Senaste kommentarerna i forumet

Efter första veckan med fortsatt sockerstopp, två buljongdagar och ökat rörelsemönster visar vågen minus 2,1 kg. Wow 🤩 Nu känner jag mig sjukt motiverad att fortsätta. Vad det gäller maten äter jag som vanligt, men lite mer frukt som mellanmål. Jag har just nu snöat in på nektariner och vattenmelon, mums 😋

Det ökade rörelsemålet känns i benen. Vet inte exakt hur min iwatch funkar men jag tror att det behöver vara lite fart för att den ska ge utslag. Alla steg på våra kissrundor räknas sannolikt inte. Vilket är bra eftersom dessa kissrundor, när lillprinsen ska lukta och pinka på alla kissfläckar typ, inte ger mig någon vidare motion. Jag försöker lära honom skillnaden på ut-och-pinka och motionera.

Kollar klockan nu och morgonens ut-och-pinka på 1.106 steg har inte gett utslag på cirkeln ”träning” alls. Vid sextiden på kvällen behöver jag kolla så att jag hinner fylla cirklarna innan läggdags, och det krävs som sagt lite tempo och kontinuitet för att den ska ge utslag. Igår åkte vi på upptäcksfärd till tre olika ställen och träningsmålet 90 min uppnåddes, och lite till. Idag tar vi det lugnt, men givetvis ska vi promenera på hemmaplan.

Slutligen vill jag ge er ett poddtips. Podden ”Berätta alltid det här”, som handlar om psykisk hälsa/ohälsa, nummer 164: ”Ulrica Norberg bryter tystnaden om importansen av tystnad”. Först - importansen? Vad är det för fel på det svenska begreppet ”vikten av”? Lite tröttsamt när engelska ord ska översättas till svenska, när det finns svenska begrepp.

Ulrica Norberg har skrivit en bok i ämnet, som jag ska leta upp. Hon tycker precis som jag att öppna kontorslandskap är ohälsosamt och hon föreslår en rad aktiviteter för att inrymma mer tystnad i våra liv. Det är under tystnaden som reflektion sker. Hon föreslår tex att alla möten ska avslutas med först 2 tysta minuter och sedan 8 minuter summering och plan för vad man ska göra sedan. Hon pratar om den viktiga ställtiden och att vi ska utmana oss själva och våra barn att lägga ifrån oss mobilerna etc.

Spontant har jag redan sen en tid tillbaka valt att inte ha något i öronen när jag är ute och promenerar med lillprinsen. För att vara här och nu med honom och ta in omgivningen ordentligt så att jag kan förutse vissa riskmoment (cyklister, springande barn, andra hundar). Det ska jag fortsätta med, styrkt av Ulricas ord.

Jag har också köpt ett par knallgula hörselkåpor som jag ska ha på mig när jag är på jobbet. För att freda min arbetsmiljö - det är ett jävla babblande bara några meter från mig. Den knallgula färgen på kåporna ska signalera ”låt mig jobba i fred”. Jag ska också prova några av Ulricas andra tips, tex sitta på en stol och bara glo 20 min/dag. En enorm utmaning. Jag får nog börja med 5 min och utöka efterhand. Kanske 3 min första gångerna.

Jag brukar ju skämtsamt säga att när jag är helt slut i skallen så skulle jag behöva sitta på en stol och fånglo en hel dag. Jag är nog inte helt ute och cyklar, men en hel dag känns övermäktigt. Kanske kan man skapa sig en tyst retreat på hemmaplan på annat sätt? Får suga på den karamellen lite. Det är ju just rastlösheten man behöver övermanna. Märka att man överlever.

Kram 🐘

@Axianne Tack för ett fint, öppenhjärtigt och ärligt inlägg❤️ Har ibland tänkt på pension pga min utmattning och mitt arbete men känner att jag är inte färdig ännu med mitt yrkesverksamma liv. Tack för att du berättade om ditt arbete.

