Senaste kommentarerna i forumet

Jag hoppas du får en lite lugnare avslutning på veckan Charlie och att du sovit gott inatt och återhämtat dig.
Kram
svagis

Härligt att läsa att det går bra för dig. Bra jobbat, verkligen. Även mina besök här är rätt glesa nu, men gör som du tittar in då och då för att påminna mig. Planerar även att läsa hela min (tycker också om att läsa din och några andrar trådar från början) tråd snart, för att minnas varför jag är här.

Tycker också det är lite läskigt med mötet nästa lördag, men även väldigt spännande :)

Kram!

Fibblan, Lennis och PimPim ?
Så kul att vi hänger kvar här som gamla höstlöv som vägrar släppa taget?? ?
Men även om den första tidens nykterhet krävde en nästan maniskt närvaro här inne så är det naturligtvis så att så småningom blir det glesare med besöken här inne.
Forumet har fyllt sin funktion och snart står man helt på egna ben och kan gå vidare.
Självklart är det fortsatt betydelsefullt för en själv ibland att påminna sig om hur det svårt det var men hur lätt det blev när man väl tagit beslutet.
Så därför är det nog viktigt att titta in här ibland. Och för alla nya som kämpar är det många gånger avgörande att hitta förebilder och trådar att ta rygg på.
Så jag hänger kvar här inne och läser då och då, och kommenterar när lusten faller på.?
Och Forumträffen nästa vecka ska ju bli sååå spännande!!?
Kramar ???

Vilken kämpe du är,
Så många saker att styra upp och mycket känslor att hantera. Jag ser dig som en amazon som forcerar dagarna och dessutom utan lugnpillret a.
Önskar dig en lite vilsammare avslutning på veckan.
Kram.

Hur fan hann jag dricka vin? Jag fattar det inte heller! Och hur orkade jag? Svårt nog att komma upp ur sängen när man är ger nykter, ännu värre bakis. Vilka galenskaper man har utsatt sig för genom åren.
Du får gå igenom en hel del, verkar det som. Se till att ta hand om dig så gott du kan. Sov! Ät! Yoga!
Du är en riktig inspiration. Kram!

Är också trött idag och ska strax krypa ner och sova. Även om jag inte somnar direkt så sover jag riktigt gott sen och jag har faktiskt börjat drömma igen :) Inga mardrömmar men däremot absurda grejer.
Hoppas din sömn blir lika god som förra natten då - det låter ju toppen kl.21-7....det blir ju 10 timmar!! Jättebra :) Sömnen reparerar våra hjärnor <3
Kram
svagis

Så ska du inte behöva känna! Förstår att det är tungt nu av en rad anledningar, och du får bära så mycket på dina axlar.
Några saker jag funderar på:
1. Du måste ta hand om dig själv! Du verkar ta så bra (för bra?) hand om alla andra, men hur tar du hand om dig? Får du sova och äta ordentligt? Motion? Se till att ta hand om allt sånt, det är så himla viktigt.
2. Kan du få hjälp eller avlastning? Någon vän eller släkting som kan ta med barnen på något kul så att du bara kan få unna dig något, typ massage eller gå på bio eller bara fika med en vän?
3. Om du känner att det är ”åh nej” när du vaknar kanske du under en period behöver hjälp med antidepressiva? Fortsätter det såhär, ta kontakt med din husläkare.
???

Ett rejält bakslag i dag, förmodligen p.g.a. den intensiva mötesdagen i går. Det är utmattningen som spökar. Somnade 21 i går och sov gott till 7. Räckte inte. Har varit yr och disig i skallen. Inte bra alls. Blir liksom ledsen över det där att det tar så lång tid att bli sig själv igen. Om jag nu någonsin blir det. Vet inte.

På plussidan ligger att jag inte är sugen på vin och att det är en ny natt alldeles strax. Ny chans att vila. Hejohå.

