Senaste kommentarerna i forumet

Vi kör vidare?!
Jag är så glad att jag håller i och att du också gör det FinaLIsa?!
Tacksam för er alla som ligger framför och visar goda exempel på att det går?!
Kram och ett nyktert god natt!
/Fibblan ?

Så det gjorde du rätt i Fibblan?
Vi kör vidare?️ på den vita vägen!

Kramar
???

Ah. Undrade varför jag plötsligt tänker så mkt igen. Men insåg nu att det är ju för att min man är ute nånstans. Vi har haft kontakt under dagen men när jag kom hem var han inte här. Men han har inte sagt att han skulle nånstans. Men ja. Nu är han nånstans. Och jag vet inte vart. Eller hur länge. Så det är därför mina tankar går i 120. Det är en oro helt enkelt.

Jag var ute med hunden nu. Mörka tankar och ensamhetskänslor.

Tycker också det är så sjukt av min man att inte säga vart han är. Undrar barnen kan jag inte svara. Inte för att de så ofta undrar.

Och detta är inget nytt efter vi valt att skiljas. Han har alltid bara gått när och vart han vill. Utan att säga nåt innan eller så. Utan att fråga om det är okej för mig eller om jag har planer. Ska jag fika med nån måste jag planera in det noga.

Nu känner jag att jag vill att han tar den lilla lägenheten om han får den. För då flyttar han så snart att det är dags att packa nu direkt egentligen. Å käre gode gud gör så att han får den. Så att jag slipper sova fler nätter med oro i magen.

Jag vet att jag skrev här att jag skulle sticka med barnen om han drack igen. Men nu blev jag tagen på sängen. Vet inte om han dricker men anar ju det såklart. Men ska jobba tidigt imorgon. Måste lägga mig helt snart. Och jag kan inte kräva kanske att han ska vara hemma hela hela tiden heller... Det har han aldrig varit förr så det vore ju en skum tid att starta.

Jag har i alla fall städat köket jättenoga. Kan se framför mig hur fint det ska vara här sedan. Och hur harmoniskt det kommer kännas.

Ibland känner jag mig närmast ytlig som så ofta tänker på hur städat jag ska ha det. Men när man lever i ett känslomässigt kaos och ett kaos i hemmet om man inte städar varje vaken minut så är drömmen om ordning och reda så stor. Att få lämna ett städat hem på morgonen och slippa komma hem till disk och grus... Det kommer ta bort en stor stress i mitt liv. Jag kommer inte ens behöva vara pedant för att ha god ordning. Utan det är helt enkelt för tungt att vara städerska till andra samtidigt som man jobbar heltid.

Ja miss lyckad. Han har haft så lång tid på sig. Och dessutom har det inte ens gått åt rätt håll med ens ett successivt minskande av hans drickande. Förr om åren kom han ofta hem och kräktes. Det har han slutat med. Det måste ju vara för att hans tolerans ökat också? För han har absolut inte minskat mängderna.

Jag hittade ett kvitto från systembolaget för nån vecka sedan. Det låg på köksgolvet. 12 starköl hade han köpt. Det kan förstås ha varit till hans kompis också för de dricker ju alltid ihop. Men ändå. Det kan också ha varit bara till honom själv. Oavsett så är problemet att det över huvud taget kan ligga ett kvitto från systemet på mitt golv ☹️

En annan sak som jag kämpar med är att inte ha kontroll över allt. Nu när han ska välja lägenhet och bostadsområde och allt... Jag är så van att styra i sånt där. Vill hans bästa på alla sätt men det kan också göra att det drar ut på hela flytten om jag ska lägga mig i för mycket. Jag vill att han ska ha stort nog och fint nog osv. Men hans behov kan ju vara att ha nära jobbet främst av allt medan min tanke är nåt annat. Måste lära mig att han ska ta egna beslut. Och om jag "dissar" hans val av lägenhet gör jag egentligen mig själv en otjänst för det bästa vore om han flyttar så snart som möjligt. Men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa honom välja. Och han vill ha min hjälp och mina råd och frågar efter dem. Men ändå. Samtidigt måste jag också inse att han kanske inte kan få den perfekta lägenheten utan att behöva vänta alldeles för länge. Och det är faktiskt inte rätt mot mig att fortsätta leva allt för länge såhär. För hur det än är så fortsätter han dricka och jag får fortfarande en klump i magen.

