Senaste kommentarerna i forumet

Så bra jobbat! Så mycket som faktiskt händer under 60 dagar, stort och smått. Viktigt!
Vi kämpar vidare, fisketur låter väldigt mysigt. Jag firar med god middag med vänner, och känner starkt att saknaden efter vin, avtar stadigt! Du är superstark!
Ha en fin kväll, kram på dig! ??

Stort Grattis till dig! ? Önskar dig en fin fisketur imorgon. ?

Skickar lite omtanke och styrka till dig! ??

Som jag berättat tidigare är torsdag min flexdag, jag lägger upp mitt arbete som jag vill. En förmån för de flesta, men katastrof då A har mig i sitt grepp.

Under eftermiddagen började mitt förråd sina. Jag visste att det inte skulle gå att handla senare. Svårt även i morgon och omöjligt i helgen.

Jag våndades, gjorde mig klar för att gå och köpa mera, klädde av mig igen, förberedde mig ännu en gång, hade till och med skorna på, avbröt projektet... Satte mig bokstavligen på händerna tills tiden för att möjliggöra inköp rann ut.

Nu har jag inget. Så j-a skönt. Jag kan inte dricka, även om ångesten panikrider mig.

Det är över för den här gången. Slut. Finito. The end.

Det är i alla fall vad jag hoppas/vill/tror/önskar...

-----

Tack alla för respons. Skillnaden, jag grät när jag läste ditt fina inlägg. FinaLisa, tack för att du finns. Andrahalvlek, intressant, ska fundera lite. Återkommer med kommentarer både hos mig och er andra när jag orkar. Just nu har jag fullt upp med att bara vara. Vara nykter.

Jag undrar varför jag aldrig känner att jag hittar min plats här i livet.
Kan jag inte bli nöjd?
Saknas den kompetensen hos mig, att vara nöjd?
Jag försöker tänka tillbaka på stunder i livet när jag varit nöjd, när jag har känt att jag befunnit mig på rätt plats i rätt tid, med rätt människor.
Jag kan nog inte hitta en enda självklar period i mitt liv när jag känt att jag varit nöjd.
Hur blir man det?
Hur gör man?
Jag har tydliga mål, eller har haft snarare, med vad jag velat uppnå, och de målen jag satt upp har jag lyckats nå. Det har gått, men ibland har det kostat.
Det har aldrig varit så att jag varit nöjd när jag uppnått dom utan snarare tänkt lite lättvindigt att jag nått dom och att jag behöver sätta nya omedelbart.
Det oroar mig lite att jag inte känner att jag riktigt trivs i min plats och position jag tagit på min nuvarande arbetsplats - jag vet inte riktigt varför jag inte kan vara nöjd, det är ett gäng sköna kollegor som accepterar mig, men det känns inte bra.
Idag fick jag en mindre panikångestkänsla under en pågående diskussion som bara inte ledde någonstans angående en rutin som är så jävla självklar att man gör inom min bransch. Det var otäckt. Jag kunde inte nå den personen som argumenterade emot mig, och hur mycket jag än tycker om henne så kunde jag inte kontrollera hur irriterad jag blev över att hon inte lyssnade på mig, och det hela mynnade ut i någon slags panik när jag enträget försökte hålla emot mina känslor för att inte tappa spåret i diskussionen.
Det vi diskuterade om var en bagatellartad rutin som mynnade ut i ett inferno av argument.
Det är något som river och sliter i mig av frustration ikväll.
Jag känner det nästan som att jag aldrig någonsin kommer att möta någon som förstår mig. Och det tänker jag måste vara ett indirekt kvitto på att det är fel på mig.
Det har inte blivit som jag tänkt mig, jag är inte nöjd, och jag är orolig för om jag kanske aldrig kan bli det.

Tusen tack för alla gratulationer, det värmer!?
Kommer fira med en efterlängtad fisketur i morgon.

Många kramar till er alla fina människor!

är i en väldigt svårt sits och den enda "trösten" jag kan ge är att du inte är ensam !! En bra sida som du som anhörig har mycket hjälp av är "Coaching & litteratur för anhöriga till personer med beroendeproblem". Hennes sista inlägg där är bra !!
Du vet säkert redan att du inte kan "göra" en alkoholist frisk utan det måste komma från alkoholisten själv.

