Senaste kommentarerna i forumet

God kväll!

Det glädjer mig väldigt att jag kan få dela med mig, och vara till nytta för andra. Tack så mycket för för era inlägg här.
Men ikväll skriver jag för min egen skull, så får vi se om det kan hjälpa mig.

Min fru har en tumör i hjärnan, och jag är väldigt rädd.
Hon är under behandling, och läkaren säger det ser bra ut.
Men trots det är jag rädd.

Jag försöker hantera det på samma sätt som jag hanterar alla känslo stormar, men måste erkänna att jag inte lyckas.
Jag gör allt jag kan, vilket inte är mycket, och försöker släppa resten.
Men för en gångs skull oroar jag mig över något, jag inte har makt att förändra.
Tänkte kanske att om jag sätter ord på min rädsla, kanske jag lyckas bättre.

Mvh Bo

nu är det bara omkring 300 dagar kvar till nästa träff?

... läste i en tråd här om sorgen över att aldrig mer ta ett glas vin, öl etc.
Jag minns att den blev överväldigande när jag tänkte aldrig mer. Samtidigt var det skönt att ha det slutgiltiga beslutet så man slapp dividera om mängder.

Men sorgen finns kvar än idag (år 1 avklarat). Kan tyvka att det är verkligen pisstråkigt att inte kunna ta ett avslappnande glas för att lätta upp en dejt tillexempel.

Det blir nästan, nästan ett sting av självömkande bitterhet där i tanken.

Men! Det går snabbt över nu för tiden. Det är lättnaden och fördelen med att tiden går.

Tack andrahalvlek ?

Jag läser lite på anhörigsidorna. Det är som att läsa om mitt eget liv ibland. Dels hur det varit och dels hur det är nu, beroende på vilken tråd jag läser.

Ibland tror jag ju att jag överdrivit själva alkoholproblemet hos mannen och att jag hittat på att vi skiljer oss pga det. Det finns andra saker i vårt förhållande som egentligen skulle rättfärdiga en skilsmässa förutom alkoholen. Men jag VET ju att alkoholen var det som på allvar gjorde livet ihop omöjligt. ÄNDÅ kan jag tro att det är min fantasi och att jag överdrivit. Varför funkar min hjärna så?? Jag förstår det inte. Är det för att han inte håller med mig kanske?

Ibland skenar ju fantasin iväg och jag föreställer mig att jag nångång skulle ha anledning att säga till nån att jag levt med en man som var alkoholberoende. Då känns det som att det vore att ljuga. Fast det är sant. Men det måste ju vara för att han själv inte ser sitt problem. Det känns då som att jag inte har rätt att sätta en etikett på honom. Men för min egen skull och för att jag ska kunna förstå det jag gått igenom (och fortfarande går igenom) så behöver jag säga till mig själv att "ja, han är alkoholist". Det blir ett sätt för mig att äga min historia. Och eftersom jag levt i det så många år behöver jag få göra det.

Jag bjöd hem honom en sväng igårkväll. För att få träffa barnen och så. Tror han uppskattade det. Och det kändes bra för egen del också. Men jag kände också att jag verkligen uppskattar att ha kvällsrutinerna med barnen själv. Vi har fått det så fint på kvällarna. Det är skönt att bara anpassa mig efter barnen och mig själv helt enkelt.

Skriver nog senare igen...

Har gått,har jobbat väldigt mycket,blev nästan 60 timmar förra veckan...så nu är det fokus på vila och återhämtning.
Det var ett väldigt bra beslut att säga upp mig märker jag,har fått chansen att jobba mycket natt nu...och det är inte alls lika slitsamt,eller det är ju slitsamt på ett annat vis.
Angående min nykterhet så funkar det väldigt bra nu igen..jag har kommit ur min svacka och fortsätter att fokusera framåt.
Har tänkt flera gånger som senaste dagarna att jag är en sån som inte dricker.
Jag njuter av att kunna ta besluten som får mig att må bra.
Förra året mådde jag inte alls bra,allt var bara kaos och skit...men nu ser jag fram emot att möta våren och sommaren nykter,det finns så mycket jag vill göra.
Förut så avskydde jag nykterister..jag tyckte dom var präktiga och fruktansvärt provocerande,jag förstår ju nu att jag bara var avundsjuk...jag ville ha det som hade,men jag visste inte hur jag skulle lyckas med det.
Men här är jag nu...nykter,stark och lycklig:-)

Tack för att du delar med dig Bo, mycket visdom i vad du skriver. Jag har precis tvingats acceptera att jag är alkis och erkännt för mig själv. Vad du skriver om skuld och skam och att om det beror på något jag själv gjort eller inte. Min skuld och skam beror på mitt drickande, det kan jag göra något åt och kommer därför inte dricka mer. Annat som får mig att må dåligt som faktist inte beror på mig och något jag inte kan göra något åt måste jag släppa.

Tack igen.

