Senaste kommentarerna i forumet

Är ju min ömma punkt och mina känslor för allt som rör henne är min absolut största trigger....det vet jag.
Pratade mycket med drogterapeuten och sedan på eftervårdsmötet,det är så otroligt viktigt för mig att få prata om hur jag känner.
Jag är stolt över mig själv för att jag lyckades ta till en annan strategi den här gången...brukar oftast gå runt och våndas i tystnad, men igår var det så nära så jag kände mig tvungen att ringa till någon.
Utan behandlingen och min drogterapeut så hade jag nog gett efter...så jag har dom att tacka för så himla mycket...men idag känns det bättre iallafall...jag fortsätter att ta en dag i taget.

Behöver kramar just nu...
Det är så tråkigt att min starka övertygelse om att aldrig mer dricka alkohol rubbades i förrgår.
Så igår blev det ett planerat och ganska sansat återfall.
Vill verkligen inte hamna i samma sits som förra gången.då tog det 9 månader att komma tillbaka.
Nu försöker jag förtränga det som skett och låtsas som att det bara var en mardröm...?
Den tomma vinflaskan åkte ut tidigt imorse. Det finns inga spår efter någon alkohol alls...
Ge mig kraften och styrkan tillbaka!!!??

Kram ?

Hej Kristina78! Jag ville bara uppmärksamma storheten i ditt senaste inlägg. Hur du så klarsynt la märke till att kommentaren från din mamma, att det var du som hade valt att hon skulle bo på ålderdomshem, triggade igång en längtan efter att dricka, men istället för att sätta dig i bilen till bolaget så stod du ut i obehaget en stund och ringde sedan en god vän istället. Toppenbra strategi! Den där kopplingen mellan negativa känslor och impulsen att döva med alkohol kommer att blekna och bli svagare med tiden, för varje gång du väljer annorlunda så får du nya, bättre erfarenheter!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

.. blir nästan lite avundsjuk när du beskriver din lätthet till alkoholen. ?Jag hoppas att jag kommer dit också! Hejar på dig!

Det är ganska typiskt, det har jag sett och förstått under åren här, att många lyckade välfungerande personer i hemlighet kämpar med alkoholproblem. Det blir extra skamligt på nåt vis.
Intressant det du beskriver, hur snabbt det går från bruk till missbruk. Håller med. Plötsligt blev det mer och mer för att snart bli varje dag. Ofattbart egentligen! Det blev normaliserat på samma gång som man mer än väl visste att det var sjukt. Mitt drickande kunde pågå ganska ostört eftersom maken jobbade borta i veckorna. När han hade ledigt fick jag smyga och på helgerna var det ju ”normalt”. Du och många andra beskriver så målande detta smygköpande, gömmande och planerande. Inte klokt alls.

Bra att du är på gång igen. Det är verkligen hemskt så beroendeframkallande detta är. Många fastnar.
Bara det senaste dagarna har jag läst att Brad Pitt, Bradley Cooper och Ben Affleck varit alkoholister. Man är i fint sällskap;)

Ha det så bra!

Jag tittar in ibland och läser på forumet. Fortsätt kämpa alla som väljer bort alkoholen. Låt bli första glaset så förblir du nykter.

Lim .. Härligt att få positiva rapporter från dig och ditt ” nya” hem .. ❤️ .. Hmm , ang din ex man så måste du försöka släppa greppet om honom .. han är inte ditt ansvar längre , utan han måste själv klara sig på egen hand. Han måste ta konsistenserna för sitt eget liv .. och förstå att barnen kanske inte kommer att trivas hos honom om han är bakis och hemmet i en enda röra ? .. Nu är det dags för honom att växa upp ..!! Njut nu av ditt rena fina hem .. där du och pojkarna kan leva precis som Ni vill ❤️Stor kram ❤️

Ja miss lyckad, från och med nu får han dricka och röka på sin egen bekostnad. Jag slipper dessutom titta på.

