Senaste kommentarerna i forumet

Japp, det stämmer..I alla fall för mig..Dag läggs på dag, vecka på vecka osv..Det kan säkert vara olika, men jag har varit med om jättejobbiga saker som nykter, men inte en tanke på att jag blir sugen på alkohol..Tänkte den första tiden att” förr” skulle jag åkt till bolaget när något roligt, jobbigt, tråkigt händer..Vi skojade om det med mina syskon ibland..”katten fyller år, det måste firas” ........Ha tilltro på att tiden gör saker och ting lättare..Kram?✨?

Varför vill man göra som den kvinnan? Helt koko och så ovärdigt beteende från någon som arbetar med människor. Blir förbannad bara jag läser det :( Men jättebra tänk att du inte har någon anledning att skämmas - tvärtom!! Tänk så många som skulle behöva ta tag i sitt riskbruk och inte gör det. Men det är säkert de som förfasar sig mest om de får reda på våra alkoholproblem...

Själv är jag ändå rätt nöjd att jag inte går på fest ikväll. Orkade inte kämpa med knäna eftersot det känns läskigt att veta att jag måste orka gå så mycket under en dag (för att ta mig till disputationen) och sen gå ännu mer (för att ta mig till feststället) och inte veta om jag plötsligt ska behöva krycka eller ännu värre KÄPP för att kunna ta mig framåt. En numera vanlig, nykter fredag kväll med handarbete och På spåret kändes helt ok idag. Och imorron vaknar jag piggare förhoppningsvis.

Kul att ni fått färdtjänst och kommer iväg på era roligheter du och dottern - det är ju så viktigt att ha kul :)
Kram
svagis

Det är såklart påfrestande när jobbet suger energi, som man egentligen behöver privat..Då blir det mesta jobbigt..Sen tomheten och minnena som blir kvar när föräldrar försvinner..Alkoholen förvärrar alla situationer..Jag har också många exempel på släktingar som dött i alkoholrelaterade sjukdomar..Inte ett vackert slut för någon..En sak i taget..Det viktigaste först..Ta hjälp om du behöver..AA är bra att pröva..Du är en fin och duktig kvinna..Som finns för många..Varm Kram???

Gött kämpat till er båda! Nu vet inte jag hur ni känner, men jag kan tänka mig om flera stunder känns både sorgliga, tråkiga, jobbiga och bara meningslösa. Något irriterande förutom suget för mig i början var en viss stress och kallsvettning.

Men ett tips från mig till er, är att köpa ett block och verkligen skriva av er. Sedan finns ju som bekant AA. Jag gick och går bara dit ibland för att stötta, påminna mig själv och sedan inspirera och inspireras av andra.

Kämpa på!

Men vad kul med en sådan veteran som du Jajamänigen! Känner mig som spoling med mina snart 6 veckor. Fantastiskt med detta avtal till dig själv som du har uppfyllt! GRATTIS!
Charlie

Tack Espandrill, svagis och Ensammenintestark. Har småjobbat i dag på hemmaplan. Suttit och snörvlat. Krånglat med första färdtjänstbeställningen. På söndag ska jag och flickan nämligen åka och bada på favoritbadhuset! Det var bannemej vågen här hemma från flickan när hon insåg att hon faktiskt kan göra grejer utan att åka kollektivt (vilket hon inte gör). Så kul vi ska ha!

Och ja, jag är diagnosticerad med depression också. För det mesta tycker jag inte att jag är så himla deprimerad med sådana här dagar som är just nu tänker jag att det är klokt att jag tackade ja till antideppen för ett år sedan...

Fredag i dag. Tankar på rött vin snurrar i skallen. Därför loggade jag in här nu. Vi hjälps åt att distrahera de där envisa tankarna. Mitt nya fredag är ju lördag morgon har jag ju sagt. Eller hur! Nu får jag göra mig en flaska bubbelvatten och ställa i kylen. Har också tänkt att jag får öppna mitt fina alkoholfria bubbel som jag fick från jobbet - om jag vill det i kväll. Något kul måste man ju ha....