Och grattis till nyktra dagar som jag läst om! Det ÄR verkligen möjligt att ta makten i sitt liv! Inte lätt varje stund men möjligt. God gemenskap gör mycket, hjälper till. Allt gott, lev väl? / mt

Jag är dig hack i häl Heimdal! 10 veckor fick jag i går. Berätta gärna mer om dina tremånaderserfarenheter om du har lust. Kanske kan det hjälpa oss andra som snart är där? Stort grattis!
Charlie

Ååh, vad jag önskar dig en lugn och rofylld period i livet just nu.
Jag läser mellan raderna i din välskrivna text att du behöver det så innerligt väl.
Att ta det där steget som sedan inte går att göra ogjort är ett beslut som kanske ska mogna ytterligare en tid?
Till dess kan väl dina arbetskamrater få veta att du är inne i en ganska trött period just nu och du själv skulle må bra av att någon annan tog tag i den där roliga festen...?

Lycka och styrka till dig Fina och Modiga Dee!??
Kram ?

Jag vill tacka för allt stöd jag får genom att vara medlem här inne. Jag är tillbaka på banan och räknar vita dagar igen. En dag i taget ?
/Mrx

Är så glad när man kan skriva om sitt fortsatta liv, som inte alltid handlar om alkohol..Samtidigt kommer jag att hantera den frågan resten av mitt liv..Just nu är inte alkoholen i fokus utan själva möjligheterna till att träffas..En del mil emellan, jobb och familj, och var sitt liv..Tror att det löser sig..Är det meningen så blir det vi..Det känns så..❤️❤️

Vet inte heller när jag ska berätta för någon IRL. Min stora hemlighet. Jag hoppas och tror att den dagen kommer då jag stolt berättar det. Den dag jag är redo.

Fördelen med att du fixar aw är ju att du kan välja ett ställe med schyssta alkoholfria alternativ. Kanske lite sysselsättning också, dart, biljard, karaoke, eller varför inte go-cart eller laserdome? Flytta fokus från alkoholen, för alla ?

Gillar din beskrivning av din pigga blick och rakare rygg ?

Kram ❤️

Tre månader är mäktigt mycket! Själv är jag överlycklig över mina tre nyktra veckor ?

Jag ser precis som du mest fördelar med nykterheten hittills, men det gäller att aldrig släppa garden, aldrig tänka ”ett glas går nog...”

Heja oss!

3 månader idag! Jag är så lycklig, har fått ett helt nytt liv!

Träningen fortsätter och nu kör jag 4 pass i veckan, jag är nere på min målvikt och blir starkare för varje dag. Jag satsar 100% på mitt välmående (nästan så det går över styr) och lever på vegansk kost 6 dagar i veckan.

Alkoholen maler lite mer i bakhuvudet nu än sist jag skrev, jag saknar inte öl längre men ruset... kan sakna den där värmen som sprider sig efter en sup.
Jag har blivit varnad för den 3e månaden, den kan bli tuff.
Men siktet är detsamma, jag tillåter mig inte att misslyckas. Jag har satsat alldeles för mycket på det här och jag har nära vänner och familj som räknar med mig. Tack för att den här sidan finns, jag behöver den, det är den enda hjälpen jag tar.

Jag känner igen mig i dina få meningar.
Jag drack också i smyg, tilochmed i bilen påväg hem från jobbet, det skäms jag för. Nu har jag varit nykter i 3 månader och livet har vänt för mig.
Lycka till!

Tack snälla andrahalvlek och vinäger ❤️ så gjorde jag också igår andrahalvlek: lyssnade på musik. Det var fruktansvärt sorgligt men jag kände en lättnad efteråt. Kunde till och med skratta med barnen när jag tillslut lyckades sluta gråta.

Det kanske är det som är viktigt, som ni både säger andrahalvlek och vinäger. Att släppa ut allt jag hållt inne.

För hjälp vad mycket jag har tryckt undan. I åratal!

Idag har mannen hört av sig mindre än vanligt. Och låtit bli att skicka hjärtan. Trots att jag skickat det. Han kanske också börjar komma till det stadie där han måste hitta sig själv i detta nya. Han kanske gör det genom att hålla sig kall. Men jag ska försöka att inte luska i det ens. Jag kan bara bearbeta mina egna känslor. Jag har skickat hjärtan för hans skull och för att han undrade varför jag slutade med det förut... Då började jag igen för att han skulle vara nöjd.

Det känns konstigt att han förmodligen kommit hem från jobbet nu men att jag inte vet det. Eftersom att jag inte bor med honom. Men vet ni... När han bodde här visste jag aldrig när han skulle komma hem heller. Han kunde sluta kl 16 men komma hem kl 21 eller varför inte kl 2 på natten. Bodde han här nu hade jag garanterat suttit med fjärilar i magen av nervositeten kring att inte veta när eller om han kommer hem. Jag vågade inte ringa honom heller pga alla gånger han stört sig på att jag ringt. Jag minns att de få gånger jag ringde honom så bankade mitt hjärta så snabbt. Jag var nervös över att ringa min egen man!!! Mannen jag bodde med och har barn med. Det är ju helt sjukt.