Han bjöd över oss att äta igår. Det var inte diskat eller städat och han var bakis. Det kändes faktiskt inte så kul att vara där ens. Men för barnens skull stannade jag för hade jag gått hem hade de viljat följa med mig. Här i ligger en svårighet... Barnen vill vara där jag är. Men detta hoppas jag kan ändras successivt men det kräver arbete av mannen. Vi får se om han är villig att lägga ner det arbetet.

Det blev oerhört tydligt att min fina ordning hemma nu verkligen har mycket att göra med att han har flyttat ut. Röran som brukar ligga på mitt vardagsrumsbord och disken som hopat sig i köket står nu hos honom! Hos mig skiner diskbänken. (Jag kommer inte alltid ha en skinande diskbänk, just nu är jag nog bara så lycklig över att kunna ha det så rent att jag beter mig lite pedant).

Jag önskar nästan att jag inte gick dit igår för nu tycker jag synd om honom som ska bo sådär. Men jag måste få in det i mitt huvud att han väljer att ha det så. Och uppenbarligen inte bryr sig. Det är bara JAG som mår dåligt av att det är så stökigt. Han kommer säkert göra jättefint i helgen och det är bra för honom att inse vad mycket som krävs för att ta hand om ett hem.

Började titta på saker att köpa till honom för att han ska få det lite mer praktiskt. Direkt tar jag på mig ett ansvar att fixa det. Han bad mig ta dit min dammsugare och då blir jag irriterad. Han har bott gratis här i 4 månader men inte sparat undan en tusenlapp till en dammsugare ens. Den jag har är det jag själv som har köpt. Ska jag börja släpa den hem till honom? Nej! Men istället börjar jag googla på att köpa en åt honom. Fast han har sparat typ 15000 kr sista månaderna på att bo gratis. Jag antar jag känner någon slags skuld nu och vill åtgärda det. Men jag måste försöka låta bli.

Det var förresten massor av ölburkar i en öppen påse i hans kök. Han hade ju gäster kvällen innan. Usch det var så deppigt.

Nästa gång jag går hem till honom tänker jag inte stanna om det känns som en av hans bakisdagar. Han beter sig inte normalt då. Och dessutom somnar han! Då har vi det bättre hemma hos mig.

Nu har jag lärt mig att jag måste öva på att sätta gränser nu för vårt umgänge. Jag vill inte behöva möta det jag flytt från. Bakfylla, en sovande man och stök. Kan inte fatta att det var i mitt eget hem som jag mötte det för bara en vecka sedan ? uschhhhh

Ja, vad är ett lyckat liv?

Läste något om att om du ser upp till någon annan, tänk på att du kan vara den som någon annan ser upp till.

Detta satte som så ofta i gång en massa tankar i mig, några vill jag gärna dela med mig av.

Hoppas verkligen att ingen tar detta som skryt, tvärtom, det jag vill belysa är det motsatta.

Jag är en som andra sett upp till, i viss mån avundats. Det är inget jag inbillat mig, utan de har sagt det direkt till mig.

Varför, kan man då undra...

Jo, jag antar att det handlar om många saker som utåt sett ser väldigt "lyckat" ut. Mycket av det här är också sådant som är bra, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma...

Själv är jag en hyfsat trevlig och social person med nära till skratt. Lyckligt gift (på riktigt) sedan ca trettio år med en man som inte är alltför pjåkig i andras ögon, i mina den absolut bäste. ? Flera fina vuxna barn (ett par av dem med modellerbjudanden genom åren) som det går bra för på olika sätt. Ett bra jobb där jag är uppskattad för både den jag är och för det jag gör, främst för att jag bryr mig lite extra. Vi har båda jämförelsevis bra löner, vilket genom åren gett oss en god ekonomi. Ett stort hus, numera utan lån, och inrett efter min egen smak (ja, jag säger min, M bryr sig inte riktigt lika mycket. Tack och lov... ?)

