Senaste kommentarerna i forumet

Du äger rätten till dina känslor och tankar. Du äger rätten till hur du vill ha det i ditt hem och ditt liv. Du äger rätten att bedöma om du har det bra i relationen. Såklart han väljer sitt liv om han tycker det är bra och du äger precis samma rättighet för din del. Att välja hur du vill ha det i ditt liv.
Fortsätt skriva, rakt ut bara... det hjälper en att klargöra sina egna tankar. Kram, kram / mt

Adde, mt och miss lyckad. Tack för att ni hjälper mig till klarhet.

Jag var ute och gick med hunden när jag läste vad Adde skrev och jag började gråta. Läste lite om medberoende och kände förstås igen alltihop. Fy. Kändes inte roligt alls.

Jag har pratat med mannen idag. Han sa som vanligt att vi inte har några problem och att det han gjort inte är så stort. Men jag höll inte med. Och sa igen att det jag vill ha är ett hem utan alkohol och utan berusade människor. Han sa att han bara vill sluta när han själv väljer det. Och jag svarade "Absolut! Du kan bara sluta om du vill det. Men jag vill inte bo med dig när du dricker". Han påstår att jag är i nån slags ålderskris och har förändrats ?‍♀️

Han ser verkligen inte problemet trots att han många gånger bett om förlåtelse för allt han gör. Efter vårt samtal kände jag mig otroligt nedslagen. Det känns så jobbigt att han bara viftar bort allt. Samtidigt som jag upplever att mitt liv ibland är meningslöst att leva pga våra problem hemma. För honom är det okej så länge man inte dricker varje dag. Och jag överdriver tydligen.

Egentligen spelar det ju ingen roll om han förstår eller inte men jag kan inte låta bli att bli ledsen av att mina känslor inte erkänns. Det gör mig osäker.

Det är så sjukt att jag ens sitter här och dividerar med mig själv om vad han kanske tycker och känner när det i själva verket är så uppenbart. Han ligger bakis nu och sover. Och han väckte mig full inatt. Och han har sagt idag att han bara vill sluta dricka när han själv vill (aldrig?). Där har jag ju svaret. Att han säger att han älskar mig och inte vill skiljas betyder egentligen ingenting på riktigt. Det är bara ett sätt för honom att få mig att tvivla.

Kram till er alla snälla ♥️

Någon gång ska det väl bli rätt⭐️???❤️

Du är ju en superkämpe själv som inte ger upp! Eftersom du var först att hälsa mig välkommen här så känns det extra bra att du är kvar också. Tryggt :)
Jag tänkte komma på träffen, i tid denna gång. Ser fram emot den. Vi skriver alla så öppet här så det är en liten utmaning att försöka behålla det även när vi ses.
Har inte kommenterat så mycket alls på sistone, men får något ryck ibland. Men det känns lite som jag ”kommit för långt ifrån”. Att de som är närmare den omedelbara kampen har mer att tillföra. Men jag tycker om er andra mer eller mindre trasiga, och diskussionerna så jag fortsätter komma tillbaka. Lite som en oas i socialmedias tidsålder.

Slösa inte med den på partnern..Hörde ett ordspråk som passar oss alla..”Du kan lyfta upp kossans svans och hålla den uppe ett tag, men om den ska stanna upprätt, så måste kossan hålla upp svansen själv” Ungefär som med alla beroenden..Vi måste vilja själva för att göra förändringar..Du har varit mannens krycka länge nog..Du har kraft och klokhet som räcker..Varm kram????

Magnum och Adde! Ta hand om ditt eget liv, lämna honom så att han får göra sitt eget val.
Min man valde faktiskt nykterhet när jag lämnade honom och jag gick tillbaka. Vi lever ett bra liv nu. Det är inget vanligt händelseförlopp men det händer. Utan att jag gått hade det aldrig hänt, så många år hotade, bönade och bad jag utan annat är gråt och tomma löften till svar.
Forumet, bland annat Adde, var mig till ovärderlig hjälp att hålla mig på ’den rätta vägen’. Tufft ibland men nödvändigt.
Slutar med det som blivit mitt valspråk: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är det! Och det är du som väljer!
Kram och allt det bästa / mt

håller helt med Magnum !