Men också. En av lägenheterna är så liten. Det finns ingen plats för barnen. Å ena sidan är det ju bra just nu för det betyder att de kommer att bo med mig. Och det är nog det bästa. Å andra sidan känns det tungt att veta att de inte har en plats. Och hur kommer det kännas för min man i längden? Men det är exakt här jag måste stoppa mig själv. Jag KAN inte ta ansvar för honom i det här valet. Hade det varit illa för barnen hade jag behövt lägga mig i men faktum är att de vill bo med mig. Och jag vill att han flyttar inom några månader åtminstone.

Det är i och för sig bra om han kan bo billigt. För är det nåt han verkar må bra av så är det att ha pengar.

Sedan om han nångång ordnar större lägenhet kanske barnen är stora nog att bestämma själva vart de vill bo. Och så länge de är för små så blir det automatiskt med mig. Det är egentligen jättebra för barnen. I alla fall så länge han dricker. Dagen han slutar (hoppas den kommer) skulle jag inte ha nåt emot att de bor med honom alls.

Det som skrämmer lite är om han plötsligt blir bitter av att inte bo med sina barn. Men då är det upp till honom att hitta större boende samt ändra sin livsstil en hel del. Och man kan umgås även i små hem. Barnen kan sova där ibland ändå.

Han har inte prioriterat barnen nånsin framför sig själv ärligt talat så jag undrar varför jag tänker mig att han skulle göra det nu vid en flytt? Jag vet att han egentligen vill ha plats för dem.. Men inte på samma sätt som jag vill. Jag skulle också behöva bo lite billigare egentligen men för barnens skull vill jag inte bo mindre. Medan han tänker lite tvärtom nästan. Det är lite märkligt hur han som förälder till två barn faktiskt tycker att han kan bo helt utan plats för dem. Men jag vill inte säga det till honom. För jag tycker att det under omständigheterna egentligen är det bästa.

Förändringen kommer inte bli så stor för barnen då. De är vana att deras pappa sällan är hemma med dem. Och nu kan det bli så att de åker till honom ibland men de behöver inte bo där varannan vecka eller liknande. Så egentligen är detta kanske det absolut bästa sättet. Och kanske är det även så min man tänker. Han vet själv att barnen skulle sakna mig jättemycket och att han själv inte har förmågan/orken/lusten att sköta barnen själv en vecka åt gången. Så egentligen kanske jag borde ge honom cred för att han faktiskt ser på situationen på rätt sätt. Jag vet inte.

Många tankar kring det mesta är det. Och det känns som att jag är i ett väntrum till nåt jag inte vet ett dugg om. Rysligt är det.

..men med min i grunden positiva personlighet, anar jag en försiktig positiv inställning från din sida också ?.
Du vet att det kommer att gå över även denna gång. Det gör det alltid! EN positiv tanke att klamra sig fast vid iaf?!
Gör det som passar dig bäst och återkom när solen gått upp igen?!
Stor kram
/Fibblan ?

Men som du säger..Valet att bli nykter har funnits länge..Är man inte som man och pappa intresserad av det, så är det bäst att lämna..För mig har det varit en process..För varje steg närmre ett eget stabilt liv, har jag fått styrka och kraft..Idag är mina barn jättestolta över mig och det jag åstadkommit..Även jag själv naturligtvis..Vi gör vårt eget liv bättre, då måste vi lämna dom som drar ner oss..Stor varm kram?✨✨

Hej alla.

Ja precis knaskatten. Det är lättare att hålla kursen när andra vet vart man är på väg. Mycket lättare även om det fortfarande är en svår process. Både det du går igenom och det jag går igenom.

Sisyfos ? hoppas du mår bra. Ja historien har liksom vänt från ett försiktigt hopp om en bättre framtid med min man till detta oundvikliga. Tack och lov står jag OTROLIGT stark i min egen övertygelse om att ett vitt liv är det enda rätta.

Hur som helst.

Mina känslor går som i en berg och dalbana från dag till dag. Igår kände jag ingen livsglädje alls. Tänkte att om jag inte hade barnen kunde jag lika gärna dö. Idag kom jag hem från jobbet med lite pirr i magen av tanken på att jag snart är fri (?). Kände mig glad. Men jag kan lika gärna lägga mig ikväll med en enorm ledsamhet eller uppgivenhet. Det kan snarare svänga från timme till timme. Påfrestande.

Häromdagen anmälde vi intresse på några lägenheter. Tittade på möbler. Jag fick hålla mig från att inte gråta. Helvetes jävla skitfan att alkoholen har tagit min man. Jag är så jävla ledsen. Men jag kan inte gråta bredvid honom. Känns som att det skickar fel signaler om jag gör det (som om jag inte vill skiljas) men samtidigt vill jag att han ska veta att jag är ledsen. Men inte för mycket.

