Senaste kommentarerna i forumet

Så kan det vara med vissa vänner. Man har bara alkoholen och fyllan gemensamt. Jag tror inte det är bara du som har lite a-problem i ditt gäng. Folk utan alkoholproblem umgås ju gärna med vänner och gör kul saker utan alkohol inblandat. I andra gäng där alkoholen är det gemensamma, hos dom blir personer som inte dricker ” jobbiga” Dom ser och minns ju alla fadäser som händer. ” Rediga och kontrollerande” Fast man egentligen bara vill umgås utan alkohol i glaset. Jag umgås mest med folk som inte blir fulla och jobbiga. Vissa har jag valt bort för att dom har stora A- problem som drabbar omgivning och dom själva, och dom gör ändå inget åt. Bra jobbat med din nyktra tid.

@Varafrisk Det spelar ingen roll vilken diagnos du har tänker jag. Symtomen finns ju...

Ville bara delge vad min terapeut sa sist, ang min o dotterns relation. Att den inte är jämlik. Jag är förälder. Jag är den som behöver stå stadigt, tills jag inte behöver det längre. Det gav mig ett lugn. Japp, jag står här stadigt när det blåser hårt. Så länge det behövs.

Lite samma kanske du kan tänka kring din dotter. (Även om jag förstår att det är något helt annat o tyngre när det är psykisk sjukdom inblandat). Du finns o finns o finns. För att du är hennes förälder. Nej, det är inte ett jämlikt förhållande. Och ja, det kostar energi. Därför måste man ta hand om sig.

Tycker du tänker helt rätt kring avtackningarna.

Kram!

@vår2022 Tack för råden! Och tack för de fina orden! Jag behöver lära mig att tänka om. Det är som om eftersom jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom utan tecken på utmattning så säger det till min hjärna att jag är inte lika trött. Jag tror att det är därför jag bokar in för många tider på en och samma dag. Jag blev ju även diagnostiserad med lindrig depression, och depression gör ju ingen människa pigg.

@Sattva Och tack för dina råd! Så som jag skrivit ovan har det nog varit/så är det nog. Jag tänker att jag när nog inte lika trött så jag kör på. Jag har ju varit van att köra över min gräns i synnerhet när min dotter var i sitt maniska skov under fyra månader. Minns hur jag låg sjuk i feber men när hon ringde och hade tappat saker, behövde ny mobil, skulle till polisstationen och apoteket...ja då körde jag runt som den värst taxi och hjälpreda. Inte lyssnade jag till min kropp! Så många gånger som det har hänt när jag tänker efter. Ska försöka lära mig den strategi som du berättar om.

Det är som om nu när jag har varit sjukskriven i 5,5 månader börjar förstå hur jag behöver ta hand om mig. Jag kommer troligtvis börja jobba 75% i slutet av veckan vilket ändå känns bra. Jag har företagshälsovården med mig vilket känns skönt. Jag förstår att fysisk aktivitet är viktig för mig och att jag håller den takt som ergonomen har sagt till mig att göra varken mindre eller mer. Jag gör övningar för nacke och axlar. Jag mediterar..det är kort..men jag gör det. Men jag inser kanske först nu att jag behöver se över hur många tider jag kan ha inbokade på en dag för att orka. Det behöver inte vara saker som är väldigt krävande men det är saker som ska passas och göras. Som nu på torsdag tex då kommer jag troligtvis jobba 75%. Har en tid på banken för att diskutera pension. Kl 17 finns ett förslag om att gå ut och äta med jobbet för att avtacka tre kollegor. Jag brukar alltid vara med på sådana galej men faktum är att jag tror att jag avstår. Efter besöket på banken så tror jag att jag är ganska trött. Även om jag inte blir så trött av massa människor runt omkring mig så är det tröttande att sitta i ett stort sällskap och försöka hänga med i någon form av diskussion. Här behöver jag tänka på mig först inte på kollegorna som ska avtackas. Så jag lär mig hela tiden...tror jag.

