Senaste kommentarerna i forumet

.... och hoppas allt är bra??

Musik i mina öron "trygg och självklar..."
Vi kämpar på nyktra såklart...

Nya tag i morgon

Styrka till dig

//John

16/6- "Men jag har nog inte tidigare klarat mig nykter igenom lika många svårigheter"
Jag kan översätta ditt liv till mitt eget, fast med andra problem. Ensamheten du beskriver.
Kaos. Men ett lugn trots det. Kanske är meningen med det hela att vi ska se på livet på
ett annat sätt? Värdera livet på ett annat vis som nyktra? Jag vill ju alltid se en mening med
det som sker.

Men som du skriver. "Har aldrig varit längre från alkoholen än nu". Nej inte jag
heller. Inget sug. Ingen känsla för att ta ett återfall.

Uppfattar det själv som mycket märkligt.
Vart fan är suget??? Varför vill jag inte supa ner mig?? (Elevanse?) Vet inte men jag är tacksam
för att jag inte vill dricka trots allt. Jag är tacksam att du inte heller vill dricka. Trots allt.

Vi står still. Det ordnar sig.

Härligt att höra ifrån dig Lim ... Och att allt är bra ❤️ Ha ha .. lite morsa över mig ? Stort Stort Grattis till 1 År och 6 Månader ?. Wow .. Vilken kämpe Du är .. ❤️

på dej och skickar starka vågor. Allt väl ?

? Styrkekramar

Tack snälla Ler. Vi måste ha postat rätt nära varandra i tid för jag såg inte ditt inlägg ❤ vad gullig du är ❤❤❤ det mesta är bra och om några dagar ska vi åka iväg ❤ kram till dig!!

min Märthan ?

Tänker på dej och saknar dina klokskaper.

Styrkekramar från en annan undersövd och utmattad ?

Hej alla fina,

Skön blandning idag: förlängd sjukskrivning tills nya jobbet börjar, finaste ungarna hemma och en massa glatt pladder, katter som glider runt likt lata lejon i hettan och nu en lätt bris i mitt sovrum ? Sömn kom till mig !

Styrkekramar till er alla - är lite av en slak hjälte så här i värmen men jag är trygg och självklar i min nykterhet ?

Vi hörs imorgon ?

Oj justja tack för påminnelsen Jasmine!! Ska ju anmäla vab! Glömde helt bort det. Tack!!! ❤❤

Imorgon är det äntligen dags att säga att jag varit nykter 1 år och 6 månader. Jag har tyckt det i flera månader haha. Så nu var det på tiden. Tiden går både snabbt och långsamt på samma gång.

Första veckan semester var skit. Sedan kom jag på att det var den förra året med. Och då var jag så sugen på alkohol men höll mig. Denna gång inget sug men deppighet. Förrförra sommarn drack jag första veckan av semestern fastän jag planerat att inte göra det. Så det kanske är nån grej.... första veckan av sommarsemestern är ingenting för mig.

Denna vecka å andra sidan har varit jättebra. Sol och friska barn, mer än så kan jag inte begära eller önska.

Nu när jag landat i ledigheten önskar jag att den skulle hålla på flera månader.

Hoppas ni andra har det fint. Och nyktert.

Kramar!!

Kram vännen .. Känns som om det var ett tag sen du skrev .. Hoppas att allt är bra med dig o barnen och att ni kom iväg på eran mini semester .. som Du är Såå värd .. efter att ha jobbat så gott som ..,nästan hela sommaren ☀️☀️☀️ Igen hoppas allt är bra ?

Tack Finalisa ❤️??

Så han skrev. Jag skrev tillbaka. Fan. Jag tvivlar. Fanskap vad komplicerat detta känns. Vi ska inte bli tillsammans igen. Så enkelt är det. Jag skrev att jag någonstans ändå ville vara hans. För det vill jag.
Han svarade att han ville ville samma. Att han ville äga mig (det är typ högsta nivån inom Bdsm. Det är väldigt väldigt fint). Men han sa oxå att nu är inte vårt tillfälle. För blir vi tillsammans nu så riskerar vi att bli tillsammans av nostalgiska skäl. Och han har helt rätt. Såklart han har rätt.
Jag litar på att allt sker av en anledning. Humflum universum vill mig väl, allt sker precis som det ska just nu. Finner en viss trygghet i det. (Men snälla humflum universum, jag behöver verkligen en billigare och större lägenhet. Snälla? ?)