Ena dagen har man ett jobb som man älskar. Andra dagen är man utköpt pga omorganisation. Nackdelen med mindre bolag... antar jag.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med mig själv atm. Senaste dagarna har jag bearbetat chocken, gått igenom gråt och ilska. Tränat massor, pratar desto mer med nära och kära.

Framtiden är ett stort jävla frågetecken ?‍♀️
Kollade nya roller men det kändes lite som att gå ut på tider direkt efter ett breakup, blev bara ledsen.
Känner mig nedstämd och lite lätt likgiltig för tillfället. Funderar på att ta en sista minuten till solen ensam, funderar på att dra iväg djupt in i skogen med vovven.
Vad ska jag göra med all tid?
Det är ju lixom allt jag önskat mig. För pengarna kommer ju fortfarande trilla in, jag har ju bara inget jobb att gå till...

Det måste finnas någon mening med detta? Kanske var jag på fel arbetsplats ändå? Kanske vill ödet något annat? Vad tusan vet jag?

Nu är jag påväg till exmannen för att hämta vovve, blir kvalitetstid 24/7 ett tag nu. Det blir fint. Tack ödet?.. kanske? Jag vet inte.

Så jävla förvirrad.
Fridens ?

Verkar ju ha varit en riktigt konstruktiv dag för dig! Jag har visserligen inget barn med NPF, men förstår att hennes mående påverkar dig som om ni vore i symbios. Så blir det med sina barn. Säkert bra att vara fortsatt halvtidssjukskriven för att kunna orka med allt.

Och så bra och modigt att berätta för andra om din beroendesjukdom??. Borde vara självklart att kunna berätta, men det vet vi ju att det inte är. Är övertygad om att det kommer att tas emot väl. ??

Ha en bra nykter dag?

Tack svagis och Rolf för era kommentarer! Det känns bra att veta att ni läser det jag skriver <3

I går var en dag som inte liknade någonting. Jag sprang, cyklade och åkte t-bana mellan olika möten hela dagen. Mötena hade ju olika syften och alla var bra. Viktigt. Jag gillar INTE att lägga tid på möte som inte ger mig något. Kom hem vid 20, blöt som en hund och hungrig som en varg. Åt en tallrik musli och störtade i säng. Ok, vad gav gårdagen då? Långt möte med läkaren, jag förblir fortsatt halvtidssjukskriven. Vi konstaterade att jag har ett bakslag p.g.a. oro för flickan och hennes skolgång. Därefter var jag på hab. Samtal med fokus på den lågintensiva oron jag skrivit om här tidigare. Vi börjar närma oss något tror jag. Fick lite litteratur med mig hem som jag ska fördjupa mig i kväll. Mötet på flickans skola föll väl ut. Framåtriktat, lösningsorienterat med korta tillbakablickar med lite surmulna kommentarer från mig som jag fick förståelse för. Vi bestämde oss för en nyordning i våra kontakter. Mycket bra. Mår flickan bra på skolan - mår jag bra. Detta kopplar ju också till min superstora trigger för a. Funkar det inte runt flickan har jag tidigare tagit till a för att lugna tankarna och kunna distansiera mig en stund. Hon är liksom som sammanväxt med mig. Hennes känslor är mina på något sätt.

I dag är det dags för blodprov inför läkarbesöket på beroendekliniken. Jag ska ner till vc och trängas med pensionärerna som gärna vill komma först till öppning. Konstigt att de ska ha så bråttom när labbet har öppet hela dagen. Hade varit bättre att lämna morgontiderna till de som fortfarande yrkesarbetar. Usch, nu blev jag lite gnällig ser jag.

I em ska jag träffa en kompis en sväng. Vi brukar ta ett glas vin när vi ses. Detta är en sådan kompis som jag ska berätta för. Blir den tredje i ordningen. Det kommer att gå bra! I dag ska jag vara nykter.

Skönt att kunna släppa prestigen!
Vad du är klok som tänker och tar så förnuftigt beslut??