När det gäller min dotter så var det en sak som blev tydligare för mig och det var den här känslan att vara avvisad som jag bär med mig från min barndom. När vi har haft ganska intensiv kontakt under lång tid till att kontakten är mycket sporadisk finns det flera saker som väcks inom mig. Det är dels hjärnspökena som jag har berättat om tidigare men det är även känsla där jag känner mig lite arg/irriterad. Vi finns och vi finns men så kommer något in i hennes liv och då behövs vi inte längre. Förstå mig rätt! Jag är glad för hennes skull om de kommer in nya bra människor in i hennes liv och jag vet att hon behöver oss. Men på något vis är ändå hennes beteende lite omoget tycker jag för nu vill hon ju inte bli störd. Vad som blev så tydligt för mig var även att min känsla att känna mig avvisad dök upp...den där känslan som finns från barndomen. När den känslan dyker upp blir jag ofta både ledsen och arg. Jag har ju svårt att låta bli att höra av mig för jag är ju även orolig. Och där någonstans behöver jag släppa taget...för jag kan inte ha koll på henne varje dag. Dessutom handlar det även om att jag kan sätta mina gränser. Himla skönt att träffa terapeuten imorgon så kan vi reda lite i detta plus att jag tänker att hon vill ta itu med mitt kroppsminne.

Ha en fin söndag oavsett om det är i solen eller i regnet!

Kram!

@Varafrisk Tack Vara frisk!
Ja, min terapeut har en förmåga att liksom ta mig steget vidare. Jag har stor tillit till henne!
Jag började med yogan tidigt, runt år 2000, men blev inte inbiten förrän runt 2010. Yogalärare 2014.
Men det var inte förrän jag började gå fördjupningar med inriktning mot bla yogafilosofi som den djupare resan började. Transformation pratar vi om i yogan, och det känner jag att jag verkligen håller på med.

Låt det ta tid! Prova att gå helgkurser. Prova dig fram. Jag har haft många lärare o provat många olika former. Allt har ju samma grund. Men precis som medmänniskor, stämmer pusselbitarna bättre med en del o sämre med andra.
Kram!❣️

@Se klart Tittar in en sväng idag också!
Jo, det har hänt mycket i det inre dessa nyktra år. Maken har mist sin drickarkompis. Och mist någon att gnälla ihop med.
Jag känner faktiskt att jag är den jag egentligen är nu. Jag har varit trasig, börjar bli hel. Vad hette den där lagningen nu igen?!❤️🌸💕

@Sattva Jag är så tacksam för att jag har fortsatt att följa din resa för det finns så mycket klokt där. Och som du vet så är jag otroligt tacksam för att du tittar in till mig varje lördag med kloka råd men ibland bara tittar in...det är omtanke!

Din familjeterapeut verkar betyda för dig så som min terapeut betyder för mig. En mycket klok person som hjälper oss på vår resa. Du är ärlig i dina inlägg och jag tror att ärligheten hjälper oss vidare.

Hur länge har du hållit på med yoga? Hur började du? Jag kan inte göra allt på en gång men yoga är något som jag tänker skulle kunna passa perfekt i mitt liv så småningom.

Önskar dig en fin söndag! Kram!

@Geggan Så skönt för dig att ha landat ner där du känner att du kan bo livet ut! Det är verkligen livskvalitet. Härligt!🌸🌸🌸

(Jag vaknade alltså 04 och började skriva men somnade om som tur var… )

Godmorgon @sattva
Yogatid är det för den mest yogiska kompis jag har… hon vaknar alltid 05 och går och yogar kl 06.
Min sömn var dock för kort denna natt så jag räknar med att gott somna om.
Jag tänkte nu när jag läste ditt inlägg- att vilken förändring du genomgått under de här åren, det är som en annan människa som skriver- jag minns ju så väl din process in i nykterhet.
Det är spännande, fint, och det slog mig plötsligt att även du har blivit ”en annan” utifrån din mans perspektiv. Han har inte hängt med på den fördjupande resan- och jag menar nu inte att ta honom i försvar men mest reflektera över hur män ofta reagerar på förändring. Främst om förändringen berör hans kvinnliga partner.
Vill också passa på att säga att jag blir så glad när du kikar in på lördagarna. Det betyder mycket för många av oss att få en omtanke från dig. Stor kram 😊🧘‍♀️

@Varafrisk Ett tips för energinivåerna är att ställa en timer när det är dags att bryta det du gör. Dem jag har i behandling för utmattningssyndrom använder denna strategi mycket. Och då med tanke på att behålla marginaler. Bryta innan man är för trött. Sätta en tid, hålla sig till den. Med syfte att inte bli helt slutkörd. Eftersom batterierna inte funkar som de brukat. De kan ladda ur oberäkneligt och väldigt snabbt. Och laddar sedan på väldigt långsamt. Strategin går ut på att inte ladda ur dem.
Kram!

@Andrahalvlek grattis till lydig hund! Jag har en period haft ett riktigt monster, en jakthund, som jag gick bet på så jag vet. Den senaste, labbe, behövde ingen kurs. Världens snällaste av sig själv.