Så lyckligt lottad... Eller hur?

Som sagt, jag tror att ni förstår vad det kommer att handla om nu...

Alkohol, det är givet, men också psykisk ohälsa.

Det sistnämnda skäms jag inte alls för, tvärtom. Jag talar helt öppet om min panikångest och har endast mötts av respekt. I egenskap av en till viss del offentlig person i min lilla stad har jag till och med kommit att bli en förebild vad gäller detta område. "Om hon som är så social som person och framåt i sitt arbete, har så svåra problem med panikångest med tillhörande attacker, kan ju vem som helst råka ut för det."

Då återstår "bara" ämnet Alkohol...

Fy f-n vilket starkt och beroendeframkallande gift det är.

Anledningen till att jag trillade dit så hårt började med - som för så många andra - en otrygg barndom. I mitt fall ovanligt nog inte på grund av alkohol, utan psykisk ohälsa hos båda mina föräldrar. Många omständigheter gjorde att jag i övre tonåren - efter både självmordsförsök, dygnet runtfestande och avhopp från skolan - hade en otroligt låg självkänsla. Då jag var hyfsat smart och hade lätt för mig, både i skolan och bland kompisar och killar var mitt självförtroende ändå helt ok.

Från första gången jag smakade alkohol älskade jag ruset. Det blev snabbt för mycket under några år, men när jag som ung blev gravid höll jag uppe under flera år. Sedan blev det flera barn och "normaldrickande" mellan graviditeterna. Efter den sista för mer än tjugo år sedan blev det mys med vin och öl varje helg.

Det höll i många år, många många år. Visst, det blev lite för mycket någon kväll, men ingen fara. Att dricka någon annan gång än på fredags- och lördagskväll eller på semestern fanns inte på kartan under minst trettio år.

Så helt plötsligt fanns det lite kvar en söndag. Lite busigt fick jag för mig att prova - och det gick ju riktigt bra. Samma sköna känsla infann sig, trots fel tillfälle.

Sedan gick det snabbt utför...

På bara några månader drack jag i princip varje dag. Dessutom normaliserade jag det snabbt. Livsfarligt.

Alltså, från att endast dricka under helgkvällar till att göra det varje dag. På bara några månader. Snacka om beroendeframkallande. Jag blir matt bara jag tänker på det. Vilket gift alkoholen är.

Ja, nu blev detta som vanligt så mycket längre än vad jag tänkt mig. Skulle skriva några rader om den "lyckade" kvinnan med hemliga alkoholproblem, men hamnade återigen i Varningstext. Alltså inlägg där jag inte kan låta bli att påminna om att det kan gå så himla fort på slutet. Förlåt att jag tjatar om det, men det är det absolut läskigaste med den här sjukdomen/det här beroendet.

Något som är otänkbart i dag kan vara normaliserat om ett par veckor...

Det jag egentligen ville säga var att vi är många här som är vad vi kallar lyckade på många sätt, men har en lika stor motståndare som A-lagarna på bänken att brottas mot.

Ta hand om er och kom i håg att ni är bra. Hur det än går för tillfället är ni här och kämpar. Bara det...

Kram

-----

FinaLisa, tack för ett fantastiskt möte. Äntligen blev det av. Ser dig som en betydligt större förebild, du har ju gått om mig med hästlängder. Jag ser fram emot en fika i Götet. ?

Ja idag var det en kamp att hålla mig nykter...min lilla dementa mamma sa att det var jag som valt att hon skulle bo på ålderdomshem...och det tog väldigt hårt på mitt redan dåliga samvete.
På förmiddagen idag så kände jag bara att jag ville skita i allt som har med nykterhet och ansvar att göra...sätta mig i bilen och åka på bolaget och handla.
Men....efter en stund så lyckades jag besinna mig,ringde en väldigt god vän som är insatt i hur läget är, och efter jag fått prata en stund så kändes det bättre.
Hade även samtal med min drogterapeut och eftervårdsmöte ikväll,det var nog min räddning.
Jag blir lite ledsen och besviken när hjärnan bara helt automatiskt vill ha alkohol för att fly från vissa känslor...men med tiden kommer jag att komma över även det,så det gäller bara att hålla ut och framför allt att hålla sig nykter.

