Senaste kommentarerna i forumet

Lunch
Tackar ett elfel för att jag slapp åka in till stan idag och jobba = slipper lägga tid på att resa/byta tåg/byta om.
Tiden behövs till att bli klar och kunna vara ledig imorgon.
Därefter är det en ynka vecka kvar att jobba- sedan minst 4 veckor ledigt.
Det var väldigt länge sedan jag hade sån sammanhängande semester- mitt jobb innebär formella, juridiska skyldigheter som är svåra att delegera men i år så.
Planer: nästan inga. Två kortare resor inplanerade. Några besök. Jag vill varva ner och landa på en nivå där jag man ta vettiga beslut.
Bokat in tid med pensionsrådgivaren i augusti! Det är ju kanske 3 år så jag kommer att behöva jobba för att dryga ut pensionen men frågan är hur mycket. Tanke-räknande pågår. Från den ordinarie pensionsåldern kommer jag att klara mig toppen. Och omkostnader minskar förhoppningsvis.
Har möte med HR idag och på senare tid inser jag hur idiotiskt det är/har varit att försöka få till stånd: förändring och förståelse för hur människor blommar i en organisation.
Det är en stor insikt, viktig. Att man (jag) inte behöver nå konsensus eller övertyga någon annan. Jag kan göra som jag vill. Behöver inte vänta in.
Jag bestämmer över mitt liv.
Sen bestäms livet av en massa saker men jag är säker på att jag kommer att klara mig. Jag har gjort långt mycket modigare saker förr i tiden!
Slut på meddelandet, kram 🥰

Jag ”småkapar” tråden och berättar om forskning kring vad som kallas ”helpers high” jämfört ”runners high”. Det som händer i hjärnan och kroppen när vi springer tycks vara liknande när vi gör saker för andra. Nu tror jag inte lösningen för varken dig eller mig är att ge mer- men det är spännande med all forskning kring hjärnan och vad som gör oss glada, och får livet att kännas meningsfullt.
Jag vet alltför lite om utmattning för att ge några som helst råd, men har ju haft rollen som chef i relation till anställda- det har lärt mig mycket, inte minst behovet av struktur planering inför återgång till arbetet.
Kram 🥰

@Varafrisk Läste precis i forskning.se om att vila inte alltid är bäst vid utmattningssyndrom. Att fokus ska läggas mindre på återhämtning och mer på att hitta mening i tillvaron. Man har gjort en studie med en ny modell, ett kortare program som bygger på en ny behandlingsmodell baserad på ACT, Acceptans and Commitment Therapy. Där ses utmattningssyndrom som en existensiell kris till följd av bristande kontakt med meningsfullhet. Det kan tex handla om patienters behov av att känna kärlek och gemenskap eller att få en tydligare arbetsroll. Det är ett tolv veckor långt behandlingsprogram på nätet. Digital KBT-behandling som följs upp via chat med psykolog och videobesök. Studien visade goda resultat.

Min värderade riktning som jag ofta pratar om är taget ur ACT. Att hitta ett förhållningssätt och meningsfullhet i tillvaron😁.

Ha det gott!❤️

@Varafrisk Att vara på ett trepartsmöte som inte ger dig så mycket förstår jag kan känna värdelöst. Fokus borde vara på dig, alltså att du får berätta vad du behöver för att må bra. Inte att man pratar om dig/över huvudet som jag uppfattar att man gjorde. Du vet bäst själv hur du mår och vad du behöver. Klart man vill ha kontroll och om du dessutom inte vet vad som förväntas av dig så blir det väldigt svårt att veta vad gränsen går. Genom ett bra trepartssamtal så kan man försöka hitta och komma fram till en god balans för dig. Att testa sig fram. Kanske kan du komma med egna förslag på vad som skulle vara lämpligt och bra för dig.

Det är bra att du ska dela med dig om informationen till dina kusiner om genen, även om det är trist information. Det är bättre att veta än inte veta och på något sätt tänker jag att de har rätt att få veta det. Sköt om dig❤️

@danisa Tack❤️Tror att det är ensamheten som gör sig påmind…..😔

Idag var det trepartsmöte med företagshälsovården, min chef och jag förstås. Jag vet faktiskt inte om de mötena ger mig så mycket. Från företagshälsovården är det läkare och sjuksköterska som är med. Samtalen/möten m ergonomen ger mig desto mer. Och jag måste säga att @Sattvas råd/erfarenheter har gett mig väldigt mycket! Hursomhelst…men min chef🙈man kan tro att hon ska marknadsföra mig samt få vår planering betygsatt! NN…är som ett bibliotek…och det är ett förbaskat tjat om att jag vill ha kontroll….Nej, men jag vill veta vad jag ska göra, vilka förväntningar som finns på mig för att slippa stress. Och mitt bagage….min man som haft cancer…och min svärdotter som har sin sjukdom. Fast det är nio år sedan min man hade cancer jag bär inte med mig det i vardagen inte heller min svärdotter. Imorgon ska jag iaf träffa ergonomen det blir bra.