Jag behövde nog det i text. Så jag kan läsa igen och igen när minnet mitt sviktar. Vi ska inte vara med varandra.

Fasten jag är ledsen och marken skakar under mina fötter så försöker jag stå stabilt. Mina rutiner är mina kryckor. Jag vet att jag klarar detta också. Jag kommer överleva detta med.

Köttade ett pass på gymmet. Droppade svett på marken från mig. Det rann några tårar men ingen kunde ändå se skillnaden på svetten och sorgen. Det var rätt beslut. För varje dag tar jag hand om mig, minimi i got your back. Och bara för att jag kan ska jag nog ta en extra beasås till pizzan.

Fridens ?

Jag är stum av beundran, du kan verkligen sätta ord på dina känslor!
??☀??

Kramar
???

Tack FinaLisa.

Dag 93!

Idag har jag vart och köpt fler fiskedrag, men det var inte därför jag drog in till stan. Jag skulle ta bort några leverfläckar. Jag arbetar på hela mig själv hära förstår ni.

Jag är nykter, jag tränar, jag gör skönhetsingrepp, jag äter bra. hela kittet :-D

Men det bästa med dagen var att jag inte mådde dåligt på tunnelbanan. Jag var lugn och lyssnade på bra musik.

Kanske mår jag superbra vid dag 100? Vi får se.

LEVER som fan.
Lungproblemet fortfarande under utredning.
Livet är komplicerat och känslorna sitter på utsidan.
Min kärlek är besvarad. Och dessvärre bipolär. Och nu inlagd?
Precis när det lossnat. Efter att ha väntat i över ett halvår på att han skulle komma ur depressionen och kunna känna. Så lossnade det. Och han kände för mycket. Tror jag.
Gick in i mani och nu är jag ensam igen.
Känslorna blandade. Sorg, rädsla, glädje.
Jag måste ha tålamod och tillit. Något bra är på väg. Mitt liv är i kaos på alla fronter. Jag är en känslomässig torktumlare och lugn på samma gång.
Har aldrig varit längre från alkoholen än jag är nu.
Kram

Är jag ledsen.
Han är borta ur mitt liv.
Det är dags att släppa taget.
Det finns inga "tänk om" kvar.
Det är slut.
Det är slut på riktigt.
Det gör ont.
Så jävla ont.

Idag ska jag inte messa honom. 24/h tänket tillbaka igen. Om så bara för idag, så ska jag inte höra av mig.

Fick knappt i mig någon mat igår. Inte ätit idag. Dåligt med sömn i natt. Jag är sårbar.
Så Seså lilla fröken. Nu bäddar vi sängen, äter frukost, tar en promenad. Seså, ta hand om dig nu. Du kan detta.
Exmannen kommer förbi i kväll, vi ska äta pizza. Joho du, du ska äta upp hela pizzan.
Seså, nu startar vi om dagen.

Fridens ?

Så igår. Igår var nog ändå en pers och ändå inte.

Jag vaknade ganska tidigt, nervös. Skulle till tandläkaren och var orolig över att ha hål. Inte varit hos tandläkaren på år. Men det gick bra, hade inga hål denna gången heller. Vilket är helt orimligt, men tack kroppen för bra saliv ?

Kände mig fin, hade ändå lagt lite extra kraft på sminket. I vanligafall slänger jag på det på 5min. Men igår var jag noggrann, för jag skulle träffa honom. Slängde i lite saltvattenspray i håret för att få fram mina rufsiga lockar. Tog min rödblommiga sommarklänning. Jag var vacker. Jag är vacker. Jag kände mig som en klockren10a. Noterade att folk tittade på stan när jag gled fram. En man vände sig om. Samlade kraft från solen och körde mindfullness och positiva affirmationer. Detta mötet skulle gå bra! Jag var förberedd.

