Senaste kommentarerna i forumet

Tack miss lyckad för att du delar med dig av hur det var för dig i samma situation. Det hjälper mig i allt. Det är så ovant att vara i något jag aldrig upplevt förut!

Allt annat jag gått igenom var ju värre men det var i alla fall bekant.
Jag var alltid stressad och orolig förstås men jag var van vid det.

Att plötsligt bo i ett hem utan bråk, utan irritation och utan att jag känner mig utmattad av allt jobb och all röra här är så ovant. Det är otroligt skönt givetvis men helt nytt för mig. Hur lever man ens ett liv såhär?

Som vanligt är det dock mitt fokus på mannens känslor osv som gör att jag mår sämre. Är hela tiden rädd för bakslag i vår relation som just nu är så lugn och vänlig. Men även vår relation är ovan. Just nu är det som att vi balanserar mellan att bete oss som att vi är särbos eller som att vi ska avsluta relationen. Vissa gånger vi möts så kramar vi om varandra som vänner och andra beter vi oss som att vi är tillsammans. Allt är så nytt och det finns inget facit eller rätt och fel så det får väl successivt landa i vad det ska vara. Försöker att inte tänka på vad andra skulle tycka eller tänka utan vi får göra som det passar oss. Vilket kanske är det svåra för mig just nu... Vad känns rätt?

Jag är positiv till att han inte kommer hem till mig. En gång har han varit här sedan han flyttade ut. Han uttryckte ju förut att "det är så onödigt att jag flyttar för jag kommer alltid vara här ändå". Men tack och lov så har det inte blivit så. Han verkar känna sig hemma där han bor nu och det är jag som hälsar på där tillsammans med barnen.

Nu på morgonen har jag redan tvättat två maskiner tvätt, hängt och vikt tvätt, bäddat, ätit frukost och tagit ut hunden, tömt diskmaskinen.... Allt sånt som jag ville göra förut på helgmornarna men inte kunde för att det skulle störa eller för att jag inte orkade.

Men viktigast av allt: ingen väckte mig inatt, jag är inte osams med någon och barnen har inte vaknat av gräl OCH jag ligger nu i soffan i vardagsrummet och tittat på tv med en kopp kaffe. Det sistnämnda hände aldrig förut för jag hade knappt tillgång till vardagsrummet. Har altandörren öppen och frisk luft strömmar in. Det gäller att jag fokuserar på det här. Det här som jag längtat efter.

Ha en härligt lördag ❤️

Ilska fanns ju inte på min karta. Det känns ju logiskt. Jag provar det, jag kan tänka det, men jag känner mig inte arg. Det är i alla fall en början.
Det är ju någonting som händer här. Det måste ju vara så att ilska och sorg är dom första reaktionerna för mig också, men att jag flyr dom direkt och att självföraktet är ett automatiskt försvar. Jag är rädd för att vara i dom negativa känslorna, och jag har tränat in det här andra som att det är konstruktivt på något sätt, är det så? Hur funkar det, varför tycker jag att det är ett skydd? På något sätt kommer jag alltid tillbaks till det, trygghet för mig är att bli pytteliten. Och... Det är något med att jag bara kan uttrycka min svaghet som självförakt.
Jag måste ju ha tränat in det här för att det fungerade nån gång när jag var liten. Nu är det ju värdelöst.
Vilken ordning börjar man i? Försöka stanna i att vara arg och ledsen. Klara av att det känns jobbigt. Det krävs en stor och stark person för det. Jag vill inte vara pytteliten.
Tack för ditt svar, Sofia.

Overklighetskänslorna som jag hade länge, från och till..Minns att jag fortfarande efter flera månader, höll på att åka till mitt gamla hus..Kände ibland på jobbet som att vi fortfarande bodde ihop..Som skönt var gick det över..Nu ser jag ännu mer klart när veckorna blir till månader och år, att jag var stark och beslutsam..Det är du med duktiga Lim..Varm kram???✨

Bravo Fenix! Har tänkt på dina 72 dagar som du hade vid Forumträffen. Att jag längtade dit. Ville vara lika långt framme som du. På söndag har jag 10 veckor (nästan 72 dagar ;-)) och du 100 dagar! Kan bara gratulera! Resten ordnar sig med tiden.
Kram!

Har tjuvstartat på godisskålen..???.Får hålla i mig så att det finns något kvar till finalen ikväll? ?️?.
Har tyvärr ett sug efter vin som kommer och går.
Har motat bort det hittills och det har inte blivit något mer snedsteg sedan det i förra veckan.
Men det är nog så att det är lättare att trilla dit igen om man tagit det första glaset ?
Har ingen ångest men tycker bara det känns obekvämt och störande med den där ? på axeln titt som tätt.
Jaja, han tröttnar väl snart...
Trevlig helg! ?