Du har hittat hit och startat ett par trådar och berättar om din förändring, fint att du delar med dig! Hoppas du själv känner att du är hjälpt av att vara här och läsa och skriva.

I denna tråd lyfter du att du funderar på om du skadar dina närmaste sedan du slutat dricka.

Det låter som en besvärlig tanke och många närstående brukar uppskatta när de som de har runt om kring sig väljer att ta hand om sig och sin hälsa.

Berätta gärna lite mer om hur du tänker och vad du menar så kanske du kan få flera svar här och vi kan försöka stötta dig kring det om det är något som känns svårt.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

”Det som är gjort kan inte göras ogjort.” Exakt så är det. Att slå på sig själv tjänar ingenting till. Tvärtom.

Dag 45 utan alkohol och livet rullar på bra. Tänker mindre och mindre på a, och tillfällen av sug är väldigt få, skönt! Nu börjar dock tankar på hur skevt livet var när man ”gick” på alkohol dyka upp.
Fick tex en påminnelse när dottern (ca 10 år gammal) häromdagen kommenterade att jag ville följa med familjen till badhuset.

”Men pappa, ska du följa med? Va kul! Det har du ju aldrig velat förr.”? Det fick mig att tänka till på saker som jag har försummat när alkoholen var det viktigaste av allt. Ta exempelvis besök på badhus, antingen hade jag alkohol kvar i kroppen och kunde därmed inte köra, och ville heller inte riskera att alkoholen gick ur kroppen på badhuset. Eller så var jag för bakfull och ville bara ligga kvar i sängen tills jag orkade upp för att ta en återställare. Nä, jag struntade helt enkelt ibland att umgås med mina egna barn, för att hellre vara hemma och dricka. Helt sjukt! Detta hade aldrig hänt om det inte vore för alkoholen. Alkoholism är ju klassat som en sjukdom vilket jag numera mer och mer inser.

De gånger jag trots allt följde med på aktiviteter (rätt många som tur är) så var ofta motivationen och glädjen frånvarande. Nu kan man ju tro att tankar på sådant här skulle kunna vara ett skäl till att ta till dricken igen, men så känner inte jag. Vad som är gjort är gjort och kan inte bli ogjort, ingen ide' att grubbla och älta detta.Tvärtom, när sådana här tankar dyker upp så stärks mitt beslut att aldrig börja dricka igen!

Jag ska, får inte och framförallt (viktigaste av allt) vill aldrig ramla ner i alkoholträsket igen.?

/Torn

Det finns en lättnad i det du skriver..Minns mina egna känslor när jag separerat..Klart att lite oro finns med..Men om du tänker efter, så är det ingen som varken super upp eller röker upp era pengar som ska gå till familjen..Jag hade lite knackigt i början..En massa saker som skulle betalas som hade med huset att göra..Sakta men säkert blev min ekonomi bättre..Nu känns det oftast stabilt..Varm kram och ett stort ❤️✨?..För din intelligens och styrka i allt detta du ENSAM, åstadkommit..Du är en stark kvinna!!????

Super!
Ska kolla dom ??

Hej Lee!

Jag har varit i en situation som liknar din innan jag dowskiftade. Jag lider med dig och hoppas att du kan förändra din arbetssituation så du kan återfå din balans. Bra kämpat igår, vilket tufft jobba att stå emot som du gjorde mot suget som övermannade dig nästan. Lägger in lite länkar här nedan.