Jag kämpar varje dag mot att se honom som om han vore min son. För då vill jag ta hand om honom. Gråta med honom. Försöker inte tänka på oss förr i tiden. Hur det var de första spännande åren. Då skär det i mitt hjärta och jag vill stanna med honom.

Jag kan inte vara min mans oroliga mamma längre men jag kan lova att det är ovant.

Och det är en sorg att ge upp vissa drömmar om framtiden. En stor stor stor sorg. Men det är bortom min kontroll... Kan inte rå för att han väljer detta..

..men det gör inget. Bara en gammal rest från ett tidigare liv..?. Tar en kopp kaffe istället ☕!
Kram
/Fibblan.

Vatten känns som ett bra val att fira med :)

Sitter och filosoferar över gårdagens möte på AA. Flera av deltagarna pratade om sorgen efter A, sorgen över att inte längre kunna delta som vanligt på middagar och fester, om ett utanförskap i sin nykterhet. Jag tänker att det är just den sorgen som flera gånger nu fått mig att ta det där glaset TROTS att jag egentligen hade bestämt mig för att vara och förbli nykterist. Trots att jag är lycklig i min nykterhet.

Kan man kalla det socialt grupptryck? Känslan av att sabba stämningen om jag väljer alkoholfritt? Eller är det skam? Skam över att inte kunna dricka normalt så därför låtsas jag vara som majoriteten som är nöjd efter två glas?

I morgon tänker jag gå på AW. (Jag har varit en av initiativtagarna till kvällen så jag kan inte bara välja att stanna hemma i soffan den här gången). Jag tänker inte göra något som riskerar att jag trillar dit, i det känner jag mig helt lugn, men känner ändå en oro för ”vad folk ska tycka”...

Fånigt, jag vet, men AA-personernas ord om sorgen gick rakt in i själen. Det är en stor sorg. Ett utanförskap. Att inte längre vara den där som arrangerar AW och som är sådär kul och lite busig trots att man är vuxen-vuxen och ofta har dräkt med kavaj i jobbet. Vad är kvar av min person när pusselbiten A inte längre finns i lådan?

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Mina långa nyktra perioder har lärt mig när jag mår som bäst. Hur den bästa versionen av mig verkligen får blomma när jag slipper A. Då älskar jag mig själv.
Men gör nykterheten mig rädd för att inte andra ska älska mig? Kanske är jag rädd att andra inte ska tycka om mig när jag inte dricker? Jag känner en osäkerhet inför detta...

Jag skulle helst vilja vilja våga vara ärlig om mitt alkoholberoende men vet att det skulle slå ner som en bomb på min arbetsplats. Det skulle överdrivas och misstolkas. Min roll som chef skulle kanske ifrågasättas och det vill jag inte riskera. För jag är en bra chef. Mina problem med A har varit störst hemma i soffan. När jag slappnat av med mitt vinglas. Visst, jag har varit berusad på jobbmiddagar och AW också men det har alltid varit i partystämning tillsammans med andra, lika berusade kollegor.

Kommer att tänka på titeln på Rebecca Åhlunds bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med”. Den titeln är synonym med känslan jag har just nu. Lite sorg över den där roliga kompisen och arbetskamraten, som alltid höjt stämningen (och glaset), som nu har transformerats till en lite tråkigare och mer ordentlig version.

Önskar er en fin torsdag vänner. Kram!

?????

Du beskrev ju mig också i ditt senaste inlägg... Fundera mera på den, så kan jag åka snålskjuts ? Jag är så trött så ögonen går i kors här. Helgen hägrar. Min plan är att sova. Nykter. Kram

Härligt att höra att du håller i FInaLisa??!
Då fortsätter vi idag helt enkelt?!
Kram
/Fibblan ?

Ännu en jobbdag, fik lite sovmorgon i dag då jag sover hos päronen, skönt.

Hinner inte skriva så mycket. Måste fixa i ordning för jobb. Ät trött, har sovít bra men är seg.

Berättade för en vän i går om utredningen, hon sa att hon inte blev förvånad. Att hon tänkte att jag kanske alltid sa ja till allt och ställde upp för andra och gjorde andras arbete delvis för att jag kanske inte vet hur jag ska hantera en negativ rektion. Hade aldrig tänkt så förut men wow bad det fastnade. Det stämde så på pricken, utan att jag var medveten om det. Har ju aldrig i hela mitt liv varit i en konflikt med någon, inte ens ett gnabb, förutom med mina päron då. Aldrig en kompis - ALDRIG. Sen att man är perfektionistisk i mycket och tror sig kunna göra vissa saker bättre och har kontrollbehov har säkerligen sin verkan också.

