Senaste kommentarerna i forumet

135 dagar alltså, det var en spännande milstolpe. Jag börjar ju direkt tänka % och analysera, men får ändå inte ihop det riktigt. Grattis du har varit nykter 37% av ett helt år ;) 4,5 månader. Men 1,3,5 som finns med i 135 måste ju även hänga samman med 1-3-5-metoden tänker jag, alltså bäst metoden för att göra-listan (enligt fröken här). Jag är expert på sånt (ofantligt dålig på att genomföra det på listorna dock).

1,3,5-listan innebär att man delar upp uppgifterna i tre storlekar:

1. Stora uppgifter
3. Mellanstora uppgifter
5. Mindre uppgifter

Jag tänker att den stora uppgiften är sluta med A.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta, haha... men med 135 kanske universum försöker visa dig att det är dags att ta dig an en uppgift ;) eller så kan det ju vara så att jag överanalyserar ;)

Men i vilket fall, grattis. Du är så grym bästaste Mirabelle G-S

Jag vet, ASP kallas det ju... Jaja... i vilket fall. Ska bli intressant och se var detta slutar.

Hörredu... Din lista är ju skolboksexempel på ett högfungerande autistiskt flickebarn. Numer använder man inte diagnosen Aspergers. Antingen är man på autismspektrum eller inte.

Tidigare idag ringde jag mannen för att en sak kring barnen behövde orndnas. Han svarade "mm" med uttråkad ton istället för ett hej eller hallå. Han pratade med högtalaren på så ljudet var jättedåligt. Kändes liksom olustigt.

Men sedan när jag kom hem från jobbet så gav jag honom en kram (han tänkte inte ge mig nån). Jag är i ett läge nu där det gäller att vara nära på taktisk i mitt beteende. Vill inte ha en obekväm stämning varken nu medan vi bor ihop eller senare.

Snart är han ledig en längre period och det är jag nervös inför. Hatar anspänningen jag känner. Han kommer ju självklart dricka och festa. Och samtidigt ska jag jobba varje dag och allt sånt. På ett jobb där allt är upp och ned.

Men jag hoppas att han kanske kommer lägga lite tid på att planera sin flytt när han är ledig. Kanske rensa lite här hemma och välja ut lite saker han vill ta. Bara han börjar med sånt kan jag våga sätta igång med rensandet sedan utan att vara rädd att förolämpa honom eller få honom att känna att jag kastar ut honom. Som sagt.. Taktisk måste jag vara.

När han väl hittar en lägenhet kan det ju vara flera månader till själva flytten. Men den dag han skriver kontrakt på en lägenhet kan man ju på allvar börja ordna. Å jag ska göra det så mysigt hemma.

Längtar så mycket.

Jag förtränger just nu hela aspekten av att barnen ska kunna bo hos honom osv. Det är det som fått mig att stanna flera år för mycket med honom. Det att jag inte vill vara utan barnen (eller snarare att jag inte vill att de ska vara utan mig). Men som det verkar så kommer det inte vara halvtid och dessutom (om han inte dricker när de är där) kanske det rentav kan bli bra. Jag måste våga tro på detta. Jag känner i hela mig att detta år så RÄTT. Tvekar ingenting alls. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle komma till den här punkten då jag på allvar känner att jag gör rätt i det här.

Det kommer kännas tomt ibland förstås och tystare hemma. Men när jag mår bättre hemma kan jag släppa loss mer och därmed blir hemmet livligare och gladare ändå. Alltså jag vet jag skrivit det flera gånger men tanken på att sova med öppen sovrumsdörr är helt underbar. Vill ha det så! Vill aldrig ha öronproppar igen i mina öron.

Det är åter igen fullt med disk i köket. Det är obäddat och det står disk överallt. Jag spyr på detta. Hade min man inte bott här hade jag garanterat haft en rutin för hur barnen enkelt hade hjälpt till att städa upp det här. När jag bor själv med mina söner ska vi tre vara jämställda. Inte att de ska städa allt men de ska hjälpa till för att vi är ett team. Ordningen jag ska ha kommer göra det lätt. Nu är det hela tiden övermäktigt. Ensamstående kan jag uppfostra dem till killar som tar ansvar. I min relation går det inte!! För den är så ojämställd.

Nu ska jag städa. Jippi. Kan tillägga att jag inte dragit fram något av det jag ska städa. Inte en enda grej. Och mannen har varit ledig idag och jag jobbat 9 timmar. ?