Tänk vad minskad stress kan göra för ens mående! Att slippa pressen och inte försöka vara perfekt på alla håll och kanter.
Precis som du beskriver, att göra en bjudning enkel och god utan att själv behöva göra allt från grunden.
För meningen är ju att man själv också ska få koppla av, umgås och ha roligt. Inte stå som en utsliten kökspersonal och passa upp på alla andra.
Nej, det blir mycket bättre om man hjälps åt och att man som du också låter andra hjälpa till ?

Men jag vet också... det är inte så lätt att lära om när man alltid varit den som styrt och ställt och velat prestera perfekt?
Du är klok och modig Rosa-vina! ??
Kram ?

???✨????✨??

Jag har befunnit mig på resande fot i en annan världsdel ett tag - en present till mig själv för att jag faktiskt lyckades överleva och ta mig upp på stranden igen när jag var skeppsbruten. Pengarna jag rest för och dykt för, har helt och hållit kommit från det sparande jag upprättade från dag 1 när jag valde att bli nykter.
Jag har under varje vecka lagt undan den summan jag skulle ha köpt alkohol för, på mitt sparkonto och när jag ser tillbaka på detta år av sparande och nykterhet är det ju helt sjukt att jag tog mig på dekispengarna till en annan världsdel, åt och bodde gott, dök så mycket jag ville och kunde uppleva det jag ville uppleva ovan ytan.
Jag har under denna period jag varit borta aktivt faktiskt valt att inte logga in här, annat än några enstaka gånger.
Det är inte forumet som håller mig nykter. Min nykterhet bottnar i den enorma tacksamhet jag känner i att kunna få leva fri, utan skuld och skam, utan lögner och undanflykter, i ärlighet och i det löfte jag varje dag avlägger till mig själv.
- Dee, aldrig först glaset. Aldrig någonsin, så ska du se att även den här dagen går bra.
Det var så länge sen jag kände ett sug, ett behov, men jag upprepar mitt löfte varje dag, tänker varje dag att det är en ynnest att få leva nykter. Livet har tagit sig vidare till en högre plattå dit bara ett fåtal individer får komma. Jag tänker nästan aldrig någonsin i termer som "varför just jag?" eller "det är synd om mig för att jag är sjuk" utan ser det som en gåva och är enormt tacksam - tänk att jag fått se livet ur ett jävligt mörkt perspektiv, jag VET hur illa det kan vara, och därför kan jag inte annat än att uppskatta varje minut jag får chans att fylla mina lungor med ett andetag och vila tryggt i att vad som än händer mig i livet, har jag tagit mig ur en av de svåraste sakerna man kan ta sig ur, helt själv och jävligt stark.
Saker jag tidigare varit rädd för och tänkt "tänk om det händer" har jag fått en annan approach till idag kan man väl säga.

Jag försöker göra val för min egen skull, som lyfter och bygger mig. På senaste tiden har jag inte känt den styrkan i forumet, utan snarare tvärt om funnit det tråkigt att läsa om hur andra trixar och fixar ibland om och om igen, jag har gått ifrån att känna att jag har kunnat ta, men också ge till andra, till att uppleva att jag står på en helt annan plats i livet, därför har jag gjort, under min resa, ett aktivt val att inte befinna mig på forumet.
Jag funderar på om jag ska gå på återträffen eller inte, om det kommer bygga mig eller om jag kommer känna att min plats där jag är i livet visar sig vara en annan planet.

Undrar vad den planeten skulle heta?

Ja ullabulla jag tror du har rätt.

Jag har oro som inte är kopplad till mitt fallerade äktenskap men den oron har jag haft länge också men det är som att även den växte med allt nu.

Jag har en underbar son som går igenom saker och vi ska äntligen få hjälp. Men jag insåg med en enorm kraft att jag är ensam förälder. Oron jag känner för honom bär jag ensam för mannen har inte förmågan att oroa sig verkar det som. Inte heller förmågan att trösta mig i min oro eller i sin sons. Jag har andra nära som stöttar mig men det är inte samma sak som att dela ett föräldraskap med en partner. Och det skakar om mig att acceptera det.

