Senaste kommentarerna i forumet

Har varit på Friskis två gånger. I lördags och igår. Jag vet inte om man har e-gym på alla Friskis men man har det på ”mitt” Friskis. Jag hade inte varit på det sedan i höstas och då funkade det inte så bra för mig. Det har funnits tillfällen då man kunnat boka in sig för att få ny instruktion men antingen har det legat på arbetstid el kväll, på kvällen har jag haft svårt att komma iväg. I lördags bokade jag in mig på ett sådant tillfälle fast det visade sig när jag kom dit att det var för de som hade kommit t nästa steg. Men en trevlig tjej hjälpte mig och äntligen jag förstod!! Vilken känsla! Så gott för mitt självförtroende! Så igår var jag där igen för att få min hjärna att minnas. Cyklade dit och hem ca 4 km enkelresa för att slippa stå på ett löpband. Å jag tyckte det var kul och jag kände mig så stolt😅💪🏻

Nästa vecka är det ett år sedan min dotter insjuknade i detta långa skov…mani/psykos/depression. Tur att vi inte visste vad som skulle ske…och än är hon inte helt på banan. Min man och jag ska åka iväg t Skåne imorgon tom söndag. Tycker alltid att det är jobbigt att åka iväg när hon inte är helt bra. Jag är inte orolig för att det ska hända något men hennes ensamhet kan jag inte värja mig ifrån den går in i min ensamhet. Jag frågade för ett tag sedan om hon ville följa med men hon svarade nej. Jag både ville och inte ville. Frågade henne i lördags igen och då svarade hon nja.

Var h min terapeut igår. Jag har sagt det förr och jag säger det igen…min terapeut besitter sådan kunskap! Vi pratade om min dotter och om min känslor gällande bådas ensamhet. Min terapeut sa…det är ju inte så att du överger henne…det är ju fyra dagar. Och då kunde jag skratta åt det…hur stort det blir för mig!! Men dottern ska med på vår resa. När jag frågade hur hon tänkte sa hon att hon ville följa med, att hon kan vara i stugan om min man och jag hälsar på kusiner t mig för då vill hon inte vara med. Hon sa….då har jag också gjort någonting. Det känns bra nu att hon följer med. Även en friskfaktor. Hon kräver absolut ingenting.

När jag var h min terapeut igår kom hon/vi åt saker som jag upplevt som ungdom men som påverkar mig i relationer. Inga allvarliga saker fast ändå…När jag var ung var jag iväg i två månadslånga vistelser i London resp Köln. Gick på språkskola för vuxna. Bekostade det själv. Min mamma ringde aldrig. Det var för dyrt. Likaså när jag arbetade på Camping en hel sommar på annan ort. Min mamma stod som oftast vid spisen i mitt föräldrahem. När pappa hade hjälp av någon med skogsarbete så pratade männen och mamma var ganska tyst. Så blev jag också uppfostrad att vara. Jag minns att jag tänkte aldrig ska jag ha det så. Så när vänner inte hör av sig i synnerhet när jag varit sjukskriven så länge, el ingen frågar hur jag mår….så går det SÅ djupt in i mig. En djup ledsenhet om att jag inte är värdefull….betydelsefull.Jag gör därför allt som finns i min makt att mina barn ska känna sig betydelsefulla. Alla möten i mitt jobb att eleven/brukaren/klienten…ja, vad nu personen…kallas…att du är värdefull! Efter sommaren ska vi jobba vidare med känslan inom mig för att jag ska förstå att jag är värdefull. Att släppa tankar. Släppa spänningarna.

Så…jag skriver inte så mycket h er andra för jag orkar inte riktigt…men jag läser och…ni är värdefulla❤️❤️

Kram🌺

Sanningens minut. Kläderna börjar strama. Igen. Vågen visar +5 kg jämfört med min lägstanotering i vintras. Fortfarande -12 kg jämfört med i höstas, men nu drar jag handbromsen. Jag måste för min kropps skull, den orkar inte bära omkring på så här många kilon. Jag vill leva aktivt och rörligt den andra halvleken av mitt liv.

