Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Du satte precis ordet på min känsla…tack! Sensommaren är vemodig…jag har krukor med halvtråkiga blommor…tomatplantor som ser också lite tråkiga ut. Och eftersom mitt känsloläge är lite svajigt så påverkar detta mig. Så inte nästa helg men helgen därpå då ska en del rensas bort och lite nytt sättas i dessa krukor.

Det låter som du har haft en behövande dag idag. Önskar dig en fin dag imorgon. Och hoppas verkligen att din höst inte blir lika tuff på jobbet som det brukar vara. Du räcker till för så många men ibland är det fullt tillräckligt att bara räcka till för dig själv❤️

Kramar 🤗

Efter en riktig rivstart-vecka blev det en kontemplativ lördag, baka bröd, lång promenad, ett snabbt bad, rödbetor och potatis från landet, lite sill. Väldigt enkelt och väldigt skönt.
Vi var dödströtta igår och sov länge i morse. Pratat om just möjligheten till återkoppling och nån sorts aktiv vila på helgen. Imorrn full fart med födelsedagsmiddag för man, familj, och ett par vänner, så dagen idag blev ett skönt och långt andetag.
Det som är skönt är att sommaren och ledighet faktiskt återställt energin, känns bra med jobbet (än så länge) och haft ork att lite grann hålla emot allt annat.
Sensommaren är lite vemodig med vissnande blommor men också fullt av vackra luktärter, mogna tomater, rosa rudbeckia och solrosor i rost, orange.
Kram 🤗

Tack @Ny dag ❤️ Ja , det finns nog en del sorg och frustration som ligger och skvalpar….som kommer upp t ytan vid möte med olika möten och händelser😉

Ha det fint❤️Kramar 🤗

@Varafrisk 🥰 Kan känna igen mig i mycket du beskriver. Relationer för mig som är känslig är skitjobbigt för jag analyserar allt och det är dränerande. Så bra att du skriver, jag riktigt känner din sorg och frustration. Den ska ut. Du är en fantastisk person med hjärtat på rätt ställe. Du är unik och omgivningen borde vara tacksam över att få ha en person som du i sin närhet! Stor kram och jag hoppas du låter din terapeut lösa dagens text❤️

@Ny dag Tack! Ja, det är dränerande med begravningar. Här var änkan tre år äldre än mig. Man blir påmind om hur snabbt livet kan förändras. Under veckan som har gått har jag tänkt mycket på hur livet kan förändras, var ju väldigt fylld av de tankarna i början av min mans sjukdomstid med matstrupscancern. Läste någon fin text om att när någon dör kommer vi inte ihåg den personen för att hen har det dyraste huset eller den högsta lönen utan för vem var personen. Texten handlade även om..hur vill jag själv bli ihågkommen...det fick mig verkligen att tänka efter. För jag tänker...hur jag själv vill bli ihågkommen handlar mycket om iaf för mig..är jag mitt sanna jag?? Och, sanningen att säga så är jag nog långtifrån mitt sanna jag...och det handlar mycket om min självkänsla/självförtroende. Och ibland blir det särskilt tydligt...då kan jag ofta känna mig väldigt arg...och arg på andra...vilket beror på att min självkänsla/självförtroende vacklar. Jag har därför under mitt liv ofta med människor/vänner som är väldigt olika mig, där man mer är intresserad av det ytliga än det djupa.