Så stog han plötsligt där framför mig. Jag såg att han var nervös. Han såg lite sliten ut. Vi traskade mot ett café inne i stan. Satte oss längst in i hörnet. Han var nervös. Hans blick flackade till och från. Efter ett tag bad han om ursäkt att han var lite disträ och jag frågade hur det kom sig. Han sa att han var rädd. Rädd för ovissheten, rädd för framtiden. Rädd att han inte visste vad som skulle hända efter mötet.
Jag sa att det är naturligt, jag var oxå rädd. Men det är därför det är så bra att vi möttes. Så vi fortsatte prata. Våra händer nuddade varandra. Plötsligt hade vi konstant närkontakt. Kemin. Den jävla kemin fanns fortfarande där. Jag såg att han kämpade för att inte kyssa mig. Jag kunde se det på honom.

Vi pratade lite mer om hur tiden utan varandra varit. Jag erkände att jag stalkar honom ibland. Kollar när han är inne på messenger eller inte. Han sa att han gjorde samma sak. Han saknar mig. Väldigt mycket. Sen började han gråta lite, han sa att han ville att jag skulle mår bra. Att jag är en kämpe att jag är
Stark. Grejen är den sa jag tillbaka att jag slutat kämpa. Han blev lite paff över det, höll inte med (såklart, alltid sätta sig emot ?) men jag fortsatte, jag kämpar inte längre. Det är som att jag tagit av mig en pansar med ångest och mörker. Jag har hittat mig själv, som ur en fucking uppenbarelse har jag slutat kämpa. Jag sa att det är klart att det är svårt att se det, för vi har inte pratat och han kan inte se vad jag känner i mitt huvud. Men min exman och flickvän och bästis säger att jag är annorlunda nu. Att jag lyser annorlunda. Och det är så jävla skönt.

Jag tror han förstod, för han gav mig den där blicken igen. Hans jävla ögon. Jag faller för dem varje gång. Sen frågade han mig om jag ville bli tillsammans igen. Jag frågade tillbaka om han ville bli det? Ganska förvånad över frågan faktiskt. Men min mage säger nej. Han var tveksam, jag sa att jag trivs bra i mitt singelskap. Jag dejtar mig själv just nu. Men att jag skulle Kunna börja att dejta honom igen, kanske som vän.

Vi fortsatte prata länge och djupt om allt och inget. Han saknar mig. Han har inte kommit över mig. Jag tror jag kommit längre än honom, någonstans har jag varit med om ett paradigmskifte i livet. Vi bestämde iallafall att fortsätta som vi gör nu (mest för hans skull) med en tystnad, men det är inga konstigheter om vi stöter på varandra. Jag tror det är det bästa för oss båda, faktiskt. Fasten det gör ont. Han sa att han älskade mig, jag älskar honom också. Han sa att om hab känner samma om ett halvår kanske vi kan deja igen. Min första tanke var att babe, då kommer jag antagligen redan vara med någon annan (så romantisk är jag... eller iallafall realist)

När mötet led mot sitt slut så frågade han tillslut om han fick kyssa mig. Jag vet verkligen inte om det var en skitbra idé, men jag sa ja (såklart jag sa ja. Jag är svag för honom ?‍♀️). Så han kysste mig mjukt, varsamt och passionerat. Jag tog en hand på hans hals och kände mig hemma.

Sen följdes vi åt, han till bussen och jag till tuben. En lång kram. En kram hejdå, och jag kände hur hela jag blev ledsen. In med hörlurar i öronen. Högsta nivån på ljudet, hög bas. Följ med i melodin. Lyssna på orden. Fokus. Bryt inte ihop. Gå inte och köp cigg. Andas. Lyssna på texten "Been there, done that, messed around, I’m having fun, don’t put me down, I’ll never let you sweep me off my feet.
I won’t let you in again
This time, baby I’ll be bulletproof
This time, baby I’ll be bulletproof"

Klarade resan hem. Stängde dörren bakom mig. Bom! Och började gråta skoningslöst. Ner på golvet i vilande hunden, mer tårar. Ut med skiten. Det är bra att vara ledsen. Mer tårar, helvete vad jag saknat honom. Fyfan vad jag saknar honom, gråt för fan. Kanske brände jag mig ändå. Men det vet inte han. Bad till någon typ av högre makt att ge mig styrka. Snälla snälla snälla ge mig styrka att klara av detta. Snälla...