Fortsatt sockerstopp och buljongdagar på tisdagar och torsdagar får det bli. Om det inte räcker får jag börja räkna kalorier igen med hjälp av appen MyFitnessPal. Jag tror dock att mina måltider och mellanmål är okej - det är allt annat jag stoppar i mig som inte är okej.

Kram 🐘

@Se klart Halv påse Pim 🤣 Då är man sockerdesperat! Jag har en kollega som i sina krisigaste stunder äter strössel… Så lågt har jag inte sjunkit. Min lösning är att inte ha godsaker hemma, och att alltid ha frukt hemma. En frukt stillar suget och mättar. Får mina hjärnceller att kvickna till lite. Krisigast för mig är att handla…. I värsta fall får jag handla online och hämta. Just nu siktar jag in mig på att veckohandla, när jag är utsövd och mätt.

Kram 🐘

@Carisie ❤️Tack för alla dina tips! Mina tårar lägger sig som oftast i inre ögonvrån. Tårarna beror på trånga tårkanaler och torra ögon. När man blir äldre el iaf så har det varit så för mig man blir en riktig torrboll. Jag har väldig känslig hy.

@Sattva❤️Tack! Ja, socionom har ett brett arbetsfält. Jag arbetar ju nu inom ett fjärde område sedan jag blev färdig socionom. Jag bor i en liten stad och här är utbudet mer de traditionella yrkena som socialtjänst, elevhälsan, LSS och inom hälso- och sjukvård. Jag vet inte om det råder anställningsstopp för det finns aldrig några jobb utannonserade. Ibland känns det mörkt när det gäller jobb men försöker vara lugn i det.

@Se klart ❤️Jo, men det är det långsiktiga resultatet el som för mig som inte ska måla….det långa livet…leva länge. Tack för tipset om sallader!

Kram🌺

Åh vad bra av dig och vad peppigt. Igår kväll länsade jag frysen på sista glass-skrapet och sen en halv påse Pim (!!) som nog barnen köpt…
Jag ska ta rygg på dig ett par dagar och testa sockerfritt fram till helgen.
Kram 🥰

Trots irritation - och mycket utflykter - har jag inte ätit socker. Ingen glass, ingen choklad, inga bakverk. Jag har medvetet siktat in oss på lunch eller middag, inte fika. På bio och teater valde jag popcorn som snacks.

Dotterns plockgodis från Hemmakväll kunde jag lätt låta bli. Jag kan lätt låta bli om jag låter bli att ta första godisen. Faktiskt. Sist jag var på Hemmakväll plockade jag ihop smågodis för hundra spänn - och moffade i mig på nolltid. Jag gillar inte ens godis. Nu väntade jag utanför med hunden istället.

Den stora prövningen var när jag hade lämnat dottern och direkt efteråt lunchpromenaden med hunden skulle handla, lite småhungrig. Jag siktade medvetet in mig på frukt, bär, kvarg - och kom ut från affären helskinnad utan sockerstinna produkter i kassarna.

Dag 6 som sockerfri och nu är kyl och frys fylld med frukt och bär. Frysta och upptinade hallon+blåbär ihop med vaniljkvarg är mitt kvällsmys 🥰

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jag tror som du själv är inne på att det är ett slags känslomässigt ätande som triggas av känslor som uppstår inom dig. Som när du fick en käftsmäll av din pappa på telefon. Att du då hetsäter för att lugna dig och för att trycka bort obehagliga negativa känslor. Att du redan som barn började med det för att hantera den ångesten som uppstod inom dig. Och att det gav lättnad och var ett effektivt sätt att få lindring. Att du på så sätt fick en slags kontroll över situationen. Sen blir det en ond cirkel och en inlärning i hjärnan som triggas, likt det med alkoholberoende. Man gör det man kan för att kunna hantera en ångestfylld situation, men det blir en ond cirkel. Ångesten och skammen som kommer efter man spytt eller vid en baksmälla och då försöker man lindra det med mat eller alkohol.

