Senaste kommentarerna i forumet

Alla tre skälen var verkligen kanonbra!

Det är så tröttsamt att man låter sina egna behov stå tillbaka för att man ska ”ställa upp” på ”andra”. ”Andra” som typ aldrig gör likadant tillbaka. Nä, det är slut på det nu!

Njut nu för fullt av den sista sommarrest som finns kvar ?

Kram ?

Planer ändras
Jag hörde av mig till ledaren för samlingen ikväll och sa jag nog ska ut o paddla; så allt blev inställt för vi blev för få, eller.... vi har bön hemma.

Klart jag känner mig lite självisk, och att jag sviker. Men försöker bearbeta känslorna som kommer med att 1/ bättre säga till än bara utebli, 2/ det är bara några soliga hyfsat varma dagar kvar, 3/ jag behöver lära säga nej o smått o stort.

Så nu sitter jag här på en ö - inte framme hos mina bekanta, där tänker jag dyka upp i morgon

Har bara fikat lite, ön verkar tillräckligt bra och stor för att slå upp tältet på, ska så jag ska nog paddla runt den och se om det finns något bättre ställe att landa på för idag.

?

Tog en rejäl sovmorgon här tydligen, får bli brunch idag.

Har funderat rätt mycket på skam kring sjukdomen. Varför man skäms. Tankarna började snurra efter en väldigt sjuk tanke jag hade: ”jag undrar var jag ska förvara AA-böckerna, om jag skulle skada mig eller dö så vill jag inte att någon hittar dom” ?‍♀️ verkligen helt logiskt ?

Jag tror att jag skäms så mycket för att andra tror att det Handlar om vilja och att jag försöker anpassa mig i det synsättet eftersom jag också har inpräntat hos mig att jag är svag eftersom jag inte kan sluta dricka förrän jag somnar (och nej, så är det så klart inte varje gång).

Det gör det också, paradoxalt nog, enklare att ta det första glaset eftersom grundföreställningen handlar om att det är mängden alkohol som är problemet, inte hanteringen i min hjärna. Enligt andra så måste jag ju inte ta ett glas till om jag nu känner att jag dricker för mycket.

Skammen kommer också från att ha vuxit upp som medberoende och har ständigt tentaklerna ut för att kunna gissa vad folk tycker om mig. Jag har verkligen gjort allt, under så lång tid, för att skydda mig själv från andras dömanden oavsett vad det handlat om. Jag är så himla trött på att lägga energi på vad andra tycker om mig, att hela tiden gissa, tänka och fundera på hur jag ska vara och läsa av omgivningen om jag ”gjort rätt”. Intuitivt vet jag också att om jag blir som farsan så har jag ju misslyckats totalt i min familjs ögon eftersom sjukdomsbegreppet bara är ett ord hos dom, egentligen tycker dom att man får skylla sig själv Och att man är en sopa (det märks på sättet de pratar om andra med alkoholism). Då har båda mina syskon ändå tendenser att dricka för mycket eller på ett sjukt sätt missbruka godis själva.

Jag har så dålig erfarenhet av öppenvården, beroende mottagningar att jag helst vill ta antabus själv hemma. Med mina arbetstider passar det inte alls att åka till stan efter jobbet och köa för att få min antabus. Dessutom tycker jag att de som arbetar där på något sätt drar alla missbrukare över en kam. Ja än så länge går det inte att klara mig utan antabus, har inte riktigt tänkt på hur länge jag ska ta det. Läkaren som skrev ut det är dessutom allmänläkare, ingen specialist på beroende problematik

Skönt att du känner dig stabil i din nykterhet, jag är verkligen glad för din skull.

Apropå duschningen så brukar jag ta till ett knep, låta dottern ha frihet att välja mellan två alternativ som jag bestämmer. ”Duscha innan eller efter maten?”, ”Duscha eller bada i badkaret?”

Sen är det också bra med förberedelse. Redan på morgonen säger jag ”ikväll ska du duscha”.

En sak är i alla fall säker, konsekvens är viktigt. Aldrig backa när man väl tagit striden. Men lätt är det bannemej inte.

