Senaste kommentarerna i forumet

God morgon.

Mannen kom hem runt midnatt. Smög verkligen och inte ens hunden vaknade. Jag kände en lättnad. Men sedan gick han tydligen ut igen utan att jag hörde det (sover med öronproppar när han är hemma). Kl 3 på natten öppnades sovrumsdörren och han lade sig på mig. Jag sa bara "men är du seriös?". Sedan ägnade han över en timme åt att säga förlåt och att han älskar mig och inte vill leva utan mig och han ska sluta dricka. Han grät och han kramade mig. Han försökte även få mig att kliva ur sängen för att gå och prata men jag blåvägrade.

Idag känner jag mig så uppgiven. Har lust att väcka honom och få honom att förklara sig. Men jag är ju inte som han och skulle aldrig väcka någon för att diskutera.

Han sa att han kan sluta dricka. Jag sa att vi kan prata på dagen.

Alltså. Han super sig full och väcker mig för att säga att han ska sluta dricka. Han gör ju EXAKT det jag vill att han ska sluta med. Om och om igen.

Idag kanske han inte ens känner samma sak. Det kanske var alkoholen som gjorde honom ledsen.

Skulle han leva med mig så behöver han ändra på nästan allt. Hur ska han ens klara det?

Det är känslomässigt tungt också. När någon man egentligen ville leva sitt liv med först sviker en hela tiden och sedan lovar bättring och gråter samtidigt som jag kämpar med att våga gå vidare utan honom. Jag är inte känslokall. När han gråter så känns det fruktansvärt. Och innerst inne i mitt hjärta önskar jag ju att allt han sa inatt vore sant. Men jag har ju så mycket erfarenhet av det här. Han lovar och ibland lyckas han ett tag men det håller aldrig länge och när han börjar dricka igen gör han det ofta med buller och bång och bråkar och har sig.

Jag är också väldigt rädd att få förhoppningar. Det sliter så enormt mycket att börja föreställa sig ett bra liv ihop och försöka tro på det samtidigt som det skaver i en. För jag vet ju att det alltid är min fantasi som får mig att stanna. Min fantasi kring ett fint familjeliv. Verkligheten kommer aldrig bli så som jag vill ha den.

Dessutom så är jag inte glad. Skulle han ens försöka ändra sig nu så kommer han ju inte möta en lättad, lycklig och kär fru. Han kommer möta en skeptisk fru i kris. Hur lätt blir det?

Nu känns det åter igen som att jag behöver spela mina kort väl och hjärnan går på högvarv. Men det känns verkligen som att det var sanning i att han älskar mig men däremot tror jag inte på att han vill sluta dricka. Jag tror att han kunde säga det inatt för att han hade passerat det roliga stadiet i fyllan. I det stadiet kan ju vem som helst känna att den aldrig ska dricka igen. Men det är 365 dagar på ett år där hans sug kommer att sätta in. För att aldrig falla måste han ha en vilja av stål och det tror jag ärligt talat inte han har. Och jag skulle kräva 100 procent nykterhet från och med denna sekund till för alltid. För mig duger inte "en dag i taget". Inte från en person som redan fått hundra chanser.

När vi valde att skiljas men han bad om en till chans för 2 månader sedan så skulle han sluta dricka. Jag accepterade att prova igen men det tog någon dag så drack han igen. Och innan dess när hans drickande kom på tal så sa han att han kan dricka 2 gånger i månaden. Han kan inte ge upp alkoholen. Och 2 gånger i månaden leder bara till förhandling om fler gånger. Och dessutom garanterat till smygdrickande. Och misstänksamhet från mig.

Å detta liv alltså. Så komplicerat.

Du får härda ut, du är stark och är snart på benen igen. Men börja inte träna för tidigt. Det kan vara farligt så ta det lugnt ?.
Kramar ???

Argh.. så tråkigt, så jobbigt ?. Feber. Blir precis som du där. Helt utslagen. Frustrerande är det. För jag har så mkt som skulle bli gjort innan jobbveckan idag. Men blir ju ändå inge jobb imorgon om jag mår så här..
Nåväl, nykter är jag ☺️.

Önskar dig en fin dag ?!
Kram
/Fibblan ?.