Kramar ???

Underbart att läsa dina inlägg med kloka insikter ?

Jag skriver här på forumet under ”förändra” eftersom det funkar som självterapi för mig. Jag tvingas sätta ord på vad jag tycker, tänker, känner.

Och kan det jag skriver inspirera någon annan är det vinn-vinn ?

Dag 20 som nykter idag - och jag känner mig fortsatt trygg med mitt beslut att inte dricka alkohol. Istället är jag nyfiken på att samla på mig nyktra erfarenheter ?

Vilken otrolig kämpe du är!

Jag ganska ny här på forumet, trots lång nyckterhet.
Började läsa din tråd idag, så jag har en stund att göra.
Att du har skrivit här i 10 års tid visar på en stor vilja att förändra ditt liv.
Under mina 15 år av nyckterhet har jag lärt mig några saker, det här är vad som fungerar för mig.
Jag tar det lugnt och jag är försiktig. Om du bara visste vilken betydelse det har haft för mitt liv.

Grattis till stundande 100 dagen.

Mvh Bo

Vad frustrerande att bli av med cykelkärran som gör att vardagspusslet i vanliga fall håller ihop! Det låter som att hjärnan på autopilot drar ner dig i självförakt och ånger över saker du inte kan göra någonting åt nu. Starkt av dig att du kan se dessa tankar för vad de är - bara tankar. Något gammalt självdestruktivt eko som försöker locka in dig på ett dåligt spår. En alternativ reaktion skulle ju kunna vara ilska, frustration, irritation - rikta fokuset utåt (den hade jag testat...). Vad är det för elak människa som stjäl en cykelkärra? Det ligger ju utom din kontroll. Eller en stunds sorg, du har blivit av med något som gör att din vardag går ihop och nu står du utan. Det kan ju också kännas ledsamt. Några förslag på alternativ till självkritiska tankar... Din förmåga att stanna upp och reflektera över dina tankar och reaktioner är en verklig styrka!
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att läsa ditt inlägg Mulletant. Makten över sitt liv, inte lätt men möjligt och värt att jobba för!?

du skriver så bra, blev glad att jag hittade din tråd här i Det vidare livet. Tänker också ibland på vad jag ska hitta för metoder att slappna av och få ett rus fast utan kemikalier. För många år sedan använda jag mig av avslappningsövningar och det funkade ju om man gav det tid. Behöver kunna få muskler och leder att komma till ro på naturlig väg, utan alkoholen som ju funkade ibland. Problemet var att dagen efter var allt bara värre och till slut hjälpte ju inte ens alkoholen att få någon ro. Såg dina tips Rosa-vina, läge att kolla in. Kram /Fenix

Hej! Joelma!

Låter som om du har det tufft just nu.
Men du är medveten om att det finns ett problem, och det är en bra start.
Finns det någon du kan göra för att förbättra situationen?
Kan du tänkt dig att söka hjälp?
Jag vet exakt vad du går igenom, det gör de flesta som är på detta forumet.
Fortsätt skriva, det hjälper att sätta ord på sina problem.

Mvh Bo

Min cykelkärra blev stulen. Mitt vardagspussel havererar. Jag söker efter ett rimligt sätt att hantera det.
Min hjärna försöker få mig att sjunka in i självförakt igen. Logiken är ungefär att jag får skylla mig själv, att universum vill visa för mig att det här lilla livet jag envist försöker driva är dömt att misslyckas och det är dags att bara ge upp nu. Den enda rimliga lösningen på det här är att börja om från början. Skaffa körkort innan jag blir gravid, skaffa stabil ekonomi innan jag skiljer mig, helst bli en person som klarar av att vara gift alternativt förstå från början att personer som jag inte bör föröka sig.
Jag har alltså lärt mig att inte lyssna på det här. Ungefär som mantrat att jag inte kan och inte vill dricka, jag kan inte och vill inte gå den vägen. Stop.
Jag kan däremot inte komma på en alternativ reaktion. Och att jag känner mig handikappad i att hitta rimliga känslor till situationer sätter ju direkt igång nästa eviga destruktiva loop, sönderalkad, misslyckad, hopplös, körd från början - stop.
Så, är det nån som har ett förslag på en lagom reaktion att prova? Hur hanterar man att bli av med något riktigt viktigt?

