Senaste kommentarerna i forumet

Jag har länge tänkt ungefär som med din dotter att jag fortfarande är i lärandestadiet av hur många basala saker i livet fungerar, men kanske mer mot det sociala och interagerandet med människor. Däremot praktiskt sett har alltid funnits ett högt självförtroende till min kapacitet. En vän till mig kallar mig för Ernst (Kirschsteiger) ibland. Kanske för att jag är lite sådär lugn och känslig, men också händig och bra på mycket praktiskt. Tycker om att snickra och renovera, laga mat och spelar instrument. När det kommer till matematik och logik är jag ganska intelligent. Om vi går tillbaka till människor tycker jag problemet är svårdefinierat, men tror att mycket grundar sig i nån slags extra känsligheten för att ta in andra människors reaktioner och känslor och reagera inåt på dem istället för att interagera. Om man som jag ständigt bedömer mig själv utefter hur jag tolkar andras reaktioner om mig så kommer jag ju aldrig bli färdig med bilden av mig själv, eftersom den bilden alltid förändras beroende på vem jag möter. Om jag hade varit lite mer positiv lagd hade jag kunnat vända på det och tänka att den förmågan eller extra känsligheten ändå kunnat parera mig fram och smälta in i nästan alla nya miljöer jag kommer till vilket tagit mig dit jag är idag...

En diagnos har per definition ingen betydelse, men i min värld så tänker jag att en diagnos öppnar upp för möjligheten att få bättre hjälp/vård och medicinering. Dessutom tror jag en specifik diagnos ger en större förståelse för sin omgivning jämfört med hur luddigt begreppet psykisk ohälsa är, där många - som inte upplevd det själva, fortfarande är av åsikten att man bara borde "rycka upp sig" lite.

Diagnos eller ej, jag är positiv idag! Efter besöket på VPM fanns både hopp och förtvivlan och jag väljer att fokusera på det jag kan göra något åt, hoppet!
Jag har bestämt mig för att rannsaka mina tankar och attackera mitt destruktiva grubbel. Egentligen är jag redan ganska bekant med begreppet grubbel och att det har en bevisad negativ effekt på sitt välmående, märkligt nog är det en av få sakar jag inte tagit några större krafttag att jobba mot tidigare.
Tankar är som upptrampade stigar i huvudet. Att grubbla är för dem som gör det ett sätt att lugna sig själv, det är tröstande men när man har skapat för många upptrampade stigar in på negativa spår så leder tillslut grubblet till samma gränd i huvudet.
Bara av att ha varit lite extra uppmärksam på detta i några dagar, sedan VPM besöket så ser jag ganska tydligt mönster i vilka situationer som triggar grubbel. Tankar är just bara tankar och mitt dåliga mående vilar väldigt mycket bara på tankar. Man kan till viss del blockera tankar, kanske inte den första som uppstår men att tänka vidare går helt klart att motarbeta. Tyvärr vad jag läst är det inget effektivt sätt att arbeta på, man behöver istället byta ut tankarna till positivare spår. Detta känns som en stor utmaning för mig, men idag är jag motiverad!

Trevlig måndag

Ja, det är nog viktigt att identifiera känslan och de triggers man har - och hitta andra sätt att hantera de jobbiga känslorna. En i taget.

Mycket i nykterhetsarbetet handlar om att faktiskt göra och uppleva att det funkar bra även nykter. Sen är det viktigt att ta sig tid att både planera och reflektera också. Nykterhetsarbetet sköter sig verkligen inte helt själv.

Kram ?

Jag tänker att jag ska vara nykter ”inom överskådlig framtid”. Tar i princip ett nytt beslut varje månad. Väger fördelar mot nackdelar - både med att dricka och att vara nykter.

För varje månad som går kommer jag allt längre från tanken att dricka överhuvudtaget. Jag vet att risken är enorm om jag får för mig att prova att ”dricka lite”. Jag vet det inte av egen erfarenhet, har inte tagit några återfall än, men jag vet det av så många andras erfarenhet. Det är inte värt risken.