Jag började skriva här idag för jag känner mig så arg...vilket grundar sig i det jag ovan har skrivit...ilskan handlar även om övergivenhet. Igår när vi var på begravning träffade vi ett par kompisar som vi umgicks med mer förr och i synnerhet jag umgicks med kvinnan. Kvinnan och jag är väldigt olika. Ok, jag tänker att jag kanske inte behöver berätta hela bakgrunden för då blir det ett väldigt långt inlägg men....när vi umgicks kände jag att jag blev "den lilla" . Det var inte så att hon ville att jag skulle vara den personen vilket gjorde att jag blev osäker och för istället säga hur jag kände vad som hände inom mig så kanske jag skrev ngt som hon upplevde som en pik....ja så ni förstår...vänskapen rann ut. Och...jag var nykter på den tiden. På något vis kan jag känna mig väldigt arg och övergiven för att hon "dumpade" mig...för vi pratade aldrig om vad som hände utan det var mer som om du inte sköter dig då får du inte ha kvar mig längre som din vän. Vi har barn i ungefär samma ålder. Så hon frågar mig om min son hur han mår och jag frågar om hennes barn men hon frågar aldrig om min dotter. Hon vet att min dotter har varit jättesjuk men jag känner och jag vet...att det här med psykisk ohälsa det vågar vi inte beröra. Så jag berättar för henne lite kort om hur det är för min dotter. Fast jag känner så tydligt att det finns ingen mottagare där...det finns ingen mottagare för de svåra bitarna. Min man, hennes man och en man som sitter bredvid oss pratar om sport. Samtalet kommer in på golf...och min man får frågan igen för vilken gång i ordningen vet jag inte...du är inte sugen på att spela golf...sedan kommer nästa fråga till oss båda...spelar ni padel. Jag tänker efteråt ..varför känner jag mig så sänkt..jo men jag vet ju...hennes man säger allt blir roligt med en boll...istället för att säga jag tycker att allt är roligt med en boll. Jag tycker att inget är kul med boll..men det säger jag inte. Så vad vill jag säga med detta då?? Kanske att när människor pratar om saker som det är normen och jag inte känner att jag passar in....så vill jag inte tappa bort mig själv...jag vill vara trygg i mig själv...och jag vill berätta om mina intressen...kanske fråga...ni har aldrig funderat på att bli volontärer...kanske gå hem till en ensam människa och prata lite grann? Och...jag vill inte känna mig bortvald...när vår son började bli en stökig kille året han fyllde 15 samtidigt som min pappa dog och mamma blev ensam samt att min syster var sjuk i cancer...så var min tid fylld av jobb och att ta hand om andra. Vi var som oftast alltid hemma på helgerna pga att vi var trötta men att vi hade en son som drog iväg, som många gånger drack alkohol...så vi kunde inte hänga med på fester, konserter mm för att vi helt enkelt inte orkade...och vi vill finnas för att kunna hämta vår son om det behövdes...vara hemma när han kom hem. Man kan undra...satt ni inte gränser...för den uppmaningen fick jag av min svåger...jo, vi satte gränser...men en stark agressiv och ledsen 15-åring är svår att hålla fast...så jo...vi satte gränser. Det här blev långt...men många av de människor som jag känner mig övergiven av som inte fanns kvar som vänner när vi behövde träffar vi i olika sammanhang idag...och jag både vill och inte vill träffa dem....och de har absolut inte förstått någonting!
Så himla skönt att träffa min terapeut på fredag så jag får ut min ilska...min frustration!

Idag ska vi gå ut på restaurang med våra barn och fira min man som fyllde år i torsdags därefter åker vi hem och äter tårta samt att mannen ska få presenter. Imorgon åker min man och dotter och tittar på fotboll så de är väl borta ca sex, sju timmar. Då ska jag ta hand om mig själv, rensa tankar, planera veckan och försöka landa i mig själv...vara nöjd över den jag är och dit jag har tagit mig.

Ha en fin lördag! Kramar!

