Senaste kommentarerna i forumet

Det närmar sig föreställning med min grupp hobby-entertainers. Jag vill verkligen inte. Och det känns så tråkigt. Det brukade vara det bästa jag visste, att uppträda tillsammans, ge vår värme och gemenskap vidare till publiken... Visst har jag känt ett motstånd ibland, tex när man är litet halvt tillfrisknad från influensan och knappt orkar stå på darrande ben... Men det motståndet har farit all världens väg bara vi kliver upp på scenen, och jag har lämnat scenen euforisk. Under det senaste året händer den där boosten liksom inte längre. Det inre motståndet växer och jag känner mig bara förljugen där jag strålar mot publiken. Anledningen är säkert en kombination av min utmattningsdepression och konstig stämning i gruppen. Jag orkar egentligen inte alla resor, uppträdanden och övningar sena kvällar. När det var kärleksfull och stöttande atmosfär inom gruppen var det ändå värt en tynande ork. Men stämningen har ändrats. De som har utgjort gruppens hjärta och varit sådana där kärleksspridare har liksom ledsnat på de som styr mot en mer professionell inriktning. De som tidigare har bidragit med kärleksfull galenskap håller nu låg profil. Och de som tror att vi ska utvecklas till någon sorts pseudoprofessionella stjärnor pressar på mot högre grad av disciplin, större krav, högre insats. För mig känns det löjligt. Vi är en samling kärringar och gubbar. Strålglansens tid är förbi.

Nä, jag vill verkligen inte sitta och köra i mörker och regn, för att lägga timmar på ett genrep som ändå inte håller proffsmåttet, och sen genomföra en över två timmar lång föreställning. Men jag har pliktkänsla, så jag kommer att göra det ändå. Men det får bli den sista. Jag tänker pausa. Sen när lusten faller på igen kanske jag går med i någon annan grupp. Jag har turen att vara naturligt bra på det vi gör, så jag har en del inbjudningar från andra alternativ.

dig ? Kram !

Gratulationer till nykterheten ? Varmt välkommen in i forumvärmen ?

Jag instämmer! Det må vara jobbigt till en början, sedan tror jag det bara blir bättre och lättare. Tanken vid ett helnyktert liv känns bara befriande. Man behöver inte all den ångesten, som det många gånger medför, när man redan har det tufft i mellanåt med sitt bipolära. Ja det är så jag resonerar i alla fall.
Men eey, grattis till dun nykterhet - bra jobbat! Bara att fortsätta på samma spår. Själv har jag varit nykter i en vecka..mest oroar man sig lite för jul och nyår mm. Barnfri och många tillställningar man ska på..hur tänker du skälv kring julledigheten? Någon bra plan?

Jag kan tyvärr inte äta mediciner, jag har testat vid ett flertal tillfällen, men har blivit medicinförgiftad 2 gånger och där i mellan har jag alltid fått dem värre biverkningarna. Så dem senaste 5 åren har jag varit utan.
Vpm får man inte så mycket hjälp av så länge man inte äter medicin, men jag har ett bra stöd i min mamma och likaså sambo (bortsätt från alkoholen). Min övriga familj - pappa och syskon, samt en del släktingar har också bipolär sjukdom, både 1 och 2. Svårt att få något stöd där. Så jag antar att man hankar sig fram så gott det går. När man mår bra mår man fantastiskt bra och glömmer att man ens mått dåligt. Nu är man i depression sedan länge och kan knappt se en ljusning vissa dagar..ja du förstår säkert. Hur går det för dig? Får du något stöd via vpm eller familj/vänner och äter du medicin?

Precis så är det?! Tack för igenkänningen?!
Som sagt, man är ju inte ensam i att försöka få till det ?❤️!
Kram!
/Fibblan ?.

Med diverse ungar i olika åldrar är det fan alltid nån som måste bajsa just när man äntligen lagt sig i sitt aromaterapi-bad för avslappning deluxe. Och inte är de blyga heller. Så istället för välluktande egentid får man sitta pantfånge där i bajsoset. Fy fan för ungar! ?

..OCH pappor givetvis..?!
Kram
/Fibblan ?.

God morgon.

Vill logga ibland vad som sker även fast det egentligen kanske inte spelar sån stor roll. Men det känns vettigt att ha saker nedskrivna för att jag ska hålla fokus... Fokuset mot skilsmässan.

Mannen kom hem 3.30. Tack och lov lyckades jag sova rätt bra fram till dess. Han röjde runt en del i köket och hunden vaknade. Men efter ett tag gick han och lade sig. Runt 4.40 klev jag upp för jag lyckades inte somna om. Gick en runda med hunden för det hade han ju inte gjort förstås. Lyckades sova igen sedan efter nån timme. Väcktes runt 8 (verkar ju som en ordentlig sovmorgon men jag var ju vaken ett par timmar helt för tidigt för en lördag). Då var mannen i köket och skulle ta vatten. Han slog iskubslådan i diskbänken och levde om på ett väldigt respektlöst sätt. Så då var det bara att kliva upp och ta ut hunden.