För min egen del var det så att precis allt höll på att haverera för mig , kroppen, jobbet, familjen, huset och inte minst huvudet ! Jag hade sökt hjälp i 10 år, utan nåt som helst resultat, innan jag klappade ihop helt och sökte upp ett behandlingshem. Steget att söka hjälp var mitt och jag kände när jag kom till behandlingshemmet att nu var allt över.

Och ja, du har 2 val......titta på och lida eller se till att du själv får vård och omsorg så du kan skaffa dig ett bra liv. Det låter tufft och ÄR tufft men du måste se till ditt eget bästa. Det är vidrigt att se nån gå under i sjukdomen men det är också en vila för den beroende men du måste få chansen att bearbeta det du är med om. Har du sökt på Al-anon ? Självhjälpsgrupp för anhöriga till alkoholister där man jobbar enl 12-stegs modellen.

Kram !!

Härligt? Så skönt, bra jobbat????

Jag är en anhörig som försöker förstå, stötta och motivera, så gott det går....
Kortfattat så är min fråga till er som har haft ett beroende/missbruk: vad blev er vändpunk? Hur insåg ni att ni hade problem och behövde hjälp? Hur kom ni fram till att en förändring behövde ske?

Min situation (och ventilering kring den):
Min mamma över 15 år har haft ett beroende av starka smärtstillande tabletter som hon ätit pga en nervskada. Med åren kom även alkohol in i bilden allt mer frekvent och nu de senaste åren har hon haft ett korsberoende av de båda.
Efter 2 akuta inläggningar på sjukhus under 2019 har hon - enligt henne själv - nu varit helt utan tabletter, läkarana skriver inte ut något åt henne. Men alkoholen är kvar, det vet jag till 100%. Angående medicinen vet jag inte om jag kan lita på vad hon säger.

När jag vardagligen pratar med henne på telefon kan jag tydligt höra att läget inte är bra. Hon skyller på att hon inte sovit på "flera nätter" (en kommentar hon säger varje samtal, vecka efter vecka). Hon säger att hon har värk och även har efterdyningar av en lunginflammation hon hade i höstas (men som hon var helt bra ifrån stundtals).
Jag har dock förstått att sömnrubbningar och även problem med luftvägarna är väldigt vanligt vid alkoholmissbruk. Så återigen känner jag inte att jag kan lita på vad hon säger.
Om jag ställer henne mot väggen och frågar om hon druckit säger hon givetvis att hon inte druckit på "flera månader". Men när jag frågar hennes sambo (som jag tyvärr inte har bra kontakt med) hur läget ligger till egentligen, får jag alltid höra att hon HAR druckit. Nu nyligen har jag börjat fråga om kvantitet och tydligen rör det sig om kring 1L vin på en bättre dag, upp till 3L på en sämre...
Hon vill inte ha hjälp, och har uttryckligen sagt att hon "hellre dör" än att åka in på sjukhus igen där hon var senast (på en akutavdelning där gamla och allvarligt sjuka låg och skrek, kräktes och mer eller mindre väntade på att dö - en avdelning hon troligen hamnade på pga hon själv faktiskt hade dött i ambulansen dit, men de lyckades få igång henne igen....)

Många, både privatpersoner och samtalspedagoger, har sagt till mig att jag har gjort allt jag kan... Att det kanske är dags för mig att släppa taget osv...
Men jag kan inte.
Det bara GÅR inte...
Hon är all familj jag har.... och det gör mig så JÄVLA ont att se henne bara ge upp på allt, skita i mig, skita i hennes sambo, skita i hennes hund som tidigare har varit hennes ögonsten...
Och det enda jag verkar kunna göra är att antingen stå och titta på medans allt sker, eller vända ryggen till och gå därifrån......

Jag ska ta och lyssna på boken du rekommendera. Återkommer med feedback lite längre fram.