Läs runt här https://www.al-anon.se/ och googla runt på behandlingshem där du kan få hjälp med ditt medberoende.

Du kan inte göra nånting alls åt hans drickande !! Han måste själv ta ansvar.

Ja Magnum, jag håller med dig. Och det är det jag känt de senaste månaderna: att jag måste göra min egen lycka och ge upp det här. Men det är väldigt ovant att försöka strunta i den man levt med så länge.

Skulle vi fortsätta ihop är risken att vi båda blir bittra ändå.

Men en sak jag kan garantera är att jag aldrig kommer vara med en man som dricker igen. Jag känner ofta att jag inte får leva ut min fulla potential när livet så mycket handlar om damagecontrol.

Men sedan vet jag ju inte... Jag kanske omedvetet kommer att söka mig till någon som har det svårt. För att jag blivit van vid att vara den som har koll. Alltså av vana. Så av den anledningen vill jag nog helst vara själv. Tror jag är skadad nästan just nu. Inte för att jag trivs med det för det gör jag INTE. Jag känner mig ofta helt utmattad. Jag är så sjukt trött på att jag alltid måste vara på topp för att inte allt ska falla ihop. Spelar ingen roll om jag har 40 graders feber... Det är ändå jag som måste se till att allt funkar hemma.

Jag vet inte så mycket om medberoende egentligen. Det jag vet är att jag i många år försökt hålla husfriden i schack för att livet ska kunna rulla på.

Men kanske är det som du säger även bra för mannen om jag lämnar honom. För jag tror att det gått för långt för att lagas så kanske jag kommer önska att han ska dricka igen så att jag får anledning att lämna igen. För jag vill faktiskt inte vara gift med honom längre. Och jag vill inte blir "tvungen" att vara med honom bara för att han blir nykter. Nu har det hänt för mycket för att det ska kunna lagas, varken nyktert eller inte. Möjligtvis om det fanns en TOTAL garanti för nykterhet men det finns ju bara inte. Jag kommer aldrig lita på honom helt och utan tillit har man ingenting egentligen.

Och vad skönt att du är nykter även om du är sjuk. Då hade du blivit dubbelsjuk!

Krya kramar

Det bästa du kan göra för honom och för dig själv är att lämna honom.
Du kan aldrig få honom nykter och han kan aldrig bli nykter för din skull, han måste bli nykter för sin egen skull om det ska hålla. Spelar ingen roll vad du ställer för krav och han kan lova dyrt och heligt, han kanske till och med tror på det själv men han ör en sjuk människa.
Men även du är sjuk. Du har även blivit medberoende.
Din egen lycka hänger inte på att om han blir nykter eller inte, du måste ta hand om dig själv först.
Det finns många fall där kvinnor som du får mannen att börja dricka igen eller lämnar honom då han blivit nykter för att träffa en annan alkoholist att ”ta hand om”.
Lämna honom och sök hjälp!
Du är en bit påväg, du är ju här.
Lycka till!
Kraft, mod och kärlek ?

God morgon.

Mannen kom hem runt midnatt. Smög verkligen och inte ens hunden vaknade. Jag kände en lättnad. Men sedan gick han tydligen ut igen utan att jag hörde det (sover med öronproppar när han är hemma). Kl 3 på natten öppnades sovrumsdörren och han lade sig på mig. Jag sa bara "men är du seriös?". Sedan ägnade han över en timme åt att säga förlåt och att han älskar mig och inte vill leva utan mig och han ska sluta dricka. Han grät och han kramade mig. Han försökte även få mig att kliva ur sängen för att gå och prata men jag blåvägrade.

Idag känner jag mig så uppgiven. Har lust att väcka honom och få honom att förklara sig. Men jag är ju inte som han och skulle aldrig väcka någon för att diskutera.

Han sa att han kan sluta dricka. Jag sa att vi kan prata på dagen.

Alltså. Han super sig full och väcker mig för att säga att han ska sluta dricka. Han gör ju EXAKT det jag vill att han ska sluta med. Om och om igen.

Idag kanske han inte ens känner samma sak. Det kanske var alkoholen som gjorde honom ledsen.

