Senaste kommentarerna i forumet

Låter kanon Torn, visst är det så att problemen minskar och att det tom ses som möjligheter istället. Tänk vad a ställer till det....tur att vi avskedat den där adjävulen i tid. Ha det gott på sjön och i övrigt. Jullan

115 dagar nykter.... nu börjar det bli krångligt att räkna dagar. 4 månader iallafall, nykter. Dag läggs på dag 24 h i taget. Det funkar faktiskt, och tiden går. Var på mottagningen igår och sammanfatta de semestern, samt planerade framåt. Vi kom fram till att jag avslutar antabus 31/8, men fortsätter äta naltrexon ett tag till. Jag ska fundera på om jag vill o behöver ytterligare samtal, fast endast 2 ggr/månaden. Eller några uppföljningar ca 1 g/mån. Som det känns just nu vill jag ha samtalen, då det är så lätt att glömma....känner mig lite starkare kroppsligt, fortsatt med gymmet och det känns bra. Något piggare oxå, men sover ff mycket. Mitt psykiska mående klagar jag verkligen inte på, knappt någon ångest, inget ältande, inget dåligt samvete, känner mig harmonisk i min kropp, känner en acceptans för livet, ibland bra.. ibland mindre bra. Retar inte upp mig på andra, tar en dag i taget och det viktigaste först. Alltså, jag börjar få ordning på mig?. Kommer vara nykter 24 h till, det är ju så skönt. Kramiz

Har inte varit inne på några dagar och oj vad mycket det blir att läsa ikapp! Välkomna hit alla nya och så fantastiskt roligt att läsa hur många som faktiskt håller nykterheten - en dag i taget!

Har skickat iväg flickan på första skoldagen för terminen. Sonen har sin sista sommarlovslediga dag i dag. Han har verkligen fått vila. Alla semesterplaner fick ju skrinläggas. Sonen har tagit långa sovmorgnar, hängt på sitt rum, kommit ut vid mat och någon enstaka gång för att prata lite. Nu mot slutet tycks han ha vilat ut för helt plötsligt vaknar han tidigare och tar egna initiativ som promenader (jag får inte hänga med tyvärr) och hänger med kompisar och så. Vi får inte underskatta den stress och press barnen lever under i skolan. Jag är ganska säker på att min son hade fått en utmattningsdiagnos också om inte sommarlovet kommit när det kom.

Jag är nykter! Alkoholen har blivit en väldigt avlägsen vän i mitt liv. Finns knappt alls i mina tankar och sug har jag inte. Tvärtom. Det tog mig ungefär 6 månader att komma hit. 6 månader av hårt arbete som är värd varenda sekund. Jag vaknar pigg och utvilad, jag har en närvaro och ett tålamod med mina barn hela tiden som jag inte hade tidigare, jag kan planera mitt liv utan att fundera på vilken dag jag ska vara bakfull. Listan kan göras hur lång som helst!

Äntligen kommit igång med träningen. Har fuskat mig igenom några baspass och i går märkte jag att jag faktiskt kunde göra hela passet på riktigt. Nu gäller det bara att fortsätta ta små steg mot forna tiders styrka och kondition!

Vikten, jag vad ska jag säga om den. Jag vägde mig ju inte när jag satte i gång för en månad sedan. Av en händelse passerade jag en våg och insåg då att jag inte hade 10 kilo att gå ner utan att jag har 15 kilo kvar. Gjorde ett ryck och mätte BMI och midjemått och ja, jag betraktas som överviktig - för första gången i mitt liv. Det är bara att fortsätta tänker jag. Allt som inte behövs för överlevnad är borttaget. Jag äter mycket morötter och ett par äpplen om dagen. Äter ofta sill och ägg till middag (så gick jag nämligen ner efter min första graviditet med stor framgång). Det är mättande och sill är supernyttigt (åtminstone om man inte väljer de sorterna med geggamoja i). Knäckebröd äter jag också. Väntar att äta till jag blir hungrig, och lite till. Rätt eller fel metod? Det vet jag inte. Jag ser att det händer grejer men otroooligt långsamt.

Fortsättning följer på den nyktra vägen.

Kram!

Grattis vad bra jobbat ?

Tack se klart och torn.

Ja, jag längtar tills jag kommer till den punkten att jag slipper skammen. Och det är som du säger se klart, jag bär på skam för väldigt mycket olika saker och har väldigt lätt till den känslan i många olika sammanhang.

Hoppas alla får en fin dag ❤️

Fint att ha dig tillbaka här igen! Toppen med 17 dagar ju!
Kram!