Jag har läst här hos dig idag,
Beundransvärt med listan du gjort!
Super bra gjort av dig Zero i 60 dar!?från Pilla

Lyssnar just nu på ljudboken ”Skål! Ta mig fan” av Torbjörn Åberg. Den ger mig aha-upplevelser på löpande band. Tror den skulle ge dig detsamma ?

Första glaset väcker mersug. Därför ska jag aldrig mer dricka ”bara ett glas”. Nästan värt en tatuering ?

”Aldrig mer bara ett enda glas”

Fast den kanske kan misstolkas ?

Ångest, ångest och ännu mer ångest. Jag drack 12 glas i går, onsdag, enligt glasmetoden.. Mår som jag förtjänar idag. Jag dricker inte ofta nuförtiden men när jag gör det blir det all in. Allting eller inget är mitt problem just nu. Varför är det så svårt att sluta efter nån öl. Ingenting blir ju bättre om jag klämmer fler öl och toppar med vin.

För dig Strulan! Jisses vad du jobbat på bra. Har läst hela din tråd och inledningen var ju bara ångest. Se var du är i dag! Livet har välkomnat dig och det är bara DU som har gjort ALLT jobb!
Kram!

Du har så himla mycket kring dig tänker jag. Och dessutom verkar de där grejerna vara saker du inte kan styra över själv. Inte konstigt att det blir dikeskörningar då! Vi finns här! Jag följer dig!
Kram!

Skönt att iaf läkaren förstår vad du behöver, och du själv förstås!
Kram
svagis

Tiden går och alkoholen känns just nu som en absolut icke-fråga. Jag är säker på att jag det inte kommer att vara så hela vägen men det är så skönt att få en liten känsla för hur livet kan komma att bli framöver. Heltidssjukskriven från och med i dag och månaden ut. En nödvändighet. Stor oro hos läkaren för om FK godkänner. Jag själv har kommit till en punkt där jag bara tänker att det får bära eller brista. Jag måste vara helt ledig. Att ha mig på jobbet just nu är inte så bra, varken för mig eller mina kollegor. Det har börjat pratas om i fall jag har PTSD (post-traumatiskt stresssyndrom). Behöver gräva lite i det men vet just nu inte om jag kan få hjälp med den delen. Vad bra att jag inte dricker tänker jag. Där finns i alla fall inget störande moment på min väg mot hälsan. Ett barn är på väg till skolan. Nu ska jag strax väcka det andra.
Kram!

Grattis till 60 nyktra dagar, men mest av allt grattis till dina nya insikter!

Att känna sig stolt och nöjd över en sådan bedrift måste verkligen ge mersmak! The Sky Is The Limit ?

Kram Charlie

I dag firar jag 60 dagar utan en droppe alkohol? Vid den här tiden den sjätte januari satt jag på jobbet och tankarna snurrade: Jag har bestämt mig, jag vill sluta, det ska gå! Och det har det gjort, hittills. Jag är så tacksam för detta, mår så extremt mycket bättre. Visst ,det har varit bitvis tufft, men det är värt det till 100 procent!?

Tack för du delar med dig av din erfarenhet om nykterheten!?
Så stressande med din fru men skönt läkaren är optimistisk.
Styrkekram?

Så bra jobbat!!Ge dig själv en fin present..Jag köpte mig en stor iittala-skål som minne efter en årsdag..Kram..?

Tänkte på en sak. När du tar ett återfall, beror det på att ”skräckbilden” bleknat eller att ”målbilden” gjort det?

Eller beror det på att dina svaga triggers driver dig att gå bananas, att du liksom i ett svagt ögonblick av stress, oro, trötthet, ilska liksom skiter i vilket?

Mest nyfiken på hur du har funderat över detta. Återfall är ju så otroligt vanligt - och jag är beredd på att jag hamnar där också förr eller senare. Men jag vill förstås undvika det så länge jag kan.

Och du - vi ger aldrig upp! Varje motgång gör oss lite klokare.

Kram ❤️

Väldigt bra jobbat!!!!

Nu har du gjort ett helt varv, födelsedagar, jul, nyår, midsommar och allt där emellan.
Nu vet du hur det är nycktert.
Nu rullar åren på, en dag i taget.
( min personliga erfarenhet)