Det skakar mig att inse att jag trivs bättre hemma i vårt hus utan mannen jag levt med i så många år. Jag har ju anat det och önskat det men att KÄNNA det... Hur enkelt livet är utan honom, det är så upprivande och nästan ofattbart.

Det handlar väl om acceptans. Jag måste acceptera mina känslor och allt det som pågår runt oss nu. Det är som att verkligheten slagit till mig. Det finns ingen återvändo. Jag kan inte leva såhär längre och det finns ingenting som kan ändra på det. Och det är läskigt.

Som du säger Ullabulla.. Vart ska man rikta sitt fokus??

Han skrev ett sms häromdagen med ett återkommande problem han har. Och det var som att "komma hem" för mig när jag fick svara det och trösta lite. Men skillnaden denna gång var att efteråt släppte jag honom. Förut hade jag börjat fantisera om att allt kanske kan bli bra igen. Men nu är det kört. Helt kört. Och det är svindlande att komma till den här punkten på allvar.

Jag är också nedstämd. I början av denna process fanns det ändå ett driv i mig. Jag hade en plan och jag genomförde den. Jag planerade framåt. Jag var arg och jag bearbetade det. Jag tänkte framåt med nån slags lust till livet. Men nu är jag i en grå dimma bara.

Ja, jag får det bättre utan honom. Men jag får det inte så som jag vill ha det. Jag vill ju ha en man som engagerar sig i vårat gemensamma liv.

Jag vill komma på vad jag vill göra med mitt liv. Och samtidigt händer det så mycket annat. Men jag måste acceptera även det. Jag kan inte ändra det.

Men för att ha livslusten kvar måste jag verkligen börja jobba med mig själv. Komma på vad jag mår bra av och vad som kan tända en gnista i mig och få mig att vilja vakna på morgonen. Att leva för plikterna som jag känner att jag gör just nu räcker inte. Jag måste hitta glädjen igen.

Det är så sorgligt att faktiskt vakna på morgonen och bara känna "å nej".... Jag MÅSTE komma ut detta. Måste och ska.

Du känner kan vara ett friskhetstecken.
Dvs band som sakta släpper taget.
Insikter som trillar in.
Jag upplevde det som väldigt smärtsamt att släppa det som var tryggt välbekant och destruktivt.
Jag visste inte hur jag skulle rikta om mitt fokus och det skapase en väldig oro.

Men din oro kanske står för något helt annat.

Bestämde för några veckor sedan att jag skulle börja vara ärlig mot min lilla dementa mamma och berätta för henne att pappa är död när hon frågar efter honom.
Så idag när hon ringde så berättade jag för henne...och hon blev så ledsen.
Vilket resulterade i att jag känner mig som en stor jävla skitstövel...men samtidigt så tror jag att hon behöver sörja och kanske så småningom så kommer hon att minnas att han är borta.
Men jag hatar att hon ska behöva gå igenom sorgen varje gång man pratar med henne.
Det är då fan inte lätt alla gånger...men jag sa till mig själv att det inte är mig hon är ledsen på utan hon sörjer förlusten av dom livskamrat.
Jag är iallafall glad att jag möter det här med nyktert sinne...är mycket lättare att tänka logiskt, och att inte klanka ner på sig själv alltför mycket.
Jag vet att jag gör så fort jag kan...och det är jag stolt över.

Tack miss lyckad, knaskatten och finalisa ♥️

Jag har varit på väg ett tiotal gånger att börja packa ner saker men det är som att luften går ur mig och jag väljer att göra annat istället.

Jag mår väldigt dåligt just nu av många orsaker. Ingenting går riktigt bra nu... Eller vissa saker går kanske bra men det är för att jag sliter så.

Försöker verkligen se det som en tillfällig period i mitt liv. Försöker se ljuset i tunneln. Man kan komma ut starkare. Men just nu mår jag inte bra och det är lika bra att erkänna.

