Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

Sök stöd och hjälp för skydd! Det är märkligt att det är så svårt att ta in att det verkligen händer våldsdåd. Dödligt våld inför barns ögon. Obegripligt men sant. ”Jag måste sluta vara rädd för hans humör och idéer” skriver du. Helt tvärtom vill jag säga dig, mycket tydligt! Du har alla anledning att vara, ja just rädd, för hans humör.
Känns jobbigt att skriva detta. Inte första gången här på forum och det har hänt att jag fått ’Tack’ efteråt.
Ta hand om dig och ta ansvar för barnen! Faktum är att skulle jag vara på mitt tidigare jobb och hört detta skulle en barnskyddsanmälan vara min skyldighet och dessvärre berättigad.
I djupaste respekt och största välmening! / mt

Jag vet hur svårt det är att vara i stormens öga.
Jag har flytt genom fönster och släppt ned mina barn före.
Jag har sovit med kniv under kudden för att kunna freda mig.
Ändå så led jag med min dåvarande kärlek och försökte jämka och mildra.

Situationen är allvarlig och jag skulle önska att du har kraft att handla för att skydda dig och dina barn.

Sök stöd och hjälp för skydd.
Det eskalerar snabbt när alkohol och dåligt mående sätter förnuftet ur funktion.

Ledningen på nya jobbet har vaknat till liv och tar kontroll över en ohållbar situation som fått fortgå och förvärras alldeles för länge enligt strutsmetoden. En djupt problematiskt situation jag ”ärvt” från min föregångare, som i brist på professionellt självförtroende har mörkat allvarlighetsgraden. Nu händer det grejer. Med buller och bång. För mig har det varit en känslomässigt svår situation, då den innebär att jag måste välja min ena hjärtefråga framför den andra. De frågor jag vanligtvis krigar för står här i direkt konflikt till varandra. Pest eller kolera. Vilken skada går att leva med i det långa loppet. Människor kommer att fara illa i olika grad oavsett hur situationen löses. Och lösas måste den, då alla inblandade annars far oändligt mycket mer illa. Ledningen går i den riktning jag leder dem, eftersom jag har bäst inblick i frågan och överblick över sammanhanget. Jag försöker glädja mig åt att jag fått så stort förtroende redan att ledningen väljer att nypa åt mellanchefer som stått i vägen för att gå på min linje. Men jag sörjer situationen som sådan, att den uppstått alls, och att jag tvingas svika ett av mina ideal för att freda det andra. Mitt gamla jag skulle ha druckit på den inre konflikten. Nog har alkodjäveln viskat litet försiktigt om ett par glas vin, men jag känner mig tillfreds med att välja nykterheten. Jag är en sån som inte dricker. Och jag är nöjd med det.

Nu vaknade han till. Det första han sa till mig var "ringde du polisen inatt?!". Då sa jag "är det det första du säger. Inte förlåt eller nåt?". Sedan sa jag att det här MÅSTE vara sista gången han gör nåt sånt här. Jag frågade vad han ska göra hela sin ledighet för det funkar inte att han ägnar tiden åt att göra såhär. Han sa att han inte ska göra det igen. Men det betyder ingenting alls för mig att han säger så.

Hans ögon är nästan bruna i ögonvitorna. Han ser fortfarande berusad ut. Började äta kall mat ur kylen som jag lagade igår. Snart lägger han sig igen förstås.

Jag får bara inte börja skuldbelägga mig själv för att jag ringde polisen inatt. Han kommer göra det så det räcker och manipulativ som han är kommer han lyckas få mig att tro att nattens bråk var helt pga mig och att JAG gick över en gräns som ringde polisen.

Så fort han inte är tvärfull så går det inte längre att få ur honom nåt. Jag håller monolog och han vägrar öppna sig. Men kl 4 på natten helt full vill han prata om allt mellan himmel och jord och gärna upprepa samma saker tjugo gånger.

Inatt när min son sa att hans pappa skrämmer honom så sa han "jag är inte din pappa längre". Alltså fattar ni?? Han har bett om förlåtelse massa gånger men vilket barn glömmer en sån natt?

Jag börjar känna att han kanske behöver flytta till nån kompis fram tills han hittar en lägenhet. Han är ju ändå nästan alltid hos kompisar. Jag skulle vilja att han gjorde det och att jag kan packa hans saker och att jag får nyckeln av honom så att han aldrig kan komma hit igen.