Jag är troligtvis i din ålder jag är iaf Tommy Nilssons ålder. Började dricka vid 47, 48-års ålder tom 60 år. Har varit nykter i 1,5 år. De två sista åren var jag dödligt trött på alkoholen men jag drack ändå…beroendet är starkt. En dag var jag bara ”där”…kapitulerade…ville ju leva..och idag lever jag! Det är ju många mestadels män i ca 30-40-årsåldern som berättar om sin uppväxt med kriminalitet och alkohol/droger och vägen ur denna destruktivitet. Jag tänker att det finns ett stort mörkertal bland i synnerhet kvinnor i 50-60-årsåldern. Jag skulle gärna vilja berätta om min historia för att öppna upp, för att slippa skammen mm. Skammen tror jag är den som bidrar t att många inte berättar..och man fortsätter med sitt missbruk…i sin ensamhet.

Kram🌺

@Sattva Tack för att du tittade in❤️

Så skönt det var när jag vaknade för att inse att jag drömt! Jag skulle på någon fest till vilken jag tydligen var tvungen att köpa alkohol till. Plockade till mig öl och vin. Försökte undvika två anställda samt att jag hörde min kuratorskollega som pratade väldigt högt. Hela tiden kunde jag höra en röst inom mig som sa…drick inte det där då är du på ruta ett igen…du har ju varit nykter i snart 1,5 år…Men så vaknade jag! Nykter! Ingen längtan att dricka alkohol! Så jäkla skönt!!

Kom hem igår sen eftermiddag efter vår tur t Österlen. Det var ömsom regn och ömsom sol. Bodde i en jättefin stuga som vi hyrt via airbnb. Såg havet fr stugan. Låg bara på andra sidan vägen. Min man badade men för mig var det för mycket sten och för kallt. Hälsade på några kusiner. Skulle berätta om den utredning jag har gjort och om den gen jag bär på som finns på Mammas sida. Jag behöver inte berätta men jag skulle inte kunna bära på denna vetskap om denna gen utan att mina kusiner, kusinbarn får kännedom om den.

Vår dotter var med och hon är verkligen inte till ngt besvär i synnerhet inte i det tillstånd som hon är i nu. Men jag märker ändå hur jag anpassar mig på ngt vis dvs jag vill att allt ska vara bra för henne. Innan vi åkte sa hon att hon ville inte följa med t mina kusiner utan stanna i stugan vilket var ok men ändå tyckte jag att det var svårt. Det blev även väldigt tydligt för mig att vissa saker handlar inte om oro utan att jag är traumatiserad. Jag visste med mitt förnuft att vår dotter skulle inte dra iväg när min man och jag åkte t mina kusiner men min hjärna spelar mig ett spratt och tänker…hon kanske drar. Ska prata om detta m min terapeut. Min dotter pratar även om hur hon mår, att hon inte känner ngt…att när hon var manisk då kände hon iaf. Vissa saker som hänt när hon var psykotisk tror hon fortfarande är sanna. Saker som låter högst overkliga. Jag sa t henne att hennes upplevelse kan vara så stark att den känns som den har hänt. Jag tycker vuxenpsykiatrin kunde vara ett mycket bättre stöd för henne. Hursomhelst det var gott att hon var med att hon fick miljöombyte. Det var skönt för min man och för mig men väldigt skönt att komma hem igen. Det är lätt att när man har semester att man glömmer utmattningen mm. Tänker inte på hur påfrestande att det kan vara med två personer så nära dygnet runt i flera dagar fast det är mina allra närmaste. Tänker på er här på forumet som ofta har huset fullt med både barn och barnbarn även om det är glädjefyllt så tar det energi. Tänker även på er som har andra gäster i huset. Det ger energi men även tar vilket är viktigt att ta med i beräkningen när man planerar vad man ska göra. Men nu blir det lite kaffe och därefter träning.

Kram🥰🤗

Sommaren är som bäst just nu. Jag har semester och en hel månad av ledighet framför mig. Mycket välförtjänt om jag ska vara lite självgod, för fan vad jag har jobbat mycket. Det har varit tuffa tider under inflationskrisen som alla vet. På mitt företag där jag ju gjort lite av en snabbkarriär på ålderns höst, har man sagt upp nästan 40% av personalstyrkan. Men jag är kvar, lite nyckelperson som jag nu blivit. Det känns tryggt och fint. Det är med nya insikter jag tar min efterlängtade semester och jag kan verkligen koppla av och njuta nu.