Om ett par dagar kommer mannen hem igen. Jag har inte saknat honom en enda gång. Det har inte hänt förut att jag varit så obrydd av hans frånvaro. Jag har behövt den här tiden själv för att rensa tankarna och läka. Det har resulterat i bra stunder men känslor har också bubblat upp. Känslor jag har tryckt ner länge. Så pga det mår jag sämre nu trots att jag egentligen mår bättre. Låter kanske konstigt. Men jag har kunnat ta tag i andra saker än allt som skett kring mitt äktenskap. Saker som är stora och viktiga och som också får mig att må väldigt dåligt. Jag har haft panikångest och katastroftankar och brytit ihop.

Men idag just i denna stund försöker jag bara andas. Det är vad det är och allt har en mening. Jag måste tro det.

Jag vet i alla fall nu 100 procent säkert att jag inte kan leva med honom mer. Jag visste det innan till 90 procent men nu när jag i några veckor varit själv förstår jag det helt. Jag har kunnat vila hemma. Slappnat av. Mått bra. Sluppit all evig städning. Kunnat sova på natten. Jag har haft plats. Barnen har fått plats. Allt har varit så mycket lättare. Alltså jag är egentligen rätt så chockad över skillnaden. Det är liksom så enkelt allting. Jag springer inte runt som en arbetsmyra och dammsuger efter mannens skor. Barnen går inte in med sina skor och inte jag heller så jag har knappt behövt dammsuga alls!? Disken tar jag en gång per dag. Vardagsrummet småplockar jag i nån gång ibland. Förut var det storstädning som gällde varje gång jag hade lust att vara där. Badrummet är rent! Barnen har till och med börjat hjälpa till. Det är som att allt faller på plats. Och det ÄR tungt att veta att det kanske dröjer innan jag får leva så igen.

Alldeles snart har jag varit vit i 3 år också. Jag är helt säker på att det är tack vare det som jag orkar med allt ändå. Jag är så lycklig över att jag inte dövar ångest och oro, frustration och sorg med alkohol. Jag hade mått en miljon gånger sämre om jag gjorde det.

Jag har en oro i mitt liv men jag hoppas att den försvinner snart. Det är bara ganska svårt att hantera den just nu....

Kram till er alla ♥️

Du prioriterar helt rätt för en människa i din situation! Själv har jag också förändrat min syn på duktighetskravet som följt mig hela livet...försöker vara "tillräckligt bra" nuförtiden även om det blev ett slags återfall i duktighet 2019 då jag blev tvungen att ge mig ut på jobbmarknaden och fixa nytt jobb efter 10 år på samma arbetsplats.
Hoppas du får en riktigt bra tisdag!
Kram
svagis

Nu känns det genast lite bättre ?! Tack snälla för uppmuntrande ord?! Precis som du säger Denhärgången, är det nog vid denna tiden som mkt förändringar sker rent kemimässigt i hjärnan..den har liksom börjat greppa att här kommer det inte bli mer belöningspuffar i form av alkohol..

har också fallit här tidigare..?, så känner viss oro inför resan..Men jag ska försöka göra vad jag kan för att förbereda mig mentalt och ladda upp med strategier för att kryssa mig igenom alla frågor och förväntningar.. det är sjukt egentligen att jag har mer bekymmer över hur det ska emottas av andra, snarare än att jag själv är "rädd" för att falla dit pga frestelsen..?!

Och det är väl som du säger Pellis, denna tiden, januari månad..☁️?️, är ju inte så upplyftande i sig precis..och ja, det är faktiskt helt otroligt att jag inte gett efter, trots allt depp..?. Det har varit nära dock, och jag har verkligen fått ta i så inte bara knogarna har vitnat..??..?!
Jag kämpar på ???!
Nu tar vi denna regniga och fruktansvärda tisdagen med storm?!
Kramar!
/Fibblan ?.

