tydligt meningsfull…ska det vara😁

@Geggan Det jag tycker är märkligt att att jag kan känna det där du beskriver och när jag är i det känns det som jag aldrig kommer komma ur det men när jag är ur det tror jag knappt på mig själv att jag varit i det. Låter inte det konstigt? Kram❤️

@Geggan Det är intressant med existensiell ångest, vad är liksom mening en med livet? Det drabbade mig mer när jag inte var i balans och kände att jag satt fast i livet liksom. I olika faser i mitt liv och när jag satt fast i alkoholträsket, där jag inte ville vara och led, men hade svårt att hittar kraften och modet att ta mig ur. Tänker också att om man förlorar någon så kan det kännas så orättvist och meningslöst, varför ska just jag eller den personen drabbas?

Existensiell ångest är en del av livet och jag har hittat mitt sätt att hantera det på, min värderade riktning. Att jag gör saker autentiskt och följer min inre kompass. Att jag lyssnar på mig själv och försöker hantera det som finns där. Alla typer av känslor, sorg, ilska, ledsenhet, oro, ångest, övergivenhet, glädje, lycka mm. Alla känslor har sin plats och är lika viktiga. Det kan vara primitiva känslor som man inte vill ta i och ducka, men alla känslor ska få ta plats. Genom att ta upp dem på ytan och sätta ord på dem så lättar det. Och om det handlar om glädje så kan man känna tacksamhet när de kommer upp på ytan. Då kan jag känna meningsfullhet i mitt liv, oavsett vilka känslor som vill komma upp. Då kan jag också hitta möjliga lösningar eller förhållningssätt till livet. Sen kan jag också ducka känslor ibland, eller rättare sagt bara låta dem få vara där och bara göra saker och fokusera på det. Då brukar det också lätta. Att man accepterar att man kan känna sig låg, att det är ok, att inta det förhållningssättet.

Att det är viktigt att vi finns till för andra, är lätt att glömma. Därför tror jag det är viktigt att vi visar vår uppskattning för andra och talar om att de är viktiga för oss, vi är rätt dåliga på det.

En sak som i alldaglig är tydligt meningsfull är att vi lever ett nykter liv😁. Kram❤️

@vår2022 så fint och härlig, kärleksfullt inlägg❤️ Jag är fortfarande där i processen att jag är besviken och ledsen på min mamma, jag låter mig fortfarande såras men du ger mig hopp om att tro på processen. Jag vet att jag inte kan ändra något annat än på mig själv och min inställning till henne men den går inte skynda på utan är en process som allt annat och en dag har jag släppt taget och känner mig fri tror jag❤️
Kram

@Jan.3. Men hej!😁 Min gamla vapendragare! Vad kul att du tittar in. Vad roligt att höra att du också mår så bra och att det är nykterheten som bidragit till det. Visst är livet så bra som nykter och tänk vad bra vi mår som nyktra! Ta mej fan det bästa beslutet i livet😁. Ja, att muttra och banna sig själv är ok när man klantat till det😂. Jag håller med om dina ord till alla kämpar och det handlar så mycket om att orka hålla ut och tro på att det kan bli och att det är så mycket lättare att leva som nykter. Vi är ett levande bevis för det, ingen fejk eller fake news.

Ha det fortsatt gott min vän❤️

@Se klart, @vår2022 och @Andrahalvlek Det är synd att man ska behöva vara ledsen över hur ens föräldrar varit när man växt upp men det är skönt att inte vara ensam i det. Det är en sorg att de inte kunde bättre men det är som det är och vi kan göra det bästa för att vara bättre föräldrar för våra barn. Känslomässigt omogna föräldrar, tror jag läst en bok om det?
Kram ❤️