Senaste kommentarerna i forumet

Låter som en perfekt helg! Skönt att ha slutet på renoveringen i sikte ? Kram

Läser hur du kämpar o blir glad över att du får lite medvind! Hoppas att du väljer den väg du mår bäst av i helgen??? Och varmt lycka till med det spännande som hänt i ditt liv!

I dag har det hänt en massa överraskande positiva saker. Håller på att spricka av glädje. Av en överdriven rädsla för att bli identifierad vill/kan jag inte gå in närmare på det hela. Men bra är det - j-vligt bra till och med.

Och vet ni, det är jag själv som är orsaken till allt det goda som äntligen fått fart. Lite (läs mycket) stolt känner jag mig allt.

Känns lite tråkigt att behöva skriva så kryptiskt, men jag är riktigt nojig ibland.

Nu ler världen mot mig igen. I kväll ska jag på tjejträff med ett jättegäng härliga vänner. Gissa vem som erbjudit sig att köra... *Viftar med handen i luften*

Det är härligt att må så här himla bra, om än glädjen må vara tidsbegränsad. Men hallå, då är det ju ännu viktigare att fånga och ta vara på känslan. Tanka energi. Hoppas jag kan överföra lite av min sinnesstämning till någon.

Önskar att ni alla får en fin helg. Förhoppningsvis A-fri, men om inte så vet ni ju att det kommer många nya dagar att vara nykter på.

Tack än en gång för fina kommentarer.

Kramar från en vimsig men välmenande vän. Ni vet, hon den där Berg-och-dalbane-Vinäger

Premiär ikväll Fibblan?
Det måste man vara nykter för att hänga med i iallafall ?
Vet inte hur många fredagskvällar man suttit vinmosig i huvudet och försökt hänga med och lösa frågorna....?
Oftast helt meningslöst...
Men ikväll är det godis och a-fria öl som gäller.?
Då måste ju chanserna öka med 100% att åtminstone kunna något ställe de är på väg till..?

Hursomhelst hoppas jag att du får en fin kväll, fina Fibblan? oavsett om du är framför TVn eller någon annanstans!
Kram ?

du kära och alldeles speciella vän❣️

går så fort !! Grattis till er båda !

runt ett sargat hjärta, så kändes dina ord ?!
Tack Lingon?!
Jag kämpar ganska hårt sedan det senaste återfallet med att hitta tillbaka till glöden och glädjen i det nyktra. Jag vill det ska va enkelt! Kännas lätt och luftigt, ljust och krispigt, men känslan som jag hade förra omgången s.a.s. vill inte riktigt infinna sig.
Men jag kämpar på ?!
Har t.o.m fått tillfälle att utöva lite karate ju ?, inte varje dag man får det?!
Tack för tips! Kanske blir en bio imorgonkväll.., ska kolla om det finns något som kan passa?!
Önskar dig och er alla en fin och mysig helg✨
Kram!
/Fibblan ?.

Äntligen fredag. Äntligen äntligen äntligen.

Idag har jag tagit extra lång tid på mig i sminket. Varsamt valt ut kläder och försöker verkligen Peppat mig själv att det inte är läskigt att bli fotograferad.
Fast jag hatar det. Så mycket hatar jag det. Speciellt nu när jag upplever mig som en vandrande blobb. Har försökt att övnings le inför spegeln men allt jag ser tillbaka är en obekväm jag. Fokus hamnar på defekter. På rynkor. På sne tand. På tjocka kinder. På dubbelhaka.
Hela min spegelbild förvrängs och allt som oftast tittar jag inte i den mer än nödvändigt. Inte just nu. Inte när jag ser ut (Känner) såhär.

Men jag har varit hos frissan. Köpt ny blus och kavaj som sitter bekvämt i rätt storlek. Jag har nya skor och im gonna fake it till ill make it. Kanske till och mer kommer ha kul med kollegorna. Hoppas det.
Fotografen ska lixom följa efter oss och ta bilder. Och så ska vi ta porträtt. Uäääää!!