Jag tänker att din situation med din mamma och säkerligen din pappa också, triggar igång massor av känslor inom dig som du ångesthanterar med mat, att det ger lättnad för stunden. Något du också gjort under din barndom för att stå ut med tillvaron. Det måste ha varit så tufft för dig att växa upp i din dysfunktionella familj med mycket slagsmål och missbruk och du hittade ett sätt för att orka med och stå ut❤️.

Mat, alkohol och andra former av missbruk skapar lätt beroende om man använder det som medel för att reducera ångest och oro. Man flyr från sina känslor som man inte vill ta i och man har ofta heller inte fått lära sig att hantera dessa känslor. Kanske vet man inte hur man gör eller var man ska börja och det kan kännas otäckt och jobbigt. Hjärnan är ju också påverkad av dessa inlärningar i belöningssystemet och sätt att hantera ångest och oro, och signalerar om ett visst beteende när känslorna kommer för att få lättnad och felaktig belöning. Jag tänker att missbruket sätter en dimridå över det verkliga problemet, känslorna där i djupet inom dig och att det är där som man behöver göra jobbet. Att ta upp känslorna på ytan, synliggöra dem och ta tag i dem. Att släppa upp och ut det man varit med om och ta sitt lilla jag i handen. Försonas med sig själv med allt som man varit med om och inte låta det ligga där inkapslat och begravet. Enda vägen ut, är vägen in, säger Joakim Månsson och det tror jag också.

Du är modig som tar upp det som kan kännas skamfyllt, men här är allt tillåtet och vi ska hjälpas åt att släcka skammen, den är mest bara i vägen för helande. Så var det för mig. Kram❤️

Det är verkligen förbjudna känslor att tycka att ens barn är skitjobbigt. Samtidigt är det så. Och det vore lögn att inte medge det. Jag hör hur dottern packar och donar, hon vill hem till sitt. Jag märker att dottern är lika irriterad på mig som jag är på henne. Men vi håller oss sams, kämpar båda två från varsitt håll.

När döttrarna var yngre bodde de växelvis varannan vecka hos oss föräldrar. När det var dags att byta hem var yngsta dottern helt galet irriterad på den förälder som hon skulle lämna och överlycklig över att se den förälder hon nu skulle bo hos kommande vecka. Så höll det på, år efter år. Den äldsta flyttade hemifrån för 8 år sedan, den yngsta fortsatte bo växelvis. Den veckan vi inte hade yngsta dottern pustade vi föräldrar. Slapp allt tjat ”vad ska vi göra sen?” Och sen längtade vi halvt ihjäl oss efter henne när vi väl träffades igen en vecka senare. En vecka i taget var precis lagom. Då.

Det är med dem vi älskar vi verkligen kan visa vad vi tycker och känner. Min äldsta dotter kan vara väldigt tydligt irriterad på mig. Jag bara ler brett, vet precis hur känns att vara irriterad på sin mamma. Jag kastar inte in några vedträn i brasan, jag låter det småglöda en stund tills det lägger sig. Likadant gör jag med yngsta dottern och min mamma. Irritationen får sjuda lite, det får märkas att den står i farstun och stampar. Men jag släpper inte in det stora grälet, vilket ofta sker över skitsaker om man ska vara ärlig. Jag djupandas och backar istället. Jag tänker att det är vuxet och moget att göra så.

Nät jag tänker efter var det just irritationen, och de stora grälen ibland på fyllan faktiskt, som knäckte min relation till barnens pappa. Det blir tio år i höst sen vi separerade. Han var framför allt väldigt irriterad på mig, hackade på mig konstant. Allt jag gjorde och inte gjorde var fel i hans ögon. Och jag teg och led - och ibland när jag var onykter fredag-lördag gick topplocket.