@Varafrisk Det kan verkligen bli lite för mycket och som tar för mycket energi. Bra att du la dig i soffan och lättade på trycket lite och sov en stund. Att du reflekterade över hur du bör planera framåt så det inte tar musten ur dig. Det är något som jag blivit så mycket bättre på och försöker styra upp i min planering. Vad gäller trädgården så inser jag tex att rensa i rabatterna alltid tar mer tid och energi än vad jag tänker, det är ett riktigt slitgöra för kroppen. Så i planeringen är det ett land i taget och om jag har energi kvar så kan jag påbörja även det andra. Tar många pauser med kaffe och vatten och lyssnar på poddar när jag rensar. Så att ta ned ambitionen har varit bra för mig och det visar sig också att jag hinner med bättre nu än när jag slet ont och skulle göra allt på en gång. Och det är framförallt mycket roligare😁

Du jobbar på så himla bra med dina tankar om vänner, dotter mm och med din nykterhet. Jag som följt dig kan se en skillnad och en fin utveckling. Sköt om dig och ta det lugnt så gott det går❤️

@Geggan Ja, det har verkligen hänt mycket i ditt liv de senaste 2,5 åren. Både glädje och sorg och kamper som du hanterat så bra, och det blev också bra där du är nu. En hel roman😁. Fint att du är nöjd och känner trivsel i ditt nya bo. Man kan också säga att du verkligen lever. Skött om dig❤️

Tack! När jag tänker på vad som hänt på de två o ett halvt år jag skrivit här så får jag lite svindel: mamma dog, jag slutade dricka, vi bestämde oss för att flytta in till stan, köpte lägenhet, sålde lägenhet och hus, röjde röjde, flyttade, jag började min diet och gick ner 17 kg, min man fick cancerdiagnos, jag började skriva på min första roman, han behandlades under ett år, han dog, det blev begravning, jag började på skrivkurs, fortsatte bearbeta texten, blev klar, bestämde mig för att flytta till mindre o billigare, gjorde mig av med berg av främst hans saker under flera månader, köpte ny lägenhet, sålde gamla, började packa och nu flytt. Sa nån att pensionärslivet är händelselöst? Not so much! 😅🐳😇

@Geggan Åh vad skönt och vad gott att det blev så bra och att du nu är där du ska vara🙏🏻❤️Allt det bästa t dig🥰🌺

@Geggan Åh, vad härligt att allt har blivit så bra 🥰 Är så glad för din skull!

Kram 🐘

Nu har jag flyttat! Igen, efter bara två år . Såklart otroligt mycket jobb som liksom gått i ett med allt packande och ordnande. Min syster kom o hjälpte mig på slutet, sååå bra. Kör sedan grejer till landet. Lasset gick igår och jag har redan packat upp 24 kartonger. Allt på nya platsen är underbart, långt över förväntan. Massor av fönster ,väldigt soligt, grönt som i en lövsal. Stor rönnsumak direkt utanför fönstret. Mycket rymligare än jag befarade. Det kommer att bli jättebra, det känner jag. Mina möbler passar precis. Lite nytt behöver skaffas. Sålde dubbelsängen idag på nätet, gick på fem minuter. Cyklade ner och badade i eftermiddags. Lite fix kvar i gamla lägenheten. Jäklar vilket år jag har haft. Men nu är det gjort. Hoppas stanna här nu resten av livet.

@Sattva Du jobbar verkligen på så bra med dig själv och du vill se dig själv och göra förändringar. Tänker att om man nyfiket närmar sig själv så blir det också en spännande process. Såklart kan det vara jobbigt, men om man står kvar så kan man också bearbeta och komma vidare. Duckar man så står man kvar och stampar på samma ställe.

Så härligt att du ska få komma iväg på en yogaledaren och gå in i den bubblan. När du kommer ut ur den så har säkert ännu mer saker fallit på plats. Ha en fin lördagskväll!❤️

Luften gick ur mig helt och hållet. Jag känner att jag mår bättre och ändå orkar mer därför blir det så jobbigt när detta händer i synnerhet ur känslomässig aspekt. Jag tänker att jag inte har haft för mycket omkring mig med hjärnverksamhet mm fast kanske blev det ändå för mycket m alla dessa tider. Måndag-avtackning för kollega, Tisdag- VC/spolning av öra, frissa och telefonsamtal m cancergenetiska, Onsdag-Besök h ergonomen, Avslutande telefonsamtal m rehabkoordinatorn, avstämning m chefen och träff m fd kollega, torsdag-besök h sponsor nästan tre timmar och fredag promenad och cykeltur samt pizzalunch på ny restaurang. Har tagit det lugnt idag. Skulle rensa lite i rabatter…fyra stycken men luften tog slut innan jag var färdig. Fick lägga mig i soffan tårarna kom och nu har jag sovit lite kort. Och utöver detta tänker jag på min dotter…å nu när jag känt mig lite bättre blir ju även andra glada man får positiv respons och det vill jag ju ha….så nu ligger jag här och tänker det blev nog för mycket..var uppmärksam på hur du planerar dina veckor…dagar 🤔😔🙏🏻💕