Grattis till tre nyktra år @Axianne !! Det är så himla strongt gjort!! Jag tror inte att jag har skrivit tidigare i din tråd men nu ville jag dels gratulera dig men dels för att vad du skrev om AA berörde mig.
Jag har skrivit länge på forumet ca fem år men blev nykter först för 19 månader sedan. Forumet är bra men jag behövde mer. Jag hade kontakt med Rådgivningscentrum kanske fram och tillbaka under två års tid innan jag började en öppenvårdsbehandling. Det var bland det bästa jag har gjort. Behandlingen utgick från tolvstegsprogrammet men i själva behandlingen kom man väl till steg 3. Det handlade även om att gå på möten samt ha en sponsor och jobba med stegen. Ja, jag behöver väl inte skriva mer om det...jo jag glömde berätta att jag gick under kanske ett års tid ganska frekvent på möten vilket var NA eftersom AA fanns inte då i min stad men numera finns det. Under första halvåret gick jag nog på alla möten dvs tre möten i veckan och därefter ca två gånger i veckan men sedan i våras högst sporadiskt. Jag har kontakt med min sponsor men jag jobbar väldigt sakta med stegen vill dock genomföra dem. Jag tänker att tolvstegsprogrammet är bra för jag känner att jag kan inte förkasta det eftersom det har funnits i så många år och är så utspritt över många länder. Fast jag har aldrig köpt tolvstegsprogrammet fullt ut...för det har inte riktigt passat mig men jag vill slutföra det för att se...hur blev det för mig...vad lärde jag mig. Jag drack ca 12 år och hemma i mitt vardagsrummet. Så jag behöver inte gottgöra många fast jag har redan pratat med min bror, en kompis och min familj. Det har varit otroligt viktigt att prata om vad som hände när jag drack med i synnerhet min dotter för hon att hon ska veta att hon inte har gjort något fel utan det var hennes mamma som inte var nykter. Vad jag känner igen mig i i din text är just det här med att jag har blivit inpräntad med att jag måste hela tiden gå på möten om jag inte går på möten är risken stor för återfall, och om jag inte fullföljer tolvstegsprogrammet är risken också stor. Jag måste leva i programmet. Vad som var skönt för mig med behandlingen var att få vara sjukskriven att hitta sinnesro, att få träffa likasinnade. I många diskussioner på både behandlingen och på möten så är det som alla har lurat andra människor, skott sig på andra människor. Jag vet inte om det finns någon behandling som är i grupp som inte grundar sig på tolvstegsprogrammet. För mig var ditt inlägg skönt för jag har alltid känt lite stress med att om jag inte går på möten...jag då är jag snart fast igen....det är som att tappa tron på sig själv....fastän jag känner mig väldigt trygg i min nykterhet. Kanske blev det väldigt rörigt vad jag skrev...men jag fastnade för din text.

Kramar!

@Varafrisk Så fint. Att fylla dagarna med liv! Den tar jag med mig. En begravning är alltid dränerande, mycket känslor även om personen inte är direkt familj. Ta hand om dig och maken idag och försök fylla helgen med liv ❤️🥰.

Känner mig känslomässigt urladdad efter begravningen idag. Så sorgligt men så fin🙏🏻 Ord som jag bär med mig efter prästens tal i kyrkan är ”Det viktiga är inte att fylla livet med dagar utan dagarna med liv” …så sant🙏🏻

Kram forumvänner och extra styrka till er som kämpar❤️🙏🏻

@Himmelellerhelvette Tack för omtanken ❤️ Skönt att du mår bättre. Hålla sig sysselsatt är perfekt. Man får mycket gjort av bara farten dessutom.

Kram 🐘

@Axianne Grattis till 3 nyktra år! 🥳🥳🥳 Jag blev också nykter enbart med hjälp av forumet. Genom forumet träffade jag gelikar, vilket jag behövde. Jag behövde lyssna på dem som gått före och jag behövde guida noviser. Repetera, repetera, repetera.

Jag tror inte på gud, men jag tror på ödet - att det finns en mening med allt som sker - och jag tror på varje individs inneboende kraft. Det är jag som har gjort jobbet, ingen annan. Just osäkerhet och låg självkänsla/självförtroende tror jag är boven i dramat många gånger.

Att klara av att sluta dricka och förbli nykter är dessutom världens bästa egoboost. Klarar man det, klarar man allt.