Jo förresten. Var och tog mina blodprov i dag inför nästa besök på beroendekliniken. Fick frågan om remissen kom från den aktuella vc jag besökte. Svarade nej, varpå kvinnan ropade ut inför andra kunder och personal - Jaha! detta är från xx kliniken! Tack för den. Min rygg valde dock att sätta mig rak och stolt i stolen. Ingen, absolut ingen, ska få mig att känna mig som mindre värd för att jag tar tag i ett livsviktigt problem!

Två dagar till 6 veckor. Det ska funka!

men skönt att det gick bra. Förstår att du blev rädd och de känslorna som kommer som ringar på vattnet. Jag får lika, samma sug efter direkt lindring vid katastrof. Jättebra att du kunde stå emot, bravo. Ja, det är nog något vi får leva med men det borde mattas av med åren. Jag hoppas det.

Kram på dig Strulan!

Igår var det tufft och jag rannsakade mig själv efter att ha tyckt väldigt synd om mig. Efter en hel del självömkan kom jag fram till att, jag bara kan ändra på min egen inställning. Big suprise, nä, men glömmer det iaf...

Alla sidor hos mig är inte helt snygga och självömkande personer tycker ingen om. Jag kommer på mötet nästa lördag. Sen bör jag nog ta mig till ett AA-möte för att skaffa en sponsor och börja jobba med stegen. Så här kan jag ju inte ha det. Inser också att risken för återfall kan öka om jag inte tar tag i mitt eget inre själsliv.

Önskar er alla en trevlig helg!

Jag får ta & gratulera till detta!!
Mycket starkt jobbat!!

Jag själv är inne på min 12 dag av nykterhet & det känns väldigt bra, även om det är lite jobbigt ibland..

Trevlig helg!

Hej Vinäger. Det är tack vare "sådana som dig" jag orkar kämpa själv. Du är en av mina förebilder och du har visat dig vara så stark när det behövts. Det är väl inte konstigt att också du sviktar någon gång. Du är ju ingen övermänniska. Känner jag dig rätt är du, med all säkerhet, tillbaka på den "rätta vägen" i ett huj

Allt gott till dig från Tjalle

men hoppas det går över snart... yrsel, ont i knät och allmänt visset...men jag orkar handarbeta och spela Pokemon Go så jag lever :)

Hoppas du kan vila dig i form hela helgen och kanske blir nästa vecka bättre. Men vila huvet så mycket du kan! Din utmattning har säkert blivit sämre tack vare de tuffa möten du haft i veckan - så jag hoppas nästa vecka blir lugnare på den fronten också. Var snäll mot dig själv <3
Kram
svagis

ha en skön helg! kram

styrkekramar till dig Vinäger, ta dig igenom det farliga och trånga sundet, så är du snart ute på öppet vatten igen.!

Jag skickar många kramar till dig och hoppas du snart känner livet återvända.
För mig låter det lite som depressionsymtom? Ta hand om dig ordentligt. Bra att a håller sig borta iaf.?

Hoppas du får en lugn och skön helg?

Denna veckan har varit bedrövlig så tillvida att jag fått ett rejält bakslag i utmattningen. Känner mig ännu tröttare än när jag blev sjukskriven första gången i juni förra året. Till det alla möjliga grejer som yrsel disighet i skallen ont i kroppen ointresse för jobbet, mig själv och omvärlden. Jag går liksom runt och låtsas. Så känns det. Sover mycket och bra. Minst 10 timmar per natt. Vaknar och är minst lika trött som när jag somnade. Hujedamej. Ska detta aldrig ge sig. I dag arbetar jag hemma. Orkar inte ens cykla till jobbet vilket annars är något jag brukar se fram emot. Den där cykelturen alltså.

På alkoholfronten allting lugnt. Likaså med virkningen. Inte orkat sedan jag blev förkyld för en vecka sedan. Trist faktiskt allting. Orolig för mig själv men av andra orsaker än a just nu. Full stop.
Charlie

?????
Jag ville bara säga att jag läser i din tråd och det har gett mig jättemycket. Hoppas att du kan ta dig igenom puckeln nu där beroendehjärnan vaknat till liv och försöker övertala dig att återgå till drickandet. Beroendehjärnab är som en lömsk orm som bidar sin tid och vaknar till liv när man minst anar det. Skriv här så mkt du orkar, tror det är viktigt att få sina tankar på pränt . Och - det hjälper oss andra här. Och vänta med kommentarerna till andra tills du orkar. Jag hejar på dig????