För de som minns mina första inlägg här för snart tre år sedan, så var jag nära att ge upp och söka pension när jag otippat fick jobb på gamla meriter. Jag var helt nynykter och tveksam till om jag skulle kunna klara av arbetsuppgifterna om jag ens fick jobbet. Det blev en roll där jag fick bevisa, inte minst för mig själv, att jag är bra på det jag gör och att jag klarar mycket mer än vad jag någonsin trott. Ett jobb där jag insåg min kapacitet som nykter och förstod att alla år när jag tidigare tyckt att jag presterat ganska bra på alkohol har varit en stor lögn.

Jag är fullkomligt övertygad om att jag hade gjort så mycket mer av mitt liv om jag i stället varit nykter under min yrkesbana. Trots mitt ständiga skåpsupande gjorde jag ju karriär redan som ung men trodde att jag behövde dricka för att klara av pressen både i yrket och i vardagen. Jag var fullkomligt övertygad om att jag inte skulle kunna ta mig igenom en enda dag utan stöd av alkoholen. Drickandet var min befrielse och belöning när stressen tog över. Så jag drack mig igenom mina yrkesverksamma år i tron att det fungerade eftersom jag ju hela tiden lyckades bli befordrad och ta steg efter steg i yrkeslivet.
Tills det sprack.

Som vi alla vet är sjukdomen progressiv. Jag kunde aldrig hålla mig på en konstant nivå. Om jag "bara" druckit som jag gjorde när jag var runt 30 hade det kanske hållit, men så gör ingen alkoholist. Man ökar dosen, och det gjorde jag. När jag var runt 50 år började mitt liv rämna och som jag tidigare berättat så blev min alkoholism avslöjad. Jag började min resa i behandlingsträsket och de åren var på många sätt mer smärtsamma än något annat. Påtvingad nykterhet och oräkneliga försök att sluta dricka ledde bara till återfall efter återfall. Jag förlorade jobb efter jobb och mitt liv var på väg att ta slut. Det var ett totalt kaos av arbetslöshet, ekonomisk kris, förnedring, ångest och utanförskap. Jag nådde min botten. Utblottad, försupen, föråldrad, ensam och vid randen av stupet.

Idag är jag, precis som för några år sedan, så otroligt tacksam för att jag hittade min väg ur detta. Jag kan fortfarande inte ge någon förklaring till hur jag efter så många års supande kunde bli nykter, jag kan bara tacka Gud för att det blev så. Kanske var det för att jag lade mig helt platt, slutade fejka önskan att bli nykter och verkligen kände ur botten av mitt hjärta att jag aldrig vill dricka mer. När jag till slut var på gränsen till att supa ihjäl mig var min livsvilja troligen större än flaskans kraft. Till slut.

När TV:n visade Allsång på Skansens repris i morse såg jag Tommy Nilsson sjunga. Det var vad som egentligen fick mig att göra ett inlägg idag. Han hör till min generation och fått ta mycket skit för sitt supande. Skillnaden är att han varit offentlig person och fått ta förnedringen i media. Mobilkameror har filmat hans snedsteg, reportrar har gottat sig i hans elände, men han har kommit tillbaks verkar det som. Jag blir glad när jag ser en annan alkoholist som vänt sitt liv. Jag vet inte hans status vad gäller supandet idag, men vet att han varit illa ute.

Det värmer mitt hjärta när olycksbröder/systrar visar att de fortfarande står upp. Jag blir uppmuntrad när jag ser kända människor, såsom Suzanne Reuter, Björn Ulvaéus, Mikael Persbrandt eller Lars Lerin visa att de klarat sig ur skiten. Om jag varit känd hade jag också gått ut öppet om jag vetat att det kunnat stötta eller hjälpa en enda person. Kanske kan jag en dag skriva en bok om vad jag upplevt och därigenom kunna inspirera. Det vore en dröm och något jag önskar att få tid med. Men det blir en annan dag. Just nu ska jag bara njuta av min semester.