Kram 🐘

@Axianne,Håller med dig!Det är 100% din förtjänst att du lever nykter idag.Jag stängde också dörren helt från alkohol för 3 år sedan.25 års alkoholelände nådde äntligen sitt slut,efter flera mycket allvarliga olyckor,smusslande och fruktansvärda bakfyllor.Jag har förlorat så mycket tid i livet,men är också glad att få tiden jag har kvar i det nyktra livet.Känns som att jag har varit en fånge i 25 år,men äntligen släppts fri!Önskar dig och alla här på forumet kraft att hålla den tunga dörren stängd.💚💙💜🧡💛🩷🩵

Grattis till tre år @Axianne ❤️ Jag är så glad för din skull att du hittade din egen väg! Din inre styrka tog sig hela vägen ut och du blev hel med hjälp av att tro på din väg och tron på dig själv. Kram

Så starkt av dig att stå kvar i kön @Andrahalvlek! När jag får panikångestattack är jag livrädd att få det så folk märker, precis som när man ramlar, man reser sig fort och hoppas ingen såg. Varför skäms många av oss med sånt här? Dumt!

Jag mådde bättre igår och mår bra nu. Det var nog mest ångest över hur jag behandlar min kropp under sommaren. Jag hade inget sug alls igår, höll mig sysselsatt hela dagen❤️

Jag hoppas verkligen du får bukt på dina arbetstider och göromål på jobbet. Du behöver vara försiktig och tänka på hur lätt det är att falla tillbaka i sjukskrivning för utmattning. Var rädd om dig❤️kram

@Se klart ❤️Haha, ja, jag ska vara här och nu! Kram

Under kvällen igår bytte jag min profilbild. Texten är väldigt liten, men det står:
"I quit drinking 1096 days ago. 3 years, 0 months and 0 days. Since Aug 22, 2021"

Tre år nykter efter över 25 års missbruk är stort. Det har varit lite av en saga. Det har varit en gåva att få en ny chans till livet.

Jag upplever mig inte längre som en alkoholist och glömmer ofta bort att jag alltid kommer att vara det. Det är så underbart att få känna mig normal. Det ger mig ett egenvärde och en stolthet över mig själv jag saknat nästan hela mitt vuxna liv. Min prestation att bevara min nykterhet är inte längre något märkligt. Det är en självklarhet och ett naturligt val som jag varken ifrågasätter eller funderar så mycket över till vardags.

Att jag sedan sommaren 2021 tillåter mig att släppa alla tankar på min alkoholism och leva som om jag aldrig haft ett missbruk har på sätt och vis varit det bästa jag gjort, trots att det enligt många sakkunniga är livsfarligt att sänka garden eftersom det med största sannolikhet leder till återfall. Jag håller inte med. Att få vara normal var vad jag behövde. Att känna mig som andra. Få leva ett rikt och fritt liv utan den osynliga men svidande brännmärkningen i pannan som säger "Jag är alkis". Att inte ständigt vara rädd och oroa mig. Bara få vara en helt vanlig person utan att varje dag bära på stigmat av sjukdomen.

Det finns dock en liten gnutta bitterhet hos mig för de bortkastade åren i behandling jag genomgick och som jag idag känner var helt kontraproduktiva. Vården överlät det mesta åt AA. Det blev förmodligen billigast så, men jag tror inte på AA idag. Det jag skriver nu gäller bara mig. AA har hjälpt många och fungerar för vissa, men tolvstegsmetoden var inte för mig.

Under åren jag kämpade med AA lärde jag mig att vägen till nykterhet var ständiga möten och påminnelser om att jag var sjuk. AA var den enda trygga gemenskapen där man kunde umgås med sina gelikar. Mötena var vaccinationen mot återfall. För mig var det tvärtom. Inom AA levde jag alltid med skulden, skammen och känslan av att vara en misslyckad person som måste dölja mitt missbruk utanför möteslokalen och kämpa för att hålla mig nykter. Återfallsrisken angavs i dessa kretsar som 60-75% och och jag visste att i princip alla trillar dit någon gång, så varför inte jag? Det ledde till att jag belönade mig med att dricka när jag varit duktig och hållit mig nykter vissa perioder och de planerade återfallen blev min glorifierade morot under den påtvingade nykterheten.