Men hey, idag får jag betalt under arbetstid för att bli fotograferad.
Thats a first!

Hoppas ni får en fin fredag!
Fridens⛄️

Du skriver så klokt o du får mig att le mitt i allt trots att det kan vara skav och oro som piskar.

Kramar om dig och viskar att jag tror på dig! Du har förmågan att välja den väg som är frisk och är den väg du behöver❤️ Ta en biokväll som distraktion från helgkväll som kanske lockar med A?

Kram igen

är dagen efter natten jag fick kraften att vända mitt liv.
Det tog en stund innan jag tänkte på det, liksom kom ihåg det, men sen fanns medvetenheten där. Kanske den största ’märkesdagen’ i mitt liv. Mitt största och mest smärtsamma beslut - att verkligen lämna. Gå min väg.
Idag slår regnet mot rutan. Då, för nio år sen, var det många köldgrader och höga drivor av snö. Gnistrande kall morgon när jag satt i bilen utanför min vän och funderade vilken tid jag skulle ringa på och be att få komma in. En lång, lång dag när jag läste här många gånger.
Så många gånger jag ältat detta här. Jag har behövt det. Jag har senare förstått att grunden till mitt medberoende finns från början i mitt liv i en familj där alkoholen var det normala men för mycket. För ofta och för mycket och resulterande i högljudd bitterhet och bråk. Senare även direkt våld vilket jag inte behövde vara närvarande i men mors berättelse smärtar ändå i mina öron och mitt sinne.
Skammen i insikten att jag valt samma väg som hon, var gift med en alkoholist, var en helt jävlig insikt och tung börda. Skam, skam, skam. Över så mycket.
Tack och lov har jag hittat vägar att bearbeta detta och mina egna tidigt inlärda, destruktiva sätt att hantera och dämpa oro. Idag har jag ett bra liv. I tacksamhet och gemenskap. Aldrig glömmer jag vad detta forum betytt för mig. Aldrig glömmer jag Carinas Bångs blogginlägg i februari 2011 om makt - vad jag är maktlös inför, och viktigare, vad jag själv kan välja att ta makten över i mitt eget liv.
Idag känner jag djup tacksamhet... och djup respekt för alla som kämpar, med beroende och medberoende. Jag lever i det som blivit mitt mantra: Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.

Tack alla, alla nuvarande forumvänner och de som var aktiva då. En del finns ännu kvar här... Så viktiga människor i mitt liv ❤️
Allt det bästa önskar jag er, alla. / mt

PS Jag läser, som vanligt, en dagstext ur nån 12-stegsbok, just idag i ’Mod att förändra’: ”Ingen kan kontrollera alkoholens smygande följdverkningar eller dess makt att förstöra det vackra och anständiga i livet... Men en makt har vi (fått av Gud), och det är makten att förändra våra egna liv.” DS

Har varit "nykter" eller snarare inte full i 5 månader nu. Det går så jädra bra. I kväll ska jag ha en lugn kväll i min gamla lägenhet. Nya lägenheten bör vara klar med all renovering nästa vecka. Så detta blir lite av ett hej då, fast jag behåller den lägenheten med för nu. Ska dricka cola och kanske någon A-fri öl, äta popcorn och packa. Ren och skär njutning känner jag.

Väljer att inte dricka i dag. Ska njuta av mina framgångar och inte motgångar istället

Sänder en hälsning igen, tänker på dig och hoppas du inte mår alltför dåligt.
Stor kram ???

Lång dag. Tuff dag. Huvudvärk. Sovit alldeles för lite.
Suget efter vin och cigg som ett brev på posten. Hoppade av tuben och saktade ner vid systemet. Vin/inte vin/vin/inte vin/vin?... tittade in i butiken och fortsatte gå hem.
Jag som inte rökt på 9veckor. Fattar inte hur det kan triggas fram nu?

Blev ett bad och fortsatt läsning i bok istället. Badbomb från nått fancypants ställe och tystnad. Snart Avicii konsert på
Tvn (SVT 21:00).