I helgen var det fest och familjeträffar. Jag körde och ingen frågade varför jag inte dricker. I torsdags hade jag mina funderingar över min nykterhet och helgen. Att samlas fredag - söndag med alla och en större uppvaktning, var en av mina tillfällen när jag drack. Stress, massor att fixa, mat för många som skulle lagas i dagarna 3. För att orka drack jag, det var min bensin.
'Nu var jag nykter. Jag bad om hjälp och tog inte på mig allt. Köpte färdiga delikatesser, lagade en del mat och tog till en del köpemat. Genväg i köket helt enkelt och det underlättade mycket. Lät andra hjälpa till och även ta disken. Ett stort steg för mig som vägat släppa på kotrollen och ta emot hjälp. Att vara festfixare var liksom min grej, fast jag sällan orkade och behövde dricka.
Nu var jag nykter och kunde koppla av i de andras sällskap. Jag var NÄRVARANDE och det var ok. Jag var ok. Lite stolt och tacksam.

Idag försöker jag jobba med mig själv och har skrivit i min bok om mina triggers och hur jag ska möta dem. Jag får dagliga mail från Soberbuddy som jag gillar. Följer soberbuddy även på Insta.

(länk borttagen av admi)

Kram på er alla som kämpar!

Visst är det förunderligt att vi lägger på oss ett ok av dåligt samvete när vi inte utför det vi har uppfattat som rätt arbete? Vem är det som har bestämt vilket arbete är det som räknas? Vad är rätt arbete och vad är inte arbete? Är det det arbetet som ger oss lön? En dag med bara möten, även fast det är på jobbet kan det kännas som att en inte har fått något gjort, är det arbete? En dag att vara hemma för att ta hand om familjen är det arbete? Vad är det vi har lovat till andra? Har vi lovat mer än vad vi själva har tid till? Eller har vi tid och vi bryter inga löften, men det känns ändå som att vi prioriterar fel? Är det andra som dömer oss, för att vi inte är lika produktiva som den 25 åringen utan barn och är karriärsugen? Gissar att vi känner stress för att vi tar tid från någon som vi har fått för oss att vi ska göra istället? Men vem är det som sätter agendan, är det någon annan än oss själva? Vad har vi lovat andra och oss själva?

Om jag får tycka så gör du ett utmärkt arbete idag, du har valt att prioritera dem som du älskar inklusive dig själv och valt bort andra uppgifter som kan vänta tills imorgon. Hoppas att du kan njuta av att du gör det som du har bestämt dig för att göra idag och se att du är en fantastiskt duktig människa som ger dina barn och dig själv bättre förutsättningar att klara er vardag.

Kram på dig.

Fibblan kan inte vara en dysterkvist...men jag förstår precis vad du menar. Jag tycker du är helt otrolig som lyckas hålla nykterheten och ändå känna dig låg? Mycket mycket beundransvärt!

Denna vecka är januarimånad slut, enligt mig den absolut mest trista, hemska, tråkiga månad ever! Kram från en annan dysterkvist, som längtar till februari

Starka du som håller i när det är svårt!
Jag tänkte på att första gången vi skrev till varandra var också när du varit nykter i en månad, och mådde dåligt och kände tvivel. För mig var månadsgränsen där jag föll två gånger. Jag tror det finns kemisk förklaring till varför just den svackan kommer, kroppens återställning till ett normalt belöningssystem och sånt. Så jag tänkte det kan vara bra att påminna om, det är fantastiskt att du håller i nu, alldeles strax kommer det tunga släppa och det nya härliga börja.
Hoppas du vaknar till en frisk och glad dag!

Inte försovit mig! Nu har jag lagat te och väntar på att mina frallor ska bli varma. Bra att jag kom upp i tid. Det kommer inte hinnas med många arbetstimmar i dag nämligen. 11.00 företagshälsovården, 13.00 samtalsstöd, 15.00 möte på flickans skola, 18.00 stormöte på 14-åringens skola.

Vad säger man? Det är ett himla arbete att bli frisk från utmattning. Två barn genererar också en del möten och alldeles särskilt barn med NPF. Detta är en typ av dag jag normalt skulle avsluta med "ett" glas vin. För att sortera tankar och lugna ner mig och min oro över NPF-barnet. Oro för att jag inte hinner jobba. Kommer dock inte att hända i dag.

Ha det bra till er alla där ute!