Tusen tack för dina stärkande ord och medkänsla ❤️!!
Ovärderligt ✨?!
Kramar!
/Fibblan ?

Vad jag önskar jag kunde skicka lite glädje och styrka på riktigt, inte bara önsketänka...men du vet ju hur det funkar. Du måste lyfta dig själv först och sedan ta tag i resten.
Och du vet ju också att din kamp just nu ger resultat på sikt, så håll ut och håll tag i forumet, håll tag i alla som just nu är starka?
Stora kramen till dig Vinäger❣️

Du har dåligt samvete för att du inte orkar peppa skriver du. Ha inte det. I missbrukets helande måste man ta hand om sej själv först. Det är fullt upp att ta hand om sej själv. Du hjälper alldeles tillräckligt bara genom att skriva här. Genom att andra kan känna igen sej. Skriv för din egen skull. Du är så bra, du genomskådar tankarna. Andas och ta dej igenom. Du kan.

Tröttsamt tjatiga tankar...

Förbannade förhärligande, förenklande, förnedrande, förpestande, förringande, förvandlande förhandlande...

Fy f-n...

Förstod att det förbaskade förhandlandet och tankarna på tvivel skulle komma ifatt mig till slut. Som de alltid gjort, tydligen alltid gör.

Inget reellt sug dock, alltid något. Men den där tjatiga rösten går mig på nerverna. Den som viskar att det inte var så farligt, som hojtar om ett par glas, som tjoar om liiite fest, som ropar högt om ickeexisterande A-problem.

Visst känner jag igen den. Tyvärr. Det är den som till slut fått mig på fall efter förhållandevis lång nykterhet. Måste hitta strategier, ursäkter, motbud, vad som helst som hjälper.

Just nu funkar det. Inga problem.

Men jag litar inte på mig själv, inte ett dugg. Kaxiga jag, som när jag vill brukar kunna flytta berg. Nu sitter jag här med lite småsten framför mig och vet knappt om jag orkar ta mig förbi den.

Vad säger jag? Vad hände med målbilden? Den med den fräscha, nyktra, levnadsglada kvinnan.

Skärpning!

Det är klart att jag kan ta mig förbi skiten. Tala förstånd med A-hjärnan. Trotsa tvivlet. Förebygga förhandlandet. Tro på mig själv.

Tro-på-mig-själv!

Kram på er

-----

Har inte orkat kommentera hos er andra, därför inte skrivit något själv heller. Det där dåliga samvetet när man inte kan peppa andra... Men jag har ju själv varit drivande till att växeldragningen här på forumet är viktig. Så jag gör just det, hoppas ännu en gång på draghjälp, så ska jag nog vara i form för lite kommentarer och stöd hos er andra snart. Läser och trycker små hjärtan här och där i alla fall. Ni är så himla bra. Fel, Vi är så himla superbra. ?

Jobbbat natt nu några dagar och idag när jag körde hem höll jag på att bli ihjälkörd. Jäkla dåre som på krokiga vägar prejade mig av vägen, som tur var så var det bara backspegeln som gick? Men hade jag då haft sprit hemma hade jag åkt dit, betalat vad som helst för en whisky när jag kom hem.
Kommer det alltid vara så att man vill hälla i sig när det händer något hemskt.
Har inget sug men blir lite trött på att det hela tiden hamnar tillbaka till glaset för lugn, tröst och flykt.
Kanske sitter de så rotat i oss att man helt enkelt får leva med den känslan och lära sig hantera det.
Men skall inte ta några fler nätter, för det är verkligen inte bra för mina sömnproblem.
Men lovar mig själv att vara nykter vad som än händer idag// kram Strulan

Har lagat lasagne och pratat med en PT idag, chillaxar i soffan med vovven. Bröt ihop igår lite snyggt sådär på bussen med blöta kinder. Men det är okej, jag skäms inte. Det är en naturlig reaktion, en av stegen i chockhantering. Idag känner jag mig inte längre arg på samma sätt och det är ganska skönt faktiskt.
Jag är inte en arg människa och tycker inte om den känslan. Är ändå glad över att jag har tillgång till den känslan också. Speciellt när det är befogat.