Annars kan jag bo hos mamma med barnen men det känns mer negativt för barnen. De ska inte behöva flytta på sig.

Jag måste sluta vara så rädd för hans humör och idéer. Jag vill vara vänner men det finns en gräns ändå. Jag ska försöka vara saklig i allt. Och säga att jag kommer inte kontakta varesig polis eller socialtjänsten om han skärper sig. Det är helt upp till honom.

Börjar han göra mitt liv till ett helvete och försöker förstöra och det påverkar barnen negativt så kommer det en dag då jag kommer att ansöka om att få egen vårdnad om barnen. Han ska inte ha makten över oss i 10 år till.

Jag känner att risken börjar komma då barnen kanske vänder sin aggression mot mig. För att jag misslyckas med att skydda dem helt. Jag måste få bo utan min man för det är så jag kan börja hjälpa barnen att läka.

Tack och lov för detta forum säger jag igen. Jag lovar att utan denna plats hade jag skyllt på mig själv igen och försökt ordna allt.

God morgon allihopa.

Jag hade en magkänsla igår att det kunde bli bråk inatt. För han var så låg och tyst. Såg inte pigg ut och inte glad när han stack iväg för att grilla med sina kompisar.

Jag hoppades att lågmäldheten berodde på att han liksom höll på att smälta läget eller nåt. Men jag kände innerst inne att det var nåt annat. Jag bävade inför att lägga mig igår och gjorde det inte förrän kl 23 (det är sent för mig).

Strax innan kl 4 kom han hem. Öppnade dörren började puffa på mig. Barnen vaknade direkt. Men han trodde att om jag klev upp skulle jag kunna göra det utan att väcka dem. Men så funkar det inte. Han blev tokig på mig. Han ville skicka ut mig ur sovrummet, han hatar mig, han skrek åt barnen, en av dem grät och då blev han ännu argare. Barnen blev ledsna och då applåderade han åt mig som om allt var mitt fel?? Jag vägrade lämna barnen med honom och mitt ena barn gick på toaletten (för att komma undan) och jag följde med för han ville det. Min man kom efter ett tag och började prata där inne. Min son grät. Min man ville att jag skulle lämna honom ensam hemma med barnen (för att jag är med dem jämt men inte han... Hans val alltså men tydligen är det mitt fel att han aldrig är med sina barn). Min son tittade bedjande på mig och jag gjorde det klart för alla att jag inte ska nånstans. Då säger min man att han ska ordna problem och hämta en kniv. Det har han gjort förut också kan jag tillägga men inte när barnen varit så stora att de märker det. Jag tog telefonen och ringde polisen. Då blev min man helt vit i ansiktet. Han fick panik. Jag sa till polisen att det var lugnt. Lade på.

Min man lugnade sig. Han grät och bad om förlåtelse. Sa att han har alkoholproblem. Undrar om jag gett upp om oss. Han sa att han inte kände igen mig osv. Och grät lite till. Sa att han aldrig skulle skada mig. Kunde inte förstå att jag ringde polisen. Han var chockad sa han. Men då sa jag att jag är chockad också. Över att det ska gå så långt att jag ringer polisen.

Känner mig helt slut idag.

Mannen sover och jag och barnen ska snart ut och iväg. Jag har ingen större lust för det känns som jag går runt med en stor hemlighet. En hemlighet om hur fruktansvärt vi har det här hemma.

Jag står fast vid skilsmässa. Han får rasa ihop i en hög utan mig om det blir så. Han frågade igår om kärleken var slut och jag sa ja. Kärlek tar slut när man lever såhär. Då sa han "om jag vetat att det kunde ta slut av sånt här hade jag ändrat på mig". NU inser han att jag är allvarlig. Han har i alla år bara tänkt att han kan fortsätta göra mig olycklig utan att jag skulle få nog. Nu inser han att HAN blir olycklig. Då blev det plötsligt ledsamt.

Nu känner jag mig redo för att börja packa hans grejer. Ordna flyttkartonger och förbereda. Vill han sluta dricka och ändra sig vore det jättebra. Men då får han göra det utan mig. Det kommer ta många år av oavbruten nykterhet från hans sida för att jag ens ska kunna lita på honom igen.