Nu är jag ledig i knappt en vecka. Eller återhämtningsvecka som det kallas enligt mitt arbetstidsschema.? Satt just och funderade på om jag har några problem som måste lösas under ledigheten. Kom inte på ett enda problem och ser bara möjligheter. Så i dag blir det diverse ärenden och inköp av en present till frugan som fyller år, tvätta bilen och åka och bada med min dotter i en närliggande sjö. I morgon bär det av på en artsatsning i trakten av Kristianstad av alla ställen.?

Ha en fin dag! /Torn

Ja, jisses vad jag och flickan har bråkat om dusch/bad. Crescendot blev när vi skiljde oss och jag flyttade till lägenhet med enbart dusch. Den var fullständigt livsfarlig enligt flickan :D Jag har gjort flera olika saker. Flickan älskar att bada och simma, därför har jag ofta planerat in simhallsbad på söndagar så är den duschen avklarad liksom. Hemmavid har jag lockat med "Spadusch", vilket har kunnat vara tända doftljus eller annat. Jag har också kunnat locka med den där nya supernajsa duschkrämen som jag köpt och som måste testas. Jag har spelat mycket teater. Ett exempel är att jag har duschat själv och då skrikit och hojtat ungefär som flickan men ändå lyckats med min dusch till slut (mycket skratt kring det och sedan måste hon ju visa hur man kan göra utan så mycket skrik). Alla dessa grejer och lite till har funkat i bland och inte i bland. Till slut köpte jag faktiskt en undulat som blev tränad på dusch. (Vi har undulater men en gick bort och då skulle ny inköpas). Jag tog kontakt med en seriös uppfödare som tränade undulaten innan leverans. Undulaten fick helt enkelt följa med in i duschen och sitta på duschväggen. Ville inte flickan följa med tog jag ut undulaten först. Sedan kunde jag prata med flickan om att det blev ju tråkigt för honom att sitta där och vänta och då blev det fart. Nu, ett år senare behöver inte undulaten tjänstgöra längre för vi har väldigt sällan så stora problem. Det blir nästan alltid lite diskussion innan men inte av den magnituden som förr.

Hoppas något av mina tips kan komma till nytta!

Kram!

Det vill jag jättegärna. Du får så gärna kolla med dina juristvänner och skriva om det här så mycket du vill, så jag samlar råg i ryggen inför denna batalj.

Jag tror nämligen att jag har identifierat en grundorsak som jag verkligen behöver ta tag i. Nu när jag inte kan dricka vin på de tankarna och känslorna längre.

Att jag hamnat här har flera orsaker. 1) Total okunskap om att äga hus och vad som händer vid separation. 2) Vill inte att andra ska må dåligt, så då backar jag hellre själv. 3) Hela vår relation hade en obalans så till vida att jag hellre backade än tog konflikten. Mycket därför att min mammas och pappas ständiga bråk gav mig stressallergi inför just bråk. Högljudda gräl måste undvikas till varje pris.

När jag träffade barnens pappa var jag 20 år och han 26 år. Han var klok och erfaren, jag var ung och halvgalen. Skulle jag ha rätt mot honom krävdes skriftligt bevis.

Den obalansen har bestått, trots att jag ”gått om” honom både karriärmässigt och lönemässigt sen många år tillbaka. Det är han väldigt väl medveten om, och det var en orsak till separationen.

Han valde att hacka på mig för allt jag gjorde och inte gjorde. Hela tiden. Och jag tjafsade inte emot. Jag backade och tystnade. Eftersom jag egentligen inte är tyst till min natur så ledde det till att jag begick våld på mig själv.

Om jag tror på positiv förstärkning i alla lägen, så praktiserade han i sin tur negativ bestraffning. Allt som var bra var inte ens värt att nämna, men minsta skitfel skulle ältas i långbänk. Jag och äldsta dottern pratar om det ibland. Om hur jag i min uppfostran peppade och boostade och berömde, medan han hackade på småsaker.

Han har bra sidor också, men de negativa sidorna överväger tyvärr. Det var därför jag tog mig därifrån så snabbt jag kunde hösten 2013.

När idéen faktiskt kom från honom ”ska vi komma till skott och separera?” så kände jag direkt: ”Nu tar jag bollen och springer!”

Kram ?