Hela tolvstegsprogrammet bygger på att man tillsammans med andra olycksbröder och systrar ska träffas och prata om all skit. Man ska kämpa, stida och vara ständigt alert medan man "gör fotarbetet" med allt från dagliga böner och bekännelser till gottgörelse där man ska be om ursäkt för de synder man begått när man söp. Man fick aldrig vila eller känna sig säker, för då blev man sårbar. Aldrig glömma att man är trasig och förstörd. Det var som att varje dag riva bort sårskorpan och gräva djupt i såret man ville läka.

När jag försökte med åttonde och nionde stegen som innebar gottgörelse kulminerade ångesten eftersom mina ursäkter försatte andra människor i obehagliga situationer. Att påminna en gammal vän om pinsamheter och dra upp gammal skit när hen kanske redan glömt saken gjorde att vissa relationer blev minst sagt ansträngda. Det fanns människor som inte ens visste att jag var alkoholist eller upplevde att jag gjort dem något illa. Ingen tackade mig för att jag gick runt med en lista över oförrätter och försökte be om ursäkt. Tvärtom blev det mer genant och jobbigt för de personer jag skulle gottgöra, och för mig var det den ultimata förnedringen och vad som verkligen satte spiken i kistan och såg till att jag aldrig mer skulle få känna mig normal.

Att jag valt bort AA och i stället sedan drygt tre år levt utan att ständigt påminna mig om att jag är alkoholist innebär inte att jag är på väg att ta snedsteg eller lämna min nykterhet. Jag hyser en genuin och trygg tro på att jag inte kommer att dricka och ser det inte som någon risk för återfall bara för att jag inte hela tiden tjatar om min alkoholism. I stället betyder det att jag inte för all framtid måste gå runt och bära på en jättetung ryggsäck full med ångest, skuld och skam över vem jag varit. Jag har givit mig själv gåvan att må bra i stället.

Inom AA tackar man Gud och man ber till en högre makt. Det gjorde jag också på den tiden, men det kändes bara fel och fejkat eftersom jag inte hade någon tro. Nu är det lite annorlunda eftersom min nykterhet känns som ett mirakel. Jag brukade säga i början av nykterheten att jag behöver tacka någon för min räddning, och den kraft som räddade mig ur alkoholismen har blivit Gud som jag tackar för mitt nya liv. Det är en tro som är äkta och mycket starkare än det jag fejkade när jag rabblade böner inom AA.

Med det vill jag önska en god natt och tacka för att ni läser!

Kram! ❣️❣️❣️

Du är ju bara tonåring @himmelellerhelvette 💕
Jag funderade inte mycket på pensionen i din ålder, inte alls. Det hör inte livet till på samma vis som när man närmar sig 60. Lev på och njut precis som du gör, massa år på dig att spara vin-pengarna på ett konto. Kram 🥰

@Varafrisk Jag tror det finns möjlighet att korta arbetspassen. Jag kan alltid hänvisa till min sjukdomshistoria. Jag får räkna på det, provtänka lite mer.