@Sattva Tack! Jag tror på dig också! Så himla modigt att åka iväg själv på yogaresa. För dig är det kanske självklart men för mig är det modigt!

Har lite olika tankar…..börjar känna mig fri från tankar av…”varför-hör-aldrig-mina-vänner-av-sig-de-vet-ju-hur-jag-mår-osv”. Dessa tankar tar så otroligt mycket energi och jag blir ett offer. Jag vill ha kvar dem i mitt liv men jag behöver ha ett annat förhållningssätt som jag numera övar mig på. Börjar känna mig lite friare.

När det gäller min dotter behöver jag också delvis ett annat förhållningssätt. Ett sätt som bidrar t att jag släpper taget lite mer och att hon förstår sitt ansvar.
Eftersom jag har så många kroppsminnen i min kropp från hennes maniska perioder men även då hon inte varit manisk men ngt tokigt hänt så har jag ibland svårt att lägga rätt nivå på oro el om jag överhuvudtaget behöver oroa mig. Sedan hon blev utskriven har vi haft kontakt i princip varje dag och under flera månader har hon varit hemma h oss nästan var och varannan dag. När hon då inte kommer hem på flera dagar så sätter mina hjärnspöken igång..”är hon manisk? dricker hon alkohol? tar hon sin medicin?”. Jag kan även tänka att hon är inte riktigt i sin biologiska ålder. Som oftast beter hon sig ändå ganska vuxet men hon har vissa kognitiva svårigheter som bidrar t att hon behöver stöd i tex kontakter m myndigheter osv….det byråkratiska. Nu under tre veckor har hon varit ganska sporadiskt hemma. Om jag/vi frågar vad hon gör/vem hon är med blir hon delvis hemlighetsfull. Jag brukar säga t henne att om du inte kan berätta då blir vi misstänksamma. Det beteendet tänker jag är lite omoget. Jag tänker att när vi pratas vid nästa gång vill jag säga t henne att vår kontakt m henne handlar inte bara om att veta hur hon mår, att livet fungerar utan att jag/vi tycker om att vara tillsammans m henne. Jag tycker om att umgås m henne som mor och dotter, två vuxna individer. Det var en person på NA i söndags som pratade om sin mamma…att ta henne för självgiven/för självklar. Jag tror att eftersom vår dotter är så beroende av oss tänker hon inte alltid på om det faktiskt kan vara trevligt att umgås med oss. Något som vuxna barn kanske inte alltid tänker på är att föräldrar tycker också om att vara ensamma utan barn.

Till något annat….träffade min sponsor i onsdags. Hon berättade då vem som kommer överta rollen som behandlare efter den ena behandlaren som hade den gruppen jag gick i. Jag är evigt tacksam över att jag redan har gått behandlingen. Hade aldrig kunnat gå behandlingen med den nya behandlaren. Hen har en dotter som var kompis m min dotter tills min dotter bröt m henne. Hen är säkert en bra människa/behandlare men lät min dotter bo h henne en vecka utan vi visste om det. Då var min dotter manisk fast vi visste ju inte att hon var manisk. Det var även en del andra tokigheter. Så skönt att jag är färdig m den delen. Förresten så har min sponsor skrivit en bok. Så glad för hennes skull!

Nu blir det lite lunch därefter promenad. Ska göra allt jag kan för att stanna kvar inom mig själv. Läsa. Sticka. Se när Zlatan avtackas.

Kram🌺

@Sattva Vilken bra kommentar från din terapeut. Mycket bra att ha med sig i tanken hela tiden, i alla sammanhang där andra är inblandade. Med min yngsta dotter, som har en utvecklingsstörning, tvingades jag lära mig att ha noll förväntningar när vi skulle på besök hos läkare, tandläkare, logoped, habilitering, ögon/öron etc. Många vårdbesök blev det.

Ofta kom vi dit och fick gå hem igen efter en stund utan att undersökningen ens var gjord, för att yngsta dottern vägrade medverka. Även om jag inte sa något kände hon av både mina förväntningar och min besvikelse - och hon reagerade med att bli ännu mer trotsig. Våra barn reagerar som en barometer på vårt eget humör, även utan ord.

