Senaste kommentarerna i forumet

Tänkte kommentera lite, veteran som jag börjar bli. Gått sju och ett halvt år sen jag sist drack alkohol. Sist ja. Det är det nog. Min identitet är förändrad. Jag anser inte att jag är alkoholist. Inte heller vill jag kalla mej nykter alkoholist. Möjligen nykterist men snarare är jag en som inte dricker alkohol numera. Liksom jag är icke-rökare så är jag icke-alkoholdrickare. Fast etiketten är oviktig. Det viktiga är att jag ändrats. Det är länge sen nykterhet var en kamp. Länge sen jag var euforisk också. Det har blivit vardag och det är väldigt skönt. Inga sug, ingen önskan att kunna dricka, ta ”ett glas”. Så det går att låta bli och vara nöjd med det. Jag är inte rädd att trilla dit men också på min vakt, medveten om att jag aldrig får tro att jag är säker.

Hej kära Vinäger,

Så fint att läsa hur du har landat.

Jag har sökt psykologisk hjälp för mitt skeva dryckesmönster, och i samband med det kommer jag att utredas för ptsd. Detta krävde att jag pratade om hur mycket jag drack och när vilket satt enormt långt inne, men jag orkar inte dricka för mycket 3 - 4 ggr/månad och må dåligt psykiskt för att jag gjort det. Det känns som en enorm lättnad och som en chans att äntligen komma tillrätta med det.

Styrkekramar ?

Det här jävla gråmörkret är ju inte klokt. Skönt att man inte är ensam om att orka absolut inget. Jag misslyckades med att vila efter en intensiv arbetsperiod och nu är jag fast i nåt förlamande halvläge. Kroppen tar slut så fort jag går upp men hjärnan speedar på.
Jag snubblar över nycklar. Börjar förstå vem jag är och i korta stunder vem jag vill vara.
Häromdagen i ett meningslöst gräl med min älskade trillade en tegelsten ner i skallen på mig. Det är som att jag börjar höra mina inre försvar, som en röst som tar över och säger att den kan läsa situationen, men om jag lyckas backa ut och fråga vad den egentligen menar så fattar jag att den har fel. Och den går för det mesta ut på att göra mig väldigt, väldigt liten. Mitt trassel är mitt vapen. Om jag hotar med att gå sönder vågar ingen göra mig illa. Fan vad pinsamt.
Men stenen som trillade ner var den här: ingen har älskat mig för att jag är stark. Jag tror att jag bara får kärlek om det är synd om mig.
Jag blev glad för jag tycker om att hitta vad jag kan jobba på att förändra. Och sen blev jag matt för att det kommer ta tid. Och rädd för att jag inte har någon annan bild av vad trygghet är.
Minns en kväll som kanske var förra vintern, när jag trillade ner på köksgolvet och bara låg. Och att jag plötsligt bara visste vad jag måste göra: jag måste bli starkare. För det är bara så man gör. Jag får svårt att se det ibland för att det fortfarande snurrar till sig då och då, men sen den kvällen har det ju faktiskt hänt en hel del:
Jag tänker nästan aldrig att jag vill dricka längre. Jag har slutat göra illa mig själv. Jag äter mat och låter den vara kvar. Jag litar för det mesta på att jag är en bra förälder.
Så jag är ju ganska bra på att bestämma mig för förändring. Nu behöver jag bara förstå hur man gör. Lita på att den här personen i sig är nåt att ha liksom. Jävla läskigt.
Jag undrar om det är dags att flytta över min tråd. Hur gör man det?
<3

Förstår att du har det jobbigt..Dödsfall är ju så slutgiltigt..Mycket minnen både på gott och ont..Sköt om dig när du har möjlighet??Varm kram..?

Gott att höra från dig, tänkt på dig mycket...

Alvedon och jobb. Längtar tills jag är hemma igen och kan lägga mig..?.
Ha en fin dag ni andra!
Och kryakramar till dig katten ?!