Min yngsta dotter, som knappt minns att jag och hennes pappa har bott ihop, började prata om det häromdagen. Hon har en språkstörning och är förståndshandikappad så det är liksom ingenting vi har pratat om precis. Det är svårt att veta hur mycket hon förstår och tänker på. Hon sa att hennes kompis S har ”båda två, mamma och pappa hemma”. (Till skillnad från dottern som hade två hem med en förälder i varje hem.) Sen sa hon ”de är kära fortfarande”. Och ”du och pappa inte kära, bara kompisar”. Och sen sa hon ”du skrek, så jag och E blev rädda”. Och jag får lite ont i magen, usch. Hon minns visst grälen. Jag som trodde att hon sov 😢

Det är ändå lite fint att hon glatt kan säga ”du och pappa är inte kära längre, ni är bara kompisar”. För det är vi ju. Vi har skapat en ny typ av relation, jag skulle säga att han är som en bror för mig. Vi umgås inte till vardags, men vi umgås ihop med barnen, på alla högtider och födelsedagar. Folk tycker att vi har en fånigt lycklig separation. Och jag blir fortfarande irriterad på honom, och han på mig, och då ler jag brett och säger ”den dörren öppnar vi inte nu, tack” och sen börjar jag prata om något annat. Det känns vuxet och moget.

Man ska inte gräla i onödan över skitsaker. Hellre backa. Men man ska göra det för att man vill, för att man mår bättre av det. Man ska inte göra det för att man känner sig tvungen, då begår man nog våld på sig själv. Det gjorde jag i min relation - jag stod inte upp för mig själv, jag teg och led, begick våld på mig själv. Skillnaden mellan att backa för att man vill - för att bibehålla en god relation och inte bli osams över skitsaker - och för att man tvingas till det av en påstridig motpart är stor. Inte i handling kanske, men känslomässigt.

Jag är grälskadad sen uppväxten. Mina föräldrar grälade nästan 24/7, varvat med en irritation som klibbade på väggarna. Sorgligt. Och det har påverkat mig mer än jag förstår sannolikt.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jag tänker att det handlar mycket om de egna tankarna och känslorna om att inte riktigt ha varit så närvarande pga alkohol men att det är den egna upplevelsen och barnen kan ha en annan upplevelse. Mycket skedde som sagt inte för öppen ridå. Jag har pratat lite med barnen om det och bett om ursäkt. De har som äldre sett att jag varit påverkad, men de säger inte så mycket om det. Då har jag mest varit lite hajpad och glad. De är stolta över mig för att jag dricker men liksom inte mer än så. Jag säger att de kan ha mina gener och bör se upp, den osynliga dricker inte alls och men den som syns gör det, men verkar ha det under kontroll. De är ju vuxna nu. Känner ändå att vi kommer allt närmare varandra eller att de närmar sig mig på något sätt, men de är ju inte heller tonåringar längre och relationen blir en annan. Vad gäller den osynliga så är han mer lik sin pappa. Mer introvert och inte så socialt beroende av andra. Eller att sociala sammanhang inte ger näring, det tar mer energi. Jag kan känna lite oro för det, men tänker att jag lätt blandar in mina egna känslor i detta. Att vi är olika jämfört med mig och den som syns. Genom att inte ”blanda” mig i och försöka pusha åt något håll, utan bara finnas där, stötta och lyssna in så kommer närmanden. Vi har fina samtal när initiativet inte kommer från mig. Vi är olika och jag har lärt mig mycket av det och jag stöttar det fullt ut och det ger oss en trygg relation på bådas villkor. Kanske därför jag fick det fina smset❤️ kram❤️

@vår2022 Tänk vad mycket det gör att ha er på forumet! Tack vare att @seklart kom in och ”kollade läget” började jag nysta i varför jag inte mår bra. Det verkar som att jag inte faller i gropen plötsligt utan att jag sakta som kvicksand dras ner i gropen, sedan förstår jag inte varför jag sitter där eller hur jag hamnat där.
Ni mina fina forumvänner uppmuntrade mig att skriva för ni vet att det brukar trassla upp sig när man skriver och bollplankar med andra.