- Jag kunde tjata i dagar, månader (ja, jag tjatade i år) om en hund. Jag kunde hålla på 5timmar per dag (fick aldrig någon hund) men än i dag mår jag dåligt över det och hur ledsen jag var över detta.
- Jag var som sagt väldigt olik mig själv i skolan och hemmet. Duktig och ordentlig i skolan medan jag kunde vara arg och trött hemma.
- Jag tyckte inte om att duscha och kunde inte ha åtsittande kläder. Speciellt byxor som satt åt.
- Jag hade en vild fantasi och skapade egna låtar, sånger och historier i mitt huvud
- Jag var bestämd med vad jag kunde ära, exempelvis, om fisken inte var fångad av min farbror så åt jag inte fisken.
- Jag hade ett jätteintresse för svartvit film från jag började kika på tv vid 8-9 års ålder, både drama och komedi, helst svenskt med Tor Moden. 30 och 40-talsfilmer, satt alltid och kikade på dem tillsammans med farmor.

Hur mår jag egentligen?

Har funderat ett tag, känner att trots stress och sånt så är humöret bra, jag känner mig inte deprimerad. Men jag känner stress och press mest hela tiden. Det är så många helger som är uppbokade, mest för andras skulle. Ja vet att jag inte behöver, men man måste värna om familj och vänskap, och just nu infaller så mycket. Har denna helg som kommer ledigt men nästkommande 3 helger är fullspäckade och ska resa bort 2 av dem. Det stressar mig, jobbet stressar mig, renoveringen stressar mig, pengar stressar osv. Jag kände inte en sån här stress och ångestkänslor när jag drack, men tror inte heller jag körde på i 150 på jobbet som jag gör nu. Jag försöker varje dag att stanna upp och ta det lite lugnt, försöker ta hela lunchen, försöker fika, men det händer aldrig. Jag är beroende av stressen - och ångesten. Det bara är så, har gått från ett beroende till ett annat.

Förut när jag drack var jag ju alltid trött, fast på ett annat plan, mer backfull-trött, inte hjärnan-är-på-högvarv-hela-tiden-och-behöver-vila-trött.

Har börjar forska lite i min barndom också, fick i uppgift att tala med mina päron bland annat om saker som stack ut innan jag var 12 år. Det är ganska mycket.

-Jag var ofantligt försiktig och blyg, jag ställde mig alltid längst bak i kön, vågade inte mycket och armbågade mig absolut aldrig förbi någon annan.
-Jag var extremt petig med maten
-Jag var lugn och snäll mot andra men tog ut all min frustration och ilska hemma. Var aldrig i någon konfrontation, bråk eller liknande i skolan eller bland kompisar.
-Jag lekte helst själv
-Jag hade svårt att fråga andra om de ville leka men tyckte om när andra frågade
-Jag kunde inte sova över hos några kompisar
- Jag gillade att vara med vuxna mer än barn, och jag var ofta det också.
- Jag var väldigt känslig, jag kunde bli överdriver arg eller ledsen och inte kunna lugna ner mig om det inte blev som jag ville (hemma) eller om något gick sönder.
- Fäste väldigt mycket vikt vid materiella saker såsom gosedjur eller porslinsfigurer och blev EXTREMT ledsen (otröstlig) om något gick sönder eller försvann. En liten sak för andra var jättestor för mig. Och är väl än i dag iof.
- Jag hade aldrig någon pojkvän (en sån där man bytte varannan vecka)
- Jag gjorde saker på mitt sett och inte som alla andra
- Jag var väldigt envis och kunde inte förstå varför inte saker gjordes på det sättet som jag tyckte var bäst
- Jag avskydde att gå på dagis men älskade att gå på 6-års och i skolan (troligtvis för att man fick lära sig saker och visa att man var duktig där samt att det var strukturerat).
- Jag älskade att skapa saker.
- Hade kompisar och flera jag lekte med, någon som jag kallade bästa kompis, men ingen som var min person, det var farmor i så fall, hon var bästisen när jag var liten.
- Jag kikade på ett par filmer och lyssnade på en del kasettband om och om igen, tills de gick sönder. Vissa saker såg jag/lyssnade jag på varje dag i flera år.
- Jag var motoriskt efter i utvecklingen (klättra träd ex.)
- Jag avskydde aktiviteter i större grupp, fotboll, grupparbeten. Gjorde alltid bäst om jag var själv och ville göra allt själv.
- Satt hellre inne på rasten och jobbade med skolarbete själv, än att vara ute och leka
- Låg alltid framför alla andra i alla ämnen, var i mattebok 3 när de andra var i första. Låg dock efter i att läsa. Läste sakta och hade svårt för det, gillade inte att läsa. Hade svårt med läsförståelse och tog inte in de ord jag läste. Men älskade att få historier berättade för mig och kunde återberätta i princip allt ifall det var berättat muntligt (det kan jag än i dag).
- Byggde mycket lego m.m. men lekte sällan med det. Ville bara bygga, inte rollspela med gubbarna. Samma med ponnys eller barbie, lekte sällan med det, bara bytte kläder och byggde hus.