Usch. Om jag ser en risk att detta ska ske igen nu under hans ledighet så flyttar jag med barnen hem till mamma ett tag. Det svåra är att jag inte ens törs säga hela sanningen till henne. Men det mesta har jag sagt i alla fall.

Kram till er därute

Tack för din hälsning ?!
Bara helgen blir nykter, så blir den bra. Jag mår riktigt dåligt tyvärr..men jag lyckades hålla mig undan alkohol igår, trots allt?! Att få vakna idag utan den rent ut sagt äckliga känslan, av alkohol som förbränns..bara det är en lisa för själen just nu. Jag måste hålla i detta nu. Vill ju det så gärna innerst inne, men ångesten är så är så stark. Har tyvärr börjat ta till min "andra drog", nikotinet igen. Känner mig desperat. Egentligen vill jag verkligen inte bli uppslukad i nikotinets käftar heller igen, men jag märker hur jag sakta men säkert är på väg dit.
Är det kamp som är tema för dagen..? Nä, snarare kapitulation. Om jag lägger mig platt och inser mig maktlös..Vad händer sedan?
Kram
/Fibblan ?

Vill bara sända en hälsning och en stor kram till dig?
Hoppas du mår ok????
???

Vill bara sända en hälsning och hoppas du mår bra.?
Önskar dig en skön helg?

Kramar ???

Tack javelin för ditt inlägg. Så ledsamt att din pappa var sån och att din mamma inte försökte göra något åt situationen. Min mardröm vore att inte få en bra relation med mina barn. Jag gör garanterat massa fel varje dag men jag försöker i alla fall. Min man spenderar knappt tid med sina barn. De gånger han är här så är han för det mesta missnöjd över att barnen inte söker sig till honom. Men det har ju sina orsaker. Och det tråkiga är att skulle han börja engagera sig så skulle barnen komma. Men han verkar inte orka anstränga sig?

Tack för att du berättar ur ett barns vinkel ❤️ det hjälper mycket att få den sidan beskriven. Kram till dig ♥️

Tack knaskatten ♥️ du har rätt förstås. Det är anonymt ju. Jag gissar att min man pratar en del om mig med sina vänner när han dricker med dem. Och det är inte anonymt. Tror jag hade blivit galen utan det här forumet. Det är så skönt att kunna ventilera när som helst. Å ja jag hoppas verkligen att det inte blir bråk inatt. Vågar aldrig lita på att slippa.

Något som är så svårt är ju att jag levt många år med att dölja och låtsas som att allt är bra. Jag gör det fortfarande. Har sagt till flera att vi ska skiljas men i övrigt fortsätter jag ju som vanligt. Han väcker oss och bråkar på natten men jag säger det inte till någon. Men däremot pratar jag med barnen. Och jag HAR sagt till några stycken att han väcker oss och så. Förut hade jag inte ens sagt det. Det går långsamt att börja våga öppna sig när man dolt saker så länge.

Det känns lite jobbigt att jag hållt sån stor del av mitt liv hemligt. Att jag känt mig tvungen till det. Det är sorgligt.

Nu fortsätter jag så för jag vill inte ha mer problem. Är så rädd att folk skulle lägga sig i så att allt blir värre. Jag behöver lugn så länge det går och skilsmässan måste gå så lugnt till som möjligt för att jag ska klara det.

Men fortsätter de nattliga bråken så måste jag göra nåt förstås. Det går inte att ha det så mer. Det är bara helt ohållbart för alla.

Kram igen till er alla ♥️

Ha inte dåligt samvete. Det här är din plats att uttrycka dig. Ingen här vet vem du eller din man är, så det är egentligen ingen skillnad om du tänker tankar om honom eller skriver ner dem, eller hur? Anonyma tankar på ett forum skadar ingen. Däremot skadar det din man gör - han förpestar för er, sprider negativitet och beter sig egoistiskt.
Jag har också tidigare erfarenheter av att leva med någon jag behövde tassa på tå runt, och det är fruktansvärt! Att inte få vara sig själv. Fy.
Nej, ha inte dåligt samvete. Du gör rätt, rätt, rätt! Du skyddar dig själv och du skyddar dina barn - och din man har fått SÅ många chanser att ändra sitt beteende och ta hänsyn, och han har inte tagit dem.
Att du skriver här är inget du behöver fundera över. Det gör dig gott och det gör ingen ont. Hoppas att ni får sova ostört i natt! (Släng ut honom och byt lås annars...!)

