Senaste kommentarerna i forumet

Tack!
Det går bra här, har lyckats bjuda bort all min whisky utan att ens smaka.
Jag tänker mindre och mindre på alkohol. Den där vardagen känns faktiskt rätt bra. Jag har inte fått ett enda raseriutbrott sen jag slutade dricka, sååå skönt.

Hur går det för er?

Jag har aldrig skrivit något om era texter, eller innehållet i dessa, eller vad ni behöver ventilera för att må bra. Jag fattar att ni kämpar för era barn. Tvivlar inte sekund på det.

Härlig känsla det där... minns själv när jag passerade 100 dagar förra året! Det var en skön känsla och dit ska jag igen ✨??✨

Kram PimPim?

Härligt att middagen blev trevlig och utan alkohol. Jag har hällt allt här hemma utom älsklingens rom för sånt dricker jag definitivt inte, men för att vara säkra sidan så får han ta med den hem nästa gång vi ses.

Förstår din frustration och oro kring sonen din. Du gör inte mer än rätt än att påtala hur orolig du är över honom och att du är besviken. Att vara förälder är det svåraste jobbet man har...
Hoppas han lyssnar på dig ?

Kram PimPim?

Klokt att hälla ut glöggen ? Vet inte hur gammal din son är men kanske ett besök hos en alkoholterapeut vore en idé.
Hoppas att han lyssnar och tar till sig det.
Kram Strulan?❤️

Sömnen ja... sover oroligt fortfarande... drömmer drömmar att jag står och klunkar ner vin i stupen, det bara forsar ner och värmer kroppen. Jag står med dunker över huvudet som är bakåtlutat. Min fingrar krampar mot tappen för att jag ska få ut så mycket vin, så fort som möjligt.
Munnen är lika vid och stor som ödlorna i serien ”V” om du minns den...
vilken jäkla dröm alltså... Jisses...??

Fast det är nästan så det varit när jag smygsupit det sista... att stå och klunka i mig så mycket jag kan på en gång för att jag inte vetat när jag kan ta min nästa klunk... så SJUKT beteende ??‍♀️

Ha en fin dag!

Kram PimPim?

1. självmedicinering mot ångest
2. flykt från en inrutad och trist vardag
3. stänga av min hyperaktiva hjärna en stund

Så du har helt rätt PimPim - visst är det självmedicinering, i mitt fall absolut.
svagis

Min yngste son har suttit i fyllecellen inatt. Så förbannat idiotiskt att supa skallen av sig och hamna i bråk.
Han har ju några sådana resor tidigare i livet och jag trodde han lugnat ner sig.
Men när spriten går in så....
Jag blev så nojjig över presentglöggen uppe i skåpet så jag frågade min sambo om jag kunde hälla ut den. Han sa ja så nu är den förintad....
Sjukt, jag litar inte 100 % på mig själv och vill inte utmana ? i svajiga lägen...

Nu ska vi äta och försöka koppla av resten dagen.
Har sagt till sonen på skarpen att han måste söka hjälp imorgon. Har skickat honom länkar till Respons och AA.
Vad kan jag göra mera? Ingenting i nuläget, han måste ta i detta själv!
Kram?

Just så är det???

...nu har jag läst denna konversation några gånger och att leva med barn som har diagnoser är energikrävande då man 24/7 tassar på äggskal för att hålla konflikterna borta, en ständig anspänning som jag vet fick mig att gå på vinet för att koppla av och fly in i min egen värld, men denna situation jag lever i med alla dessa anpassningar för att det inte ska bli kaos hemma är ju givetvis inte den enda orsaken. Men det är ren fakta till att bara vilja försvinna. Tyvärr har jag på senare år insett att med vin i kroppen förstärks bara känslorna av att det är mer kaos emellanåt än vad det egentligen är...
Mina barn har diagnoser, dessa är ärftliga och även om jag inte fått det på papper vet ju jag om att en hel del kommer från mig med. Jag är bara omgiven av diagnoser både hemma och på jobbet och jag har lärt mig anpassningarna väl, just för att jag förstår dem, jag kan sätta mig in i deras tankesätt och lärt mig tänka hur de tänker. Med min kvast sopar jag rent och förbereder mig på allt som kan hända och har alltid en plan B,C, D och till och med E.