Skulle han leva med mig så behöver han ändra på nästan allt. Hur ska han ens klara det?

Det är känslomässigt tungt också. När någon man egentligen ville leva sitt liv med först sviker en hela tiden och sedan lovar bättring och gråter samtidigt som jag kämpar med att våga gå vidare utan honom. Jag är inte känslokall. När han gråter så känns det fruktansvärt. Och innerst inne i mitt hjärta önskar jag ju att allt han sa inatt vore sant. Men jag har ju så mycket erfarenhet av det här. Han lovar och ibland lyckas han ett tag men det håller aldrig länge och när han börjar dricka igen gör han det ofta med buller och bång och bråkar och har sig.

Jag är också väldigt rädd att få förhoppningar. Det sliter så enormt mycket att börja föreställa sig ett bra liv ihop och försöka tro på det samtidigt som det skaver i en. För jag vet ju att det alltid är min fantasi som får mig att stanna. Min fantasi kring ett fint familjeliv. Verkligheten kommer aldrig bli så som jag vill ha den.

Dessutom så är jag inte glad. Skulle han ens försöka ändra sig nu så kommer han ju inte möta en lättad, lycklig och kär fru. Han kommer möta en skeptisk fru i kris. Hur lätt blir det?

Nu känns det åter igen som att jag behöver spela mina kort väl och hjärnan går på högvarv. Men det känns verkligen som att det var sanning i att han älskar mig men däremot tror jag inte på att han vill sluta dricka. Jag tror att han kunde säga det inatt för att han hade passerat det roliga stadiet i fyllan. I det stadiet kan ju vem som helst känna att den aldrig ska dricka igen. Men det är 365 dagar på ett år där hans sug kommer att sätta in. För att aldrig falla måste han ha en vilja av stål och det tror jag ärligt talat inte han har. Och jag skulle kräva 100 procent nykterhet från och med denna sekund till för alltid. För mig duger inte "en dag i taget". Inte från en person som redan fått hundra chanser.

När vi valde att skiljas men han bad om en till chans för 2 månader sedan så skulle han sluta dricka. Jag accepterade att prova igen men det tog någon dag så drack han igen. Och innan dess när hans drickande kom på tal så sa han att han kan dricka 2 gånger i månaden. Han kan inte ge upp alkoholen. Och 2 gånger i månaden leder bara till förhandling om fler gånger. Och dessutom garanterat till smygdrickande. Och misstänksamhet från mig.

Å detta liv alltså. Så komplicerat.

Du får härda ut, du är stark och är snart på benen igen. Men börja inte träna för tidigt. Det kan vara farligt så ta det lugnt ?.
Kramar ???

Argh.. så tråkigt, så jobbigt ?. Feber. Blir precis som du där. Helt utslagen. Frustrerande är det. För jag har så mkt som skulle bli gjort innan jobbveckan idag. Men blir ju ändå inge jobb imorgon om jag mår så här..
Nåväl, nykter är jag ☺️.

Önskar dig en fin dag ?!
Kram
/Fibblan ?.

Panikattack och panikångest, är det samma sak tro?
Jag har en variant som yttrar sig som kramp i bröstet, precis som jag tänker mig att kärlkramp känns. Det liknar också känslan av att ha svalt något stort och som inte går ner i matstrupen utan gör ont mellan brösten.
Och det kan komma närsomhelst, ofta föregås det av att min hjärna fått för mycket att bearbeta...
Har du någon strategi för att hantera din panikångest?
Och hur ofta kommer den?
Själv måste jag lägga mig eller sitta och andas lugnt och det brukar klinga av efter ca 15 minuter.
Så jag är inte längre rädd att det är hjärtat som det är fel på för det undersöktes för ett år sedan.
Jag hoppas verkligen att du ska få hjälp att hantera ångesten utan alkohol!
Önskar dig en fin söndag ?
Kram ?

Hoppas du inte är alltför sjuk idag. En vanlig förkylning går väl an men det är värre med influensa.
Feber är ju skitjobbigt att ha, jag blir helt utslagen vid 38 grader.
Men hursomhelst så önskar jag dig en fin söndag oavsett om den blir snorig..?
Kramar ???