Kim Nilsson är min favorit när jag behöver få stillhet i mitt inre. Sök dig fram och hitta dina favoriter.

https://www.youtube.com/results?search_query=guidad+meditation+svenska+…

https://www.youtube.com/user/NKIM74

https://www.youtube.com/results?search_query=Guidad+trumresa

https://www.youtube.com/results?search_query=gong+meditation

Lycka till
Kram!

Tack Javelin, Pi, Knaskatten, Sisyfos och Adde ♥️ Så fint att läsa era hejarop.

Mitt hem känns så hemtrevligt. Det luktar inte alkohol eller cigaretter. Det doftar gott från mina doftstickor och doftljus. Det är precis så härligt som jag önskat. Det är luftigt och rent och det känns som ett helt nytt hus!

Mannen hade kompisar hos sig igår så vi var inte där nånting jag eller barnen. Nu på morgonen kan jag föreställa mig att det ligger en eller två bakfulla män och sover på soffan hos honom. Det är en SÅDAN LÄTTNAD att allt det där sker utanför mitt hem. Det är så otroligt skönt.

Jag kände mig lite låg igårkväll. Eller tankarna snurrade och jag kände en oro över hur allt ska gå. Antar att jag väntar mig ett bakslag snart eftersom det har gått så bra hittills. Men jag ska försöka att inte ta ut det i förskott. Jag är van vid att hela tiden tänka på hur mannen ska må och hur han ska bete sig osv. Väntar ilska från honom men jag kanske gör det i onödan. Han har ju redan upplevt fördelarna med att bo ensam med tanke på hans kväll med kompisarna igår. Det var nog jätteskönt att inte jag tassade runt där.

Häromdagen när jag var hos honom så drack han faktiskt en öl i köket. Det var en ovan känsla att inte bli så besviken och irriterad. Nu tänkte jag bara att det är hans hem och hans val. Och både jag och barnen skulle snart hem till oss. Samtidigt blev jag ju lite häpen... Men så länge det inte är fylla med barnen eller öl hemma hos mig så ska jag verkligen släppa det.

Det känns så rätt allting i alla fall. Jag mår superbra av att inte dela hem med honom längre.

Handarbete är ju, för mig i alla fall, mest förknippat med vinterhalvåret :) Men jag kör på med min stickning :)
Kram
svagis

Det rullar på här. Inte druckit något och inget sug. Så har det varit dag efter dag en tid nu. Behöver göra en liten notering här så jag inte glömmer bort att det kan bli annorlunda precis när som helst. Träningen är igång. I går och i dag är det vila från den. Bara två möten denna vecka, ett utvecklingssamtal och så mitt samtal på habiliteringen i dag. Därutöver lite telefonerande med skolorna, men inte så intensivt som det kan vara. Får inte förta mig med träningen och jag måste också ha tid att bara sitta och glo. Det ska jag göra i eftermiddag innan flickan kommer hem från skolan. Ljuset som kommer tillbaka nu är ju bara helt fantastiskt. Känns som om livsandarna återvänder. Virkningen har legat på is. Den vill jag komma tillbaka till.
I dag är jag nykter!
Kram alla!

Det är så många viljor och så mycket åsikter på min arbetsplats. Och vi är alla förbannat slitna efter dessa intensiva veckor. Och jag har så mycket på min måste ordna-lista så att allt funkar, men jag har också så lite tid.
Jag är fan färdig att ge upp. Min stegräknare visar mellan 7-9 km bara på ett arbetspass beroende på hur mycket det är att göra och jag ligger lite på bristningsgränsen.
Och jag blir så jävla ledsen på mig själv för att jag inte känner att jag är som när jag var oförstörd och ännu brann. Jag blir så leds på att det känns som att jag stegar runt i någon Si-Fi films gigantiska slemhög från en superstor snigel från en annan galax som bara gör att jag antingen halkar runt i det eller har svårt att ta mig fram.
Min tinnitus har blir kraftigt försämrad sedan uppdraget startade och började rulla på och jag har fått tillbaka den där hjärntröttheten som jag försöker dölja genom att tänka att jag måste skärpa till mig och jag har svårt att ta mig ur sängen. Försämringen har skett på bara två veckor och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig pga att det var den här känslan av stress i kroppen som fick mig att börja mitt drickande, att jag hade svårt att slappna av, jag hade värk i kroppen när jag stannade upp och la mig ner eller satt mig ner, svårt att somna pga tankar som snurrade och den där irriterande pipet i öronen som aldrig tog slut.