IronWill! Vi sågs ju på träffen för ett år sedan, och det är mycket uppmuntrande att se att det går så bra för dig när det gäller alkoholen. Hade en liten dipp nyligen, annars tycker jag det känns bra för det mesta att slippa alkoholen och nu är det drygt tre månader för min del. Ostbågarna tar jag också till ibland, så nu försvann lite av mitt dåliga samvete när jag läser att du har samma begivenhet. Läsken kan jag dock vara utan, eftersom jag ska helst ska undvika allt vad socker heter på grund av diabetesvarning. Kallt bubbelvatten går det massor av, och det räcker för det mesta utmärkt. Ha de, /Fenix

Dee och FinaLisa! Det är värdefullt att få ett gensvar här på forumet när man hör av sig. Fortsatt mod och styrka till er också, och ha en bra helg till att börja med!

Vad fint att du har hittat hit till forumet och har modet att starta en tråd, även fast livet just nu inte är på topp. Du dricker i smyg och är medveten om att det är problematiskt, men det är svårt att förändra. Här kan du finna mycket stöd, hopp och inspiration för att komma igång med nya vanor, ifall du vill! Du är inte ensam! Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart, men fortsätt gärna skriva och dela med dig av dina tankar.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Starkt när man erkänner och en sådan lättnad.
Tack för du delar med dig för så viktigt att man får höra att det går att ett bra liv. Ni som har många års nykterhet ger oss styrka att fortsätta och samtidigt ge oss en spark där bak när vi vacklar.
Ha en fin dag

Hej Strulan!

Tycker personligen att erkänna att jag var alkoholist, var nog en bland de större händelserna i mitt liv.
Innan det hade jag inte fått något att fungera, klarade av att vara nyckter någon vecka om året max.
Efter det erkännandet har jag inte tagit ett återfall, fått mitt liv tillbaka och min familj har fått den man/pappa/bror/son de förtjänar.

Mvh Bo

Hej och tack snälla Bo, miss lyckad, Adde, finalisa och andrahalvlek ❤️❤️❤️ När jag läste min tråd tänkte jag att herregud hur orkar nån läsa den här människans återupprepningar och velande kors och tvärs. Men å andra sidan så ledde allt det till platsen jag är på nu. Tror det hjälpt mig så mycket att skriva här. Att få ner en del av tankarna på pränt. Om inte annat så har det lättat min ångest många gånger. Och allt erat stöd betyder så väldigt mycket ❤️

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag landat i allt på riktigt. Jag får fortfarande som anfall av overklighetskänslor. Inte ånger eller nåt men jag tycker att allt känns så sjukt på nåt sätt. Trots att det tagit nästan ett halvår från beslutet att separera till att det skedde så känns det som att allt hänt över en natt.

Är ju rätt ofta hos mannen och han har kommit bra i ordning och håller det fint och städat nu. Han verkar ha en annan ansvarskänsla där. Och det gör mig både glad och ledsen. Att han gör det hemtrevligt osv är ju positivt för alla men samtidigt känns det sorgligt. Att han gör det utan mig där. Det är rörande på ett sätt. Men jag tror detta kommer från mina moderskänslor jag har för honom. Att jag blir rörd över att han diskar och tänder ljus... De känslorna är egentligen de känslor som är skadliga för mig för det är de som hållt mig kvar i en skadlig relation. Att han lägger en matta i köket är inget att bli rörd över men jag blir det. Men jag försöker träna bort det. Min köksmatta går han ju på med leriga skor. Han blir ju inte rörd av vad jag gjort hemma alla år.

Jag tänker mycket på honom. Är rädd för att han ska känna sig ensam. Men vi pratar inte om sånt. Jag tror vi båda försöker komma till rätta där vi är nu.

Barnen sov hos honom igår och var där hela dagen igår. När jag kom dit efter jobbet var han märkbart stingslig. De hade haft en bra dag och barnen var glada men jag tror att han ville ut på stan. Och ganska direkt åkte han och jag och barnen gick hem till oss. Mannen tog sin ryggsäck och i den brukar han lägga öl han köper. Så det var skönt att veta att jag inte kommer att se den ölen.

Jag frågade min ena son igår hur det känns nu när vi bor isär. Direkt svarade han att det känns bra. Han sa att pappa lugnat ner sig. Och det är ju för att nu är han inte här och dricker, väcker oss, tjaffsar med mig eller pratar högt i telefonen. Och när vi umgås alla fyra har det hela tiden varit helt nyktert och väldigt familjefokuserat på ett sätt det aldrig var när han bodde här.

