Senaste kommentarerna i forumet

Nu är en annan person sjuk. Så jag har fått rycka in igen ? Det är fan också, bara för att man kan något så ska man behöva rycka ut i tid och otid. Ingen lugn och ro alltså, viktigast först får gälla även den här veckan.

Mest trist är att sjukdomen i fråga sannolikt är symtom på dåligt ledarskap. Min chef tror att hon gör alla rätt, men det blir så fel. Och jag har påtalat och påtalat och påtalat - och till slut kommit fram till att det enda sättet för mig att överleva är att markera rejält mot min chef. Men andra medarbetare orkar inte markera lika rejält, och då får det sådana här följder.

Jag har deltagit i en distansutbildning idag också, fram till lunch ungefär, med fokus på psykosocial arbetsmiljö. Känns nästan som ett hån. Hur ska jag ensam kunna vända den här atlantångaren? När ska jag få tid att jobba förebyggande med psykosociala arbetsfrågor istället för att bara släcka bränder?

Allt det här jobbsnacket är förstås ointressant för er, men det är bra för mig att skriva ner det. Då tvingas jag sätta ord på vad jag tycker, tänker och känner. Hantera mina känslor och tankar på ett annat sätt än att dämpa det med alkohol. Inte en enda gång de senaste veckorna har jag tänkt att vin skulle vara en lösning på min jobbstress. Heja mig!

En sak fick jag med mig från utbildningen idag som jag kan applicera på den här arbetsdagen. Ett nytt mantra: ”Nu är inte alltid”. Men de orden lägger jag den här dagen till handlingarna och kavlar upp armarna imorgon igen. Min chef är verkligen lyrisk över det jobb jag gjort, så vi får hoppas att det här märks i lönekuvertet så småningom ?

Kram ?

Ni har det..Jag har det nästan väl lugnt..?..Bor ju ensam med hundarna, sonen i lägenhet på studieorten..Ja tänk om man vetat hur framtiden skulle bli..Det handlar om vilja, och målmedvetenhet att lämna ett dåligt förhållande..Oavsett varför det är dåligt..Jag är jätteglad att du vågade och att det blev så bra för dig och barnen..Varm Kram..?❤️

Tack för att du delar med dig

Jag tänkte att jag fortsätter på min tråd när jag har funderingar, istället för att starta nya. Det var ju under en period så att jag hade en hel del ångest efter att jag hade slutat dricka. Delvis var det väl oro, kanske framförallt för min hälsa. Delvis var det väl att jag var så van vid att ta till alkoholen mot ångest. Men det blev aldrig att jag tog till alkoholen. Jag fick då en remiss till psykolog.

På något sätt blev det så att jag fick en tid på min 4-månadersdag dessutom. Den 9 December. Nu känner jag ju mig bättre idag. Men jag vet ju inte hur länge det håller. Jag vill ta den här möjligheten jag har fått och göra något bra av det.

Hur ska jag förbereda mig? Jag har ju en månad på mig nu och jag vill att det ska bli bra. Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig. Det står inte hur lång tiden är heller. Jag vet inte hur mycket psykologen för samtalet och tar den dit vi behöver ta oss eller hur mycket jag själv ska påverka med vad jag tycker att jag behöver arbeta på. Det är nog omöjligt att inte ta upp alkoholen, men speciellt om jag känner lika lite sug som jag gör idag så vill jag ju kanske inte att allt ska handla om den? Eller vill jag det?

Tack snälla andrahalvlek och sisyfos ❤️❤️

Idag har solen visat sig och det var härligt. Det har varit några riktigt regnruskiga dagar.

Det var verkligen bra att jag läste min tråd igen. Känner mig gladare efter det. Det var såklart lite ledsam läsning men det har ju ändå gått framåt relativt snabbt. Mitt och barnens liv är ju väldigt förändrat och jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt.

Det som jag känner mig väldigt tacksam och lättad för nu är att barnens pappa respekterar hur vi lever. Jag var ju så rädd innan separationen att han skulle bråka, kanske komma hit på nätterna, att han skulle försöka komma åt mig genom barnen på olika sätt (och att det skulle skada dem). Men så är det inte alls. Jag känner mig lugn hemma trots att vi bor så nära varandra och han egentligen kan komma hit när han vill, full till och med ju. Men han gör inte så. Tänk om jag vetat det då, vad mycket oro det hade sparat mig. Jag har haft tur i oturen tycker jag. Det kan ju förändras men just nu är det bra.

Vi träffas alla fyra och har det trevligt. Men sedan återvänder jag hem till mig och blir så glad av mitt hem, mina saker... Till och med hur mitt hem doftar gör mig glad. Jag trivs så bra.

Ibland när jag känner mig helt slutkörd av att vara ensam med barnen och allt så hjälper det att tänka tillbaka på 2019. Det året var svårt. Min dröm var att ha det som jag har det nu. Med mina barn hos mig på heltid för att slippa oroa mig för alkohol och allt. Och nu har jag det så. Det är lite overkligt egentligen.