Som jag saknar dina uppdateringar och att få hänga med i ditt liv. Ljuvligt att läsa! Nu blir det dagliga utflykter hit. Och ett därför sent grattis här.
Fint att läsa och höra att allt går bra och att du är igång med jobb och kompis-häng ❤️
Blev dock lite bekymrad av att läsa om det icke delade boendet. Du har helt klart rätt till halva boendets värde vid tidpunkten för er skilsmässa.
Det här kanske är en konstig fråga men eftersom jag har en del kontakter med familjejurister/bankrådgivare. Och jag inte fick uppfattningen att du har någon sådan på nära håll.
Kan jag få ställa frågan till en klok person kring hur du skulle kunna gå till väga? Förstår att du inte vill kasta exman och barn på gatan. Men kan du se hur orimligt det är att han har ett helt orubbat bo, där du visserligen är välkommen (fattas bara annat) och att hans boendesituation inte påverkats alls av er skm? Medan din påverkats dramatiskt.
Jag kan ju inte skriva privat så försåt verkligen om du inte vill jag ska skriva mer om detta här.
Men det kanske går att vb ett privat medd via rådgivarna?
Bara om du vill. Vill att du ska ha det bra och att livet ska vara rättvist för kvinnor efter en skilsmässa. Men tänker på dig här och nu.
Jag kan försöka hjälpa till men behöver ok från dig såklart, och om vi på något vis kan kommunicera mer kring detaljerna för er bouppdelning, tänker på huset nu - inte gammelfarmor knypplade filtar ?
Hojta om du vill.
Kikar in här också fortsättningsvis!
Kram kämpar-kompis ??

Du är inte ensam om att bråka med barnen och känna dig som en "dålig" mamma efteråt. Det har jag gjort många gånger (nykter). Men, jag tror det hör till uppfostran... att det blir bråk ibland. Om man inte sätter några gränser, blir det inga bråk.... men det kommer inte att gynna barnen i längden.

Så... ha inget dåligt samvete.. jag tycker det låter som att du är en bra mamma ?

Fint med 17 dagar!!! Hoppas du sover gott nu och önskar dig en fin (nykter) dag imorgon!

Kram ???

Helt rätt inställning ?

Man behöver komma till den punkten att man inte skäms för att man har druckit för mycket i sitt tidigare liv. Utan att man tvärtom är stolt för att man dels inte dricker alkohol, och dels för att man har klarat av att sluta. Då är det inte längre några som helst problem att prata med andra personer om att man inte dricker. Då känns det helt naturligt. Det tar olika lång tid för olika personer och det är som Andrahalvlek skriver, man måste vara mogen för det.

Det går inte riktigt beskriva hur det känns när skammen är till hundra procent ersatt av stolthet. Det måste upplevas, men det är helt underbart. ?

Du är på rätt spår Soffpotatis, bra jobbat!

... det är en sjuka det med, som nästan alltid häftar ihop sig med drickandet. Tror vi blir skam-bärare för allt möjligt, som en wettextrasa.
Att befria sig från skam och känna sig stolt över sig själv och den människa man är (vilket man sällan gör när man dricker för mkt) är en process och jag skulle säga att den är livsavgörande, även om det möjligen låter högtravande.
Att slipp skam hjälper mig i alla mina relationer, jag kan stå upp för mig själv på ett annat sätt, liksom att jag kan dra gränser kring mig.
Att dricka för mycket innebar för mig att alltid ha ett mått av dåligt samvete, alltid vara skyldig lite mer.
Så är det inte längre.
Allt gott till dig!

Jag ska kräva min del. Jag behöver stå upp för mig själv. Ska kontakta en jurist och fråga hur jag kan ska gå tillväga.

Vi har inte skrivit något papper, inte ens pratat om det på sju år. Typiskt alkisar, stoppar huvudet i sanden ?

Kram ?

Ja, och jag känner att detta ska få ta tid. Jag orkar inte göra som jag alltid gör, att ha nån jäkla checklista som ska bockas av ?

Har berättat för en person som jag litar på, då skämdes jag inte alls. Kändes fint att ge henne det förtroendet.

Klart du ska ha ut din del! När jag skilde mig lämnade jag vårt gemensamma boende alldeles för billigt samt en massa andra saker. Jag tänkte som du, fint att barnen får bo kvar och de kommer ju ändå att ärva allt. Men, nu är min exman omgift och har två nya barn med den nya frun, vilket innebär att arvssituationen blir helt annorlunda... och jag ångrar mig big time! Dock, gjorde vi ett juridiskt avtal så tyvärr kan jag inte ändra situationen, men gör inte samma misstag som jag gjorde.....

Kramar!

I början vågade jag knappt tänka tanken att berätta för någon att jag hade slutat dricka. Då skulle jag ju indirekt erkänna att jag var alkoholist. Jag var rädd att misslyckas också, himmel så pinsamt det hade varit.

Nu har jag lite blygsamt börjat berätta, och då hänvisar jag till att jag vill komma tillrätta med mina problem med återkommande ångest och sömnstörningar. Några fler detaljer behöver ingen veta.

Av de få jag har berättat för har jag bemötts av respekt, för att jag har tagit ansvar för min egen hälsa. Men jag berättar inte för alla, tillfället ska kännas helt rätt.