Alkoholen har tyvärr även blivit min självmedicinering har jag förstått de senaste åren. Tidigare var det socker och även sex.
Rätta mig om jag har fel, kan det vara en slags självmedicinering för er också?
Kanske ska man genomgå en utredning och få medicin som funkar? Ja då måste man först och främst vara drogfri även från alkohol för att få sin medicin.
Kram PimPim?

Hej
Ligger i en hängmatta och garvar så jag tjuter?. PRECIS där är jag (fast jag är ju gift, men ändå) jag vill detta, jag behöver, nej jag vill inte, stort ego. Inget socker, vitt mjöl och dessutom vegetarian ??.
Garvar och ser följande framför mig: Strulans kontaktannons på mötesplatsen.

# strulig egoistisk kvinna söker munk.
Jag är en kvinna som behöver få vara. Låt mig bestämma allt, jag behöver lära känna mig själv innan jag ev vill lära känna dig. Bra om du kan sysselsätta dig själv då jag har stort behov av egentid. Helst ska du bo låååångt från mig, så jag slipper se dig för ofta. Dessutom är jag lite vresig p g a att jag inte intar socker, vitt mjöl och dessutom ligger jag i ”torrdocka”dvs ingen jävla alkohol här inte.
Så om du tror du passar in i beskrivningen ovan, så vore jag tacksam om du INTE svarar.
Märk mailet me, my self and i.
/Strulan

Kram Sigge

♥️ Miss lyckad och knaskatten ♥️

Jag känner mig lite ältande måste jag erkänna men det hjälper så mycket att skriva ibland.

Vill skriva ner även framsteg och positiva saker.

Igår grejade mannen men några inredningsprylar och tänkte sätta upp en tavla. Han visste inte vart han skulle hänga den. Men innan han hängde upp den så sa han plötsligt "nej, jag spar den till min lägenhet sedan". Och på kvällen sa han till mig att han vill ha en särskild sak till sin lägenhet och visade vilken han menade. Och på sin resa ska han köpa saker till sin flytt. Det känns så bra att han självmant tänker på såna saker och verkar göra det med ett ganska gott humör liksom.

Samtidigt!! I min hjärna blir det som en krock av allt. Vet inte hur jag ska förklara men jag kan då och då tycka det känns helt sjukt att vi ska flytta isär. Overkligt. För min egen skull måste jag också påminna mig om fördelarna att flytta isär. Och nackdelarna med att bo ihop.

Men oftast behöver jag inte påminna mig själv utan jag behöver snarare andas och stå ut med väntan på det nya kapitlet. För detta mellanland är så knäppt att befinna sig i...

Hej.
Jag behöver dela med mig. Kämpar för att ta mig ur mitt alkoholbehov. Jag har klarat av längre nykterhetsperioder, först 1år och 6månader, ytterligare
1år och 3månader och som mest 4år och 8månader. Efter mitt sista återfall har jag inte kunnat sluta att dricka, det har pågått i 2år nu.
2st av mina återfall har hänt på Julafton. Båda ggr har jag försökt att ta mitt liv, så mycket skam och skuld. Det är ett helvete ett stort mörkt hål.
Jag gör mina barn min sambo och min familj så illa. Många säger att det hjälper om man blir övergiven. I mitt fall är jag säker på att jag super ihjäl mig.
När jag dricker så tappar jag helt kontrollen, tappar minnet, väskor mobiler osv. Jag önskar av hela mitt hjärta att må så bra som jag gjorde när jag var nykter undermina 4år8månader. Men jag hittar inte tillbakahåll det. Jag har verktyg men jag följer dom inte. Är hoppet ute för mig?