Livet hade förmodligen varit väldigt svårt nu för oss alla om vi inte hade separerat. Om jag inte hade fått nog hösten 2019 hade vi levt i kaos nu tror jag. Jag tror verkligen att det hade varit illa.

Jag är tacksam över att mina barn slipper växa upp i det. Nu växer de upp med föräldrar som är glada och snälla mot varandra när de träffas istället för att det är bråk och tårar.

Jag minns så väl promenaderna jag tog med barnen för ett år sedan. Vi tre levde i limbo kändes det som. Vi höll ihop och jag gjorde verkligen allt i min makt för att förändra deras liv till det bättre. Jag är så glad för att vi klarade oss och för att det trots allt gick så fort att få ordning på livet när beslutet väl var taget.

Jag tror att även mannen mår rätt bra. Han har sin frihet, kan följa sina egna rutiner osv. Men vi finns ändå här för varandra. Men inte på det där destruktiva sättet.

Vad lätt det är att glömma. Jag är glad att jag skrivit här. Annars hade jag nästan kunnat tro att allt det där aldrig har hänt.

Mina barn har vuxit så mycket det här året. Jag vet inte om det är för att de är tryggare men på ett år känns det nästan som att de vuxit tre år! De klarar så mycket och vågar så mycket! Även det har ju gjort allt lättare för oss här hemma, mina fina grabbar ❤️

Jag önskar så innerligt att andra kvinnor i samma situation vågar lämna. Man ska inte behöva offra sig själv. Och barn kan inte blomstra i ett alkoholiserat hem. Jag märker det verkligen nu, att det är en stor skillnad för barnen.

Massa kramar till er alla ❤️

Usch och usch säger jag om denna presskonferens som känns så dyster. Jag glädjer mig åt: Sol. Att jag är nykter. Att jag har ett jobb som det iaf för dagen ser ut som jag får ha kvar ett tag.
Att jag kunde ringa pappa och prata, eller han orkade inte prata men han hör ju bra och jag kunde säga att han skulle kämpa på och snart bli frisk och komma hem.
Kram på er.

Hej , läst hela din tråd nu Jullan .
Tack för du delar med dig , känner igen mig i det mesta . Finner tröst i att det går att resa sig igen efter återfall . Jag har varit nykter i drygt 2 månader o går bara o oroar mig när ( inte om) återfallet kommer . Har GAD . Denna ständiga oro . Men det är bara att kämpa på o hitta strategier , följa er som ligger före i nykterheten , hur ni gör .
Kram

För ditt kloka inlägg "okeja dagen"
Kram Pilla

Tack för inlägg hos mig ?. Ser att min n sober app. räknar 6 månader och 6 dgr. Stämmer inte riktigt hur jag räknar, men det spelar ingen roll egentligen. Huvudsaken är att jag är nykter, vill vara nykter, och förblir nykter. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. Men endast en dag i taget såklart. Kramiz

Låter toppen! Fortsätt så ?

Hoppas också att Mic kommer tillbaka snart. Vi saknar dig Mic! Kan vi så kan du!

Kram ?

????

Fy fan vad livet suger ibland. Önskar så att jag kunde avlasta dig på något sätt. Men det är bra att du kan skriva om det. Skriva har alltid funkat som terapi för mig. Man tvingas sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Sen löser det inget i stunden, men det är värre att enbart bära allt inom sig.

Hoppas innerligt att du får en riktigt bra psykolog. Och skönt att du är hjälpt av atarax. Alkohol hjälper ingenting just nu, tvärtom. Men jag förstår verkligen att det är frestande att ta till. Just den känslan ”Vad spelar det för roll ovanpå allt annat” tror jag skulle kunna vara en fallgrop för mig. Men vi vet ju båda två att det skulle vara som att hälla bensin på elden. Just den vetskapen får vi hålla hårt i när det blåser.

Kram ?

Tisdag igen :-)
Ja ni, jag hinner inte med att läsa i fatt andra trådar, men gör ett litet kort inlägg här "hos mig".

Inte så mycket nytt (igen), kanske för att alkoholhälsan tiger still. I mitt liv är det just nu jobb, fritid, pyssel, och ibland långtråkigt... Tristess och långa kvällar hemma var ju tidigare ett stort skäl tror jag. Men inte nu, vilket är bra. Vet inte om jag är superproduktiv hemma - typ toklagar mat, tränar och har mig, känns just nu som jag mest lever. Äntligen. Jo, ska på 50-årskontroll snart, besiktning... får se vad utfallet där blir, och om frågan kring "hur är din konsumtion av A?", jag vet ju vad jag ska svara... :-) Värst med läkarbesök är nålsticken men men... Jag har inte dött av dem än.

Jag hade tänkt skriva en hälsning till Mic i hans tråd - att ingen här glömt bort honom - men gör det i min egen tråd; Jag hoppas du kommer tillbaka och igen. Kanske med en liten annan ansats? Och kämpar vidare. Det är inte omöjligt, och du är inte hopplös.

Over-n-out.

Är så ledsen och neråt just nu. Sover ändå bra med hjälp med Atarax.
Yngste sonen blev droppen som fick mina tårar att rinna över...
Han gjorde bort sig återigen i helgen och detta på grund av alkoholen såklart??