Din text träffar i solar plexus när du resonerar kring att alkoholen kanske räddade dig när du mådde som sämst.... Stor igenkänning för mig. Det är en stor sorg att inse hur själsligt sjuk man har varit, under lång tid, utan något annat val än att ignorera och bita ihop. Sen blev det ”safe” att bryta ihop och komma igen. Vi kommer igen, ett steg i taget, en dag i taget ❤️ Och när det tycks vara lång väg kvar att klättra ska vi se tillbaka ner i mörkret och inse hur otroligt långt vi redan kommit på vägen. Önskar dig en fin fredagkväll. Jag har just inhandlat kombucha. Ska bli spännande att testa det ? Kram

Jag har svårt att fatta intresse för lagom-mellanmjölk-personas. Älskar starka åsikter, även om de står i direkt motsats till mina lika starka åsikter. Gillar människor med tydliga konturer som talar ur skägget. Peka gärna på med hela armen, så jag vet vad du vill, och att du inte bryter ihop i all tysthet när jag pekar med hela min arm :) Jag har också få frågor som jag verkligen tar strid och ställer mig i frontlinjen för. Det är de frågorna som är min profession, så jag krigar som värsta amazonen dagarna i ända ? Ha en fin fredag kväll du underbart mångfacetterade och komplexa människa ❤️

Skrev ett inlägg på tåget hem från jobbet men dålig teckning gjorde så allt bara försvann :(

Har varit på info i dag, olika företag har snabbt fått presentera sig. Det tillhör mitt jobb att vara uppdaterad inom skola/företag. Jag vet ju redan det mesta men tycker om att gå på sånt för att hänga med mina arbetskollegor och för att kunna ställa frågor. Det är dock jobbigt att behöva lyssna på ignoranta idioter som inte förstår sig på målgruppen de vänder sig till. Det är en pet peeve för mig, personer som håller muntligt föredrag (eller pratar med folk allmänt) och inte tänker på målgruppen. Man kan inte tala med en tonåring på samma sätt som med personer i chefspositition, med sakkunniga och gemene man. Man måste känna till målgruppen och lägga sig på samma nivå, ligger man själv under nivån måste det tas i beaktning också. Blir så störd över sånt.

I vilket fall, så fort jag kom till informationen, som innefattade kanske 50 besökspersoner, så sa personen som hade gett sig själv namnet "ledare" (jag sätter " för att få kalla sig ledare så ser jag att det krävs kompetens). I vilket fall, kom dit och personen i fråga informerar oss alla att detta är ett rent informationsmöte och att ingen fick ställa frågor, vi kunde skriva ner frågor och mejla senare. Jag blev så förvirrad över detta, hur fan tänkte man där? Det blir typ kortslutning i mig så jag var tvungen att ställa mig upp och fråga; "Alltså det här känns inte så bra för mig, jag kom bara hit för att få ställa frågor, det är just därför dessa möten brukar vara så bra". Sedan satte jag mig ner. "Samtalsledaren" blev såklart ställd, inte ofta som folk är så rättfram och ärliga. Efter det fick vi ställa frågor :)

En vanlig dag i min värld. Måste säga att jag älskar att vara sådär störande, lite jobbig, att få peta lite i sidan på andra. Jag gillar att vara den där som säger vad jag tycker. Det som ALLA andra tycker, fast som tycker det är socialt pinsamt. Det var samma häromdagen, blev intervjuad av en tidning. Efter så sa min kollega att jag nog inte borde ha talat om socioekonomiska inverkan på barns val osv.. då jag talade en del om skillnader mellan skolor och kommuner. Jag förstod inte riktigt varför det skulle vara så kontroversiellt, statistiken talar ett tydligt språk, jag har rätt, undersökningar visar det, men ingen vågar prata. Vissa människor är ju så jädra skygga och utan åsikt, att ha en åsikt är det viktigaste jag har. Och jag har nog en åsikt om allt, men jag brinner bara för få saker, så jag går inte in med järnhand hela tiden. Fick även lära mig att jag inte är en sån som pekar med fingret, jag pekar med hela handen *haha*, vad nu det ska betyda.

Jädra vad jag känner mig komplex. Helt jädra underbar, mångfacetterad och inte sådär ofantligt lågmäld och intetsägande som så många andra.