Kanske en liten vinst, Men även idag kommer jag somna nykter. Det är såååååå intressant hur hjärnan skriker efter dopaminkickar. Så.jävla.intressant!

Fridens!⛄️

Det måste vara jobbigt att inte få dricka när någon annan dricker. Men nån gång kommer du nog att se det som en styrka, att du valde en väg framåt trots att du hade någon som suktade dig.

Jag har varit nykter ett kort litet tag bara. Ja, visst är det lite så att man gärna dricker när man blir lite uppvarvad? Jag kom fram till det själv nyligen, att det nästan är uteslutande då

Ja, det är en skitsjukdom. Får du mediciner för den? Känner du att du kan söka hjälp vid krissituationer?

Han kom upp. Yrade massa. Sa konstiga saker som om han pratade i sömnen. Ville att jag skulle räkna hur många vi var och rabblade massa namn och siffror och namn som rimmade på mitt namn. Lade sig sedan i det rum som jag typ delar med barnen eftersom han tagit alla andra rum. Så nu kom jag på varför jag väntat med egna rum till dem. Förut hade de egna rum med det resulterade i att han ockuperade ett av dem varje gång han bakissov. Nu ligger han i det rummet plus att vardagsrummet är rörigt eftersom att han sovit där. Rum efter rum tar han över. Inte undra på att jag upplever att vi bor trångt.

Han är obehaglig.

Hur kan en förälder tillåta sig själv att supa en hel natt mitt i veckan såhär? Tänk om vi skulle behöva honom idag? Hade inte jag varit sjuk idag skulle han dessutom hämta barnen om 4 timmar. Skulle han allvarligt talat gått till skolan i det här tillståndet?

Fy säger jag bara.

När jag bor ensam med barnen kommer jag känna det som att jag bor i ett palats.

Ja du har rätt knaskatten i att det antagligen sänder honom blandade signaler. Och det vill jag inte. Samtidigt är det lättare och mindre risk för bråk de här sista veckorna eller månaderna vi bor ihop. Husfrid såhär till jul känns ändå rätt viktigt.

Igår när jag skulle lägga mig hittade jag inte mina öronproppar. Fick nästan panik. Letade överallt men de fanns ingenstans. Fick lägga mig utan och det kändes jättesvårt. Snacka om att mitt liv är anpassat efter mannens uteliv. Usch.

Han kom hem 7.30 imorse. Begriper inte hur det ens är möjligt att vara hemifrån en hel natt och en morgon sådär? Jag är sjuk idag. Annars hade jag inte ens vetat nu om han kommit hem eller inte.

Sådana nätter när han inte kommer hem hade det varit skönt att få veta det i förväg för då skulle jag kunna sova lugnt med vetskapen om att han är borta. Det är ju hans hemkomst som alltid är så jobbig.

Jag har börjat vakna till på nätterna regelbundet med en overklighetskänsla. Tänker på mannen det första jag gör och mitt i mitt halvsovande tillstånd brukar jag konstatera att min man inte är min man. Och att det är rätt. Jag har ju i många år vaknat såhär och varit förvirrad kring om han ens lever eller om han är död eller har flyttat etc. För han har ju alltid levt ett parallellt liv vid sidan av. Och det har stressat mig ända in i djupsömnen. Men nu vaknar jag för att konstatera att jag snart slipper det här oroliga livet.

För mig är det så sjukt att han inte själv inser vilket onormalt liv vi har "ihop". Han kan klaga på att vi inte sover tillsammans men har aldrig nånsin gjort nåt för att fixa det. Aldrig.

Jag antar att han ska sova hela dagen idag. Det störiga med det är att han sover i vardagsrummet. Mitt vardagsrum egentligen.

Han fick två lägenheter förresten. Men några saker satte käppar i hjulet. Men det borde vara så att nästa lägenhet han erbjuds blir hans. Kan inte vara allt för lång tid kvar. Dessvärre kan själva flytten vara långt fram i tiden. Och jag velar kring hur jag ska göra så länge. Ska barnen behöva vänta hur länge som helst på egna rum?