Nu behöver jag ta tag i matmissbruket igen! Tog tag i det förra måndagen men det gick bara i två dagar så idag tar jag nya tag. Jag mår så dåligt av detta! Det är efter middagen som det börjar. Jag behöver inte ens vara sugen utan det är så skönt bara att sätta sig i soffan, streckkolla någon serie och bara äta konstant tills jag spyr. Usch det gör så ont att erkänna det, även om jag erkänt det massa gånger förut på forumet. Jag har varit frisk från detta i långa perioder i livet men något triggar igång det varje gång. I åtta månader har jag nu haft flera återfall. Det räcker att jag mått illa och försökt allt i min makt att inte kräkas men tillslut har jag mått så dåligt att jag behövt kräkas och det triggar igång och så är jag igång i olika långa perioder. Ibland kan jag hålla hetsätandet till bara helgen men oftast spiller det över på vardagen. Jag har haft årslånga uppehåll men plötsligt blir det något som triggar till återfall. Jag klarar inte av att känna mig tjock, jag kan ha vägt exakt samma i flera månader och mått hur bra som helst men plötsligt är det något som hänt och jag tycker jag är tjock och behöver gå ner i vikt. Det är så konstigt, då har jag inte tyckt något varit fel på kroppen med de kilona på så länge men plötsligt är det fel. Var är det som händer då? Jag vet att jag kommit på mig vid ett tillfälle på en sådan trigger. Jag mådde toppen men fick en sådan jävla käftsmäll av min pappa, något han sa på telefon och när jag la på hatade jag på min kropp direkt! Det är första och ända gången jag kopplade ihop att något som händer som jag inte kan hantera vänder jag mot min kropp. Hur kan det vara så? Jag började med detta när jag var kanske 11-12års åldern. Innan dess hade jag ätit mig väldigt tjock! Så åt mina känslor gjorde jag nog redan som runt 7års åldern. Min uppväxtfamilj var oerhört dysfunktionell , mycket slagsmål och missbruk. Jag åt på mina känslor antar jag och fick nog mycket skit att äta. Så jag blev tjock och det passade inte omgivningen som gav mig kommentarer som resulterade i att jag slutade äta tills jag inte orkade stå emot och kom på att man kunde äta och spy.

Ja, nu har jag nystat en stund och ska fundera vidare! Kram❤️

@vår2022 Nej det är aldrig försent❤️ Så underbart med ett sådant sms❤️
Min osynliga har börjat kramas mer och spontant och pratar mer, kryper ur sitt skal sakta men säkert. Att den osynliga omedvetet haft känslan av att det inte spelar någon roll att synas gör ont men det är min tolkning. Jag har inte fått den tolkningen bekräftad. Det är väldigt lätt att analysera och tänka sig fram men det betyder inte att det är så. Det är nog mycket det dåliga samvetet som spär på känslorna. Eftersom den som syns och hörs hela tiden tagit all uppmärksamhet kanske den osynliga varit sån oavsett om jag hade druckit eller ej. Jag vet verkligen inte om och hur mycket skada jag gjort dom. Jag har ju druckit i smyg och hållit mig väldigt sysselsatt så det inte skulle märkas att jag hade druckit. Tyckte jag att det blev att det märktes gick jag och la mig och sov. Så jag tror att det som gjort djupast sår är att jag varit mentalt frånvarande och en väldigt upptagen mamma. Den äldsta förstod mycket mer att det dracks alkohol ofta och kan nog dra slutsatsen att det dracks mer än normalt. Jag är oerhört tacksam över att det aldrig varit fyllefester, fyllebråk och att jag alltid haft stort behov av att det ska verka som jag sköter mig. Det är ju ganska långt upp i ålder som dom fick lägga sig tidigt och då kunde jag gasa på när dom sov, när dom blev äldre var dom upptagna med Playstation, TikTok, Nintendo och sånt på kvällarna så då såg dom heller inte, kom dom, låtsades jag vara väldigt inne i filmen på tv. Kram❤️

Ibland blir jag så galet provocerad av min mamma. När hon kvittrar som en lärka och allt är toppen, och vi två har en sådan kanonfin relation. Bla, bla, bla. ”Och det är fan inte din förtjänst” vill jag bara skrika till henne. Men det gör jag förstås inte.