Jag känner mig som ni - ni är komplexa och intressanta. Inte som de andra, de som dricker lagom mycket och kan lämna halva glaset vin när de äter ute då de har lite huvudvärk. Ni vet precis!

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag vila, kika dokumentärer och serier heeeela helgen.

Alltså fy fasen vad jag känner med dig Lim. Och dina barn.❤ Hade själv en alkoholberoende pappa som vi trippade på tå för hela uppväxten. Det slutade med att jag flyttade hemifrån när jag var 16, jag stod bara inte ut. Jag hatar fortfarande söndagar då han låg bakfull och det skulle vara tyst i huset. Man undrade vilket humör han skulle vara på när han vaknade.. Den gnagande oroskänslan är ren tortyr och har inget med ett tryggt hem att göra. Du är så sjukt stark och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en sån mamma när jag växte upp, min egen gjorde ingenting för att förbättra tillvaron och vi har knappt nån relation idag. Efter att ha läst en bråkdel av dina inlägg så finns det inte en cell i min kropp som tycker att du ska stanna kvar i den relationen. Ta hand om er och gör det bästa av stunden, framtiden kommer tids nog. Du ska vara så oerhört stolt över dig själv som kommit så långt!!!

Jepp, nu börjar de komma, tankarna på ett glas vi framför brasan efter en god måltid. En illution, ett luftslott, en hägring eller vad jag ska kalla det. När DU, mig lurar DU inte den här gången. Vik hädan beroendehjärna, jag ska tvinga bort dig med en stor mugg med fettkaffe (kaffe med kollagen och cocoaolja och mandelgrädde som jag vispar ihop). Jag är nu inne i den period (klarat 3 månader uta a) när risken för återfall inträtt och jag behöver använda mina strategier för att hålla mig på den nyktra vägen. Jag känner mig stark men underskattar inte risken. Jag ser till att jag inte är hungrig och strävar efter balans i allt jag gör. Jag har alltid alkoholfria drycker hemma utan socker. Helst citronvatten, Kombucha, te och kaffe eller vanligt vatten med några hallon i.

Jag lyssnar mycket på poddar och hittade igår 12-stegspodden på www.12-stegspodden.se och på Youtube. Det finns så många poddar om alkohol och olika beroenden som är bra. Jag har också gått ut med att jag inte dricker alkohol, inte äter socker och snabba kolhydrater då det kickar samma belöningssystem. Alla vet att min mamma söp ihjäl sig, så ingen undrar varför jag valt bort alkoholen.

Jag har börjat att komma in en fas då jag känner att jag faktiskt kan berätta utan att känna skam eller skuld. Jag känner mig mest fri. För jag har inget att skämmas över. Jag har tagit mig igenom en uppväxt i en trasig familj med missbruk. Jag har förlorat mitt unga vuxna barn, flera missfall, förlorat en bror som valde att gå för egen hand. Idag står jag stolt och nykter. Allt som hänt när jag druckit och det som jag dövat med alkohol har ingen betydelse längre. Kanske alkoholen räddade mig när jag mådde som sämst, när jag var så stängd och inte riktigt orkade leva. Jag börjar nu inse hur sjuk jag har varit och kan känna en sorg över att ingen såg, fast jag visde nog inte, så hur skulle de veta? Jag har flytt i arbete och sen druckit för att orka leva.

Men nu lever jag ett rikare liv och jag är mer öppen och ser andra på ett nytt sätt. Jag håller på att bli en mognare bätter version av mig själv. Nu har jag gjort sådär igen, bara skt´river utan att tänka, så det kan ha blitt lite rörigt, för jag kommer inte att korrläsa.

Jag tar nu paus några dagar då jag ska på reatret och jobba lite med mig själv. Det står yoga, meditation och skogspromenader på mitt tomma schema :)

Å tack fina knaskatten ♥️ du peppar mig så bra. Hoppas allt är bra med dig! Och att du får en skön helg.

Jag är hemma med mitt ena sjuka barn. Mannen kom hem under förmiddagen från jobbet. Surmulen och trött. Jag sa glatt god morgon och det första han sa var att han önskade han kunde komma hem utan att sonen spelade tv-spel nångång. Kände bara luften gå ur mig. Han är sjuk ju och har inget annat att göra. Och vad vet mannen om vad vi gjort innan? Vi har faktiskt pratat, ätit och tittat på tv ihop.