Min husgud Annie Grace säger att det tredje viktiga steget i nykterheten är att man identifierar sig med att vara nykter, och att man är det all in. Som när man börjar löpträna och köper rätt kläder och utrustning.

Men det tar nog lite tid att komma dit. Jag har i alla år pratat öppet om min psykiska ohälsa, utmattning, depressioner, ångest. Men absolut inte när jag har mått som sämst, utan först efter att jag har tillfrisknat. Först då har jag varit mogen.

Jag har alltid sagt att vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan, för just då fixar man det inte. Jag tror att det är likadant med nykterheten.

Kram ?

Ikväll borde jag ha dammsugat. Jag borde ha diskat. Och cyklat. Helst till havet för att bada i det strålande vädret. Man borde passa på nu, snart är det höst.

Men jag kände inte för någotdera, och efter maten tog jag en höneblund. Sov en timme. Tröttheten fortsätter komma och gå hit och dit, och jag har blivit duktigare på att lyssna på kroppens tidiga signaler. Då går tröttheten över snabbare har jag märkt.

Jag försöker göra det utan dåligt samvete. Dåligt samvete för vadå? Varför då? Dammråttorna springer inte ifrån mig. Tyvärr. Och badat har jag gjort massor i år, senast igår badade jag fem-sex gånger.

Måsten har jag nästan helt skrotat. Det är ytterst få saker man måste. Gå upp och gå till jobbet, ha kläder på kroppen, se till att barnen får mat och har kläder på kroppen. Men det är många påstådda måsten som man kan skrota helt.

Så fort jag hör någon annan eller mig själv säga/tänka att jag ”måste” göra något börjar jag ifrågasätta det påståendet. Är det verkligen så? Vem/vad tvingar mig? (Obs: på jobbet har jag många måsten helt naturligt, men det kallas jobb ?)

I slutändan vill jag kanske göra en sak, men då går jag in i det med en helt annan öppen, nyfiken, vetgirig inställning. Då är det mitt val, och jag vill verkligen att det blir så bra som möjligt. Annars är min insats i form av tid och engagemang helt bortkastad.

Ungefär som när man blir nykter.

Kram ?

Känner igen mig i det du skriver, att det liksom känns som man gör bort sig när man blir arg på barnen. Och intressant det du skriver, att man liksom tror att starka känslor hör ihop med ens drickande person.. Utifrån sett tänker jag att det är bra att man visar att visa beteenden inte är okej, och att man blir arg när de inte respekterar det. Inifrån blir jag som du ledsen och dränerad av bråk. Men jag tror man får gå på magkänslan man har när bråket är över. Gjorde man rätt så vet man det. Vissa gånger har jag omprövat och gett barnen rätt i efterhand, det tycker jag också är nåt de behöver se, att ibland kan en förälder ha fel och be om ursäkt. Jag tycker du låter som en inkännande person som har respekt för dina barns tankar och känslor, så de konflikter ni ibland har tror jag är nödvändiga.

För att skriva att jag är sugen på avokado och spänd för nästa vecka! Då kommer jag börja plugga, det blir spännande.

Är glad överlag och mår ganska bra ändå. Tycker vikten går långsamt men förstår att det är jag som är ett hetsbarn.

Har fått en del ”finnar” ish på käklinjen och halsen efter rökstoppet, någon som vet varför man får det??
Inte inflammerade inflammerade utan mer som små
Plitor typ ?‍♀️

Livet giftfri är väldigt skönt ?

Att sova själv på öar är bland det bästa som finns tycker jag! ?

Ha en härlig kväll och natt! Och ja, det är värt att sätta väckaren. ?

tack andrahalvlek för peppet, jag gjorde en liten analys själv och uppdaterade mitt inlägg.

Mysigt med trädens sus och segelbåt som passerade när jag åt middag.

Ingen tvekan
Var värt slita iväg tält o allt o paddla ut.

Sommaren tar slut men andra aktiviteter börjar och finns hela hösten. ?

Höll på glömma gasolköket, vilket kunde blivit trist vid middag o frukost.

Vågskvalp, en hel ö för mig själv, inte världens vackraste, men mycket horisont syns, funderar på ställa väckaren så jag inte missar soluppgången som borde vara från horisonten ?

En av mina vänner sa för några veckor sen - du kan inte bara finnas till för andra, du måste tänka på ditt eget välmående också. ?? va?? Men ligger mycket i den iakttagelsen.

Jag har gjort mycket för att vinna acceptans (inte det där att ofta gå på måndagsmöte, tror jag) men massa andra saker. Blir bättre o bättre att säga nej. Men är inte bra på det. Fördel ju bättre jag blir, så säger jag ju ja för att jag vill; eller prioriterar om så jag vill. Säger inte ja lika ofta för jag inte vågar säga nej. Ja ni förstår.