Idag fick jag ett brev fr en överläkare som skrev om den gen jag bär på. Jag har ju ingen skyldighet men jag kan inte bära på denna vetskap själv. Mina kusiner måste få reda på det därefter får de själva ta ställning till om de vill testa sig. Jag tänker inte i vardagen på att jag bär genen men när jag fick brevet blev jag ledsen. Då blir det verkligt precis som när jag är på mammografi.

Men nu vänner ska jag släcka lampan och sova😴 Godnatt och kram 🥰

Jobbdag 2/4, sen semester….

Kram 🐘

@vår2022 Ja, det är framför allt ”försvaret” man vill slippa. Jag sa tidigt ”förlåt” till mina barn av en massa olika orsaker. Och försökte delvis förklara varför. ”Förlåt att jag skrek på dig. Mamma är så trött pga jobbet, orken räcker inte riktigt till. Men det var fel att skrika på dig. Förlåt.” Och sen försonades vi med pussar och kramar. Att de fick lära sig det i unga år ledde till att de utan problem kan säga förlåt, till vem som helst. Det är ingen big deal. Det är inget svaghetstecken. Man säger förlåt och motparten får berätta hur det upplevdes. Möjligen berättar man orsaken, men bara om mottagaren vill veta. Annars är man tyst och lyssnar, bekräftar den andres känslor.

Kram 🐘

@Se klart Vad fint du beskriver detta. Du satte ord på det som jag känner, att det inte riktigt räcker eller att orden, jag gjorde så gott jag kunde, inte egentligen har en jättestor betydelse, det är fina ord men det går inte ner på djupet av att det inte blev så bra. Det sker i så många olika relationer, med sina föräldrar, med sina egna barn, vänner, kollegor mm. Man blir lätt på ett visst sätt för att kunna hantera sin tillvaro, duglig och duktig, motsatsen eller annat. Det är mänsklig och en del i livet och på olika djupa plan. Att det man egentligen mest vill är att få prata om hur det var för mig. Att man är helt ”naken” utan försvar. Att det är själva samtalet och att man kan sätta sig in i och förstå hur det har känts. Att man pratar om det och lyssnar på varandra. Det är det som är försoningen och trösten. Det blev som det blev och var som det var.

Kärleken finns ofta kvar till sina nära och vi vill förlåta, försonas, men det är lätt att man går i ett slags försvar och missar själva kärnan och samtalet. Sen tror jag också som du säger att vägarna dit kan se olika ut, samtalen kan se olika ut, olika djupa, men jag tror att man inom sig känner vad som pågår, att man är på väg till försoning. Jag försonades med min pappa på ett ”mentalt plan” utan så mycket ord. Han blev mer tillgänglig på äldre dar. Han bad om förlåtelse om att han inte funnits där som han borde en gång, utan försvar. Det räckte, det kändes, det tog djupt och det var autentiskt. Det var viktigt för mig, det är mycket som jag inte fick som jag borde fått, men det var som det var. Vi fick en bättre relation de sista åren av hans liv❤️

Kram❤️

Vill bara skicka en styrkekram. Vi har väl bättre och sämre dagar. Jag brukar säga att sommaren är överreklamerad. Vi ska vara så jäkla lyckliga. Träffa släkt och vänner, fixa i trädgården, besöka folk, göra allt man inte hunnit med, njuta av det fina vädret... listan är oändlig. När sommarstressen slår in brukar jag tänka på att det kommer en höst när det är ok att dra sig undan, läsa en bok och strunta i trädgård mm.
Var rädd om dig. Kram