Önskar er alla en helt underbar sommar!
🌻🌻🌻

@Sattva Ja, man kan inte annat säga att du verkligen får jobba med processer…hur hantera olika relationer…med dotter…med make. Inte alltid enkelt men du har bra stöd av din terapeut samt att vara lyhörd till dig själv…att våga även om det kan kännas obekvämt.

Kollade in din länk. Intressant. Jag följer Johannes Cullberg på instagram. Säger många intressanta och viktiga saker om bla mat/livsmedel, socker, processad mat och vikt.

Ha det fint🌺Kram🥰

Ned och upp ska det stå.

Amanda,jag tänker lite på ditt inlägg.
Det påminner mig om hur jag skrev i början.
Nästan allt fokus var på mitt drickande ex och väldigt lite på mig.
Hur kan du styra om energin?
Så länge man rider på andras rygg så låter man sig dras med och upp istället för att koncentrera sig på sin egen resa.
Så var det i alla fall för mig.

Hej andra halvlek.
Javisst har vi alla orsaker till våra handlingar.
Våra beroenden eller tillkortakommanden.
Det svåra för mig är att jag knyter an så hårt.
Lägger alla ägg i en korg och överger mitt eget rede.
Jag har de sista 10 åren haft ett parallellt liv med egna intressen,vänner osv.
Men någon del av mig är beredd att överge allt detta påklistrade för att få gå in i symbios med en man.
Jag berusar mig med relationen och vad det ger mig.
Att motparten är måttligt engagerad triggar mig bara ännu mer.
Då ska jag ännu mer bevisa varför han ska välja mig.
Jag låter det inte komma till handling.
Jag stannar i min egen bubbla och tänker och känner allt det här.

Jag har nu efter många års arbete med mig själv börjat kunna reglera mig själv.
Men innerst inne är jag längst ut på trampolinen och beredd att hoppa.
Till vad?
Och varför?

@Ullabulla I höst är det tio år sedan jag separerade från barnens pappa. Långt innan jag blev nykter. Efter det hängde jag på dejtingsajter för jämnan. Träffade flera män, blev lika besviken varje gång.

När jag blev nykter avslutade jag alla mina medlemskap på dejtingsajter. Jag insåg att det hade utvecklats till ännu ett beroende. Ett destruktivt sådant.

Nu har jag varit nykter i drygt 4,5 år. Med facit i hand inser jag att i alla mina relationer har jag nästan slagit knut på mig själv för att få det att funka. Växlat ner mina intressen, anpassat mig in absurdum.

Nu känner jag att jag klarar mig utan gubbe. Jag har skaffar mig hund som sällskap istället, när jag gör det som JAG vill göra. I en bra relation handlar det om att både ge och få, men jag tenderar att ge, ge, ge och få ytterst lite.

Nu på sistone har jag insett att det nog beror på medberoende sen barndomen. Min pappa var alkis. Jag har svårt att säga nej, vill vara alla till lags, är en typisk peoplepleaser. I nykterhetens spår har jag lärt mig att stå upp för mig själv bättre, och den resan lär fortgå länge.

Man ska aldrig säga aldrig, jag brukar skämtsamt säga att i så fall får jag snubbla över en gubbe i skogen 🤣 En gubbe som dricker varje helg, spelar golf, glor på sport eller spelar dataspel flera timmar dagligen gör sig dock inget besvär.

Kram 🐘

Hej Amanda,visst minns jag dig!
Kanske avslut på relationen krävs för att man ska få syn på sitt eget jag.
Så har det i alla fall varit för mig.
Den relation jag nyss avslutar har tillåtit mitt eget jag på ett bättre sätt.
Jag står mer rustad.
Om man försöker undvika frågeställningen
Om inte..
Vad händer då?
Att skala bort så många lager man kan i sin livssituation för att börja närma sig kärnan.
Vad får man syn på då.
Som både du och jag vet så finns valen där att göra.
Flaskan
Den haltande relationen.
Men så länge man lindar in sig i den trygghetskokong det är att vara kvar i sin livssituation så händer definitivt inget.