Men när jag verkligen hade noll förväntningar, vi skulle bara åka dit och allt skulle bli som det blir, så skickade jag nog rätt signaler till henne, för då gick undersökningarna oftast bra.

Det är väldigt sorgligt att många män med åren blir bittra och missunnsamma, och tycker sig vara offer för andras beslut och åtaganden, som om de själva sitter på åskådarläktaren i sina egna liv. Jag skulle aldrig palla med att leva ihop med en sådan man igen. Barnens pappa har blivit sådan, och han fyller 61 år idag faktiskt, och det är knappt jag står ut mer än i några timmar i hans sällskap.

Ibland när han börjar prata om samhällsfrågor och eller tjafs med kollegor och släkt etc säger jag glatt och nästan överdrivet positivt: ”Stopp, den dörren öppnar vi inte, jag vill inte prata om det där med dig för vi tycker så olika och blir bara ovänner, och det vill jag inte”. Jag brukar också säga till honom att han har rätt till sin sanning - men jag har också rätt till min sanning, och eftersom de inte överensstämmer så är det inte lönt att diskutera mer.

Jag tänker inte låta honom försöka övertyga mig om att hans sanning är den rätta. För jag har lika stor rätt till min sanning, och tänker inte försöka övertyga honom heller. Punkt. End of discussion. Den typen av ställningstagande har jag varit tvungen att ta, och sätta ord på, för att öht kunna umgås med honom. Vi umgås ihop med barnen enbart, alltid på storhelger och födelsedagar etc.

Kram 🐘

@Sattva Tack för omtanken ❤️ Igår direkt efter jobbet blev det grillkväll med äldsta dottern, hennes sambo och ex-svärisarna. Mysigt, men fredagkvällar är det inte mycket ork kvar i en stackars ledbruten tant. Fredagar är det allra mest att göra på jobbet och det är fullt ös ända in i kaklet som gäller. Men det blev inte så sent och jag har sovit gott.

Nu på morgonen kom min äldsta dotter på en sista visit innan de kör hem till Smålandsskogarna. I torsdags påbörjade vi klippning av älskade lillprinsen, och idag fick det slutföras. En hel plastpåse med päls fick vi ihop. Nu har hon åkt. Jag och lillprinsen ska strax cykla/springa en runda. Kanske bada i havet?

De allra bästa dagarna på helgen, och även semestern faktiskt, börjar med god frukost och två koppar kaffe. Bara sitta och njuta, känna sig utvilad efter en god natts sömn. Och sedan bara känna inåt - hmmm vad har jag lust med att hitta på idag tros? Och just idag känner jag för att cykla en ny runda, låta lillprinsen förbruka lite av sin energi. Han är så sprallig och energisk att man borde hitta ett sätt att utvinna den energin, som en batteriladdare. Mitt batteri laddar han med kärlek varje dag bara genom att finnas ❤️

Det är fan inte lätt att uppfostra en valp, och det senaste året har varit svintufft på många sätt. Men när jag nu ser hur väl han beter sig bland folk, att han inte mer än tittar åt andra hundar, att han alltid lugnar ner sig när jag håller i hans halsband osv så blir jag så glad och stolt, både över honom och mig själv. Vi har lyckats. Ihop.

Kram 🐘

@Se klart Skickar en stor kram!!

Jag håller med de övriga, ta hand om dig AH! Jag vet att du vet allt kring detta med energibalans. Dags att dra i handbromsen innan du blir sjuk igen. Stryk i kalendern. Hitta den sunda balansen, där det inte är så höga toppar o djupa dalar. Lagom. Finns inget att bevisa, missa, inte leva upp till!
Kram!

@Varafrisk Det där att börja rikta sig inåt tror jag är jätteviktigt. Att liksom se sig själv, både bra och dåligt. Allt kanske man inte kan bearbeta här och nu. Men att se vem man är, bit för bit. Vad man behöver. Vi är ju inte svarta eller vita. Alla nyanser finns. Ödmjukhet gentemot oss själva.

Vad skönt att du får hjälp att hantera dina känslor gentemot din dotter. Verktyg behöver vi. Och självmedkänsla.
Jag är också på en utvecklingsresa gentemot min dotter. Det tar energi! Min terapeut stärker mig i att stå pall när dottern blixtsnabbt ramlar från vuxen till barn. Min orubblighet i det läker oss på sikt.

Jag tror på dig Vara frisk!
Kram!