Vad det gäller vanor så har jag efter 40 veckor kommit från de flesta vanor som är förknippade med alkohol. Vissa saker bör jag träna mer på, tex utekvällar, konferenser, resor, hotellvistelser. Det har jag inte tränat på speciellt mycket.

Vågskålen för att vara fortsatt nykter väger tungt, och den lär bara väga tyngre och tyngre med tiden. Jag är i allra högsta grad nykter frivilligt. Det är ett medvetet beslut som jag har tagit eftersom alternativet är så mycket sämre. Jag är värd ett bra liv ❤️

Kram ?

Hej,

Tidigare drack jag varje dag. Idag har jag varit nykter 148 dagar.

Alkoholen är så grym för den som inte kan hantera den. Mitt problem började med sömnsvårigheter i kombination med en depression. Det började egentligen med en sängfösare varje kväll och övergick efter en tid till ett svårt missbruk. Jag gömde flaskor, portionerade bag in box vin i småflaskor som jag sedan gömde. Hela mitt liv gick ut på att införskaffa alkohol, gömma den och sedan konsumera den. För en anhörig så kan det vara svårt att förstå hur en alkoholist tänker - vilket inte är konstigt eftersom jag själv under min aktiva tid inte heller förstod hur jag tänkte... För mig var det så självklart, varje måndag, torsdag och lördag så besökte jag systembolaget, jag hade 6.st olika bolag som jag besökte för att "dölja" min hemlighet. Jag har under hela mitt missbruk haft jobb inom näringslivet.

Trots relativt kort tid som nykter så har jag kommit till insikt med vilket helvete anhöriga har i denna sjukdom. Om jag tar mig själv som exempel så har jag vid flera tillfällen blivit hotad om att bli lämnad av Sambo, vänner etc. Men under min aktiva tid så betydde det ingenting... Det som jag värderade högst av allt var mitt jobb, dels för att jag resonerade att alkoholister kan inte sköta ett jobb + min inkomstkälla var en möjliggörare för att införskaffa mer.

Även om jag fick abstinens under dagarna med svettningar och skakningar så kopplade jag det aldrig till alkoholen, utan tänkte att jag var nervös, druckit för lite vatten, inte ätit stabilt... Saker att skylla på var oändliga.

Som sagt var, jag har en relativt kort period i nykterhet nu. Men jag svarar gärna på frågor kopplat till min resa eller allmänt om beroendet. Jag lyssnar gärna på tips från andra också :)

MVH
E

Minns när du började skriva här med ambitionen att dra ner... och då var det rätt mycket du fick dricka. Sen när du insåg att det inte funkade så slutade du helt.
En häftig resa tycker jag!
Sen tycker jag att du är bra som reflekterar över ”såna här känslor brukade jag dricka på”. Tror att det kommer att hjälpa till för hålla dig nykter i framtiden.

Du tar ju upp alla fördelar med att vara nykter och nu känns det ju som du är långt ifrån att dricka något. Men när man väljer att göra det ändå är det ju kanske oftast inte ett rationellt beslut.

9 månader är lång tid! Jag misstänker att det numer känns självklart att inte dricka. Men hur känner du angående framtiden? En månad i taget, förstår jag. Har du haft några perioder då det varit svårare att hålla dig nykter?

Tre månader känns bra! Jag har redan bestämt mig och blir väl egentligen bara mer och mer övertygad om att det är resten av livet. Vi alla är ju olika såklart, men jag vill inte öppna för en förhandling vid ett månadsslut. Detta för att jag vet att jag inte kommer klara en begränsad konsumtion, om jag skulle få för mig det.

Men det känns bra för mig. Jag är klar.

Jag ställer mer frågor i din tråd :)

Vad många olika fåglar du hittade ?

Kram ?

?‍♀️ ?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️????????? ????????? Cyklar, fåglar och glass får du av mig!

Kram ?