Väljer att inte dricka i dag. Istället ska jag försöka återhämta mig i förtid för redan i helgen.

Jag fick en släng depression igen. Blir lite misantropisk och än mer cynisk då så jag undviker att skriva för mycket. Det representerar inte mina vanliga friska(re) tankegångar.

Du får köra igen. Finns ju ingen begränsning rörande antal försök. Och troligen har du på det stora hela dragit ner betydligt mer än om du inte tänkt på det alls. Jag är lite avis på dina emojis (eller snarare antagligen din i grunden positiva personlighet), min värld innehåller mer ?. Men det går över igen. Det gör det alltid. Återkommer när solen gått upp igen.

Det har gått utmärkt idag?
Skönt att höra detsamma från dig, du Fina Fibblan?????
Sov så gott?

..och den slutar nyktert..?!
Har lyckats hålla mig på rätt sida staketet idag med?!
Hoppas det gått vägen för dig också ?!
Kram
/Fibblan ?

Ville bara säga att jag tänker på dig och undrar hur du mår ??
Var längesedan vi hördes.
Jag har också haft fullt upp med mitt..?. Vi har ju tyvärr den där j-la ångesten gemensamt. Som vi ju också vet i förlängningen blir än värre av a..
Nu är iaf jag lite ur den, för denna gång och har tagit tag i att samla nyktra dagar med bestämdhet nu igen! Alltid svårt att bryta ett återfall..men är nu på dag 3. Och nu när jag mår lite bättre så vill jag gärna göra vad jag kan för att peppa dig också till att göra det?!
Styrkekramar ?!
/Fibblan ?

Grattis till de 100! Du har så rätt. Livet blir aldrig problemfritt, men alkoholfritt är det iaf ett stort problem mindre att handskas med. Kram

Varit nykter under ca 3 månader. Har problem med kraftigt svängande blodtryck. 80 upp till 225. Läkaren har ingen förklaring. Kan det vara en följd av långvsrigt tungt missbruk? Har nån annan härinne varit med om nåt liknande?

Vad bra gjort av dig att gå dit! Jag hade samma inställning som dig men när jag såg människorna som var där blev jag tagen och deras delningar mm. Jag har hunnit gått på två st AA möten och vill verkligen gå på ett till som jag hoppas blir ett till osv. Man tankas på med någon slags styrka :) Kämpa på och bra jobbat av både dig och din partner att jobba med detta tillsammans. /Magge

Nu har jag varit på mitt första AA-möte. Hade kanske väntat mig att majoriteten skulle bestå av gamla inrökta byggnadsarbetare (Obs! Ironi) men det var en samling helt vanliga människor i varierande åldrar. Ingenting kändes skrämmande eller extremt. Bara trevligt och god stämning. Jag delade inte utan valde att lyssna. Förstår verkligen att detta funkar. Kommer att gå dit nästa vecka också.

Tack, jag håller med dig till 100%?

Kramar
???

Vi håller oss på rätt sida staketet idag också ???
Kramar
???

Jag har satt upp nya mål för min hälsa och börjat att gå ut med min nykterhet i de sammanhang det faller sig naturligt. När jag tackar nej till alkohol -Tack men nej tack. Jag dricker inte alkohol, men gärna något gott alkoholfritt. Jag tar även med mig alkoholfritt bubbel och ställer fram intill de övriga dryckerna ifall fler vill ha.

Funderar lite på varför det normala är att dricka alkohol och inte tvärtom. Det normala borde vara att välja alkoholfritt. Jag följer flera grupper på fb och insta och börjar förstå hur gigantiskt detta problem är för många med alkohol varje dag, kombinerat med andra droger. Jag vet att det inte är mängden eller hur ofta man dricker som avgör om man är beroende. Jag blir bara lite omskakad nu när jag börjar se vidden av detta samhällsproblem. Hur lätt det är att hamna i en så nedåtgående spiral att det enda som betyder något är drogen. Jag är så oerhört tacksam för min nykterhet. Att jag har med stöd från er tagit mig upp på en hälsosam stig med en oändligt massa roliga sidospår jag kan välja. Nu kan jag säga att mitt liv är bättre på alla plan även om det inte är problemfritt och kommer aldrig att bli. Tacksam, så tacksam <3 <3

Stor kram till er alla!