Nu sover han och jag märker hur jag hyschar min son då och då. Beter mig som om det ligger en björn och sover här hemma. Som om björnen nånsin bryr sig om att vara tyst när vi sover på NATTEN.

Den här känslan av att trippa på tå för en annan människa av rädsla för att den ska bli arg.. Det påminner om min barndom med en oroligt lättirriterad pappa. Det är vidrigt och jag anser dels inte att barn ska leva så men heller inte jag. Herregud jag är vuxen och betalar hyra här.

Inser mer och mer hur absurt mitt liv här är. En annan vuxen människa påverkar mitt liv på så otroligt negativa sätt. Hela tiden! Och jag har inte vågat göra nåt åt det! Som om han äger mig.

Nu börjar hans ledighet också. Jag gissar att han kommer sticka ut ikväll. Och eftersom som han sover nu så blir det nog en sen natt ute.

Igår kände jag mig taskig som skriver här så mycket men nu tänker jag att detta är ju min pysventil. Måste få ur mig allt nånstans så att jag kan fungera i vardagen.

Sitter med telefonen i handen och sonen spelar. Och jag är rädd att mannen ska komma hit och titta på oss och kommentera det. Han stör sig ofta på min telefon. Min i princip enda avkoppling hemma är att spela candy crush eller läsa nåt på telefonen och inte ens det kan han liksom acceptera.

Och det är tydligen okej att spela Fifa en halv dag (som han gör) men andra spel är inte okej. Han säger att sonen borde läsa en bok. Ehhh jag har aldrig sett min man läsa en bok.

Är så trött på varje aspekt av livet med honom just nu. Stora saker som hans alkoholberoende men också dessa detaljer i livet som gör mig rentav olycklig. Hade han inte legat där nere och sovit och varit så sur när han kom hem hade jag satt på lite musik nu och livat upp stället lite.

Jag förutspår en sur period där han är otrevlig mot mig. Men jag hoppas att jag har fel. Och jag ska göra mitt bästa för att inte dras med i det. Tänker inte bidra till bråk. Ska verkligen försöka låta allt rinna av mig. Jag har oerhört svårt för sura människor nära mig. Smittas av det och vill gärna rätta till allt. Men nu kan jag inte göra så mycket.

Usch. Måste försöka sudda bort skuldkänslorna jag känner av allt det här negativa jag tänker och skriver. Det verkar vara en del i processen.

Märkte hur jag spontant blev nyfiken på den här 1-3-5 metoden. Det var precis det första tipset jag fick från den första psykologen jag träffade; du ska nog sluta göra listor ?
Älskar göra listor och lyckas sällan slutföra dem..

Det låter så himla rätt - kanske för er båda dessutom - att ni inte ska leva under samma tak. Bra att du har börjat berätta om det, och bra att du ändå anstränger dig för att ni ska ha en bra relation fortsatt. Det kommer förmodligen att underlätta allt. Och vara betydligt bättre för barnen, så klart. Så även om han inte verkar anstränga sig supermycket tycker jag att du gör helt rätt i att försöka se lite mellan fingrarna och planera vidare för ditt FRIA liv. Det som kommer snart.
Hoppas, hoppas, hoppas att han snart hittar en lägenhet och kommer ut därifrån så att du kan sätta igång.
Det här är onekligen en tung period för dig. Men snart kommer allt att vara så mycket bättre. 2020 är ditt år, Lim.

Man brukar kunna få psykologerna att använda begreppet asperger ändå, när de förklarar graden av autism. De är ju fortfarande väldigt noga med att utreda ifall språkutvecklingen var avvikande i tidig barndom eller ej. Det brukade utgöra en skiljelinje mellan diagnoserna tidigare. Om du redan från början lyckades i skolan skulle jag gissa på att din språkutveckling inte var försenad. Språket är ju grunden till allt teoretiskt lärande. Det ska bli väldigt spännande att se vad din utredning mynnar ut i. Det är ju inte ovanligt att högfungerande flickor flyger under radarn tills de i vuxen ålder till sist söker vård för själsligt lidande... Kram

Det var spännande analyser... Meddelanden från universum... I’m game! Kanske är det dags att ta sig an de mellanstora uppgifterna nu. Jag ska klura på vad de skulle bestå av ?