Kram 🐘

Idag fyller min man 69 år❤️Vår dotter var hemma och bakade kladdmuffins❤️
Imorgon ska min man och jag på begravning. Ingen vän som vi har umgåtts med under senare år men när vi var yngre var vi på gemensamma fester, vi var på hans bröllop, min man var kollega med honom under några år. Vår familj är så lik vår i ålder. Han skulle fyllt 68 i september, hans fru fyller 65 i december jag fyller 62. Hans döttrar är 30 och 27 våra barn blir 30 och 26. Frun och han hade varit på semester i Italien. Fick jätteont i magen på planet hem. Ambulansen hämtar upp på Landvetter och han dör efter några timmar på Sahlgrenska. Dödsorsak var sepsis. Så obeskrivligt sorgligt 🥲
Jag känner att för varje år vill jag leva ännu mer och vara kvar på det här jordelivet. Jag tänker att det viktigaste i livet är att ha en vardag som man trivs med som ibland kan ha ett inslag av något gyllene som en promenad i naturen, att titta utöver havet, att få ha hälsan i behåll. Idag är jag så tacksam över att få fira att min livskamrat fyller 69 år och att min dotter mår så pass bra att hon vill baka kladdmuffins🙏🏻❤️och att vara nykter❤️

@Se klart Tack ❤️ Ja, det är så himla skönt🙏🏻

Kram🥰

@Andrahalvlek Åh vad tufft! Men, precis som du säger så är ju rörelse väldigt bra vid värk beroende på vad man klarar.
Tänker även att det är klokt tänkt att kanske gå ner i arbetstid…kan det få finnas möjlighet att korta ner arbetspassen? Så som du har berättat så har du verkligen ett supertufft schema.
Var jätterädd om dig nu för din kropp ger en hel del signaler🙏🏻

Kram t dig❤️

I morse vaknade jag med en helvetesvärk i kroppen. Efter 8-9 tim god sömn. Jag har trott att värken beror på att jag har moffat i mig socker, men det har jag inte gjort nu. Värken beror snarare på att min hjärna är utarbetad. Mycket märkligt fenomen. Hjärnan är trött, så då ger den kroppen värk. Och eftersom jag brukar äta socker när hjärnan är trött så är det ju inte konstigt att jag har gjort den kopplingen tidigare.

Men jag inser också att det bästa då inte är att sitta still. Jag ska gå ut och långpromenera eftersom muskler och kondition höjer min stresströskel, så att hjärnan på sikt orkar mer. Alternativt ska jag välja att gå ner i arbetstid lite, korta mina arbetspass och skippa den skitjobbiga onsdagen dagtid efter alla kvällspass. Eller båda delar är nog klokt. Ska suga på den karamellen lite. Provtänka.

Så idag blir det långpromenad och i eftermiddag ska jag åka till ex-svärisarna och tjöta lite, och bada. Än är det sommar 😍 Disken kan vänta, matlagning likaså. Den här torsdagen är som min lördag efter mån-fre-jobbvecka: Då gör jag bara sådant jag vill och känner för. Som inte inkluderar socker.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Tyvärr är det så. Vi gör det inte medvetet, det sker nästan omedvetet.

Men vi kan lära oss att känna igen signalerna - och gå åt motsatt håll. Bokstavligt. Och ångest hanteras på bästa sätt genom att ta sig igenom den. Jag har stått i kassan på Ica många gånger och tänkt: ”Det är bara ångest, det syns inte utanpå” som ett maniskt mantra. Svetten har runnit och stick/bränningar har vandrat runt på kroppen. (Det senare beror på Histaminer, samma sak som vid allergi.) Att ångest kan vara så fysisk är märkligt. Men jag har stått kvar i kassakön, verkligen utsatt mig. Allt man drar sig för ska man utsätta sig för, för att ångesten ska avklinga efterhand.

Utan antidepp hade det nog varit svårt för mig dock, eftersom jag får problem med sömnen när jag känner mig stressad och pga dålig sömn reagerar kroppen med ångest för skitsaker. Hjärnan får inte göra det den ska på natten: sortera, rensa, slänga, arkivera. Då blir hjärnan inom några få dagar en riktig dramaqueen. Ett tag när det var som värst trodde jag att jag hade GAD, generellt ångestsyndrom. Jag fick ångest av allt. Minsta skitsak.