Hoppas på ?
Lycka till, miss lyckad ??
Du är värd en fantastisk prins ?
Kram ?

Är nog lite spänd och förväntansfull..Jag ska träffa en gammal ungdomskärlek ikväll..Det är massor av år sedan vi sågs sist..Jag har talat om för honom att jag inte dricker alkohol..Han har ett jobb, som gör att han har väldigt tidiga mornar jämt, även helger..Det verkar inte som att han dricker särskilda ofta..Vi får se hur det känns ikväll..Är detta en grodvän eller prins?

Förvånad o på nåt sätt tacksam att höra att du saknat mig ??

Nalle Puh är bra, Nasse är snäll och omtänksam - precis som du verkar vara. Känner precis som du för forumet här. Det är otroligt fint hur mycket samband man känner med människor man inte känner och hur mycket kärlek det finns här. Jag tänkte alltid att ”jag nog borde vara äldre” för att ha problem med alkoholen men det är ju VERKLIGEN inte sant. Nu är jag dock lite över 30 så inte någon tonåring men det är verkligen unga, gamla, olika bakgrunder - men alla binds samman. Det är något fint i det jävliga. Tänk vad tur vi har som har varandra här. Och det är himla fint att du delar med dig av tankar och händelser som är väldigt utelämnande. Du har gått igenom mycket och du ska vara stolt, för vilken kämpe du är!

Tack för att du skrev i min tråd, det var väldigt fint ❤️

är skönt att få vara gnällig ett tag ! Och då är det bra att ta en dag i taget. Och njuta av att du kan göra det.

Vissa dagar tycker jag livet är riktigt tråkigt. Som idag.
Äntligen en ledig dag och jag har krav på mig själv att greja med saker jag inte annars vill greja med, försöka underhålla mitt sociala nätverk och njuta. Egentligen helt onödiga krav. Och krav på att njuta egentligen, skärpning Dee!
Det är det här som har bränt ut mig under väldigt många år - det ska se så jävla aktivt ut på social media, så jävla roligt, snyggt och harmoniskt osv. La tillexempel ut en selfie idag som blev bra med en positiv liten bildtext om hur jävla najs livet är. Egentligen tänkte jag "go fuck your self" när jag tog bilden, men det var inget som syntes.
Det är inte ett dugg jävla najs idag. Inte en sekund najs att va Dee idag.
För jag har inte gjort de där grejerna på min kravlista, jag har kravlat mig ur sängen för en dusch, kaffe och satte på mig smink för att efter 2 timmar senare gå och lägga mig igen vid lunch och här har jag legat.
Jag orkar ingenting.
Jag fick lite slagsida i veckan när man hör av sig till sina bekanta och ingen svarar, sen planerade jag upp en lördag med en gammal kompis som bara låg och gäspade och mumlade att vi kunde höras en annan dag för att han också var trött i telefonen imorse.
Vem fan är inte trött i november?!
Jag vill ut i skogen, men orkar inte ta mig ut, ringde mamma som bad mig komma över, men jag vill inte vara där just nu eftersom min pappa är inne i en av sina perioder med för mycket alkohol. Jag orkar inte se skiten och jag orkar inte påminnas om att vi är så jävla lika när vi blir fulla att det är äckligt åt det.
Och när man tittar ut så är det som ett tjockt grått täcke med noll dagsljus.

Alltså, när jag läser denna text förstår jag varför ingen orkar leva med mig. Haha!
Over and out, nya tag imorgon, det kanske var bra att jag spenderar dagen i sängen och lyssnar på min kropp och äter kladdkaka till middag.
/Dee.

Känner en sådan tacksamhet över att få vara en del av detta forum. Att få skriva av sig sina innersta tankar och få gensvar från så många. ? En av de främsta faktorerna som håller mig uppe och ger mig framtidstro. (Gamlahäst, vilken överraskning, så himla glad över att höra från dig igen. ?)