Jag har gjort ingenting denna helg. Bara vilat! Har inte hänt på flera år men kroppen; nej tyvärr idag känner jag inte för frisk luft utan bara pyjamas, bok och tidningar.
Så blev det. Vaknade tidigt med jobb i skallen och tur det.
Nu startar en intensiv vecka, första mötet kl 08 sen rullar det på.
Mysigt att vara i stan. Älskar idén om att bo högt uppe, som en koja i trädkronorna.
Jag är nykter idag, inget att diskutera. Kram måndagskämpar!

Tack för kommentarerna och att någon läst i alla fall❤️
Idag ska jag gå till jobba efter ha jobbat hemma en vecka då Corona sprider sig så fort. Jag känner mig nervös att jag inte ska klara av det, men fasen den som ger sig. Tar med Lergigan och jag vet att jag blir mindre orolig av den. Även första antabus behandlingen idag så jag vet att jag är på rätt väg och det kan bara bli bättre.
Tänk om det är idag det vänder för mig när det gäller den värsta abstinensen. Vad lycklig jag skulle vara i så fall. Bara att hålla tummarna.

Igår var det 40 nyktra veckor och idag 9 nyktra månader. Som en hel graviditet. Jag minns hur lång tid det kändes som när man var gravid. En evighet. Och hur mycket man förändrades under resans gång.

Förändrats har jag gjort även under den här ”graviditeten”. Från onykter till nykter, inte bara rent praktiskt utan också mentalt. Jag värderar mycket helt annorlunda. Det finns som jag känner det ingen risk att jag äventyrar det här mot att ”känna ruset” ibland eller vara ”normal” på bjudningar.

Tänker på en sak som Annie Grace skriver i sin bok ”Tänka klart”: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i det vardagliga.” Precis så är det! Jag skulle aldrig äventyra det lugn, harmoni och nöjdhet jag känner i vardagen för att kunna ”dricka lite”. Lika lite som jag skulle röka hasch, som man också blir rusig av. (Hasch som jag för övrigt var benhård motståndare till under ungdomen, där gick min gräns liksom.)

Jag känner mer och mer att jag kommer att stå på barrikaderna så småningom, i kampen mot alkoholen som fördärvar så oerhört mycket i vårt samhälle, på individnivå och för samhället i stort. Tänk bara på alla dessa barn som far så illa ? Jag kunde inte göra något åt min egen barndom, men jag kan kanske indirekt hjälpa andra barn att få det bättre.

Aldrig ta första glaset.

Kram ?

?????

Grattis till tre nyktra månader! ???????

Hur tänker du om framtiden? Jag tänker en månad i taget. ”Kul att jag kommit hit! Jag kör en månad till.”

Kram ?

Tack andrahalvlek och miss lyckad ♥️ Ni är så snälla.

Just att det varit fars dag har inte gjort varken det ena eller det andra med mina känslor. Tycker sådana dagar blir så små jämfört med resten av året liksom. Det som betyder nåt är allt det andra. Men jag kan tänka mig att vissa andra blir ledsna av sådana dagar kanske. Men för mig är det som en namnsdag... När jag blir grattad på min namnsdag känns det bara lite konstigt. Att mitt namn råkar stå i kalendern. Likadant känner jag med fars dag. Finns ju massor av fäder här och där, bra och dåliga. Inte värt extra pga en dag i kalendern. Det råkar bara stå "far" idag. Imorgon står det nåt annat. Kladdkakans dag, kanelbullens dag eller ölens dag till och med. Jag kanske är lite tråkig men sådär har jag alltid känt kring det mesta utom födelsedagar och jul egentligen.

Jag vill inte kalla någon en dålig pappa. Kanske inte ens kalla någon för en bra pappa. Men jag vet ju hur det varit. Det har funnits massa bra dagar och massa dåliga. Separationen har gjort att de dåliga dagarna blivit till "ingenting" - dagar istället men de bra dagarna är bra.

Jag menar, vi är skonade från det dåliga men kan få det som är bra ibland. Jag hoppas att det i alla fall är bättre än att få massa bra och massa dåligt hela tiden i en salig blandning.

Jag gick nyss upp och tog en macka. Kan inte somna. Irriterande då klockan är alldeles för mycket! Jag vet hur trött jag kommer vara imorgon. Men jag försöker tänka positiva saker. Jag stod en stund i köket och bara andades en stund. Ingen full man kommer in i huset snart. Jag kan i lugn och ro äta min macka.