Jag sitter här nu avskalad igen,men med ett bättre utgångsläge än för 10 år sen och det är tillräckligt tufft.
Var kan du börja Amanda, vad är prio 1?

@Ullabulla Tänk att nu är vi här igen. Jag tror att du kanske minns mig även om det var ett tag sen sist.
Inte ska jag väl säga att jag är glad att se dig här men en liknande känsla infinner sig ändå när man efter så lång tid finner någon man känner igen.
Klok är du och har varit länge men man orkar inte vara klok hela tiden ju. I alla fall inte jag. Du skriver om gamla insikter man behöver ta till sig igen och jag förstår vad du menar.
Jag är kvar i mitt äktenskap och de senaste åren som gått sen jag senast var aktiv här har varit kopior på åren innan det. Visst har jag druckit mindre och perioder trott att jag har det under kontroll men min relation har trots det varit densamma. Jag har dock inte insett att den varit en så stor del av min egen beroendeproblematik som den faktiskt är. Eller jag har ju inte velat se det.
Både jag och andra här har förvånats över hur jag kan hålla mig nykter trots att min man druckit. Det är ju bara en lögn egentligen för jag har ju börjat dricka igen gång på gång. Men inte för att han genom sitt missbruk lockar mig eller väcker mitt sug. Jag tror att jag börjar förstå att det varit det enda sätt för oss att kunna umgås.
I 21 år har det varit så.
Visst hade jag en alldeles för intim relation med alkohol även innan vi träffades men då jag valde en man jag kunde ta hand om, och att han ville bli omhändertagen, valde jag bort de andra sakerna en livslång relation egentligen borde bygga på:
Att ha roligt tillsammans, att kunna utmana varandras sätt att tänka och agera, att få varandra att utvecklas och nå gemensamma mål.
Från dag ett har vi behövt alkoholen för att kunna vara detta för varandra.
Och nu när jag längtar efter detta i vår relation vägrar han att ens försöka.
Jag har skapat en man som inte klarar av att ta ett enda beslut själv. Inte stå för något. Aldrig någonsin vilja vara modig, varken för andra eller för sig själv.
Han går genom varje dag och tycker synd om sig själv för allt han aldrig fick eller gjorde eller blev. Den enda ansträngningen som innebär att gå till jobbet och på sin höjd dammsuga mitten av golvet på nedervåningen och plocka ur diskmaskinen får honom att bli så trött att han antingen måste sätta sig med sitt vin och titta på klipp på datorn eller lägga sig på soffan.
Hans ansträngningar är alltid tyngre än mina. Svårare att bära.
Vilket är mycket märkligt då han både jobbar mindre än jag, har mindre ansvar än jag och spenderar all sin lediga tid i vila.
Men jag vet att jag belönat detta beteende så länge att det är lika mycket mitt fel. Jag kan egentligen inte klandra honom för att han blivit den jag gjort honom till. En viljelös och handlingsförlamad dörrmatta.
Min läkare är en fantastisk man och givetvis tänker jag tanken att jag velat träffa någon som honom. Men det är en annan historia..
Det han säger till mig är dock väldigt viktigt för att hjälpa mig att se hur jag ska klara av att bli någorlunda frisk.
För att förklara hur min och min mans relation fungerar berättade jag för min läkare om en händelse som inträffade för ca 10 år sedan (en av många liknande ska jag säga):
Min man tog bilen till en närbelägen pub tillsammans med en kollega, detta var när vi bodde i ett annat europeiskt land, och väl där drack de båda alldeles för mycket. Min man valde ändå att köra hem och det slutar med att han kör av vägen och kraschar bilen.
Hela natten funderar jag på hur jag ska lösa situationen medan han gråter av ånger.
På morgonen har jag lösningen och jag ringer mina svärföräldrar och säger att jag sabbat bilen när jag försökte väja för en annan bilist.
Fram till min svärfar gick bort fick jag ständigt höra att jag var ett lysande exempel på att kvinnor är dåliga bilförare. Min man satt många gånger bredvid, men rörde inte en min när jag fick lyssna på de spydiga kommentarerna.
Jag sa till min läkare att detta är en av de många situationer där jag agerat likadant, jag tar på mig andras skuld därför då tror jag att jag kan styra händelseförloppet och jag har alltid tänkt att jag tål mer än andra.
Jag såg hur han blev djupt bekymrad och sa:
"Jag har undrat om du bara är för snäll men nu förstår jag att det är ett självskadebeteende du har."
Och visst är det säkert så.
Och jag vill inget hellre än att lämna honom egentligen. Jag tror det blir svårt att både fortsätta vara nykter men också få leva ett fullgott liv om jag inte gör det. Men hur?
Jag har aldrig agerat utan att ta hänsyn till andra i min omgivning och hur ska jag kunna lämna honom utan att frångå min övertygelse om att omsorg och solidaritet med dina medmänniskor är det viktigaste man måste ta med i sina beräkningar innan man handlar?
Att skilja mig från honom känns som en rakt igenom självisk handling och jag vet inte hur man gör....
Nu blev detta långt men som du själv skrev Ullabulla, det är en tråd för självrannsakan och det kan bli hur långt som helst.
Hursomhelst, kram till dig och kanske kan vi på något sätt finnas här i tråden för att slösa vår omsorg på varandra och oss själva istället för på människor som får oss att gå åt fel håll.