Panikattack och panikångest, är det samma sak tro?
Jag har en variant som yttrar sig som kramp i bröstet, precis som jag tänker mig att kärlkramp känns. Det liknar också känslan av att ha svalt något stort och som inte går ner i matstrupen utan gör ont mellan brösten.
Och det kan komma närsomhelst, ofta föregås det av att min hjärna fått för mycket att bearbeta...
Har du någon strategi för att hantera din panikångest?
Och hur ofta kommer den?
Själv måste jag lägga mig eller sitta och andas lugnt och det brukar klinga av efter ca 15 minuter.
Så jag är inte längre rädd att det är hjärtat som det är fel på för det undersöktes för ett år sedan.
Jag hoppas verkligen att du ska få hjälp att hantera ångesten utan alkohol!
Önskar dig en fin söndag ?
Kram ?

Hoppas du inte är alltför sjuk idag. En vanlig förkylning går väl an men det är värre med influensa.
Feber är ju skitjobbigt att ha, jag blir helt utslagen vid 38 grader.
Men hursomhelst så önskar jag dig en fin söndag oavsett om den blir snorig..?
Kramar ???

Hoppas på ?
Lycka till, miss lyckad ??
Du är värd en fantastisk prins ?
Kram ?

Är nog lite spänd och förväntansfull..Jag ska träffa en gammal ungdomskärlek ikväll..Det är massor av år sedan vi sågs sist..Jag har talat om för honom att jag inte dricker alkohol..Han har ett jobb, som gör att han har väldigt tidiga mornar jämt, även helger..Det verkar inte som att han dricker särskilda ofta..Vi får se hur det känns ikväll..Är detta en grodvän eller prins?

Förvånad o på nåt sätt tacksam att höra att du saknat mig ??

Nalle Puh är bra, Nasse är snäll och omtänksam - precis som du verkar vara. Känner precis som du för forumet här. Det är otroligt fint hur mycket samband man känner med människor man inte känner och hur mycket kärlek det finns här. Jag tänkte alltid att ”jag nog borde vara äldre” för att ha problem med alkoholen men det är ju VERKLIGEN inte sant. Nu är jag dock lite över 30 så inte någon tonåring men det är verkligen unga, gamla, olika bakgrunder - men alla binds samman. Det är något fint i det jävliga. Tänk vad tur vi har som har varandra här. Och det är himla fint att du delar med dig av tankar och händelser som är väldigt utelämnande. Du har gått igenom mycket och du ska vara stolt, för vilken kämpe du är!

Tack för att du skrev i min tråd, det var väldigt fint ❤️

är skönt att få vara gnällig ett tag ! Och då är det bra att ta en dag i taget. Och njuta av att du kan göra det.

Vissa dagar tycker jag livet är riktigt tråkigt. Som idag.
Äntligen en ledig dag och jag har krav på mig själv att greja med saker jag inte annars vill greja med, försöka underhålla mitt sociala nätverk och njuta. Egentligen helt onödiga krav. Och krav på att njuta egentligen, skärpning Dee!
Det är det här som har bränt ut mig under väldigt många år - det ska se så jävla aktivt ut på social media, så jävla roligt, snyggt och harmoniskt osv. La tillexempel ut en selfie idag som blev bra med en positiv liten bildtext om hur jävla najs livet är. Egentligen tänkte jag "go fuck your self" när jag tog bilden, men det var inget som syntes.
Det är inte ett dugg jävla najs idag. Inte en sekund najs att va Dee idag.
För jag har inte gjort de där grejerna på min kravlista, jag har kravlat mig ur sängen för en dusch, kaffe och satte på mig smink för att efter 2 timmar senare gå och lägga mig igen vid lunch och här har jag legat.
Jag orkar ingenting.
Jag fick lite slagsida i veckan när man hör av sig till sina bekanta och ingen svarar, sen planerade jag upp en lördag med en gammal kompis som bara låg och gäspade och mumlade att vi kunde höras en annan dag för att han också var trött i telefonen imorse.
Vem fan är inte trött i november?!
Jag vill ut i skogen, men orkar inte ta mig ut, ringde mamma som bad mig komma över, men jag vill inte vara där just nu eftersom min pappa är inne i en av sina perioder med för mycket alkohol. Jag orkar inte se skiten och jag orkar inte påminnas om att vi är så jävla lika när vi blir fulla att det är äckligt åt det.
Och när man tittar ut så är det som ett tjockt grått täcke med noll dagsljus.

Alltså, när jag läser denna text förstår jag varför ingen orkar leva med mig. Haha!
Over and out, nya tag imorgon, det kanske var bra att jag spenderar dagen i sängen och lyssnar på min kropp och äter kladdkaka till middag.
/Dee.

Känner en sådan tacksamhet över att få vara en del av detta forum. Att få skriva av sig sina innersta tankar och få gensvar från så många. ? En av de främsta faktorerna som håller mig uppe och ger mig framtidstro. (Gamlahäst, vilken överraskning, så himla glad över att höra från dig igen. ?)