Han fyller alltid en kanna med 1,5 liter vatten och massa is när han vaknar bakis. Jag tycker det är så sorgligt. Hur länge orkar en kropp den misshandel han utsätter sin för?

Jag väntar alltid med att kliva upp tills mannen gått iväg. Så han vet inte ens om att jag varit vaken. Jag undviker honom så mycket det går när han har druckit. Det är också det som är påfrestande. Som när hunden vaknar.... Jag skulle egentligen behöva kliva upp då och antingen be mannen ta ut honom (gjorde det misstaget en gång och det var då beslutet om skilsmässan togs, hans ilska för att jag bad honom ta ut hunden var helt sjuk) eller ta ut honom själv, men det skulle skicka honom signalen om att jag är vaken och typ redo att umgås eller nåt. Så jag kan behöva ligga vaken i sängen en timme och vänta tills han somnar för att ens våga gå ut ur sovrummet. Det här har ju också lett till att jag är livrädd att behöva gå på toaletten när han kommit hem så jag kan gå på toaletten 3-5 ggr första timmen jag lagt mig i sängen. Kroppen reagerar så skumt och nervöst.

Vissa som skriver under anhörigsidorna uttrycker irritation över att deras män somnar extremt tidigt pga alkoholen. Jag har ofta önskat att min man gjorde samma sak men han är helt tvärtom. Han skulle kunna vara vaken 24 h. Och kommer han hem stupfull kan han ändå vara vaken 2 timmar till. Och det har ju lett till alla gånger han väckt mig för att ha sällskap. Gud vad jag önskat då att han bara kunde tuppa av.

De gånger han mått så illa att han kräkts har han ändå lyckats hålla sig tillräckligt vaken för att tvinga mig att sitta uppe med honom. Och han har till och med orkat bli arg och fått mig att stanna uppe pga rädsla för bråk. Aldrig att han bara somnat.

Men sedan dagen efter så tar han igen sömnen med råge.

Ibland undrar jag vad folk i vår stad ser på nätterna när han är ute. Han måste ju vara välkänd på uteställena här. Det tycker jag är pinsamt. Tur att jag själv aldrig nånsin är ute så. Och tur att vi aldrig gör nåt ute ihop egentligen. Jag skäms över att ha en man som lever rövare ute på nätterna.

Den enda tiden och platsen jag har för det är när jag är på toa..och knappt ens då, för då är det alltid någon som undrar när man är färdig och hur länge man ska sitta där..typ.
Och bara det här är väl ett steg i rätt riktning. När de var mindre, var de ju med in t.o.m..?

Jag vet att egentid inte är ngt man får utan ngt man får ta sig, men jag tycker det är svårt. Det är så stor del av vardagen man är ifrån sina barn, så den lilla lediga tiden man har ihop, känns det knas att ta sig iväg på egna saker. Samtidigt som jag ju så väl vet det här med "syrgas-mask-tänket". Jag måste ju fylla på för egen del, för att kunna ge det mesta och det bästa av mig själv till dem. Hur gör ni andra? Tänker att vi är många mammor som sliter med detta..
Kram
/Fibblan ?.

Åh, vad gott o höra dig så pigg och glad ?! Det smittar av sig, så tack för det?!
Precis som du säger, eftersom allt ändå förändras och det går upp och ner, ibland i en snabbare takt än vi hänger med (också berg-och-dal-person, som du vet..) så är det det enda rätta att bara fullt ut få vara i det goda, härliga som händer nu??!
Glad för din skull och för den
stolthet du känner ❤️! Må det få bara växa ? och växa!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Ny på detta forum men vilken fantastisk sida. Att kunna känna igen sej utan att skämmas. Alkohol är ju som en djävul, får en att ha ångest och skam.

Fint att höra av er och fint att ni är kvar på den nyktra vägen - något annat hade jag inte väntat mig heller!
Jag blir rörd och varm i hjärtat när jag tänker på er två och andra vänner här, hur vi hjälpt varandra, delat allt från djupaste utsatthet och nöd till glädje över goda stunder och dagar.
Kram till er båda - och så ses vi här nån gång igen... ni finns alltid med i hjärtat / mt

Kämpa på var glad och lycka till!!!

Underbart att läsa! Så härligt med vind i seglet och det är Du som ordnat det gör dig själv GRYMT och bra jobbat. ???