Pling sa det i telefonen, Elvis undrade om han fick komma över. Han behövde prata.
Kanske var det ett tecken. Kanske var det bra timing. Kanske var det precis det jag behövde då. Så jag sa ja. Kom hit i kväll.

Torkade mina tårar. Sa till mig själv som jag skulle sagt till bästis "inte gråta över en pojk älskling". Så jag drog på mig mina löparkläder och gick ut och sprang. Sprang och sprang och sprang. Ju längre jag kom destå längre sprang jag i från ledsamheten. Rent krast vann jag igår, igen. Över alkoholen, över cigg, över psykisk ohälsa. Jag vann igår igen över korta och destruktiva lösningar på en jobbig känsla. Jag klarade fan av en till fantastiskt jobbig situation, nykter och medveten.

Elvis kom förbi lite senare. Kramade ihop mig, frågade hur det gått med exet. Vi tog en promenad, låg i hans knä på en parkbänk vid sjön och såg på solnedgången. Vi pratade och pratade om allt om inget. Han omfångade mig. Lyssnade. Sen fick jag rida på hans rygg, för att det var kul! ? (Hans förslag). Han stannade över natten och skedande mig tills jag somnade.
Det är lite läskigt hur snabbt jag känner mig trygg med honom.

Men men ?‍♀️
Livet fortsätter.

Fridens ?

eftersom du tycker om det. Förr smikade jag mig jämnt men nu behöver jag inte det längre, då jag inte representerar något företag längre.
Visst är jag glad att min livskamrat och jag är nyktra tillsammans och att vi har varandra. Vi har ungefär lika trasig bakgrund med missbrukande föräldrar och delar det mesta. Fast ibland vill jag typ strypa karln, när han är lat och smiter undan. Så trist att tjata om vardagsbestyren :(

Dag 19 går mot eftermiddag och jag är nykter

Hej Nurture! Av någon anledning kommer dina inlägg inte idatumordning (som de brukar). Vet inte riktigt varför det blir så? Ditt senaste inlägg kom mitt i din tråd... Kramar till dig idag!

Heja dig!!!?

Jag blev intresserad av din fråga men insåg att jag inte kan svara utan vidare. Jag kom inte på nåt bra! Så ser jag vad Ellan och PP skriver och jag håller med. Just den känslan är svår att uppnå. Första halvåret som nykter var jag ofta hög bara på det. Stolt och glad och ofta väldigt nöjd. Njöt av det enkla. Såg det vackra i naturen, njöt av sånt jag jagat förbi tidigare. Men eufori, nja.

Däremot kan jag säga att allt det som jag slipper numera ofta gör mej lycklig. Ingen skam, ångest, baksmälla, minnesluckor. Inget stressande till systemet för att få hem tillräckligt. Det finns oändligt mycket som jag är glad över att slippa. Det uppväger många gånger om för den korta stund av eufori vid det första och andra glaset. Frihet säger de andra och det är verkligen mitt nyckelord också. Att vara fri, det är värt allt. Sen, visst hittar man lyckokänslor både här och där. Som är riktiga och inte konstlade.
Nu 6 år nykter!

Bra att du är tillbaka. Jag läser här ibland för att påminna mej om varför jag slutade dricka. Hur starkt missbruket är. Det är faktiskt redan drygt 6 år för mej nu.
Kram till dej!

Tråkiga saker som hänt. Alkoholen har en sån oerhörd makt, man blir skrämd! Men nu är du på banan igen. Du kan.

Fint med aktiviteter så länge det inte blir för mycket... Kram

Känns riktigt bra just nu.? Får nog vara lite stolt ändå. Ännu stoltare får jag vara om jag klarar 3 veckor ensam... älsklingen reser bort om 6 veckor. Jag bävar redan för dom veckorna. Har planerat in besök här och var för att komma hemifrån. Lika bra att planera för att vara nykter. Är det tomt i kalendern så kommer rastlösheten och risken att alkoholdjävulen kryper fram är alldeles för stor...

Idag blir en fin dag ! Full av aktiviteter så får se hur mycket jag orkar skriva.

Styrkekramar ?