Jag förstår att du är megastolt, det ska du vara 😍
Ibland tror jag- både min egen erfarenhet och att vara barn till föräldrar som också gjort så gott de har kunnat. Att det kanske inte räcker och att det ändå får vara ”okej”, eller det är som det är.
Jag hade mina uppväxtår i ett väldigt fritt hem- präglat av 70-talet. Idag kan jag ju undra över hur våra föräldrar kunde släppa iväg oss- på allt. De hade noll kontroll och - tycker jag- tog alldeles för lite ansvar.
Visst var det en reaktion på ett mer auktoritärt föräldraskap men det blev ju inte bra alls. Jag kan ju säga att de gjorde sitt bästa, vilket de gjorde. Man rökte i bilar, inomhus, man ”visste inte bättre”- men oavsett skäl- så var det inget bra föräldraskap.
Jag älskar mina föräldrar för allt det de var- och är. Men jag tycker de hade väldigt stora brister i sin fostran, bland annat perioder av mycket alkohol, stök, otrygghet. För det känner barn, det vet vi ju alla här. Iofs gjorde detta oss barn mycket dugliga och duktiga- men också med en känsla av att vi fick tillgodose våra behov av trygghet och stabilitet- helt på egen hand.
Vad jag vill säga är att de vägar som tar oss till att försonas kan se så olika ut. Men människan vill dit, det är min övertygelse, och ofta hittar vi dit- om än på krokiga vägar. Kram 🤗

@Se klart Jag förstår din tanke, och jag ska försöka nå fram till min mamma på ett annat sätt. Tänker att vi kan minnas tillsammans - jag minns en sak, hon en annan. Jag har inte bråttom. Det ska vara rätt plats och tid för den typen av samtal. I bilen på en längre resa är svinbra tid för sådant tex.

Lite på det temat sa äldsta dottern för ett tag sedan att hon är i princip ensambarn, fast hon har en syster. Med allt vad det innebär. Om 20-30 år ska hon ha omsorg av mamma, pappa och lillasyster. Och hon sa också att hon alltid fick stå tillbaka som barn, att lillasysters behov alltid gick före.

Jag var inte med när hon sa detta, men hennes pappa tog så himla illa vid sig, blev ledsen, fast han sa inget. När jag fick höra om det sa jag: ”Okej, hon har ju helt rätt”. Men vi föräldrar gjorde så gott vi kunde, vi kunde inte räcka till för henne också till hundra procent. Hon var ju dessutom så jävla kapabel redan från första början.

Så jag tog upp det med henne, på tu man hand. Sa att hon nog behövde prata med sin pappa lite mer om detta. Hon fick berätta hur hon upplevde det och jag fick förklara hur vi föräldrar tänkte, och varför vi ibland gjorde som vi gjorde. Och slutklämmen i samtalet blev att hon sa: ”Ja, jag vet att du och pappa gjorde så gott ni kunde, och ni kunde inte ha gjort annorlunda.”

Och eftersom jag själv är ensambarn resonerade vi om det en lång stund, och dottern sa sen själv att hennes enorma empati och förmåga att närma sig folk i kris givetvis bottnar i hennes erfarenheter av att ha en lillasyster med olika handikapp.

Vi pratade länge om en barngrupp som jag skickade henne till, i regionens regi. En grupp för syskon till handikappade barn. Äldsta dottern gick på lågstadiet då, men hon minns fortfarande hur givande det var.

Det var jag som initierade gruppen från början, tjatade på habiliteringen om det, när jag märkte att äldsta dottern plötsligt blev avogt inställd till sin lillasyster. Mitt mammahjärta blödde, men jag kunde inte vara hennes samtalshjälp då. Jag var för känslomässigt involverad. Jag ville inte heller kväsa de känslorna hos henne helt, jag förstod att de behövde ett forum. Att få bli hörda.

Idag jobbar äldsta dottern som psykolog på BUP. Idag pratar hon dagligen med barn och ungdomar om det svåraste svåra. Jag är så jävla stolt över henne så jag kan spricka ❤️

Kram 🐘

Sockerstopp hette klockan visst, same same.

Som om det inte bara är den stressigaste jobbveckan på mannaminne, från idag är det noll socker som gäller också!

Suget och intaget av choklad och glass har varit SKYHÖGT de senaste veckorna. Jag vet att jag mår mycket bättre helt utan. Jag vill inte öka alla kilon igen. Jag vill ha en aktiv andra halvlek i mitt liv - inte en sjuklig och orörlig.

Jag tar det på samma allvar som med nykterheten. Har aktiverat en ”Noll socker- klocka i appen Nomo. Har ikväll lagat matlådor ända fram till torsdag, har köpt hem mycket frukt och grönsaker.