Sofia, känner mig extra tacksam då någon av er professionella hör av er. Jodå, jag har träffat både en terapeut och en psykolog vad gäller min panikångest. En kort bakgrund:

Första gången panikångesten satte klorna i mig var för ca femton år sedan. Den kom som en blixt från klar himmel och drabbade mig med omedelbar kraft. Jag fick under pinsamma omständigheter lämna rummet jag befann mig i just då. Sedan återkom den för att med oregelbundna mellanrum och många år senare till slut en dag ta över mitt liv helt och hållet.

Jag sökte hjälp via jobbet och hamnade hos en beteendevetare. Hon var säkert bra, men jag som redan plöjt all litteratur i ämnet fann inget nytt att inhämta. Vi tränade på vissa vardagliga scenarier, men jag visste redan innan vad som skulle funka och inte.

Jag jobbade efter dessa begränsade träffar vidare med mig själv och kom långt, otroligt långt, med tanke på min problematik. Helt plötsligt kunde jag handla ensam, gå till biblioteket, till och med åka pendeltåget ibland.

Efter en ny svår ångestattack fick jag tid hos en psykolog. Till en början tänke jag mest att hon som var yngre än jag inte kunde tillföra något. Men tji fick jag, till viss del. Det var hon som efter att jag berättat min historia om mina psykiskt sjuka föräldrar, sa de förlösande orden: Ja, de älskade dig och gjorde vad de kunde, men det räckte inte. Gode värld vad de orden hjälpte mig. För så var det ju, hur mycket de än ville, så klarade de inte av ett fullgott föräldraskap.

Sedan många år stretar jag på med mina egna strategier. Min klaustrofobi är dock ganska svårbotad, så tillsvidare utsätter jag mig endast för de situationer jag kan behärska. Begränsad? Ja, visst är jag det. Men inte värre än att jag kan leva ett fullgott liv. Ok, jag sätter mig inte på ett flyg till Australien. Samtidigt tittar jag på en Jorden runt-resa med båt som innefattar just den kontinenten. Så det går att hitta alternativ. Efter ett tag blir man proffs på det. Jag är relativt resvan, har besökt ca 35 länder, så det första någon förknippar min panikångest med är nog inte begränsning, även om det för mig många gånger är vad det handlar om...

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Kanske att det går att leva ett hyfsat liv trots begränsningar. Att våga även om man är livrädd. Om ni bara visste hur många tunnlar jag passerat trots dödsskräck inför dessa. Varje gång jag kommit igenom är en seger. Liksom varje buss-, tåg- eller båtresa är. Så himla skön känsla när man fixat det.

Som jag nyss skrev till någon, Nasse i Nalle Puh beskriver det så bra: Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd. Exakt så är det. Varje gång jag utsatt mig för något ångestframkallande och klarat det, den känslan är svår att beskriva.

Sååå... Någonstans inom mig känner jag stolthet ändå. Ok, jag dricker för mycket, men... Ihop med min ångestproblematik hade det kunnat vara värre, mycket värre. Självklart hoppas jag att min nuvarande nykterhet denna gång leder till ett helvitt liv, men som vanligt är jag otroligt ödmjuk inför alkoholens kraft.

Efter detta långa och spretiga inlägg önskar jag alla en fin fortsättning på helgen. Äntligen kom jag också till skott med att kommentera i flera vänners trådar. Tack för att ni finns.

Kram till den som vill ha och behöver ?

Så tänker jag också miss lyckad. Eller ja när han flyttat ska jag sätta ner foten och prata när han är nykter. Egentligen kräver jag inte mycket. Det jag kräver är att han låter bli alkohol om barnen ska sova eller vara hos honom. I övrigt tänker jag så långt jag kan sköta mig själv och fortsätta göra allt för barnen. Hoppas han lyckas bidra och bry sig men gör han det inte så är det som det är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta men för mina barns skull hoppas jag såklart på att han ska börja agera mer som en förälder.

Känner mig så otroligt påverkad av mörkret. Det är ju mörkt dygnet runt och det gör mig hopplöst seg.

Men jag och barnen åkte iväg och gjorde en rolig sak idag tack och lov. Så får jag lite mindre dåligt samvete över att jag inte orkar så mycket mer idag.

Barnen och mannen hann se varandra i tjugo minuter idag ungefär. Sedan åkte vi. När vi kom hem var han borta. Jag sms:ade att vi var hemma och att barnen haft det kul. "vad bra" svarade han. Jahapp. Ingenting om vart han befinner sig. Det tycker jag är respektlöst. Är det så svårt att skriva "jag åkte iväg till xxx". Så enkelt.