Inte för att han nödvändigtvis skulle komma hem full just inatt. Men jag tänkte att risken för det är ju noll här hela tiden nu och det kanske är vad som är värt att fira ❤️

Nu när jag skriver så menar jag det inte mot mina barns pappa. Menar inte att trycka ner honom eller skriva skit om honom. Jag skriver mer generellt utifrån min känsla... Känslor som kommer pga hur det var förut men när jag "ältar" det just nu i denna stund är det inte för att tänka illa om honom utan det är för att kunna vara tacksam för stunden och tacksam för hur jag har det.

Ofta nuförtiden kan jag nästan särskilja det. För jag vill inte ha elaka, onda och energislukande arga tankar om honom. Men jag vill ändå kunna fortsätta bearbeta allt. Kunna se på hur jag hade det förut och hur jag har det nu. På det sättet kan jag bearbeta men utan att fastna i ilska och hat mot honom. Ska jag kunna vara vän med honom så måste jag släppa ilskan till stor del. Men jag kan inte komma vidare och bearbeta om jag inte får tänka på allt som hänt och hur det är bättre nu.

Sedan kan jag såklart vara arg på honom ibland men just i min personliga utveckling och allt det så separerar jag på handling och person. Tänker jag på hur skönt det är att leva i ett lugnt och tryggt hem nu så är det frikopplat från ilska gentemot honom.

Vet inte om det går att förstå vad jag försöker förklara. Men jag antar att jag försöker försonas med allt och även kunna gå vidare utan bitterhet och ilska. Men jag vill ändå inte glömma hur det var heller.

Eftersom att allt är relativt så går det ju att se saker ur flera vinklar. Som nu när jag inte kan sova, det stör mig! Men om jag tänker på att förut hade det DESSUTOM kunnat komma hem en full och grälsjuk man, då känns det ju helt okej att ligga vaken nu. ?

Nu ska jag försöka somna. Om några timmar är det dags att vakna.

Hoppas ni andra sover gott i era sängar ❤️

Förresten så har jag inte druckit alls på 3 år och 9 månader. Tänk att jag skrivit här i forumet så länge nu.

Så är det nästan alltid. Att alkoholen är symtomet på ett underliggande problem, som vi dämpar med alkohol. En dålig relation, vantrivsel på jobbet tex. Jag tror inte du ska stressa fram det tänket, det kommer till dig när du är redo. Det är inte heller så viktigt att fixa direkt. Nykterhet gör oss mer tålmodiga.

Du skulle kunna prata med en psykolog om traumat. Det finns en terapiform där man går tillbaka till traumat och ”rensar” så att man kan gå vidare bättre efter det.

Jobba mycket är också ett sätt att fly, liksom överätning, eller mer klassiska saker som spel, andra typer av droger, dejtande, relationer, sex (bekräftelse). Allt man kan ”bruka” kan man missbruka sa någon. Och det är ju inte mängden utan konsekvensen som är det viktiga att titta på. Får bruket konsekvenser för mig? För någon annan?

Men det finns också människor som inte hittar direkta grundorsaker, tror jag. Alkohol är beroendeframkallande, och dricker man mycket så blir man kemiskt beroende förr eller senare. Men om man dricker mycket finns det nästan alltid saker man skjuter på framtiden eller helt avstår. Vissa relationer som blivit lidande tex.

Kram ?

Att bli ”klar” med sina känslor som har inneburit mycket oro, och ingen förutsägbarhet..Kände också gamla oroliga känslor i början av separationen..Även någon gång långt efter..Men det blir bättre..Nu går det månader utan att jag tänker på barnens pappa alls..Det enda jag försöker ibland är att parera så sonen ringer honom dagtid, då är man ganska säker på att han är nykter..Vill ju inte att sonen ska bli irriterad eller ledsen när en full pappa svarar i telefon..Jag försöker också balansera pratet om pappan, med att säga saker som han är bra på, eller om han har sagt kul saker någon gång, till sonen..Däremot så skickar jag sällan bilder på barnen, eller barnbarnen längre..Tänker att han får fixa dom relationerna själv..Du läker lim❤️Du är stark och fin..??