Inte ens ”lite” är okej. Faktiskt. Inom några veckor tycker jag att det är plättlätt att avstå. Jag kan det här - jag har gjort det förut! Många gånger. Alldeles för många gånger. Kl 18 är min ”bryttid” så dygn 1 är avklarat, tjoho!

Kram 🐘

@Varafrisk Att genuint be om ursäkt för att man inte mäktade med bättre än man gjorde är så himla mycket värt ❤️ Jag dömer henne inte, jag förstår att hon var svårt medberoende. Att hon hade tunnelseende och inte kunde ta in mina behov också. Men att bara lättvindigt säga ”det har jag lagt bakom mig” är provocerande för mig. Hon borde vilja veta hur jag upplevde det. Sluta stoppa huvudet i sanden. Sen får man ta det i småbitar, för att båda parter ska orka utan att bli helt knäckt.

Kram 🐘

Känner mig ledsen. Vet inte varför. Inget speciellt som hänt. Kanske beror det på veckan vi befinner oss i Midsommarveckan. Det kändes i atmosfären på ICA-affären idag. Full rulle! Fiskdisken som brukar vara stängd var öppen. Har alltid känt som om alla ska umgås med minst 10, 20 personer eller mer. Barn och barnbarn. Eller barndomsvänner. Traditioner. När min syster firade vi ofta tillsammans m henne och min bror m fru fast det var liksom ingen tradition. Jag sa t min man igår att det känns på ngt vis som om jag alltid glömt av årstiden vi lever i, ljuset när det är Midsommar förutom när barnen var små. Då var dansen runt Midsommarstången viktig. Annars har jag känt att jag måste fira med någon. Midsommar har faktiskt inte inneburit massa alkohol. Alkohol har funnits men jag har inte varit direkt full. Jag menar inte att vara präktig. Ev kommer barnen hem ev inte. Tänkte fråga min bror m fru men vet inte om jag orkar. Jag ska försöka lyssna inåt. Stänga av känslor som påminner om ensamhet. Jobba på känslan att jag är nykter, att jag har min man och barn. Att jag mår lite bättre.
Jag vet även vad som påverkar min ledsenhet och det är sockerberoendet. Vill verkligen först bryta med snacks, godis, fikabröd och fet mat. Om jag kunde börja med detta och lyckas först en dag då tror jag att det skulle kännas gott! Jag fixade ju att plocka bort alkoholen!

Idag har jag vikarierat på mitt gamla jobb, det som jag blev sjukskriven från för drygt 2,5 år sedan. Det jobb där man ska ha tusen bollar i luften, samtidigt som man är fullständigt beroende av att andra levererar. Vilket de förstås inte gör fullt ut, och då får jag tänka om. Snabbt. I nästa led sitter folk och väntar på att få göra. Mina närmaste kollegor normalt.

Just idag kommer jag ihåg varför jag aldrig vill ha det här jobbet tillbaka. Det känns som jag har stoppat in skallen i en torktumlare. Nej, ännu värre. Stenkross. Men nu är värsta dagen gjord, innan man blir hyfsat uppdaterad på nyhetsflödet. Jag vadar i texter, det svåra är att välja bort. Välja det bästa, mest relevanta. Tre dagar återstår. Andas, andas, andas.

Från och med fredag har jag semester, tjoho! Min gamla chef ska göra det här jobbet nästkommande två veckor. Hon ska få se. Resultatet jag tror det blir börjar på pip… Men jag hoppas att det går okej, för mina kollegors skull. Själv är jag bortrest, åker till äldsta dottern. Ingen dator med mig, förstås. Och nästa sommar säger jag nej när hon frågar.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Nä, det fick jag inte. Man gjorde inte så då. Jag teg och led, satte på mig happy face och blev galet lösningsorienterad. Och diplomatisk. Alltid mig själv närmast, den enda jag kunde lita på var mig själv. I alla lägen.

Ärligt talat är det först de senaste åren som jag har insett att jag var medberoende redan då, och att jag har anammat det i mina relationer. Slår nästan knut på mig själv för att få relationer att funka. Som jag så skämtsamt brukar säga: Jag var fan beredd att lära mig spela golf i den senaste relationen 🤣 Men det tog slut på hans initiativ. Tack och lov!