Tack för förståelse! Känns att vi verkligen har mycket gemensamt. Nu har jag igen ”egna” dagar vilket är underbart. Plockade massor av kantareller med syrran på morgonpromenaden. Snart blir det lugnt jobb med loungen på vinden. Fortsätta måla, mm. Lugnt väder, lite regn. Två dagar kvar tills nästa period börjar, med barn o barnbarn. Face Timade med femåringen igår, då tog hon telefonen med in i sin lilla lekgrotta och så satt vi där och myste för oss själv! Nya malvor börjar äntligen slå ut nu- rådjuren har fattat att hålla sig borta. Jag är nu mitt i mina sex veckor, tre veckor kvar. Välsignat!

Tack Vår och Andrahalvlek! 😍

Ännu en gång långt mellan mina uppdateringar. Känner ingen press, men vill gärna skriva mer regelbundet. Forumet är en trygghet även om jag klarar mig bra i det vanliga livet.

Har haft sjukt stressiga veckor jobbmässigt. En massa deadlines före semestern. Börjar bli färdig, men det har tagit på. Någon längtan efter alkohol har jag dock inte haft. Den existerar inte i mitt liv längre, även om det naturligtvis finns människor runt mig som nyttjar den.

Även jag hamnade i sockerberoende ett tag, men har lyckats ta mig ur det värsta. Hu, så jobbigt det var ett tag. Några välbehövliga kilo lättare på köpet, tack för det.

Har en kompis som är svårt sjuk och inte har så långt kvar. ❤️ Hennes ord om att leva nu och inte skjuta upp saker ekar i mitt huvud. Börjar planera för att gå ned i tid och omvärderar min tillvaro allt mer.

Kom av en slump på att jag nyligen passerat 600 dagars nykterhet och i går 20 månader. Tiden går fort.

Ha en härlig sommar, mina fina forumvänner, det ska i alla fall jag ha.

Kram på er 🥰

Trådar,inte tider.

Läser mina gamla tider,6 år sen jag skrev.
Vad klok jag var.
Och vad lite av det jag skrev då som har fått fortsätta vara min sanning.
Jag har levt länge i en svår familjesituation med en man som gjort så gott han kunnat.
Lite brödsmulor har funnits till mig,men jag har blivit alltmer undernärd.
Jag känner hur jag lyfts av det jag skrivit och minns det inte ens.

Då bör jag kunna lyfta upp de insikterna igen och granska dom.
Så får det bli.
Andra fårgärna fylla på i tråden.
Den var tänkt som en allmän tråd för självrannsakan.