Tänkte att jag skrev upp det här så jag kommer ihåg lite av det jag fått fram hittills. Sedan är det svårt för mina päron att avgöra vad som är ovanligt då de bara haft mig som barn. Och vissa av sakerna ovan kanske inte är så anmärkningsvärt, var och varannan unge har ju problem med maten, eller älskar skolan... osv... men det som visas ovan visar ju lite... tendenser på autism om inte annat. Och nu hobbypsykologar jag rätt så rejält.

I vilket fall..

Väljer att inte dricka i dag, istället vilar jag upp mig inför morgondagen då det är sista dagen på jobbet innan helgen.

Igår. Och många gånger och dagar t.o.m månader dessförinnan också förstås.
Men det är kämpigt tycker jag att bryta med ett återfall, för det är precis som att man då plötsligt ger sig rätten till ett misslyckande till och kanske ännu ett osv. Man känner ju ändå sig så fruktansvärt vördelös, så man är liksom inte värd ngt annat.. Att det liksom är lätt att hamna in i det omvända. Istället för att skjuta på beslutet att dricka, så skjuter upp beslutet på den nya dag 1.
Jag är idag, just denna morgon, extra tacksam att jag inte drack ngt igår. Jag har lyckats bryta ön en gång, dag 2 idag med andra ord..?

Sedan skulle jag också kunna meddela att det inte var så mkt, och att inget katastrofer hände etc och det är jag förstås glad över, men alltså det där giftet. Det är verkligen det, om det är aldrig så lite.. Det är som om när en droppe blod sprids i havet och hajen känner det på flera mils avstånd. Så är det med alkohol för mig. Minsta lilla, så slår alkoholdjävulen klorna i mig. Vill bara ha mer. Och att jag lyckas undvika frenesi, är nog snarare för att jag är just människa och inte en haj..? (!)
Lite metaforer så här på morgonkvisten, kanske kan pigga upp ?, men skämtåsido, så är det ju sådan starka krafter som sätts igång.
Ja,ja - så blev det tydligt än en gång Fibblan att du inte ska dricka ngn alkohol. Jag kan hålla igen, kontrollera till ganska stor del också, men denna mentala upptagenhet och besatthet - jag är bara så trött på det, så jag kan kräkas..?.

Kramar
/Fibblan

God morgon ❤️

Det är så mycket som händer i mitt liv. Det stormar på alla plan egentligen. Min relation tar slut, mitt ena barn har det mkt tufft i skolan och det är mycket som är på gång där och har varit flera år plus att det har blivit rörigt på mitt arbete. Igår kväll blev jag på ett otroligt dåligt humör av stressen. Men jag och barnen satte på Youtube i vardagsrummet och hade det mysigt. Då kunde jag sluta bete mig irriterat. Ska komma ihåg det till framtiden... Att sätta mig MED barnen istället för att yra runt och irritera mig på allt.

Måste försöka se livet positivt trots att det känns som en tragisk film just nu.

Att jag skiljs är EGENTLIGEN något bra. En jobbig process men jag kanske måste se det som en pånyttfödelse.

Min son kommer att få hjälp och han mår ändå ganska bra samt att framtiden med en förhoppningsvis gladare mamma är bra för honom.

Ett arbete är ett arbete. Jag har fortfarande många bra kollegor kvar och skulle alla plötsligt sluta är det kanske en signal om att jag ska byta jobb också. Och det behöver ju inte vara så farligt.

När jag fokuserar på eländet så växer det bara. Måste försöka se det positiva.

Och som jag ofta tänkt förut. Man lär sig av allt och alla erfarenheter kan man växa av. Ibland bryts man ner och det är det jag är rädd ska hända om jag tänker negativt. Jag är liksom på randen mellan att bryta samman och att stå stark. Vill vara stark och må bra. Vill inte gå omkring i en offerkofta.

Måste tänka positivt. ❤️

Jag håller med din man! Han verkar klok som du - kaka söker maka kanske?!
Choklad passar ju alldeles utmärkt till både firande och till blodbyggande..?
Kram och tidig god natt och tack för dina kloka tankar Mirabelle❤️!

/Fibblan ?

Absolut inte psykopat! Du låter som en människa som gör ett jädra bra jobb att kompensera för sina svårigheter. Utåt. Medans insidan tar stryk :/ Hur mycket stryk insidan tar läser man i inlägget där du sätter ord på dilemmat ang en tänkbar parter. Du vill inte ha någon som kan sänka sig till nivån att vilja ha dig. Det gläder mig att du på ett intellektuellt plan inser hur orimlig den tanken är. Min önskan är att du även känslomässigt ska komma dit. Du är bra, precis som du är, komplett med både styrkor och svagheter. Kram