Samtidigt känns det bättre att göra om efter hans flytt istället för nu. För det blir ett sätt för mig att börja om. Fixar jag allt nu så kanske det känns som hans hem också sedan. Det vill jag inte. Det ska vara mitt.

Men det stör mig att en hel våning i hemmet jag betalar för står och väntar på att användas på ett bra sätt. Rörig och dann.

Suck och stön.

Kram kram

Började skriva imorse, men hann inte. Argh, vad kämpigt det är att komma upp på morgonen nu..?. Såå mörkt och ledigheten börjar så sakteliga närma sig.
Men det gick fint, trots allt??!
En stund sedan jag landade på jobbet och bestämde mig för att ta min första lilla kaffepaus☺️. Natten var inte så kul kan jag meddela. Sov oroligt och vaknade flera gånger. Vid ett tillfälle jag vaknade hade jag haft en sådan där dröm ni vet, där man drömmer att man har druckit, vaknar helt besviken, för att efter ett par klipp till med ögonen, förstå "Ah- det var bara en dröm..!" Såå skönt att det bara var en dröm, phu.

Vaknade nykter och kommer göra allt i min makt för att somna desamma?!
Önskar alla en fin dag!
Kram!
/Fibblan ?.

Vill på något sätt samla mina tankar. Det är mycket nu. Jag blir lite trött på de orden ”det är mycket nu”. Hur länge orkar man jobba och leva med ”det är mycket nu”?
Det känns ibland som att det ska vara normen. Eller så är det det. Eller så omger jag mig i en bransch där det ska vara ”det är mycket nu”.
Jag gillar det, och inte alls.
Det är ju kul när det händer grejer men ibland känns det som att jag är helt lost. Faller fritt typ. Tappar fotfästet på mitt uppdrag.

Jag har noterat att när jag får stresspåslag på jobbet så blir jag yr. Fysiskt yr. Lixom svårt att fokusera. Tappar bort mina tankar och det blir som tusen myror i huvudet. Ett vitt brus. Och då dömmer jag mig. ”Varför kan jag inte samla mig?” ”Varför hittar jag inte orden”? Anklagande. Andra låter så smarta Och jag låter så jävla korkad.
En ond spiral startar och ältandet kommer med det. Stresspåslag triggar igång ångestpåslag och plötsligt är jag inte bara yr utan har svårt att andas. Som grädde på moset.

Jag kan ju inte vara ensam om att känna mig som en vandrande bluff till och från på jobbet.

Men då pratar jag med nära, eller skriver och då landar jag. Hittar fotfästet igen. Nuddar marken med stortån.
Beordrar mig själv att vara snäll, mot mig själv. Andas med magen. Hittar lösningar.
Stress kommer vara en del av mitt liv, för alltid antagligen. Ångest lika så. Och det får lixom vara okej.
Jag önskar bara att jag kunde bli bättre på min negativa tankespiral som kommer med känslorna. Eller känslorna som kommer med tankarna. Och det ska jag, på något vis bli. Inom sin tid. Varje tillfälle som poppar upp blir en bra övning. Igår var kaos. Länge Sedan jag kände mig så stressad, men jag klarade det och nästa gång ett liknande tillfälle dyker upp så vet jag typ hur jag ska hantera situationen.
Utan att säga för mycket om situationen ? (men det var hårda samtal med Ledning/VD/chef. Allt i en härlig kompott)

Nu rullar tuben in i city igen. Idag Är en till sjukt intensiv dag inplanerad.
Wish me luck!

Fridens ⛄️

Jodå, en o annan karatespark har jag fått till med framgång idag ?!

Och är en pärla rikare??!
Somnar nykter och fantastiskt nöjd över det?!

Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Kanske är det läge att vara krass och realistisk just nu. Och när ni äntligen rent fysiskt är ifrån varandra och han har flyttat, då: släpp lös det positiva! Det är ju en underbar egenskap att ha som människa, och det gör livet både lättare och roligare. Men just i den situation du är i nu är det kanske inte så bra. Kanske blir det lite blandade signaler till mannen?
Det är INTE dig det är fel på, i alla fall. Det är ett som är säkert.
Hoppas att natten blir lugn och att du bara somnar ifrån oron och får sova ostörd till morgonen.
Kram!

Tack mulletant och knaskatten.

Jag har haft en väldigt lugn period här hemma. Men en förvirrande. Mannen verkar liksom tycka att allt är som förr. Han är kärleksfull och snäll men samtidigt lite tillbakadragen då och då. Men allt är utan diskussion. Alltså vi pratar inte om varken det som varit eller det som ska komma. Är det ett sätt att bara smälta allt? Låtsas att allt är som förr... Och jag finner mig i det för det är så skönt att inte ha en otrevlig stämning. Men jag kände idag att det ändå tär på mig att låtsas. Men på ett diffust sätt. På nåt sätt skrämmer det mig att det är så lugnt och vänskapligt. Som att detta är lugnet före stormen antar jag.

Vet inte när han drack sist men det måste ha varit i fredags. Jo så var det. Han kom hem kl 6 på lördagmorgonen. Nu är det onsdag och han har gått ut. Hmmm. Det är väldigt märkligt det här hur jag faktiskt tänkte skriva att det var längesedan han drack nu. Men varje gång jag tänker så inför ett inlägg här så räknar jag efter och inser att det inte var länge sedan. Dessutom har han jobbat massor av extratimmar så givetvis är det därför det varit så lugnt. Han har knappt varit här.

Jag känner ju direkt att natten kommer vara orolig oavsett hans tillstånd när han kommer hem. Jag sover så himla dåligt när han är ute.

Men hjälp. Hur bra det är att skriva här. Jag har verkligen gått runt med en gnagande känsla idag av att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Men så fort jag sätter det på pränt så vaknar jag till igen.

Att han leker gift par nu har ju inte förändrat nånting. Och jag fortsätter som vanligt att normalisera och bagatellisera det jag tycker och känner.

Det är svårt att ha en balans mellan att vara positiv (och därmed leva ett trevligare och gladare liv) och att fastna i det jag levt i så länge: förnekelse och medberoende. Jag är väldigt bra på att släta över allt ont för att orka. Försöker hela tiden vara positiv genom att egentligen förneka sanningen. Så nu har jag svårt att hitta en balans mellan att vara positiv och realistisk. Har de sista veckorna försökt vara positiv men inser att det också har lett till att mannen fortsätter som alltid medan jag är glad och trevlig som alltid. Så nu känner jag mig som om jag fastnat i en flugfälla på väggen ?

Men faktum är: han dricker fortfarande. Han dricker i detta nu. Och det räcker egentligen. Även om han skulle komma hem och gråta över vår skilsmässa så är det som det är.

Jag är otroligt trött på att lägga mig med denna känsla i magen. Såååå trött. Kan inte ens beskriva med ord hur jag känner.

Kram till er alla ♥️

Jag ska verkligen försöka ta mod till mig och gå på IRL träffen. Ni här inne vet mer om vad som pågår i mitt huvud än någon människa IRL, förutom min man då. Han känner den ännu knäppare versionen av me myself and I ? Du har så rätt IronWill att jag skriver kryptiskt, och det är ju av många skäl, men främst för att skydda andras integritet. Att bli igenkänd oroar jag mig inte så mycket för. Japp, det är jag som är Mirabelle som har bestämt sig för att vara en sån som inte dricker... Så skjut mig i gryningen. Nä, det är mest andra jag oroar mig för. Mina barn, som jag skriver en del om. Lojalitet mot arbetsgivare och kollegie, som jag ju också skriver en del om. Tystnadsplikten i den professionella rollen som gör att jag inte beskriver det som tynger mig desto närmre. Om vi träffas IRL och jag avslöjar min yrkesroll kommer ni nog förstå desto mer.