Om jag går och lägger mig nykter nu så kommer jag vakna imorgon med att ha klarat 3 månader nykter. Jag hyser såklart ingen större oro för att jag ska misslyckas nu. Ska egentligen bara duscha och borsta tänderna efter jag stängt ner datorn för att sedan lägga mig. Jag har heller ingen alkohol hemma, men framförallt har jag inte lust att dricka något heller. Jag var en sån som inte kunde ha alkohol stående hemma särskilt länge utan att det blev uppdrucket. Men det känns som att jag kommit så långt nu att jag skulle kunna ha en flaska med någon gammal favorit här hemma utan att frestas. Nu har jag inte tänkt att skaffa en ändå. Saker och ting kan ändras. Som sagt kommer dagen jag dricker igen, om den kommer, inte föranledas av ett rationellt fattat beslut. Således är det bara dumt att ha något hemma, även om jag som sagt är säkert på att jag klarar det just nu.

Jag har spenderat helgen med lite höstiga promenader och pratat med min far och min bror och har hunnit reflektera en hel del själv mellan varven. Jag har funderat mycket på det där med anledning till att dricka. Är det något som jag behöver identifiera och kanske reda ut för att jag inte ska börja dricka igen? Eller riskera något annat beroende eller problembeteende?

Om jag har obearbetade problem som jag trängt undan med alkohol, kommer jag tränga undan dem med alkohol till slut igen, eller hitta ett annat beteende att tränga undan dem med?

Jag tänkte tillbaka på ett trauma från min ungdomstid. Jag tänkte först att jag skulle skriva ner händelsen i sig här för att det alltid är enklare att förklara med faktiska exempel, men tänkte att då kanske traumat i sig får mer fokus än tankarna kring det, vilket inte är vad jag vill. Är ju inte heller min avsikt att söka sympatier för det. Det kanske räcker att säga att det handlar om något traumatiskt, men som ändå många har gått igenom liknande någon gång, om inte exakt likadant. Jag började väl dricka ganska hejdlöst då, det var på den tiden jag inte hade haft åldern inne länge för att kunna dricka. Men jag lyckades ju komma ner till en normal nivå igen efter det.

Jag har funderat på det där en del under helgen. De år jag drack nästan inget alls så jobbade jag heltid plus en massa övertid och studerade, vissa terminer fulltid på universitet samt bodde i hus som jag arbetade på att renovera själv. Det fanns ju inte tid att dricka. Var inte heller något jag kände att jag behövde då. Men kan det ha varit ett annat sätt att fly? Att hålla mig så sysselsatt?

Det jag tampas med lite nu angående att fundera på detta är, söker jag verkligen efter något som jag behöver ta itu med för att bli en bättre människa, eller letar jag bara efter en dålig ursäkt för mitt tidigare drickande? Jag antar att jag kommer ta upp detta med min psykolog. Det känns som att jag vill säga "Ja, jag drack en massa alkohol och betedde mig men X hände mig så det var inte så konstigt".

Dåliga saker händer alla människor. De flesta får inte sådana alkoholproblem som jag hade för det. Det är ingen ursäkt, tänker jag. Men sen funderar jag på om det kanske ändå finns en nytta i att bearbeta det och möta det öga för öga.

Jag vet inte om jag har lyckats formulera det på ett sådant sätt så att någon som läser det kan förstå vad jag menar. Jag har lite svårt att förstå det själv, kanske, och ännu svårare är det att förklara det.

Skönt att du har kommit så långt i processen ändå! Man brukar väl säga att 3 dygn, alltså 72 timmar efter man druckit så är det som värst och sedan lättar det. Men fysiska symptom är en sak. Ångest kan leva kvar ett tag beroende på dig som person och av vilka orsaker den uppstår. Det kan ju även vara andra faktorer som spelar in som gör att du har ångest, men som förvärras av alkoholabstinensen. Men är du på nästan 4 dygn så bör det bara bli bättre från och med nu med abstinensbesvären i sig.