Sofia, känner mig extra tacksam då någon av er professionella hör av er. Jodå, jag har träffat både en terapeut och en psykolog vad gäller min panikångest. En kort bakgrund:

Första gången panikångesten satte klorna i mig var för ca femton år sedan. Den kom som en blixt från klar himmel och drabbade mig med omedelbar kraft. Jag fick under pinsamma omständigheter lämna rummet jag befann mig i just då. Sedan återkom den för att med oregelbundna mellanrum och många år senare till slut en dag ta över mitt liv helt och hållet.

Jag sökte hjälp via jobbet och hamnade hos en beteendevetare. Hon var säkert bra, men jag som redan plöjt all litteratur i ämnet fann inget nytt att inhämta. Vi tränade på vissa vardagliga scenarier, men jag visste redan innan vad som skulle funka och inte.

Jag jobbade efter dessa begränsade träffar vidare med mig själv och kom långt, otroligt långt, med tanke på min problematik. Helt plötsligt kunde jag handla ensam, gå till biblioteket, till och med åka pendeltåget ibland.

Efter en ny svår ångestattack fick jag tid hos en psykolog. Till en början tänke jag mest att hon som var yngre än jag inte kunde tillföra något. Men tji fick jag, till viss del. Det var hon som efter att jag berättat min historia om mina psykiskt sjuka föräldrar, sa de förlösande orden: Ja, de älskade dig och gjorde vad de kunde, men det räckte inte. Gode värld vad de orden hjälpte mig. För så var det ju, hur mycket de än ville, så klarade de inte av ett fullgott föräldraskap.

Sedan många år stretar jag på med mina egna strategier. Min klaustrofobi är dock ganska svårbotad, så tillsvidare utsätter jag mig endast för de situationer jag kan behärska. Begränsad? Ja, visst är jag det. Men inte värre än att jag kan leva ett fullgott liv. Ok, jag sätter mig inte på ett flyg till Australien. Samtidigt tittar jag på en Jorden runt-resa med båt som innefattar just den kontinenten. Så det går att hitta alternativ. Efter ett tag blir man proffs på det. Jag är relativt resvan, har besökt ca 35 länder, så det första någon förknippar min panikångest med är nog inte begränsning, även om det för mig många gånger är vad det handlar om...

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Kanske att det går att leva ett hyfsat liv trots begränsningar. Att våga även om man är livrädd. Om ni bara visste hur många tunnlar jag passerat trots dödsskräck inför dessa. Varje gång jag kommit igenom är en seger. Liksom varje buss-, tåg- eller båtresa är. Så himla skön känsla när man fixat det.

Som jag nyss skrev till någon, Nasse i Nalle Puh beskriver det så bra: Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd. Exakt så är det. Varje gång jag utsatt mig för något ångestframkallande och klarat det, den känslan är svår att beskriva.

Sååå... Någonstans inom mig känner jag stolthet ändå. Ok, jag dricker för mycket, men... Ihop med min ångestproblematik hade det kunnat vara värre, mycket värre. Självklart hoppas jag att min nuvarande nykterhet denna gång leder till ett helvitt liv, men som vanligt är jag otroligt ödmjuk inför alkoholens kraft.

Efter detta långa och spretiga inlägg önskar jag alla en fin fortsättning på helgen. Äntligen kom jag också till skott med att kommentera i flera vänners trådar. Tack för att ni finns.

Kram till den som vill ha och behöver ?

Så tänker jag också miss lyckad. Eller ja när han flyttat ska jag sätta ner foten och prata när han är nykter. Egentligen kräver jag inte mycket. Det jag kräver är att han låter bli alkohol om barnen ska sova eller vara hos honom. I övrigt tänker jag så långt jag kan sköta mig själv och fortsätta göra allt för barnen. Hoppas han lyckas bidra och bry sig men gör han det inte så är det som det är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta men för mina barns skull hoppas jag såklart på att han ska börja agera mer som en förälder.

Känner mig så otroligt påverkad av mörkret. Det är ju mörkt dygnet runt och det gör mig hopplöst seg.

Men jag och barnen åkte iväg och gjorde en rolig sak idag tack och lov. Så får jag lite mindre dåligt samvete över att jag inte orkar så mycket mer idag.