Kram ?

Senaste veckorna har jag haft en del stora duster med min sexåring. Igår vägrade hon duscha efter stranden, jag lirkade i flera timmar och till slut duschade jag henne mot hennes vilja. Jag har aldrig sett henne så blixtrande arg, det var på sätt och vis magiskt, hela hennes kraft. Jag var inte arg, bara bestämd, och jag tror jag handlade ganska bra. Det är ju gränser hon frågar efter och jag behöver kunna sätta dem. Men jag blir fruktansvärt ledsen efteråt. Hon kallade mig dumma mamma för första gången.
Jag tror att jag kan ha snurrat in i prestationshetsen igen. När min bransch coronastängdes blev jag tvungen att ta itu med min karriärstress, men det gjorde nog att jag försköt en massa prestation till mammarollen. Att jag tror att jag gör bra ifrån mig de dagar som blir konfliktfria för att jag orkar ha tålamod med alla barnens utspel, och att jag misslyckas när jag blir frustrerad. Men med deras utvecklingsfaser just nu, och förändringen med skolstarten, blir det så uppenbart att konflikterna måste vara en del av vardagen. Och här räcker inte min självkänsla till. Jag vet inte hur jag ska klara att hålla fast i att jag är okej även när jag behöver vara arg på barnen, hur jag på riktigt ska förstå att det är fullständigt normalt att bråka. Jag har snart varit nykter i två år, men självbilden från avgrundstiden släpper ju aldrig taget. Är det så? Tror jag att starka känslor bara tillhör den fulla mamman? Att det känns som att jag blir den personen, att jag skäms efteråt som om jag hade varit full och gjort bort mig.
Jag har äntligen fått börja min behandling inom psykiatrin. Jag har en hel del att komma ikapp med, och det känns som att min samtalskontakt kommer att bli bra.
Idag börjar jag min arbetshöst, som blir annorlunda och stark. Jag har sparat in tillräckligt på mitt extrajobb för att kunna satsa på mitt företag utan att behöva ett uppdrag, skapa på egen hand i väntan på att branschen vänder. Det kräver jättemycket tro på mig själv, och jag är nyfiken på att se hur jag bär mig själv. Jag har utvecklat en fobi för att ta reda på hur mycket bättre det går för alla andra i min sits, men jag tror jag har bestämt mig för att skita i att ta itu med det just nu. Det kan ju också få vara en slags vila.
Nykterheten känns väldigt stabil nu jämfört med i början av sommaren. Häromkvällen var jag i ett sommarhus med min kärlek, och kom på mig själv med att känna hur absurt främmande det hade varit att dricka vin. Att det förut var en situation där det hade varit helt givet, det känns jättekonstigt, att förstöra den fina närheten med att bli berusad. Så har jag nog inte känt förut, det är bra.
Tack om någon orkar läsa. Om någon har lust att dela med sig av lite föräldrastress och hjälpa mig normalisera barnbråk blir jag väldigt tacksam.
P&K

Ny vecka, nya möjligheter, sista semesterveckan på ett tag, även om min semesterskuld är påtok för stor så jag skulle kunna vara ledig en månad till.... ?

Jag är nöjd över mig nu på morgonen, trots jag var busseg så tog jag mig iväg på en joggingtur, och joggade hela vägen (förutom lite upp o nedvärmning), så 29 minuter utan att gå, fortfarande långsamt, men det får jag öka på eftersom, fortfarande - viktigt att inte öka för snabbt eller för intensivt så jag ledsnar eller skadar mig.

Ute i skogen var det härligt, septemberluft i och för sig, men den är skön, avkopplande med sin höga friska känsla, kravlös.