Däremot om jag nångång stannade tjugo minuter efter jobbet för att småprata med en kollega... Då ringde han och undrade vart jag var. Inte för att han oroade sig utan för att han ville sticka ut och jag behövde ju komma hem och vara med barnen.

Tack för att jag kan skriva här varje gång min hjärna håller på att explodera av alla tankar och minnen som maler.

❤️❤️❤️

Varför ska min sjukdom vara så skambelagd för?
Jag vill vidröra vid tanken på att komma ut ur min mörka lilla vrå där jag passivt sitter ihopkurad och trycker hela tiden.
Varje morgon när jag står i badrummet och ser mig själv i spegeln, kan jag möta den där klara, pigga blicken jag är så tacksam för att jag idag får äga. Jag vågar äntligen möta min spegelbild och se på mig själv med mod, styrka och stolthet innan jag stilla tyst för mig själv tänker:
"Idag är en ny dag. Jag har valt mitt liv. Och jag står stark ytterligare en dag. Jag ser möjligheter, jag kan planera för framtiden, men bara om jag väljer att aldrig ta det där första glaset."
Jag går till jobbet. Mitt nya jobb. Med raska steg går jag ganska tidigt till jobbet för att hinna känna av stämningen och läget innan det är dags för mig att kavla upp ärmarna. Tacksamheten dröjer sig kvar när jag promenerar gatan fram, och idag vågar jag möta en främlings blick och ofta får jag ett leende tillbaka och en ögonkontakt som ibland dröjer sig kvar.
Jag undrar, syns det på mig? Syns det att jag valt att leva? Kan en främling se hela min själ?
Det har inte alltid varit så, att jag vågat lyfta blicken och fånga en ögonkontakt, att jag vågat gå utanför dörren nykter - under den värsta perioden innan jag valde livet, var det så illa att jag aldrig gick utanför min dörr utan att ha druckit innan.

Men tacksamhet är lätt utbytbart mot skuld, skam och flyktkänslor.
Och man kan lätt fladdra iväg i tankarna på att man skulle vara som alla andra, för att jag är som alla andra på min arbetsplats, om inte en av de mer drivna och ansvarstagande.
Jag har drivit igenom projekt efter projekt, plöjt och sått de senaste veckorna. Tömt mig på energi, slagits mot suget som kastat sig över mig och nu är jag trött.
Det är tid för en liten återhämtning, och att vila efter att ha rott projekten i hamn. Och jag har lovat mig själv att inte ta mer ansvar under en period nu.
Och just där, i stormens öga, hämtar jag så andan, sluter ögonen och lyssnar på sorlet av mina kollegor och hinner tänka att jag får vara precis lika bra och värdefull som dom är, och att jag bara får vara Dee en stund, utan att i min egna tanke vara Dee, en nykter alkoholist, innan någon plötsligt utbrister:
- Dee, du kan styra upp vår första after work, du kan ju den här stan och alla hippa drinkställen och så är du ju så sjukt bra på att organisera och mobilisera oss! Vi är så sjukt sugna på fest!
Jag sluter ögonen, tänker att jag inte orkar, tänker på hur jag ska formulera mitt svar, tänker på att jag borde ta mig ut ur vrån nu, tänker att det bara är att säga det en gång, tänker att det inte är så jävla farligt, tänker att jag kanske hjälper någon här inne i rummet just nu som kanske kämpar i hemlighet precis som jag gjorde om jag bara säger det.
"SÄG DET!!!" skriker mitt undermedvetna, "SÄG DET NU! SÄG ATT DU ÄR NYKTER ALKOHOLIST"
Jag tar ett djupt andetag och tittar på mina kollegor. Som tända ljus sitter de och plirar mot mig, någon studsar lite lätt i soffan av glädje och jag svarar nått helt annat än va jag egentligen tänkte:
- Visst, Dee fix!

Varför? Varför är det så svårt att stå för den stoltheten jag vältrar mig i inombords?

Vad kul! Jag ser fram emot att kunna skicka bilder!
Kram
svagis

Du är så himla klok?
Å du förfinar inte det där jäkla beror det...den där j-a alkoholen...du är så ärlig!!
Ja, idag kommer andra dagen och imorgon den tredje...å vi är tillsammans??

Bamsekram ?

Trots att du har det tufft själv fixar du att lämna några uppmuntrande ord. Tack!

Och du, stort grattis till tio veckor. Fantastiskt.

Kram

Från Charlie

Låter som du har det tufft just nu! Hoppas o tror med din styrka att du är på banan snart igen ??
Skickar lite varma styrkekramar på vägen - jag tror på dig!!

Att inte ge upp, alltså. Åh, vad du är vörd att hitta rätt även i kärleksdjungeln. Det andra har du ju redan fixat. ?

Kram

Wow, så inspirerande att följa dig.

Kram