Barnen och mannen hann se varandra i tjugo minuter idag ungefär. Sedan åkte vi. När vi kom hem var han borta. Jag sms:ade att vi var hemma och att barnen haft det kul. "vad bra" svarade han. Jahapp. Ingenting om vart han befinner sig. Det tycker jag är respektlöst. Är det så svårt att skriva "jag åkte iväg till xxx". Så enkelt.

Så. Han är ledig men inte här. Det enda som sker för min del är att han gör natten osäker. Det är som att det bor en liten snyltare här. Han suuuuuuger energi och kräver husrum men ger ingenting tillbaka. En riktig pappa skulle väl bidra på något sätt med sin närvaro.

Det har alltid varit såhär men det är nu när vi ska skiljas som det går mig på nerverna ännu mer. För det stör mig att jag lever med det här fortfarande. Förr var han åtminstone min man. Nu är han snart min exman men har tar fortfarande upp halva hemmet och halva min energi. Förr kunde jag tänka att det var värt det för jag fick ha barnen heltid om jag bara stod ut med äktenskapet. Men nu känner jag att jag kommer nog få barnen närmast heltid ändå. Han har absolut inte förmågan att ha dem halvtid. Han vet inte hur man gör när man sätter andras behov
före sina egna. Och han har ett alldeles för stort behov av att kunna dra ut på stan.

En gång var han hemma med barnen själv i en natt och nästan två dagar. Han var SÅ sur på mig som inte kom hem snabbare. Och då var jag på en jätteviktig sak och hade absolut inget annat val än att lämna dem. Tror det var 2 år sedan så barnen var inte pyttesmå ens.

Om jag föreställer mig honom ensam med barnen en vanlig vecka med skola, läxor och kläder som måste tvättas osv så känns det som en omöjlighet. Och det pga att han helt enkelt inte har intresset. Hade han haft det så hade han klarat det men jag tror han skulle ha alldeles för tråkigt. Det är det som är grundproblemet nästan. Hans familj (jag och barnen) är alldeles för tråkig. Det är därför vi inte är värda hans nykterhet.

Tack vinäger för det du skrev! Det hjälpte mig! Samtidigt som det ändå pushar mig till att faktiskt anstränga mig för deras skull. Alltså även humörmässigt. Jag får visa att jag är ledsen osv ibland men det här att de får råka ut för min irritation känns inte okej. Men då kanske jag måste bli bättre på att säga i förväg att jag har en dålig dag och det kan hända att jag behöver vara ensam en stund för att inte bli en surmamma.

Ska försöka göra nåt trevligt imorgon också. Känns som att jag måste göra det för att orka med mörkret.

Hade mannen flyttat nu hade jag verkligen grejat med huset och den ommöbleringen jag vill göra. Vi hade haft mycket att greja och dona med. Nu väntar jag på det samtidigt som han ändå inte ens är här liksom. Han bara gör allt så segt och trögt.

Usch. Kanske inte är så konstigt att mitt humör är surigt så fort han inte jobbar. Jag kan inte ens slappna av i mitt eget hus och göra det jag vill.

Jag kanske är otålig men jag kan inte rå för det. Hade det varit sommar hade jag kunnat göra saker om dagarna för att få tiden att gå men nu är det så svårt. Tiden går bara så långsamt. Och man är inne mycket mer så jag hinner ju känna hela tiden hur trångt det är och hur rörigt det är. Ahhhh. Hur ska jag stå ut undrar jag!

Hoppppppas det kommer bra besked nästa vecka angående lägenhetssökandet. Annars blir jag tokig.

Hej raring!

Tack för din post, det värmde. ?
I ärlighetens namn finns inget val, jag hade dött om jag inte slutade, mitt drickande var så destruktivt och jag hade så mycket mörka tankar så mitt val var enkelt. Eller egentligen såg jag det som en prövotid från början - jag skulle prova det sista alternativet innan jag avslutade mitt liv, blev det bättre så skulle jag gå för den mer permanenta lösningen. And here I am ??‍♀️

Tack för dina ord.
Hur har det gått för dig?

Vi ses verkligen i februari! Ska försöka grina mindre då!
Kram! ?

Känner mig inte riktigt så klok alltid, men försöker lära mig av människor med erfarenhet..Det går även att lära sig av andras misstag..Varm kram till dig??????