Och på mitt eget initiativ vill jag fan inte ha någon gubbe längre. Jag är trött på att anpassa ihjäl mig. Jag har så underbart fint sällskap av min hund, så det räcker och blir över. Jag känner mig numer aldrig ensam ❤️

Kram 🐘

@danisa Du behöver inte alls be om ursäkt! Jag tänkte mer att när du skriver i din tråd kan du få mer stöttning för då hittar andra till dig. Men vi hjälps åt här på forumet❤️

Varafrisk, förlåt menade inte att " kapa" din tråd. Teknik är inte min grej och det hör med olika trådar förvirrar mig. Men det himmelellerhelvete skrev tycker jag var bra.
Ha det så gott så hörs vi😊

@Himmelellerhelvette Jag ska inte säga att jag är helt ok i alla lägen men jag försöker. Även om jag på vissa punkter tycker som min kollega så leder det oss inte fram. Vi pratar inte så mycket på jobbet men hon skriver långa meddelanden på messenger men jag ska sluta att skriva där.

Middagen var mysig med SÅ god mat i synnerhet varmrätten👌🏼😋

Kram❤️

@danisa Jag vet inte om du svarade på det inlägg som @Himmelellerhelvette skrev i din tråd? Det kändes så.
Jag skriver vidare i din tråd.

Så klok du är. Det tar jag till mig. Ju mer jag tänker på det så varför ska man behöva argumentera eller ha en ursäkt för att man inte dricker, det är ju det som är det tokiga. Tänk så många positiva tankar som kommer när hjärnan får jobba på som den ska. 😂 Nu har min son hjälpt mig handla och plocka in all mat här i stugan. Har fått dela upp det i flera kylskåp. Mat till 20 pers. torsdag till söndag...
Det blev lite. Nu kokar jag tevatten och tänker ta en middagsslummer. Sen blir det att plantera om några tomatplantor och handarbeta lite.
Förstår fortfarande inte hur jag hade tid att dricka. Ha en fortsatt bra dag.🥰

@Andrahalvlek Jag har också upplevt mycket bråk mellan mina föräldrar när jag växte upp. Känner igen det du skriver om att ha öronen öppna och klumpen i magen. Stämningen var så hotfull, skrik och gap och smällar! Jag vet inte hur ofta pappa verkligen slog mamma men jag såg rädslan i hennes ögon och hela kroppsspråket varje gång han gapade och stod hotfullt nära och gestikulerade. Jag tror nästan det räcker med att en man slår kvinnan en gång i en sådan relation för att kvinnan ska vara livrädd varje gång han agerar i ilska. Den rädslan och otryggheten ett barn känner när föräldrar bråkar påverkar och jag tror det gör ännu mer skada när det aldrig pratades om det. Antar att du inte heller fick gå till någon och prata om dina upplevelser? Kram❤️

@Varafrisk Det där har jag tänkt mycket på. Just när man pratar med andra på arbetsplatsen om alla dåliga grejer. Visst man får lätta på trycket men det tar så ofantliga mängder energi att prata om det för man behöver ju då lyssna på det som kommer tillbaka och så är det igång! Sen blir det lätt att det negativa tar över och växer! Jag har lärt mig att inte prata om sånt som inte fungerar om jag inte tar tag i saken! Ska jag lägga min energi på att prata om det negativa så ska jag våga ta upp det där det hör hemma så något kan göras åt problemet. Jag är så oerhört trött på folk som bara pratar för det blir faktiskt enligt mig skitsnack bakom ryggen om man inte vågar lägga fram det på bordet. Då blir det ofta samma gamla klagoramsor från samma personer månad efter månad och ibland år! Det hjälper ingenting, drar bara ner stämningen både för personen själv och för de som behöver lyssna.

Hoppas ni hade en underbart mysig middag❤️Kram

@Andrahalvlek När jag läser ditt inlägg om din mamma tänker jag på mig själv hur jag har varit/är som mamma både innan jag blev alkoholberoende, när jag drack och nu efteråt. Min mamma var ofta arg och jag har ofta varit arg. Kan vara arg fortfarande men inte lika ofta. När jag läser ditt inlägg kan jag få lite ångest. Jag har pratat med båda min barn om min ilska/mitt beroende. Pratat mest min dotter för hon har blivit hårdast drabbad. Visst känner jag oerhörd skam samt att det gör ont in i hjärteroten att mina barn fått uppleva det. Jag ska åter igen prata m dem när jag kommer t steg 9 då det handlar om gottgörelse. Jag vill ta ansvar för mitt beteende och förklara. Jag kan inte göra något ogjort men jag kan förklara.

Kram🌺