Sitter nu och väntar på att resten av dagen skall veckla ut sig, efter lite morgonpysslor här hemma så ska jag förbi till kyrkan då vår måndagssamling drar igång igen ikväll, det ska bli skönt, kul och bra hoppas jag ? Det är bra om några sådana rutiner kommer igång. Vi har aldrig haft problem med 50 gräns på den samlingen, var det fem innan coronan var det bra. Passar mig som är lite enstöring :-)

Jag har en jobbarkompis som jag ofta funderat om han dricker för mycket, men jag har aldrig vågat eller velat fråga. Mycket på grund av min egen situation - vem är jag att kasta den stenen? Någon gång här under hösten, när situationen tillåter ska jag bara lugnt nämna vad jag gjorde i sommar, eller slutade göra. Så får saker komma utifrån det.

Lyssnade på en (kristen) podcast - som handlade om ”du kan bara förändra det du är nöjd över”, det innebar att vi inte kan göra om saker i vårt liv där vi drivs av skam, skuld, eller t.o.m förakt över oss, vi behöver få bli mötta som de vi är, utan att bli förkastade. Så det är nog det sättet jag behöver möta jobbarkompisen på - om det kommer upp att han faktiskt också har/haft samma problem så går vi vidare därifrån, bättre än den dubbelskam som jag tidigare skulle
utsatt både honom och mig för.

Det är nog också sant för mig själv - så länge jag var bunden i min skam i hemlighet så var jag fast och dömd av mig själv att upprepa beteendet. Att bli mött här utan fördömelse - och även av några av mina vänner IRL gjorde hela skillnaden. Jag ÄR inte mina missbruk (det finns ju fler t.ex. snuset) utan det är saker jag tagit till för att förstöra och bedöva mig.

Mest troligt blir det en tur med kajaken till bekanta som har stuga på en ö här i närheten, jag drar sent ikväll eller i morgon. Det ska bli kul. Om det inte verkar för blåsigt.

Tips om ett inlägg på youtube till alla oss som har varit nyktra ett tag:

? Quitting alcohol: Sucess breeds failure.

Fakta, fakta, fakta, och sen repetera, repetera, repetera. Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset.

Kram ?

Att det är inte är som typ nikotin, där jag är kemiskt beroende. När jag försöker sluta med det, ja då blir jag olycklig när jag håller upp. Alltså riktigt deppig. Nu har jag inte känt så alls.

Aldrig tagit återställare eller skakat. Haft baksmälla som andra, normaldrinkare, beskriver det. De har ju knappast fysiskt beroende tänker jag. Har heller aldrig festat två dar på raken, aldrig pallat det.

När jag dricker så häller jag i mig däremot, jag vill liksom bli av med allt som kan ”störa mig”.

Det fysiska beroendet är det som ger baksmälla, skakningar och allt annat som gör att man tar en återställare.

Efter två veckor har man inget spår av alkohol kvar i kroppen, och då försvinner det fysiska beroendet.

Det psykiska beroendet har man dock parallellt, och det kan kvarstå länge. Det handlar om att varje situation som förknippas med alkohol måste omprogrammeras.

I början tänkte jag nästan dagligen ”åh, den här känslan brukar jag dricka vin på.” Det gör jag nästan aldrig längre.

Kram ?

Jag undrar om jag är fysiskt beroende eller om allt mitt skit sitter i huvudet. Jag har liksom för vissa situationer betingat reflexen att dricka, men jag känner inget sug, jag känner en längtan att tysta surret, döva smärta, att fly. Jag har liksom inget annat sätt att hantera, ffa jobbiga, känslor på. Sedan jag fått hjälp att hantera min nervsmärta med antiinflammatoriska och sjukgymnastik så har min stress minskat och sömnen förbättrats. Sen blev allt ännu bättre sen jag slutade med alkohol.

Jag har ju börjat på AA men inte börjat med stegen ännu. Tror det skulle kunna hjälpa mig mycket att ”hantera livet” faktiskt. Jag har ju som medberoende barn aldrig fått lära mig det och som medberoende vuxen har jag bara cementerat min livshållning.

Både för tankar om drömmen och tipset om juridisk hjälp. Vi har faktiskt något som heter Falck Healthcare på jobbet, dit man kan ringa och få hjälp med allt möjligt. Dit ska jag ringa och be att få prata med en jurist till att börja med.

Av erfarenhet vet jag att jag måste vara påläst innan jag tar diskussionen, annars kör han över mig fullständigt. Och jag är konflikträdd och faller till föga. Gamla mönster väcks till liv.