Istället blir jag kort i tonen och lite snarstucken, vilket hon märker och då blir det ”om jag får vara till besvär” eller ”om jag inte är till besvär förstås” osv. Nejdå, inte alls. Jag kan inte låta bli att bli irriterad på henne. Ingen kan irritera mig som min mamma.

Och egentligen är inget hennes fel. Jag är bara trött efter att i flera dagar ge, ge, ge, ge till min yngsta dotter, och samtidigt lyssna på hennes tjat om typ allt. Himmel vad hon kan upprepa allt många gånger.

Jag har legat av mig, det är tre år sedan hon flyttade till LSS-boendet. När hon bodde hemma (varannan vecka tack och lov) lärde jag mig att filtrera bort ungefär hälften av hennes babbel, nu hör jag allt ofiltrerat.

Imorgon efter frukost kör jag hem henne. Fyra nätter i sträck var för mycket. Två-tre nätter är mer lagom. För oss båda tror jag.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja, det där hålet. Där vi måste pausa och andas en stund och bara vara i det. Samla ihop oss och ta nya tag. Sitta där tills man har suttit klart. Håller med @Torn, du är klok och stark som sjutton! Andas och ta det lugnt. Du kommer att finna en väg att gå vidare på.

Kram❤️

@Himmelellerhelvette Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och även i hur mina barn är, ena mer osynlig och den andra som alltid synts och hörts😁. Det kan även plåga mig ibland att jag inte varit så tillgänglig som jag hade önskat, men att det ändå aldrig är försent att finnas för dem. Den osynliga skrev ett sms för någon vecka sedan om sin tacksamhet om att jag var en bra mamma, bara sådär apropå ingenting. Jag beskrev tillbaka min tacksamhet och glädje för att det kändes så❤️. Den synliga är mer verbal och uttrycker sina känslor mer. Så det är aldrig försent❤️

@vår2022 Det är en så ovärderligt vinst i att leva nyktert! När man kan finnas där för sina barn och känna deras tillit, att mina söker svar på sina frågor om vuxenlivet hos mig värmer riktigt ordentligt varje gång! Jag känner att dom tycker att jag har kloka värderingar och jag får nästan nypa mig i armen❤️

När jag drack putsade jag så mycket på ytan och fasaden att jag inte var närvarande, det har jag haft mycket ångest över men jag känner nu efter snart två år att jag får mer och mer relation med den ena, den som nog kännt sig mest osynlig för jag varit så upptagen med perfekt städad hem, lagade middagar, handlande av allt de behöver i kläder och mat så allt finns och inga brister i fasaden syns! Den andra har jag haft bra relation till hela tiden för hon är mer på, dom är så olika, den ena gör sig osynlig och den andra syns och hörs alltid och har alltid gjort❤️

Tack @Torn ❤️

@Himmelellerhelvette Du är stark och klok som sjutton!♥️ Allt kommer bli bra ska du se.🤗

@Andrahalvlek Att vinet är äckligt i Grekland stämmer säkert, då frugan beklagade sig några gånger.😅 Vad gäller Raki så har jag inget minne av hur det smakade/luktade. Men antagligen så drack jag gladeligen upp allt som bjöds sist jag var i Grekland.😳 Ju högre procenthalt, desto bättre var mitt motto då i mitt förra liv. Smaken spelade ingen roll. Snacka om att beroendet hade makten över mitt liv då. 😵‍💫

Pressgurka får jag googla på!👍Plockade precis av 12 st gurkor, och det kommer nya som är redo att skördas varje dag.