Håll ut! Du kommer att klara detta! Och fortsätt gärna att skriva här om dina tankar och om hur det går.

Skönt att du har kommit så långt i processen ändå! Man brukar väl säga att 3 dygn, alltså 72 timmar efter man druckit så är det som värst och sedan lättar det. Men fysiska symptom är en sak. Ångest kan leva kvar ett tag beroende på dig som person och av vilka orsaker den uppstår. Det kan ju även vara andra faktorer som spelar in som gör att du har ångest, men som förvärras av alkoholabstinensen. Men är du på nästan 4 dygn så bör det bara bli bättre från och med nu med abstinensbesvären i sig.

Håll ut! Du kommer att klara detta! Och fortsätt gärna att skriva här om dina tankar och om hur det går.

Det är nog lite olika när den värsta abstinensen kommer. Det jag tycker är att du inte ska försöka oroa dig så mycket över den, du har en adekvat behandling som kommer hjälpa dig genom abstinensen. Fokusera istället på att göra ditt pannben hårt som sten, för det är bortom abstinensen din resa börjar ordentligt, och du kommer att klara det om du fokuserar på din anledning till varför du kommit hit.

Mod och styrka!
Dee

Nykterheten har tillfört många nya nyanser av mig själv, min karaktär och mitt liv, men också löften till mig själv.
Löften som att aldrig ta det där första glaset och att vara sann mot mig själv.
Det är inte så lätt det där alla gånger, att vara sann mot sig själv.
Att vara sann mot sig själv innebär ju att man är sann mot sina känslor och faktiskt rädd om sig själv gentemot andra.
Jag har, under ganska många år flytt undan och tagit hjälp av alkoholen för att mäkta med. Det har varit alltifrån vänner som det inte fungerat med och som jag slagit en knut på mig själv för att göra nöjda, till killar som betett sig som as och en arbetssituation som egen företagare där arbetsbördan var långt ifrån vad en enstaka liten människa kan hantera. Men jag har gjort det, genom att köra över mig själv gång på gång tills jag sett ner på mig själv så pass mycket att jag verkligen trott på tankarna om att inte ha något eget värde utan enkom varit värdefull för mina prestationers skull.
Det träsket är ett eländigt och jävligt geggigt träsk och ganska svårt att ta sig upp ifrån.
Men jag har tagit mig igenom det, precis som med allting annat, och ur detta kom en stark individ som verkligen lärt sig att ta hand om sig själv och lyssna inåt.
På senare tid har jag hamnat i situationer som inte är uppbyggliga för mig och allt jag vet är att jag inte är på en bra plats just för tillfället.
Ibland undrar jag om det är någon form av prövning jag ska gå igenom och kanske bara ska tugga i mig det som händer på min arbetsplats, eller om det är läge att bli lite sann mot mig själv igen. Sätta ner foten, slå undan bordet och säga upp mig.
Det i sin tur har lett till en malande känsla av ifrågasättande. Det är främst mig själv och min personlighet, mina personliga drag jag ifrågasätter. Jag vet att jag har förmågan att trycka undan den person som är jag, men jag tror inte det är sunt att göra det.

En annan känsla av att inte vara sann mot mig själv är när någon säger sig känna så mycket för mig att jag plötsligt känt mig trängd och förvirrad.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utav det som är vi. Verkligheten hann i kapp, när tro byttes till tvivel och när jag känner känslor som att vara lite trängd, är det svårt att höra vad min inre röst säger.

Ärligt och, tror jag, det mest insiktsfulla jag läst på forumet. Det kanske känns så för att jag känner igen tankegångarna. Inget dogmatiskt, bara inkännande och medkännande. En djup förståelse av problematiken, och en förmåga att sätta ord på tankarna som jag själv tyvärr saknar.

Jag är livrädd för svår abstinens. Har inte druckit på nästan 4 dygn och har ångest som inte vill släppa. Har fått Lergigan och ska i morgon börja med antabus. När kommer värsta abstinensen??