Kram ?

Vad gäller delen i huset kanske du kan få juridisk hjälp av facket eller hyresgästföreningen om du nu är med där vill säga...?
De brukar bistå med en 15 minuters gratis rådgivning och då får du lite mer kött på benen om hur du ska tänka.
Vad gäller din dröm är det ju jättesvårt att tyda när man inte känner dig.
Drömmar kan vara till stor hjälp ibland, de är som budskap till en själv från en själv.
Men samtidigt så blandas ju massa vardagligt nonsens in som gör det svårt att veta vad som är vad. Dessutom associerar hjärnan blixtsnabbt och färdas hur som helst i tid och rum.
Så en sak som en ryggsäck kan ju tolkas som ens bakgrund men den kan ju också vara en enkel ryggsäck som man behöver bära saker i även i drömmen.
Att du inte fick tag i en riktig taxi kan ju tolkas som att du inte tyckte du var värd en riktig taxi utan din självbild sa att du får hålla till godo med en skruttig taxi...?
Men just att vara på väg någonstans i drömmen betyder ju också att man kan vara det i det verkliga livet. Du är ju på en resa med ett alkoholfritt nytt liv...
Sedan hoppar dina nära och kära in och ut i drömmen, det är ju inte så konstigt.
Att vildsvinen fanns i trädgården behöver ju inte betyda något annat än att du kanske tidigare läste någonstans om att de bökar upp i folks trädgårdar...
Ja, såhär kan man hålla på att analysera sina drömmar. Det är spännande och lärorikt. Roligast om man får diskutera med någon terapeut. Eller någon annan man har förtroende för.
Lycka till??
Kram ?

Klart att han förstår att han ”lånat” halva huset av mig i sju år. Det enda han gjorde var att överta lagfarten och började betala hela lånet, som vi båda stod på.

Jag vet att han inte kan betala mig, eller är ekonomiskt betrodd för att få mer lån. Men om han säljer huset vill jag bannemej ha ut min del. Om inte hälften så åtminstone en rejäl del. Det måste ju gå att räkna ut?

Han bor granne med sina föräldrar och sannolikt köper han deras hus när de inte kan bo där längre. Hans pappa är 84 år. Och snart flyttar yngsta dottern hemifrån och huset är inte barnens hem längre på samma sätt.

Det här är faktiskt inget jag tänker på till vardags, mer än när jag blir påmind som igår när min kompis berättade om sin skilsmässa.

Oftast vill jag inte prata om det eller tänka på det ens, för jag känner mig så otroligt dum som inte förstod och tog tag i det då, för sju år sedan. Jag ville bara därifrån så snabbt som möjligt.

Vad drömmen handlade om har jag fortfarande ingen aning om. Inte huset tror jag, eller?

Kram ?

Går det bra att ta Antabus på egen hand? Det gäller att man har disciplinen att inte fuska.
Har själv tagit Antabus i 2 omgångar, utdelat på beroendemottagning. För mig har det fungerat bra, sköterskorna som delat ut fungerade lite som terapeuter för mig, men det handlar väl om vilka erfarenheter man fått sedan tidigare.
Bra medicin, absolut! Men som sagt, det gäller att lära sig leva nykter utan.
Du var ju nykter länge innan återfallet, så du vet ju vad som krävs. Du tog tag i problemet direkt, kanonbra!
Ge det lite tid och eftertanke så kommer det att gå bra.

Ja tänka sig , 8 månader.
En väldigt lång tid.
Jag undrade förr hur det skulle kännas att inte dricka under en längre tid?
Sluta dricka?
Nu vet vi och snart vet vi hur det känns att varit rena fina klara och vackra i 8 månader.Hurra!?
Kram Pilla

Jösses vilken dröm ja! Du som inte brukar drömma så mycket vill jag minnas. Det är säkert det problemet med bodelningen som ditt undermedvetna jobbar med nu när nykterheten är stabil. Det finns ingen tidsgräns för att få ut pengarna du har rätt till, så lagen har du på din sida. Nu är ju dina barn myndiga också så han behöver ju inte ha huset pga barnen. Kan du inte ta upp frågan med honom på ett lugnt sätt? Han kanske har tänkt på saken och vet att du har rätt till pengarna.
Inte bra med sådana problem som går att lösa fast det är bökigt.