Att hantera en kris utan alkohol är skönt, stärkande. Tryggt, fasten det suger. Jag litar på att jag inte kommer skada mig själv på något vis eller säga/ skicka saker i affekt. Självtillit.

Fantastiskt vad livet kan slänga på en för olika situationer och prövningar egentligen. Ibland känns det orättvis att behöva vara med om så mycket konstigt. Men samtidigt vet jag att folk har det sämre. Alla dealar med sitt egna lixom och jag med mitt.

Jag vilar i tryggheten om att min anställning fortfarande är pågående, trots att jag är utan jobb. Det finns ingen stress. Försöker verkligen vara i nuet och acceptera detta, göra något gott av det. Hålla mina rutiner och fortsätta ge näring till mig själv genom promenader och sömn. Försöker växa ur detta i lagom tempo.

Det måste finnas någon mening med detta också.

Fridens ?

Hallå på er!

Mitt gamla konto ”Jajamänsan” är borttaget eller spärrat, och orsaken vet jag inte. Men av traditionen, så ska jag givetvis skriva mitt årliga meddelande. Och i år är det väldigt speciellt.

För imorgon 31/1-20, så är det exakt 7 år sedan jag påbörjade min resa. Och imorgon är jag ”klar” med mitt löfte: Jag skulle vara nykter lika länge som jag söp.

Visst, jag hade kunnat göra det för länge sedan och hela tiden, men nu ”får” jag parta till det igen. Men så kommer det inte förbli, utan jag tänker att fortsätta med att vara nykter.

Och med detta sagt, så vill jag bara tillägga:

Kan jag göra detta, så kan alla!

Detta är den bästa och mest lärorika resan i mitt liv. Jag skaffade mig så många nya perspektiv på livet och omvärlden, och vilka möjligheter ett liv utan alkohol erbjuder. Jag fick börja på scratch i många livsdelar och jag hade många blåmärken att bearbeta, men jag klarade allt och tog mig upp. Och jag fortsätter att klättra, och jag kan skrytsamt säga att jag fortsätter upp till imponerande höjder ur min egna synvinkel.

Så om du tvekar: Ta detta steget! Du ska inte vara rädd för lycka, klappa dig själv på axeln eller att bli fin!

Skickar så mycket heja rop och varma kramar din väg! Fan vad duktig du är!! ❤️❤️ Det är inget som låga känslor kan ta ifrån en. Från någon annan som kämpat med just den biten så går ju såna känslor över, även om det är så svårt att tänka så i stunden. Januari = skitmånad. Du kommer att komma ut på andra sidan. Kommer du iväg och får träna något? Även fast man inte är sugen när man mår dåligt så har det hjälpt mig jättemycket.

Tuffa på i samma spår; du är värd din nykterhet! Tänk på lilla lejonet där inne.

Stor kram

Jag är nykter, så ingen fara så, men mår inte så bra just nu. Jag har det tufft på jobbet. Jag känner mig exkluderad och det beror nog på att jag är stark, erfaren, ambitiös, plikttrogen, äldre (känner mig faktiskt utsatt pga ålder) och vågar säga ifrån. Jag har aldrig varit i en liknande situation tidigare och just nu vet jag inte hur jag ska göra. Det finns ingen, absolut ingen jag litar på. Alla pratar om alla och flera av kollegorna är väldigt explosiva (ADHD) och intensiva. Det tar så mycket kraft från mig och just nu känner jag mig så ensam.

Eftersom en stor del av min fritid tidigare varit uppbokad med mina gamla sjuka föräldrar, har jag tappat mina vänner (en del har flyttat långt bort). Flera av dem har även fallit bort nu när jag inte dricker alkohol. Jag behöver hitta nya nyktra vänner, ett nytt liv som nykter..

Jag är även ledsen på min man som tar mig för givet. Vi jobbat full tid båda två, ändå är det jag som gör det mesta hemma. Är arg på mig själv som inte satt ner foten för länge sen. Jag kanske har någon hormonell obalans , eftersom allt verkar så dåligt just nu? depression/sorg? kan inte minnas när jag skrattade av glädje...