Hittills ÄR allt mycket bättre. Men jag sörjer och jag chockas flera gånger om dagen av verkligheten men jag hoppas det ska bli lättare med tiden.

Det är väldigt positivt att det går mot vår. Det ger lite hopp om en lättare tid.

Kram till er alla ❤️

Ett nytt avsnitt av alkispodden inleder denna fredag, tycker dessa samtal är fantastiska ❤️
I kväll skall jag på fest och för första gången under detta året ser jag fram emot det.
Har i vanlig ordning både livrem och hängsle dvs kör så ingen chans att vackla här.
Annars rullar dagarna på och är en period av lugn, omständigheterna på jobbet har gjort att kaos blivit lugn.
Ibland skall man ha tur och livet är bussigt❤️
Så ha en fin fredag och ta kloka val// kram Strulan??❤️

Det var en stund sedan jag skrev, men jag hoppar runt och läser lite här inne varje dag.
Skulle vilja dela med mig av några saker, en är relationen till alkohol.
När många av oss slutar dricka,så tar ändå alkohol upp mycket av våra tankar. Vilket är helt naturligt.
Så var det för mig, och så blir man ju påmind överallt.
Min relation till alkohol idag kan enkelt beskrivas, den finns inte.
Alla tankar som kretsar kring alkohol har försvunnit med åren, det är helt enkelt inte en del av min person idag.
Men är trots det fortfarande vaksam, beroendet är en slug fiende. Glöm aldrig det.

Sen tänkte jag på skam och skuld,
Vi vet ju alla vad det är för något.
Vi är ofta fyllda av de känslorna.
Så var även jag, hur kunde jag göra så, varför kan jag inte bara sluta, varför har jag så dålig karaktär, jag sårar dem jag älskar, osv, listan kan göras hur lång som helst.
Alla känner skulld och skam, och det är jätte jobbigt.
Men till vilken nytta? Du har ingen nytta av det, dina nära och kära har ingen nytta av din skulld och skam.
Åter igen se på varför du känner skulld och skam, finns det en orsak? Är orsaken ditt fel? Kan du göra något åt det? Om svaret är ja, gör det. Om svaret är nej, och detta är svårt jag vet, släpp det.

Jag gör självklart bort mig ibland, är trots allt bara människa.
Men med detta tankesätt, slipper jag släpa runt på skulld och skam längre än nödvändigt.

Önskar alla en trevlig helg!
Mvh Bo

Det låter som du borde ta hand om dig själv och ditt diskbråck och inte jobba så mycket...?
Såklart att det är stressen som gör att du får sug efter alkoholen.
Hmm, du får delegera och inte ta på dig för mycket!
Egentid för återhämtning är ett måste!
Var rädd om dig Mrx?
Kram ?

Grattis till den stundande ?-dagen!?
Bra att du motade bort suget när det kom! Precis som du säger beror det oftast på att man egentligen behöver äta något.
Så håll fast i nykterheten (haha, autokorren ville skriva nyktergeten)??.
Ja, den kanske man också kan hålla sig i!
Ha en fin helg Fenix! ?
Kram ?

Jag förstår om du tycker att alkoholen lindrar allt det jobbiga. Men både du och jag vet ju att det snarare är tvärtom.

Men ibland blir det bara för mycket, och man måste välja sina strider. Du faller instinktivt tillbaka på det gamla beprövade sättet att trösta dig, i brist på annat.

Hoppas innerligt att du får möjlighet att kompa ut all den övertiden snart, så att du kan landa och hitta tillbaka till nykterheten.

Jag vill bara säga: Fan va du är bra!
Tre månader va riktigt slitit vill jag minnas, men du har ju ett av svaren: regelbunden kost är ett av dom!

Du förgyllde min kväll med ditt inlägg, fortsatt mod och styrka till dig!

Stor kram!

Ja, nu är nog en bra tid att flytta till en ny kategori, efter mer än tio år på forumet:-) Min app på telefonen säger mig att jag på söndag varit nykter 100 dagar, och jag vill fortsätta att vara nykter. Det sägs att tre månader är en tid när man får vissa svårigheter, och det stämmer rätt bra. Förra veckan kom några dagar med sug och längtan att bedöva mig. Insåg dock att det även berodde på lågt blodsocker och trötthet. Men känslan var densamma, en påse öl och vin skulle lösa problemen. Som tur var varade det bara ett par dagar, så nu återstår bara de vanliga problemen med kost och övervikt:-) Kram till alla, /Fenix