Jag känner mig villrådig MondayMorning. Livet med mitt barn är en viktig trigger för min alkoholism som jag behöver bearbeta. Jag trodde att jag skulle kunna skriva om det här, men nu tänker jag att det kanske inte är en så god ide. Inte min mening att andra ska må dåligt av mina texter. Är det möjligt för dig att inte läsa min tråd? Om jag inte kan skriva om mitt liv här faller poängen för mig. Då får jag finna andra vägar.

Svagis och Lennis: Jag stöder det ni skriver. Så är det för mig också.

När jag funderar på det så är jag omöjlig att vara ihop med just nu, ego för min egen skull och behöver lära mig bromsa innan jag kastar mig in i ett förhållande.
Även om Sigge ger mig rådet att låta ödet och livet bestämma?
Ser någon stackare som skulle träffa mig,jag som hela tiden säger Jag behöver, jag känner osv för jag skall lära mig leva igen. Sen inget socker, vitmjöl och tycka det är kul med träning. Skall jag träffa någon får jag nog locka ut någon munk från något kloster?
Ha en härlig dag med bra val// kram Strulan ❤️?

Halloj! Funderade hur det går för dig med nykterheten?
/Mrx

Tack för omtanke och pepp❤️!
Jag håller i ?!
Skönt att vakna nykter, även om timmarna varit för få, ytterligare en natt..? Men det blev iaf några..? Inte helt sömnlöst, som natten innan.. Och även om känslan rätt mkt påminner om att va bakis; ont i huvudet, trött i kroppen, oro - så kan jag, precis som ni säger, känna mig stolt över att det iaf inte beror på att jag tillfört ngt gift ☑️.
Fortsätter att hålla 0:an?!
Alternativet är inget alternativ ??!
Lite stressad över att jobbet drar igång i dagarna igen och att jag måste få ordning på sömnen tills dess..?.
Men återigen: en dag i taget. Ingen mening att oroa sig för det nu. I bästa fall är det det som behövs för att vända det i positiv riktning?!

En extra söndag, inte så dumt ändå?!
Önskar er också och alla en fin dag☀️!
Kramar!
/Fibblan ?.

Det handlar inte om att tycka om eller inte tycka om sitt barn. Om det är något vi gör är det att vi älskar våra barn så fruktansvärt mycket annars skulle vi inte orkat o inte gått på så hårt och stångat oss blodiga som vi gjort i alla strider för o med barnet. Om inte vi fört deras talan vem skulle då gjort det? Ingen. Det vi förundras över är att vi är många mammor som dragit en stor del av lasset. Inte heller är det sällan (har läst flera) som slutat i skilsmässa för att förhållandet inte klarat av allt. Det handlar inte heller om barnet det handlar om att vi vuxna inte klarade av att hantera det tillsammans. Skulle situationen varit annorlunda om vi då inte fått ett barn med en ”diagnos”? Kanske kanske inte men spelar det någon roll? Nej egentligen inte - jag skulle valt mitt barn tio gånger av tio!
Men det vi försöker diskutera är hur jobbigt o slitigt det kan vara att hela tiden ligga steget före att hela tiden vara på tå 24/7 det är ingen barnlek. Vi är säkert medberoende till våra barn (fast vi inte vill ta till oss eller säga det så). Det är ok att diskutera att man är medberoende till någon med alkoholproblem men inte att vara medberoende eller försöka förstå sitt förhållande till sitt barn? Vi försöker förstå varför vi hanterat det på det viset vi gjort genom att dricka - för att få lugn o ro i hjärnan ett tag. Fel sätt absolut det vet vi alla men vi försöker också lära oss att göra det på rätt sätt - kanske tipsa varandra om hur vi hanterar saker utan att gå under. På habiliteringen på
Adhd center på en kurs sa dom - om ni undrar varför ni är så trötta eller känner er trötta i förhållande till andra föräldrar? Ni behöver inte undra längre. Det blev ett uppvaknande för mig - jag hade inte fattat bara känt mig trött...väldigt trött...
Vi är inte alls ute efter att diskutera något dåligt om adhd eller andra diagnoser vi om några vet precis vad det handlar om o jobbar dagligen för att förändra attityden (om det finns en sån - eller om vi stöter på det). Vi behöver ventilera för att orka vara de bästa föräldrarna för våra barn 24/7 o ett är säkert kämpar det gör vi bannemej! Om någon tolkar våra inlägg fel är det inte alls meningen vi diskuterar föräldrarna som finns bakom o stöttar kämpar uppmuntrar strider bredvid o med hela tiden ? Hur orkar vi? Vi har inget val! Styrkekramar till oss som kämpar! Både vi o våra barn!