Jag tycker inte du ska strunta i detta. Du har rätt till halva husets värde.

Kram

Andrahalvlek - väldigt knepigt, att både bevara relationen och få ut delen du har rätt till.

Relationen kan ju bli lidande om du inte tar upp det, eftersom orättvisan faktiskt t.o.m ger dig mardrömmar....

Rent juridiskt kan det vara så att det finns något "bäst före datum" i samband med en separation, jag har inte riktigt koll. Fast det är nog inte direkt önskvärt för dig att hamna i en rättslig tvist, det bästa vore ju om det gick lösa genom ett samtal.

Hur börjar man ett sånt samtal? Ärligt.. vet inte.

Undrar om han ens tänkt i de banorna någonsin?

Han har ju på ett sätt lånat halva huset av dig i dessa år, utan ränta, så moraliskt är han i underläge ;-)

2 veckor sedan mitt återfall och det har gått bra, med Antabus måndag och fredag. Har inte haft någon lust att dricka. Min enda strategi egentligen är att jag går omvägar förbi puben i centrum. Jag har ju haft alkoholproblem så länge, 25 år, och först nu har jag börjat försöka tänka annorlunda, att jag inte vill dricka

Grattis till dina 6 månader, fantastiskt jobbat. :D
Tänkte på ditt samtal med din chef, en alkoholist retar sig bara över andras brister och fel men ser inte sina egna och kan aldrig tro att en annans persons beteende kan bero på sitt egna beteende, det är vad jag läst och det stämmer på mig.

Tack för att du delar med dig av ditt vidare liv. Det ger mig och många fler motivation till att fortsätta kampen om att ta tillbaka livet

Tack andrahalvlek ?

Mja, mobilladdaren har bott i hallen ett tag, men det är ju ett ämne som tål att fördjupa sig i på många olika sätt :-) Visst är de skrämmande de där undersökningarna som visar att även om man vet att mobilen är avstängd stressar den...

Ah, härligt må så bra och bara finnas till :) Jag hamnade en stund i en park när jag varit ute o cyklat, ett gäng ungdomar höll på med någon kampsportsuppvisning, såg ut gå i slow motion och väldigt ofarligt, men vad vet jag, kanske det var på blodigt allvar ;-)

En av de kompisar jag haft längt ringde nyss o vi pratade om ditt o datt, vi konstaterade vi känt varandra i 25 år... En bit in i samtalet nämnde jag att jag varit nykter i snart 60 dagar - "slutade du inte med det för ett bra tag sen?" "nja, vi bor ju inte så nära, och jag har ju smugit med det länge", jag berättade lite om hur illa det kunde varit. han har själv inte ens druckit lättöl men förstår ju hur det kan råka bli i livet. Skönt berätta, för vi vet ju på riktigt var vi har varandra och det blev ingen stor sak.

Det kan man göra året runt och överallt där det är vatten. Man kommer ut i naturen och får både avkoppling och spänning. Och även fin matfisk på köpet. Sedan är det kul att planera och drömma om den där ovanliga eller stora fisken.

Kram. ?

Tänka sig. Om två veckor har jag varit nykter i 8 månader. Blir lite impad själv?

Så mycket som ändrar sig i sinnet och fysiskt när man slutar dricka. Sinnet har liksom fått vingar? Ser mycket mer möjligheter och ändå är jag en väldigt positiv person från början.

Vikten går sakta nedåt... Utforskar hur jag skall äta för att må bra.
Omeprazolen som har varit ett riktigt projekt att sluta med tar jag inte längre. Fattat att jag måste ha igång min mage i andra änden också för att det skall funka... haha utvecklar inte det mer?

Kikar runt här, så många nya. Och så bra det går för många av dem som hängt här ett tag? Kram?