Så. Han är ledig men inte här. Det enda som sker för min del är att han gör natten osäker. Det är som att det bor en liten snyltare här. Han suuuuuuger energi och kräver husrum men ger ingenting tillbaka. En riktig pappa skulle väl bidra på något sätt med sin närvaro.

Det har alltid varit såhär men det är nu när vi ska skiljas som det går mig på nerverna ännu mer. För det stör mig att jag lever med det här fortfarande. Förr var han åtminstone min man. Nu är han snart min exman men har tar fortfarande upp halva hemmet och halva min energi. Förr kunde jag tänka att det var värt det för jag fick ha barnen heltid om jag bara stod ut med äktenskapet. Men nu känner jag att jag kommer nog få barnen närmast heltid ändå. Han har absolut inte förmågan att ha dem halvtid. Han vet inte hur man gör när man sätter andras behov
före sina egna. Och han har ett alldeles för stort behov av att kunna dra ut på stan.

En gång var han hemma med barnen själv i en natt och nästan två dagar. Han var SÅ sur på mig som inte kom hem snabbare. Och då var jag på en jätteviktig sak och hade absolut inget annat val än att lämna dem. Tror det var 2 år sedan så barnen var inte pyttesmå ens.

Om jag föreställer mig honom ensam med barnen en vanlig vecka med skola, läxor och kläder som måste tvättas osv så känns det som en omöjlighet. Och det pga att han helt enkelt inte har intresset. Hade han haft det så hade han klarat det men jag tror han skulle ha alldeles för tråkigt. Det är det som är grundproblemet nästan. Hans familj (jag och barnen) är alldeles för tråkig. Det är därför vi inte är värda hans nykterhet.

Tack vinäger för det du skrev! Det hjälpte mig! Samtidigt som det ändå pushar mig till att faktiskt anstränga mig för deras skull. Alltså även humörmässigt. Jag får visa att jag är ledsen osv ibland men det här att de får råka ut för min irritation känns inte okej. Men då kanske jag måste bli bättre på att säga i förväg att jag har en dålig dag och det kan hända att jag behöver vara ensam en stund för att inte bli en surmamma.

Ska försöka göra nåt trevligt imorgon också. Känns som att jag måste göra det för att orka med mörkret.

Hade mannen flyttat nu hade jag verkligen grejat med huset och den ommöbleringen jag vill göra. Vi hade haft mycket att greja och dona med. Nu väntar jag på det samtidigt som han ändå inte ens är här liksom. Han bara gör allt så segt och trögt.

Usch. Kanske inte är så konstigt att mitt humör är surigt så fort han inte jobbar. Jag kan inte ens slappna av i mitt eget hus och göra det jag vill.

Jag kanske är otålig men jag kan inte rå för det. Hade det varit sommar hade jag kunnat göra saker om dagarna för att få tiden att gå men nu är det så svårt. Tiden går bara så långsamt. Och man är inne mycket mer så jag hinner ju känna hela tiden hur trångt det är och hur rörigt det är. Ahhhh. Hur ska jag stå ut undrar jag!

Hoppppppas det kommer bra besked nästa vecka angående lägenhetssökandet. Annars blir jag tokig.

Hej raring!

Tack för din post, det värmde. ?
I ärlighetens namn finns inget val, jag hade dött om jag inte slutade, mitt drickande var så destruktivt och jag hade så mycket mörka tankar så mitt val var enkelt. Eller egentligen såg jag det som en prövotid från början - jag skulle prova det sista alternativet innan jag avslutade mitt liv, blev det bättre så skulle jag gå för den mer permanenta lösningen. And here I am ??‍♀️

Tack för dina ord.
Hur har det gått för dig?

Vi ses verkligen i februari! Ska försöka grina mindre då!
Kram! ?

Känner mig inte riktigt så klok alltid, men försöker lära mig av människor med erfarenhet..Det går även att lära sig av andras misstag..Varm kram till dig??????

Riktig gnällinlägg, varit väldigt nära skita i alla löften till mig själv. Vill bara stänga av världen en stund, alla måsten och tankar.

Är i åldern när barnen är vuxna och föräldrarna är gamla, en tid då allt skiftar igen.
Nu är det föräldrarna man oroar sig för, hjälper och ordnar det för.
Min tid och ork känns inte som den räcker och till.
Jobbet som kräver mkt på många plan och känner hur stressen växer.
Så är det årstiden när min värk blir mkt värre och med det blir sömnen kass.
Så allt vad jag ville var bara att stänga ned en stund, när jag gick in här och läste. Hamnade på Berras tråd som firade 11 år, hans ord fick mig över kanten och upp på banan igen.
Det går att leva även om livet är mer bajs än tårta ibland.
Så tar en dag till// kram Strulan

Brukar inte läsa i Det vidare livet så ofta, men håller på att ändra den rutinen.