Kram

Lite fundering över mitt mående. Jag tror jag kommer må bra snart igen. Jag tror att jag bara behöver vara i detta, känna medlidandet för att jag älskar en som jag inte kan hjälpa att sluta missbruka. Så är det, det går inte hjälpa någon att sluta missbruka om den inte gör jobbet. När min mamma tror hon gör jobbet och slutar själv en period då tar hon lugnande och annat läkemedel så fri från droger blir hon inte men hon lurar sig att tro att hon är det och hon lurar sig att tro att hon klarar det själv! Detta låter jag mig luras av eftersom hoppet är det sista som lämnar men jag ska vara i att må dåligt lite till sedan ska jag släppa taget om det jag inte kan förändra, jag kan inte förändra att hon missbrukar. Jag ska fokusera på allt bra i livet och inte må dåligt över allt lidande som egentligen inte är mitt att lida av. Jag har lidit tillräckligt över min mammas situation. Det har inte givit mig något att lida, hon förstår inte att jag lider och hon lider inte mindre för att jag lider. Jag behöver lägga fokus på mitt eget. Jag har det verkligen otroligt bra! En underbar make och underbara barn, jag är nykter och kan därför bygga fina relationer, jag har fått nya vänner och jag har utvecklats otroligt mycket under min nykterhet! Ibland behöver man bara lida lite, för att inte fly behöver man sitta i det tills det tumlat färdigt sedan behöver man släppa taget om det. Inget blir bättre av att jag stannar i det, då mår jag inte bra och då blir mina relationer inte fina för jag blir bitter och klagar på allt och alla. Jag harmas på alla möjliga för att jag själv inte mår bra! Gräva mig upp ur hålet jag sitter i kommer snart! Kram alla fina som finns och stöttar❤️

@Torn Raki är vidrigt 😫 Tyckte jag även när jag drack. Vin i Grekland är äckligt också. Drack nog mest drinkar och öl. Då. Back the days. Kan jag dricka nu också, alkoholfria.

Pressgurka är gott!

Kram 🐘

@vår2022 @Varafrisk Just nu tampas jag mest med sorgen, hon är så fin och snäll och vill kunna leva ett vanligt liv men hon ska lösa det själv. Hade hon gett upp och insett att hon behöver hjälp hade hon kanske klarat det men det är något i henne som bara vägrar att ta hjälp. Hon har gjort såhär så många gånger! Får upp en glöd och försöker få ordning men begäret är så stort och ångesten blir så svår att hon inte klarar det. För mig är det nog lättare när hon är riktigt nere och flummig och inte kan prata ordentligt för då kan jag hålla mig borta men när jag märker hur hon kämpar vill jag hjälpa men orkar inte må så dåligt som jag gör för jag liksom känner hennes smärta och ångest. Ensamheten. Men jag kan inte ge mer av mig, ger väldigt lite faktiskt, tänker mycket mer, hon är med mig i tankarna de är det som tynger. Det är hoppet om att hon kanske klarar det denna gången som är så svårt för sedan faller hon ingen och jag blir så ledsen, besviken. Sorgen av att aldrig haft en normal mamma, sorgen som kommer efter jag varit arg över att hon aldrig kunnat göra något för mig egentligen så som en mamma ska. Ändå detta starka band och kärlek till henne. Jag har hamnat i detta igen för att hon kämpar igen…

@Sattva!🤗 Nu är jag hemma i Sverige igen. Brun som en pepparkaka, och riktigt utvilad. 😀Något som jag hade glömt av är att personalen på restaurangerna i Grekland jämt bjuder på ”Raki” eller vad det heter, när man har ätit klart. Ett riktigt illaluktande rävgift av något slag.😵 Jag vara nära att fråga servitörerna några gånger, om dom ville förgifta oss efter den goda maten.🤬 Men jag lät det passera, för att inte ställa till med en scen.🤣

Nu blir det gräsklippning, och fixande med växthuset. Mängder med gurka blir det till att äta nu.😅

Ha det gött!