Meditation i alla former är bra. Och när det är svårt att sitta kvar är det som allra viktigast att sitta just kvar. Genomlida ångestpuckeln. Djupandas. Inte låta kroppen ta till flyktbeteendet eller fightbeteendet. Sitta kvar, genomlida, och komma ut på andra sidan.

Du klarar detta! Du är så mycket mer medveten nu. Men tveka inte att söka läkarhjälp, du behöver kanske också hjälp i form av antidepp. De jag tar nu är 15 mg Mirtazapin vid läggdags och 60 mg Duloxetin på morgonen. Den kombon är svinbra för mig. Jag mår bra psykiskt, jag klarar en hel del påfrestningar, och jag sover bra. Längesedan jag kände fladdret i bröstet, som är början till ångesten.

När jag känner fladdret blir jag spikrak i hela kroppen av vaksamhet. Och rädslan gör ångesten än värre. Definitionen av panikångest är att man får ångest för att man har ångest. Histaminerna börjar rusa runt i kroppen, det svider och bränner i huden, jag börjar andas snabbare och ytligare, svetten rinner på hela kroppen och mest i hårbotten/ansikte, och sen kommer känselbortfall i fingrar och ansikte osv.

Just därför är det bättre att reagera så här: ”Jaha, här kommer ångesten plötsligt skuttande”. Försöka vara helt cool inför det. Sätta sig eller lägga sig ner, djupandas in på 6, hålla andan kort stund, andas ut på 6, hålla andan kort stund. Repetera många gånger. Jag brukar räkna genom att vika fingrarna. En inandning och utandning per finger, först vika inåt och sen utåt och göra det två gånger, vilket ger 40 repetioner med både inandning och utandning. Räknandet gör att hjärnans aktivitet förflyttar sig från amygdala (dramaqueen) till pannloben (chefen på bygget). Och själva in/utandningen lugnar ner nervsystemet.

Jag gör det här när jag ska sova också, liggande på sidan i sovställning. Då slipper en massa tankar göra sig besvär, och jag blir lugn och somnar lättare.

Kram 🐘

Grattis till 4år @TappadIgen! Fantastiskt hur livet får ett meningsfullt innehåll och helt otroligt att beroendet kunnat lura oss så galet! Hur sjutton kan ett beroende få oss att tro att det inte kommer gå att få ett bra liv utan det? Det är sinnessjukt rent ut sagt! Tänk om det hade gått att applicera denna sanning på alla som kämpar med dessa förvridna tankar! Tänk om det gick att få upp deras medvetande, långt upp i luften för att se allt från ett annat perspektiv och en glimt om hur otroligt bra livet blir om de bara blir av med substansen de är beroende av. Nu är de flesta på detta forumet beroende av alkohol men jag tänker även på alla som missbrukar droger och mediciner🙏❤️Kram

@Se klart Det är inspirerande att läsa om hur du tänker kring pensionen, jag får nog se till att börja spara mer så jag har större möjligheter till att välja sedan. Jag har ju inte fyllt 45år ännu så det finns tid att förbereda och spara❤️Kram

Tack @Andrahalvlek. Idag vaknade jag upp till ett bättre mående 🙏 Vaknat med ångest rätt länge nu. Har först inte förstått att det är min ångests sätt att berätta för mig att något är fel. Jag hade liksom förträngt att jag hetsäter varje kväll. ”Det är ju bara en gång om dagen och jag vill ju göra det, det är mitt val” Beroendet är så jävla listigt, det pratat precis likadant som det gjorde med alkoholen. Det rökte inte med att ha ångest varje morgon när jag vaknade utan först är jag fick ångest som satte sig som smärta i kroppen fick jag börja bena ut vad som var fel och fattade att det är hetsätningen! Hur kunde jag inte förstå det innan? Det är som någon sa ”allt som går att bruka går att missbruka” och det är detta vi beroende alltid behöver ha koll på, när ett missbruk övergår i ett annat missbruk, det ändrar bara vad som missbrukas och vi kanske inte alltid ser det i början. Kram❤️