Igår var jag själv nära att gå till systemet men hejdade mig och tog en Atarax istället.
Är i grunden nog mer utmattad än jag tror, vill bara fly men kan inte.
Sitter fast med min sambo i rullstol som måste ha min hjälp.
Det funkar bra om inte allt annat rasar runt mig.
Tänker på döden, oftast när jag ska sova. Igår såg jag på Fråga doktorn och intervjun med Inger, programledaren som fick en hjärnblödning bara sådär...då tänker jag att det kan drabba mig också.
Och så går jag igenom alla människor som kommer drabbas om jag försvinner...
Måste komma ur det här och har en läkartid nästa vecka. Hoppas på en vettig psykolog.
Kram ?

Heja dig, låter härligt

Grattis till din helvita månad! ??????

Kram ?

Ja, som i musikgenren alltså, inte som efter några öl. ? Visst har jag hittat på dikten själv. Lite enkel dock, behöver aldrig tänka när jag präntar ned liknande. Men roligt är det i alla fall. Har gett mig på betydligt djupare grejer, men vågar inte publicera...

Tack som alltid för respons. Och pepp. Och omtanke. Jag är sååå glad och tacksam över att ha er här. ?

Som nämnts flera gånger är igenkänningen en av forumets storheter. Alltid hittar man någon likasinnad. Och det är så himla himla viktigt. Att känna att man inte är ensam. Om det konstiga. Om det onormala och onaturliga. Om det onämnbara.

För det är ju så det känns. Innan vi hittar hit är vi ofta övertygade om att det bara är vi som är annorlunda. Sedan förstår vi att det finns flera. Många. Men det är ju inget vi pratar om. Där ute. I det så kallade verkliga livet. I verkligheten.

I dag är det en månad sedan jag drack någon alkohol. En helvit månad. Jag är glad. Nöjd. Stolt.

Tankar om att dricka igen någon gång smyger sig på. Ännu så länge är min vilja att vara nykter starkare. Men jag är rädd. Livrädd om jag ska vara ärlig - och det ska jag ju.

Dock försöker jag leva i nuet. Det nyktra livet. Njuter av varje vit dag som passerar. Visst, jag klurar på strategier. Hur jag ska hantera det sug jag vet kommer att smyga sig på. Men jag låter det inte ta över. Just nu vill jag bara vara i min övertygelse. Ska försöka vila, Sisyfos. Jag behöver det. Jag har kämpat så länge nu

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Du har så rätt @akilles, det är helt klart en utväg, att bara stänga ner när det blir mer än vad man orkar.
Idag har jag varit både ledsen och orolig för min pappa.
Sällsynt att jag gråter, det är bra. Livet känns. Vi blåste nästan bort jag och hunden. Alla barn har rest hem, bara jag och en människa jag älskar mycket som har lagat spagetti carbonara och tröstat med lite fix och ljudbok. Mörka dagar och man får bända isär himlen som en apelsin och låta ljuset komma in, ändå. Det finns alltid där bakom.
Nu blir det pyjamas och tofflor och tv och glass. Besvärjelser. Kram.

Dina tips är alltid bra?
Kram⚘

?????

Lyssnar på boken ”AnsvarsFULL” av Camilla Kuylenstierna just nu och den boken är verkligen drabbande. Fy fan vad illa det kan vara. Den boken gör ont i magen.

Camillas mamma och pappa var alkoholister, liksom hennes mormor. Hon berättar om sin barndom så det gör på riktigt ont i mig. Hon berättar om sitt eget drickande så det också gör ont i mig.

Har inte kommit så långt ännu, men det är redan en bok jag verkligen vill rekommendera.

Kram ?

Jättebra att du har kommit igång med både gym, och nykterhet..

En dag i taget så känns nykterheten mer och mer stabil.

Kram ?

Alla våra erfarenheter har format oss. Jag håller med dig, jag skulle inte vara någon förutan. Men den insikten får man först efteråt. När man sitter mitt i skiten är det jobbigt.

Mitt liv är inte jättemycket förändrat. Mer hemifrånjobb förstås. Mindre upplevelser i form av scenkonst. Saknar att krama mina släktingar och vänner. Men det är som det är. Vi kommer alltid minnas året då vi blev nyktra ?

Det är oerhört nyttig att som du gjorde nu verkligen minnas hur illa det var. Jag har nog inte gjort det fullt ut. Erkänt ens för mig själv hur illa det faktiskt var.

Lyssnar på boken ”AnsvarsFULL” av Camilla Kuylenstierna just nu och den boken är verkligen drabbande. Fy fan vad illa det kan vara. Den boken gör ont i magen.

Kram ?

Öl har bytts ut mot Loka och i helgen togs steget att byta ut Loka mot en Sodastream. Vinflaskor har bytts ut mot Gymkort med Spa möjligheter. Kändes helt rätt i lördags sen em att ta en bastu (och dricka vatten) efter ett träningspass för att sedan kunna ta bilen och köpa hämtamat