@Himmelellerhelvette Åh, så tufft du har det! Skickar värme och kärlek t dig❤️
Känner igen mig men då handlar det om min dotter. Att känna in i vad hon känner, hur hon lever, ensamheten och sjukdomen. Så svårt😔

Jag tänker att din mamma har kontakt med psykiatrin? Jag tänker att din mamma kan få stöd av soc och psykiatrin men det handlar om hon själv vill. Hon kan få boendestöd, tror jag. Jag tänker att i dagens Sverige kan du vara SÅ sjuk innan det blir ett LPT el LVM att det är skrämmande. Jag har upplevt det som mamma t min dotter. Min dotter när hon är manisk är oerhört verbal precis som din mamma verkar vara. Att vara medberoende är så lätt att vara men så oerhört svårt och det gör en alldeles trasig. Hur ser anhörigstödet ut i din kommun? Har du varit i kontakt någon gång med Anhöriglinjen? Frivillighet är bra men i Sverige sträcker den sig så långt och människors sjukdom kan gå helt överstyr.

Massa kramar ❤️❤️

@Himmelellerhelvette Usch vad jobbigt och tungt! Men om du inte skulle hjälpa henne, skulle det bli tydligare då att hon inte klarar av att ta hand om sig själv? Kanske lätt för mig att säga som inte befinner mig i denna situation, men jag ser ju också hur det drar ned dig och ditt liv. Du offrar ditt liv för henne och du får inget tillbaka, du bara tärs mer och mer.

Skulle du kunna gå med i någon grupp för anhöriga till narkomaner, få stöd där i hur du skulle kunna gå tillväga? Tex https://www.nar-anon.se/. Det finns fysiska möten och online-möten.

Kram❤️

Idag kl 15 ska vi på teater, i fredags åkte vi turbåt, igår var vi på bio. Ända sedan jag hämtade hem yngsta dottern i torsdags har dagarna planerats utifrån hennes behov. Varje dag ska det hända något. ”Vad ska vi göra imorgon?” Det behöver inte vara mycket, men en utflykt i någon form och gärna lunch eller middag på McDonalds eller favoritpizzerian.

Vi har dessutom ett 25-årskalas (”inte kalas - fest!” rättar dottern) att rodda med till söndag 21/7. Bygdegården är bokad, inbjudningarna är utskickade sen länge och ja-svaren börjar ramla in. Till och med levande musik är bokad, en duo som ska sjunga och spela hennes favoritlåtar, av Astrid Lindgren mest. Jag gissar att vi blir 40-50 personer. En salig blandning av familj, släkt, kompisar, kompisars föräldrar och personal inom olika verksamheter. Det vi alla har gemensamt är att vi älskar T ❤️ Hennes sociala skills är verkligen hennes allra största tillgång, och hon berör människor på djupet. Vissa riktigt djupt.

Det enda hon vill prata om just nu är festen. Och jag vill vänta lite. Jag har tänkt på det så mycket så det räcker för nu. Just nu vill jag tänka på helt andra saker, för att orka ösa järnet några dagar innan festen söndag 21/7. Måndag 22/7 börjar jag jobba igen.

Imorgon klockan 11 lämnar jag henne hemma på LSS-boendet igen. Jag får tillbaka min tv-soffa/tv. Jag får lugn och ro omkring mig igen, för att tänka eller bara vara. Kommande helgs stora stadsmarknad och senare även teatern ”Rasmus på luffen” lämnar jag med varm hand över till boendets personal. Varsågod. Ha så kul.

Jag älskar min dotter över allt annat, men hon är så intensiv att en vecka i taget är alldeles lagom. Min hund älskar henne också, men han har fullt sjå att hålla ihop den utökade flocken och han skäller på nätterna när hon går på toaletten. Vi kommer båda att uppskatta lugnet och tystnaden. För mycket och för lite skämmer allt.

Kram 🐘