Jag hade sug idag. Jag glömde bort för säkert 10--15 ihållande minuter att jag är nykter sedan 438 dagar tillbaka.
Åh fy fan i hela jävla helvete vad jag ville ha alkohol.
Jag ville ha min belöning för att jag slitit så hårt idag.
Det som var mest obehagligt var att jag tänkte att om jag går från jobbet nu så hinner jag till systemet innan dom stänger.
Sen blev jag rädd. Jag blev rädd för att jag inte hade en chans till kontroll över min sinnestämning eller mitt sug. Jag blev så rädd idag att jag inte förmådde mig att ens våga välkomna suget och säga att det var okej, för idag var det verkligen inte okej.
Och om jag hade gjort min självskattning med om jag hade kunnat hålla mitt mål att vara nykter på obegränsad tid just där och då, så hade jag skrivit "jag tror absolut inte att jag kommer klara mitt mål med att vara nykter".
Tillslut befallde jag mer eller mindre hela mig själv och mitt sug att "Nu räcker det!" och efter det blev det lite bättre.

Det finns en tomhet i kroppen, som jag antar kommer ifrån att jag inte givits tillräckligt med återhämtning, jag känner igen den från tiden innan jag blev sjukskriven, och det finns en stor sorg i mitt hjärta just nu eftersom jag känner att min kamp för mina nyktra dagar hade kunnat raserats på 0,5 sekunder om jag agerat rationellt och det finns en oro inför vad detta kan komma att leda till.

Jag tror jag ska testa att hitta någon form av enkel guidning till meditation ikväll på nätet så jag kan komma till ro i mig själv, för det är där min nykterhet är rotad.

Vilken generös och omtänksam kollega du är.Tänk om fler vågade göra det du gjort.Sånt kan inte köpas för pengar/Pilla

Vilken generös och omtänksam kollega du är.Tänk om fler vågade göra det du gjort.Sånt kan inte köpas för pengar/Pilla

Jag har nu packat inför resan. Känns bra. Så kan vardagen pågå, som vanligt. Med samma rutiner. Ingen stress. Har ringt min svärdotter idag och grattat henne på födelsedagen. De 5 mår bra. På fredag skall jag passa mitt barnbarn, som bor i närheten av oss. Ja, livet lunkar på.

att du äntligen kommit till ett avslut och kan se fram mot ditt egna liv <3
Ta hand om dig nu på alla sätt du kan komma på !!

Kan användas för saker, händelser som är positiva, eller negativa..Jag har inte skrivit om det, men min fina arbetsplats där jag börjat stortrivas, ska förändras..Vi får en utåtagerande boende..Jag vill inte ha våld på min arbetsplats, jag vill inte gå till jobbet med en knut i magen..Jag vill må gott på jobbet, därför söker jag nytt..Började se mig om efter andra jobb i kommunen..Snabbt hittade jag ett annat, har varit på intervju med min förra chef som jag hade samtalet med om mitt a-missbruk och beroende för 4 år sedan..Talade om för henne att jag inte har druckit sedan dess..Hon blev glad, och tyckte det var starkt gjort...Hon blir i så fall min nya chef! HoppasHoppas..??Tycker jobbet passar mig perfekt..Visualiserar att jag redan är där..✨??..Jag brukar även visualisera tex att jag tagit återfall..Sitter där full och bedrövlig, med ledsna och arga barn..Nej tack!! Jag är starkare än så..Vill inte förstöra mitt liv igen..Jag är värd det bästa..Punkt! ?????...