@vår2022 aha det är den resan som närmar sig, har många minne från när du berättat. Håll oss uppdaterade, kram 💕

Ja @sattva, trots att vi är i olika processer så kan man/jag ändå känna mig besjälad som i samma tankar kring livet just nu, den resa du gör, och med flera av oss här på forumet.
Nu är det liksom dags för en ny inventering. Läskigt o spännande och nödvändigt. Tack för att du delar med dig- och för pepp. 😍🙏

@Sattva Jag har aldrig lockats av utlandsresor. Har varit på några stycken, men själva resandet och logistiken tar så mycket energi att jag knappt kan njuta.

Funderar dock på att göra en så kallad hälsoresa till Portugal i höst. Det finns hotell med yoga, gym, löpning och allt möjligt annat på menyn. Resa själv. Bestämma själv vartåt jag ska gå och vad jag ska göra. Inga barn som dikterar villkoren, eller resesällskap som kan göra detsamma.

Jag är socialt kompetent och brukar skämtsamt säga att jag skulle få en betongvägg att snacka, så jag lär garanterat känna mycket folk på en sådan resa. Jag får suga på den karamellen lite. Behöver ju hundvakt i så fall.

Jag gillar att spontant varje morgon känna efter: ”Hmm, vad vill jag göra idag?” Idag regnar det, och idag vill jag städa klädkammaren och rensa garderober. Välbehövligt.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Läser o ser att du mår lite bättre. Skönt!🌸🌷🌼

Kikar in. Mycket händer på en vecka härinne!
Tack för kloka inlägg hos gamla o nya!
🌸❣️

@Varafrisk Låter som att din inre resa börjat ta form! Jag säger ibland till mina patienter att den fysiska träningen kan man se som medicin. Man behöver den.

Vad fint att dottern följde med på er resa, och att det kändes bra för er alla. Jag förstår att det är jättetufft att se sin dotter ensam o inte kunna leva sitt liv fullt ut.

Önskar dig en fortsatt skön semester❣️🌸🌼

@Geggan Oj! Hade också varit helt slut av så mycket gäster. Man är ju olika i grunden också. Jag har alltid tyckt det är jobbigt med gäster. Den där extra växeln som kopplas in. Förstår dig fullt ut!🌸🌼

@Andrahalvlek Vilken härlig utflykt! Tänk vadmycket man kan uppleva i det lilla. Det handlar ju till sist, tänker jag, om vad man tagit till sig o fyllt sitt inre med. Man behöver inte åka/ flyga långt bort för att få påfyllnad❣️🌸

@Se klart Låter bra allt! Visst är det skönt när man liksom får sorterat bland känslor o tankar. Saker klarnar lite. Vem man är, vad man vill o hur man mår bra av att ha det omkring sig. ❣️🌸

Suck, hade skrivit ett långt inlägg, så kom jag åt nåt o det försvann...

Jobbar igen nu några veckor. Helt ok. Semester i augusti igen.
Maken flyttar om tre veckor. Ska huvudsakligen bli skönt. Han får skapa ett eget liv. Ta ansvar för sitt mående.

Varit en händelserik vecka inombords. Var hos terapeuten i veckan. Vi konstaterade att jag blivit så mycket starkare. Jag vet vad jag vill o var jag står. Hon tycker jag gjort ett jättejobb med relationen med dottern (o det har jag. Jag förstår mekanismerna som sker, kan hantera dem. Tack vare terapeuten som hjälpt mig!). Min utmaning nu i höst blir att stå upp för det jag känner. Jag är i grunden tveksam till en fortsatt hållbar relation med maken. Vad ger relationen mig egentligen? Vill jag vara gift med någon som har betett sig som han, och inte är villig att se eller ta ansvar för sin del? Många sådana tankar. Som jag ska lyssna på nu i höst.

Har fortsatt att läsa o lära om anknytningsmönster. Så mycket klarnar. Jag fortsätter resan inåt, att hitta hem i mig själv. Det är ju där tryggheten finns som bär en.

Förresten, här är en länk till forskningsbaserad kunskap (på svenska) om beroende.
https://www.knowaddictionacademy.com/blog

Kram o fin lördag🌸🌸🌸🌸