Ja, tyvärr måste nog jag också skratta av igenkänning..?. Roligt o höra från dig Denhärgången, också!
Men ikväll är jag nykter ?, och tänkte kolla på det i efterhand nu. Varit på middag och tackat nej till vin och diverse. Alltid skönt o ha bilkörningen. Det nästan enda legitima skälet enligt den vänskapskretsen att inte "ta ett glas.."
Sen kväll men sovmorgon. Skönt
Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Kära Vinäger... SÅ INSPIRERANDE att läsa!!! Hurra för din medvind och hurra för känslan av hopp som du inger <3 Njut av detta du förtjänar det såååå väl <3 KRAM från en som även jag just nu känner kraften :) Trevlig helg <3

Måste bara sticka in med ett stort igenkänningsgarv på FinaLisas senaste. (Följer denna tråd men längesen jag skrev) kram o pepp på er!

God kväll allihop.

Ångest hänger över mig igen. Mannen är ute. "Fikar" som han säger till barnen när de frågar vad han ska göra.

Han har varit borta i typ 4 timmar.

Hade vi varit skilda och bott isär hade jag inte varit ledsen nu. Men nu är jag det. Jag känner att det är svårt att leva med allt det negativa mannen ger och samtidigt verkligen inte kunna förvänta mig eller kräva nåt. Vi är ju inte ihop så jag får bara finna mig i att han drar ut (han gjorde så förut också men då kunde jag med rätta känna mig ledsen liksom). Det finns vissa fördelar med att vi bor ihop som jag försöker fokusera på för att orka med. Och för att orka med tanken på att han kanske kommer bo här till i vår om jag har otur.

Det är absurt hur jag lever. Och hur jag alltid levt. Men en man som plötsligt står i hallen med skor och ska ut. Utan att en enda gång kolla om det är okej. Men ska jag göra nåt utan barnen måste jag planera noga först. Tänk om jag bara skulle dra iväg? Skulle aldrig göra det ens för att testa för det vore elakt mot barnen.

Gör mitt bästa för att inte bli tokig på hemmet. Städar och försöker hålla det fint. Ett tag orkade jag knappt det men jag insåg efter nån månad att det skadar mitt psyke att inte fortsätta ta hand om hemmet. Men jag längtar VERKLIGEN till jag kan ordna här ordentligt.

Imorgon ska jag ut en sväng på kvällen. Då sa mannen direkt att han kan bjuda hit sin kompis. Men då sa jag faktiskt att han kan mysa med barnen istället. Kolla film och äta nåt gott. Jag ska vara borta så få timmar. Och den där kompisen är han ju med hela tiden ändå!!

Vi har trevliga stunder också, det kan jag medge. Och tur är väl det.

Nu andas jag i fyrkant medan han är ute och roar sig. Det stör mig att jag tänker på honom medan han just nu tänker på allt annat än mig. Och skulle han tänka på mig så är det av fel anledningar och leder bara till tjaffs. Så jag föredrar nog att han fortsätter att inte tänka på mig. Det är bättre så.

Ska bli så skönt den dag jag kan sluta lägga min energi på att vara irriterad.

Kram alla

Åå, så roligt Vinäger ?
Vad nyfiken jag blir?
Ha det så jättekul och njut av helgen ?
Kram ?

Jag och många andra är också väldigt glada att du tog det steget du tog för 9 år sedan.
Vi kanske inte hade fått privilegiet att ha dig här annars.

Sagt det förr men säger det igen.
Du står för stabilitet, trygghet och värme för mig.
Just det har fått mig lugn så många gånger vid oro.
Det har alltid känts som en helande varm hand.

Jag ville bara passa på att tacka dig för det.....

Kram

MM

Ikväll har jag helt glömt varför i hela världen jag väljer att inte dricka alkohol. Men jag vet ju ATT jag har valt det. Och jag brukar ha jäkligt goda anledningar bakom beslut jag fattar. Så jag håller till godo med Loka crush även ikväll. Tungsinnet och orosmolnen som låg över mig tidigare i veckan har iaf skingrats. Det blir som det ska bli med det mesta, oavsett om man förpestar tillvaron med oro och ångest eller inte. Så jag satsar på inte. Go’ fredagskväll alla forumvänner!

till de 9 åren!

Precis som Adde skriver, så går åren fort. Det är snart 3,5 år sedan du skrev den första hälsningen i min tråd "Tredje gången gillt".
Jag väljer fortfarande dagligen att behålla makten över mitt liv, och att undvika det första glaset.

Skit i tidsbegränsningen min kära ? Det onda går över. Det goda går över. Själva livet går över. Men inte idag ? Håll i glädjen och njut av medvinden du har skapat. Det är du värd ❤️

Låter som en perfekt helg! Skönt att ha slutet på renoveringen i sikte ? Kram

Läser hur du kämpar o blir glad över att du får lite medvind! Hoppas att du väljer den väg du mår bäst av i helgen??? Och varmt lycka till med det spännande som hänt i ditt liv!