Kram
/Fibblan ?.

o tillfrisknande önskas dig i denna gråa novembermånad??

Efter att den första chocken och paniken lagt sig är jag till baka igen. Jag drack samma dag som jag hittade, (det var) min pappa. Att finna honom död och inse att han dött straxt efter att jag var där sist och legat död en vecka i sängen, var hemskt. Den synen har plågat mig dag som natt men de senste nätterna har jag fått sova iaf 6 timmar. Nu är det så mycket praktiska saker at ta tag i, så jag hinner inte sitta och grubbla. Jag försöker ta en sak i taget och inte tänka på allt som måste ske, för då blir det för mycket för mig.

De här två veckorna har jag druckit vin vid 4 tillfällen och det har gått åt en BiB, 1 glas bubbel och en folköl. Det får räcka så. Jag har inte druckit sedan minnesstunden i mitten i förra veckan.

Jag är trött men jag har fått frid nu. Jag behöver inte längre oroa mig för mina föräldrar. De är tillsammans igen och allt är som det ska vara. Det här året har varit väldigt svårt för mig. Mamma dog för 10 månader sedan och jag har tagit hand om pappa (han vägrade annan hjälp) varje dag först, sen varannan och i höst var jag endast där 1-2 ggr/v. Nu ska lght röjas, tömmas, städas, lght sägas upp, jurist ska kontaktas, gravsättning mm.

Om en månad är det jul och det blir tid för vila. Nästa år ska bli mitt år. 2020 ska bli året då jag ska ge mig själv det jag behöver.

Tack alla för era stöttande ord!
Kram <3 <3 <3

Krya på dig vännen! Att vara sjuk är ju så tråkigt och hemskt. Skickar en massa krya krya... Kraaam

Jag tycker du ska komma. Det är inte farligt, visst kan någon känna igen en men då lär de vara där av samma anledning. Och det var/är helt ok att kalla sig vad man vill. Ingen kommer gräva i vem du egentligen är eller vart du bor etc. Du väljer själv. Jag tvekade förra gången också men det handlade mest om att det skulle kännas konstigt att omvärdera vem jag trodde alla var. Men det var inte ett problem. Men om intresset finns så kanske det är några som är fortsatt kaffesugna så kan man ta en fortsättning i egen regi.

Undra om jag inte baske mig, skulle ta o bege mig till träffen jag med..☺️! Tänk vad härligt o få träffa dig, Vinäger, FinaLisa m.fl. IRL..?!
Vi får se..fegis är jag..
Skulle gärna ses på café efteråt, vad nu skillnaden skulle bli..??! klurar vidare..☺️
Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Hade som en grej att på 100-dagen flytta över till "det vidare livet", men vet i tusan om jag inte måste flytta över tidigare..?. Vi var ju ett gäng som tog armkrok, efter semestern, kan man säga, denna omgång. Och det har funkat fint. Men jag är fortfarande trevande i att hitta vad som blir bäst för mig här på forumet (och "i det verkliga livet" (!)..?
Så fort jag får minsta energi till övers, så är jag inne i väldigt många trådar. Inte minst, hos dem som för den jävligaste kampen..
Och jag säger detta med anledning av att du hade en tanke om att de närmre den omedelbara kampen skulle ha mer att tillföra. Jag säger tvärtom! Jag vet inte vad det är med dig, vad du väcker i mig. Men jag har som du kanske minns, gärna vänt mig till dig när saker och ting står på sin spets. DU bidrar med så ofantligt mycket ?! Tycker jag iaf! Och med detta sagt vill jag förstås inte att du ska känna ngt krav på mer skrivande..? Håller min ståndpunkt om att du, liksom var och en av oss här, gör det som passar en själv bäst. Ville bara att du ska veta att för mig är det betydelsefullt att du tar dina ryck emellanåt ?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Här har jag varit borta ett tag och så.... EN MÅNAD! Hallå?! Hurra!!! Grattis!!!
Och så himla underbart att höra hur bra det går och om alla goda saker det har fört med sig hittills. Jag blir verkligen inspirerad - har inte alls börjat äta bättre eller träna, och känner att jag verkligen behöver det! Så nu jäklar!
Eller, nej, inte nu. För jag är också sjuk... BUHUHU. Men så fort jag blir frisk, då ska jag bli lika duktig som Fibblan! ❤️❤️❤️