Vinäger, nu när du säger det så är det nog så att måendet har försämrats under hösten. Jag vet inte riktigt vad det är som händer, men jag ser ett mönster... Mot slutet av november börjar jag krisa. Och i december är jag helt knäckt. Även om inget stort händer. Det är som att tyngd efter tyngd har lagts på under hösten. I november börjar knäna skaka av tyngden, och sen behövs det bara litet smågrus ovanpå det i december och så rasar jag ihop. Januari till mars handlar bara om att sålla ”måsten”, hålla sig flytande och ”komma igen”. Varje år samma mönster.

Haha det är bra Fibblan! Jag antar utmaningen! Just nu är känslan ont i huvudet. Ska jag försöka få ännu ondare då, typ banka huvvet i kaffebordet, eller klämma det i kylskåpsdörren, dyka med huvve före ner från soffan, eller göra som minstingen och slå kullerbyttor nerför trappan... Näe, det var nog inte riktigt så du menade va? Men jag tror på idén faktiskt. Tänker testa den. Nästa gång jag blir sådär gråtig ska jag göra som små barn brukar göra. Ställa mig framför spegeln och jobba upp förtvivlan av hysteriska mått. Någon slags payback måste det ju finnas i det, annars skulle de inte göra så.

Nåja, med skruttigt mående och huvudvärk är det ju till syvende och sist som allas vår Knaskatt skriver. Det hade kunnat vara värre. Man hade kunnat dricka på skiten och må sju resor sämre i det långa loppet.

Tack Strulan och Fina Lisa också för fanfarer och tillrop. Litet duktig känner jag mig allt ? Ju större kamp, desto ljuvare smakar segerns sötma ? Och tack Li-Lo för bekräftelse. Jag tror det är dags för mig att omvärdera en del ”sanningar” som inte längre stämmer ang vad som tar energi och vad som ger energi.

Mår hyfsat, har hittat någon form av balans och några nya strategier.
Tre framgångsfaktorer.
Håll i dem!

Kram

Var inte riktigt tydlig. Han vill inte att jag ska dricka och det är jag helt med på. Men när jag säger att jag behöver hans stöd och gärna föredrar att även han avstår från alkoholen kontrar han med att han inte vill. Han anser inte att han har några problem, och så klart kanske inte i samma utsträckning som mig. Men han har ju önskemål om att jag ska sluta och jag har själv vid ett flertal tillfällen velat sluta själv, men i utbyte bara krävt att han stöttar mig i det. Så länge vi lever ihop och han dricker ger han mig inte en ärlig chans till nykterhet då han undermedvetet drar med mig. Han blir en typ av trigger. Jag vet inte..kanske ärdet fel av migatt reagera så här, men jag är inte så stark i att ha det runt mig på det sättet..och ännu mer orättvist känns det att man sedan får skit för der när man fått ett återfall, som han indirekt har varit med och bidragit till genom att tex köpa med en fladka vin hem till maten.
Men jag har tagit upp detta med honom och når det inte fram och han fattar ger jag mig själv bäst förutsättningar att hålla mig nykter genom att lämna honom. Får se hur det blir. Hur länge har du varit nykter nu? En vecka för mig..men innan dess har det varit lugnt ett par månader och innan dess ja lite för mycket. Men jag vill sluta, har egentligen alltid velat det..men mina uppvarvningar brukar trigga sug på alkohol. Jag är också i en djup depression just nu. Skit är det! Känner mig helt förlamad till att göra sådant jag borde och känslan av att vilja leva/tycka om livet ligger långt bort just nu..tråkigt att höra att även du inte mår bra. Lider med alla som bär på denna skitsjukdom

tycker jag, skulle det stå..?!
Även om jag för tillfället är lite förvirrad kanske i vem jag är, så vet jag att jag inte är du iaf?!
Lyckönskningar även på kommande tillställningar ?!
Kram
/Fibblan ?.