nunnan :-)))) Lätt att känna igen dig när du skrider uppför backen till forumträffen :-))))

Vill bara säga en sak till MM - när jag skriver i forum här så är jag ENBART ute efter att skapa en förändring för mig själv och de andra olyckliga alkoholister som jag pratar med härinne. Du skriver:
"så kommer det aldrig en förändring i samhället. Det är ingen skillnad att det är på nätet."

Att skapa förändring i samhället är något helt annat, och där kämpar nog både jag och Charlie för våra barn, som de lejonhonor man måste bli för att få stöd!! Precis som Uddda som skrev tidigare i Charlies tråd så har du barnets perspektiv och känner dig ansatt och kränkt av vad vi skriver. Men vi vill ju prata om vårt perspektiv med varandra! För att söka stöd i varandras berättelser, eftersom man är lika ensam som förälder till ett barn med diagnoser, vare sig det är rörelsehinder eller hjärtsjukdom eller NPF. Det vore kanske bättre om du och Uddda pratar om hur ni har upplevt er uppväxt som barn med diagnoser - mer givande för er.

Jag kämpar faktiskt för min rätt att få uttrycka mina känslor och möta förståelse för de motstridiga känslor som finns inombords - i ETT ENDA SYFTE, att kunna hålla mig NYKTER.

Jag förstår absolut att ni inte menar illa. Och att ni behöver distans. Jag var själv ett "damp - barn". Numera vuxen med en diagnos.. ADHD. Om vi inte lär oss att inte ta bort den inställningen - så kommer det aldrig en förändring i samhället. Det är ingen skillnad att det är på nätet.

Precis som Charlie skriver så finns ett behov (härinne i vår anonyma dialog) av att skapa distans till barnet med diagnoser för att bättre kunna få syn på sig själv i sin strävan efter nykterhet. Ett sätt att skapa den distansen är att benämna barnet så som vi har gjort i våra inlägg. Ingen av oss menar något illa mot våra barn eller mot någon annan med diagnoser förstås. Det blir snarare så att språket blir ett verktyg för oss att kunna prata om, och distansera oss ifrån vår vardag för att få syn på oss själva.

Förlåt till er som tar illa upp men det är ingen lätt sak att bena i....det finns egentligen ingen annanstans där det är ok att prata som vi gör här...
svagis

Hoppas du sovit gott och får en fin dag☀️?
Kram ?

Under isen kan man ju vara ibland, av olika skäl. Det enda som är säkert är att alkohol i alla fall inte gör sådana känslor lättare. De lindras för stunden, men sen halkar man ännu längre ner.
Håll i, håll ut! Du gör det så bra! ??

Jag förstår nu när du skriver att man kan ta illa upp av hur jag uttryckt mig. Det var inte meningen.
Ett försök till förklaring från min sida kommer här: 1. Jag skulle aldrig uttrycka mig på det sättet IRL. Varför inte? 2. Jag känner ett oerhört stort behov av att på något sätt separera mig själv, mitt eget jag, från min dotter i projektet vara nykter. Som jag tror jag är inne på i ett tidigare inlägg så har vi två levt så nära varandra i snart 12 år så att jag emellanåt känt att jag också har hennes diagnoser. Jag har liksom dragits in i hennes tempo på ett sätt som inte varit bra för mig. Svagis nämnde då ordet medberoende och jag tänker att det är nog precis så. Behöver hitta mig själv i detta.

Om jag uppfattas som att jag uttryckt mig klumpigt, ber jag om ursäkt för det! Jag har i själva verket självklart största respekt för alla med olika funktionshinder. Har arbetat lite kort inom området också innan jag utbildade mig till något helt annat. /Charlie