Jag vet inte om det är så du känner, men jag blir så sprallans glad av att du är mer aktiv här igen och tagit nya tag mot nykterheten ?!
Önskar dig en riktigt god natts sömn!
Stor kram!
/Fibblan ?.

för krya-hälsningar och omtanke ❤️!
Kram
/Fibblan ?.

Du äger rätten till dina känslor och tankar. Du äger rätten till hur du vill ha det i ditt hem och ditt liv. Du äger rätten att bedöma om du har det bra i relationen. Såklart han väljer sitt liv om han tycker det är bra och du äger precis samma rättighet för din del. Att välja hur du vill ha det i ditt liv.
Fortsätt skriva, rakt ut bara... det hjälper en att klargöra sina egna tankar. Kram, kram / mt

Adde, mt och miss lyckad. Tack för att ni hjälper mig till klarhet.

Jag var ute och gick med hunden när jag läste vad Adde skrev och jag började gråta. Läste lite om medberoende och kände förstås igen alltihop. Fy. Kändes inte roligt alls.

Jag har pratat med mannen idag. Han sa som vanligt att vi inte har några problem och att det han gjort inte är så stort. Men jag höll inte med. Och sa igen att det jag vill ha är ett hem utan alkohol och utan berusade människor. Han sa att han bara vill sluta när han själv väljer det. Och jag svarade "Absolut! Du kan bara sluta om du vill det. Men jag vill inte bo med dig när du dricker". Han påstår att jag är i nån slags ålderskris och har förändrats ?‍♀️

Han ser verkligen inte problemet trots att han många gånger bett om förlåtelse för allt han gör. Efter vårt samtal kände jag mig otroligt nedslagen. Det känns så jobbigt att han bara viftar bort allt. Samtidigt som jag upplever att mitt liv ibland är meningslöst att leva pga våra problem hemma. För honom är det okej så länge man inte dricker varje dag. Och jag överdriver tydligen.

Egentligen spelar det ju ingen roll om han förstår eller inte men jag kan inte låta bli att bli ledsen av att mina känslor inte erkänns. Det gör mig osäker.

Det är så sjukt att jag ens sitter här och dividerar med mig själv om vad han kanske tycker och känner när det i själva verket är så uppenbart. Han ligger bakis nu och sover. Och han väckte mig full inatt. Och han har sagt idag att han bara vill sluta dricka när han själv vill (aldrig?). Där har jag ju svaret. Att han säger att han älskar mig och inte vill skiljas betyder egentligen ingenting på riktigt. Det är bara ett sätt för honom att få mig att tvivla.

Kram till er alla snälla ♥️

Någon gång ska det väl bli rätt⭐️???❤️

Du är ju en superkämpe själv som inte ger upp! Eftersom du var först att hälsa mig välkommen här så känns det extra bra att du är kvar också. Tryggt :)
Jag tänkte komma på träffen, i tid denna gång. Ser fram emot den. Vi skriver alla så öppet här så det är en liten utmaning att försöka behålla det även när vi ses.
Har inte kommenterat så mycket alls på sistone, men får något ryck ibland. Men det känns lite som jag ”kommit för långt ifrån”. Att de som är närmare den omedelbara kampen har mer att tillföra. Men jag tycker om er andra mer eller mindre trasiga, och diskussionerna så jag fortsätter komma tillbaka. Lite som en oas i socialmedias tidsålder.