Som vanligt en fröjd att följa dig. Vilken skillnad mot förra året. Hoppas att du får fortsätta på det livsspår du har valt.

Många kramar till dig, min forumdotter. ?

Jag förstår verkligen att det inte är enkelt, men man beundrar din starka vilja. ❤️ Tänk vad skönt att du kan satsa på träningen nu när du inte är bakfull och mår dåligt. Byta ut det dåliga mot det bra!

Tråkigt att du är sjuk. Strongt att du har vita månaden bakom och fått bra tankar som vänder från att vilja till att tänka att du inte vill egentligen. Det är ju den där urkraften man vill kunna ha för att styra begäret. Man har dåliga dagar och när man känner och tänker mycket är det lätt att känna att ett glas vore skönt. Men blir ju ofta för många i såna lägen. Hoppas att resten av dagen har blivit lite bättre ❤️

Kram

Skriver inte så mycket i Det vidare livet, men läste tillbaka lite i din tråd. Du är otrolig. Verkligen. Att vara så djupt fast och kunna kravla sig upp är i sig stort. Att dessutom hålla sig kvar där uppe är ännu större. Vilket jobb du har gjort. Klart imponerande. ?

Vi ses i februari igen!

Kram till dig

Som alltid när jag väl går in och läser lite i din tråd. Tack för att du går framför och visar vägen. Så roligt när någon man följt från början fixar det. Som sagt, inponerande. ?

Kram till dig

Gode värld, så fruktansvärt hemskt att uppleva detta. Det går knappt att föreställa sig.

Förebrå dig inte för att du tog ett återfall, men håller tummarna för att du ändå med din klokhet och alla dina vita dagar inte föll helt igen. Om så ändå vore fallet, vet jag att du har styrkan att ta dig upp igen.

Massor med kramar till dig, du finns i mina tankar. ?

Wow, att vara på hotellmys och hålla sig till bubbelvatten, det är ta mig f-n riktigt bra gjort. Särskilt när det häller dig, som tyckt att det är ok att dricka ibland.

Kram till dig och hoppas att vi ses igen i februari. Vid P-automaten kanske? ?

Det är som vanligt en fröjd att läsa dina inlägg. Jag som, liksom du, har en man som lätt hänger på min nykterhet borde ju ha kommit längre... Men men...

En dag är jag där. En gammal forumgrej är ju att säga att jag kommer efter, men jag hoppas att jag aldrig kommer ifatt dig. Så är det ju,även om jag inte känner någon större risk, vad gäller just dig.

Ha en fin snigel- och alkoholfri avslutning på helgen. Lite grönkål och Cola på det här så är den fulländad.

Tack för att du finns. ?

Kram

Vilken härlig lösning. Fyra år... Det är ju en evighet nästa.

Du är så bra!

Tack för all input genom åren och för att du fortsätter hänga här och visa oss andra vägen. Vägen till ett fungerande nyktert liv.

Massor av kramar till dig och hoppas att kärleken en dag bara står framför dig i kön och av en händelse vänder sig om och drunknar i all din visdom. ?

Medberoendepodden.
Det var en kvinna som beskrev hur hon formligen klev in i andra människor och led med dom/kände med dom osv.
Det gick så långt att hon tom visste vad de tänkte och tyckte.
Sån är ju också jag.

Sorgligt förstås att man tar på sig någon annans mantel och tror sig veta.

Och samtidiigt tänker jag.
Kan det vara så enkelt att vi som funkar på detta sätt helt enkelt är mediala?

Att vi på riktigt har förmågan att känna in andra människora energier och tar oss rätten att vara språkrör.

Vi som medberoende ska ju då lära oss att backa ur negativa människors energifält just för att vi tömmer oss själva.
Ger oombedda råd osv.

Men om grunden i oss är sån.
Hur så använda denna kraft på ett konstruktivt sätt?

Denna eventuella " sanning" blev tydlig för mig nu då en nära anhörig igger för döden.

Jag har varit mycket sänkt och fick häromdagen beskedet att timmarna är räknade.

Då sa min kloka sambo.
Du bär på hens dödsångest.
Han har varit med om detta själv.
Just detta med energier/ kraftfält osv är ju outforskade områden.

Nåväl, bara lite filosofier denna novemberlördag..