Slösa inte med den på partnern..Hörde ett ordspråk som passar oss alla..”Du kan lyfta upp kossans svans och hålla den uppe ett tag, men om den ska stanna upprätt, så måste kossan hålla upp svansen själv” Ungefär som med alla beroenden..Vi måste vilja själva för att göra förändringar..Du har varit mannens krycka länge nog..Du har kraft och klokhet som räcker..Varm kram????

Magnum och Adde! Ta hand om ditt eget liv, lämna honom så att han får göra sitt eget val.
Min man valde faktiskt nykterhet när jag lämnade honom och jag gick tillbaka. Vi lever ett bra liv nu. Det är inget vanligt händelseförlopp men det händer. Utan att jag gått hade det aldrig hänt, så många år hotade, bönade och bad jag utan annat är gråt och tomma löften till svar.
Forumet, bland annat Adde, var mig till ovärderlig hjälp att hålla mig på ’den rätta vägen’. Tufft ibland men nödvändigt.
Slutar med det som blivit mitt valspråk: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är det! Och det är du som väljer!
Kram och allt det bästa / mt

håller helt med Magnum !

Läs runt här https://www.al-anon.se/ och googla runt på behandlingshem där du kan få hjälp med ditt medberoende.

Du kan inte göra nånting alls åt hans drickande !! Han måste själv ta ansvar.

Ja Magnum, jag håller med dig. Och det är det jag känt de senaste månaderna: att jag måste göra min egen lycka och ge upp det här. Men det är väldigt ovant att försöka strunta i den man levt med så länge.

Skulle vi fortsätta ihop är risken att vi båda blir bittra ändå.

Men en sak jag kan garantera är att jag aldrig kommer vara med en man som dricker igen. Jag känner ofta att jag inte får leva ut min fulla potential när livet så mycket handlar om damagecontrol.

Men sedan vet jag ju inte... Jag kanske omedvetet kommer att söka mig till någon som har det svårt. För att jag blivit van vid att vara den som har koll. Alltså av vana. Så av den anledningen vill jag nog helst vara själv. Tror jag är skadad nästan just nu. Inte för att jag trivs med det för det gör jag INTE. Jag känner mig ofta helt utmattad. Jag är så sjukt trött på att jag alltid måste vara på topp för att inte allt ska falla ihop. Spelar ingen roll om jag har 40 graders feber... Det är ändå jag som måste se till att allt funkar hemma.

Jag vet inte så mycket om medberoende egentligen. Det jag vet är att jag i många år försökt hålla husfriden i schack för att livet ska kunna rulla på.

Men kanske är det som du säger även bra för mannen om jag lämnar honom. För jag tror att det gått för långt för att lagas så kanske jag kommer önska att han ska dricka igen så att jag får anledning att lämna igen. För jag vill faktiskt inte vara gift med honom längre. Och jag vill inte blir "tvungen" att vara med honom bara för att han blir nykter. Nu har det hänt för mycket för att det ska kunna lagas, varken nyktert eller inte. Möjligtvis om det fanns en TOTAL garanti för nykterhet men det finns ju bara inte. Jag kommer aldrig lita på honom helt och utan tillit har man ingenting egentligen.

Och vad skönt att du är nykter även om du är sjuk. Då hade du blivit dubbelsjuk!

Krya kramar

Det bästa du kan göra för honom och för dig själv är att lämna honom.
Du kan aldrig få honom nykter och han kan aldrig bli nykter för din skull, han måste bli nykter för sin egen skull om det ska hålla. Spelar ingen roll vad du ställer för krav och han kan lova dyrt och heligt, han kanske till och med tror på det själv men han ör en sjuk människa.
Men även du är sjuk. Du har även blivit medberoende.
Din egen lycka hänger inte på att om han blir nykter eller inte, du måste ta hand om dig själv först.
Det finns många fall där kvinnor som du får mannen att börja dricka igen eller lämnar honom då han blivit nykter för att träffa en annan alkoholist att ”ta hand om”.
Lämna honom och sök hjälp!
Du är en bit påväg, du är ju här.
Lycka till!
Kraft, mod och kärlek ?