Alla som skrivit till mig sedan senaste
bakslaget ?!
Jag känner mig hopplös, och inte värd varken den omtanke, tid eller energi som ni förmedlat till mig.. samtidigt OERHÖRT TACKSAM ❤️!
Att ngn vill och bemödar sig att plita ner sina tankar, långa som korta, peppiga som eftertanksbegärliga. Vet inte om det sistnämnda ens är ett ord. Men stort tack Mirabelle G-S av det begär till eftertänksamhet, som ditt senaste inlägg väckte hos mig! Det bästa begäret av alla??!
Du är så klok! Och jag har verkligen tänkt till kring dina frågor, för där i ligger viktiga nycklar ?️?️. Nu är bara frågan också när, var, hur jag ska ta tag i mitt återfall. Jag vet att bästa läget är nu. Var och hur innebär att jag stannar hemma, för här finns inget! Men så finns det den där andra rösten som säger att jag kanske skulle passa på att möta upp en vän..som också säger att jag kan börja om imorgon eller på fredag eller t.o.m söndag..
Nykter.
Jag väljer att somna nykter ☑️!

?
Tack ni alla!
Phu,
Vi kämpar på!
Stor kram!
/Fibblan ?

Men herregud. Jag är lika spänd som om han vore ute och drack. Men han jobbar. Jag glömmer bort det hela tiden och tänker att det ska bli en nervös natt. Måste påminna mig om att det inte är så. Är helt stressad och irriterad. I onödan.

Tack Ler och miss lyckad för att ni finns med mig ♥️

Förr om åren var just det där med hög musik det värsta av allt nästan. Han kunde spela så högt när jag försökte sova och jag bad honom sänka. Han sänkte lite men höjde snart igen. Och han fick mig att knappt våga be honom sänka för han visade så tydligt hur jävligt han tyckte han hade det med mig som hela tiden förstörde för honom. Han uttryckte det OFTA som att det var som att vara i ett fängelse med mig. Vet inte hur många nätter jag sovit med två kuddar över huvudet och bara längtat tills jag ska sluta höra basgången från musiken. Vi hade barn då också men de sov gott ändå. Men för mig var det ett elände att ta hand om två små barn samtidigt som jag knappt sov på nätterna i perioder.

Igår kom han hem strax efter 21. Det är inte sent men jag hörde hur han gick direkt till vardagsrummet. Så jag förmodar att han drack här hemma faktiskt. Och imorse låg han i soffan med öppen dörr till friska luften. Så sover han enbart när han druckit. Han mådde väl illa antar jag.

Jag har börjat tala om för folk att vi ska skiljas. Säger det till de som behöver veta (barnens lärare, mina kollegor osv). Det känns ganska overkligt att det faktiskt sker.

På ett sätt känns det som att jag ska flytta hemifrån. Bli fri från en person som bestämmer här hemma. Bestämmer saker som jag inte håller med om dessutom. Att jag ska få sluta tvingas anpassa mig till saker jag ogillar. Det känns som att jag ska bli fri. Jag kan nästan gissa att min man känner rätt lika och att det är därför han faktiskt går med på skilsmässa. För vi är så olika och hela tiden anpassar vi oss efter saker vi inte finner naturliga.

Jag vet att jag ältar mycket dåligt nu. Känner mig elak som fokuserar på hans brister såhär. Men i vardagen utanför forumet är jag snäll mot honom och vi försöker samarbeta. Häromkvällen hade vi ett jättebra samtal och det var så trevligt. Sedan åkte han till jobbet och jag tog ut hunden och tänkte hur knäppt det är att vi satt och letade lägenheter ihop till honom och pratade om gardiner och doftljus som ett trevligt gemensam projekt. Så har vi inte pratat på länge. Med ett gemensamt mål i sikte och med planering och med sånt visat intresse för vad den andra tycker.

Det är sånt jag önskat i mitt äktenskap. Men kan hända är det som vänner som vi kan få den bästa relationen. Vem vet...

Kram kram ♥️

Stor kram även till dig miss lyckad ❤️ Även jag valde att lämna min man , otroligt jobbigt tid i mitt liv .. det var inte pga a .. utan andra orsaker .. Men inser att vad du och Lim går/ har gått igenom är så mycket värre .. Sorgligt vad a gör mot oss .. Som miss lyckad säger .. Du är på rätt väg Lim ❤️

har gått Vinäger. Antingen går allt bra och du fokuserar för fullt på ditt mål och lägger energin på annat. Eller så gick det inte som du hoppats och du kanske inte vill skriva här för att du tycker det är skämmigt att det inte höll längre. Eller så är båda alternativen bara dåliga kill-gissningar.. Oavsett, VI VET. JAG vet precis hur den motivationen känns, när man vaknar, eller går och lägger sig och känner att nu är det nog igen, det här håller inte. Men precis som du säger så finns det någon grund i problemet som kommer fram. Vi vet efter alla vändor att sluta dricka är bara början på en ny kamp och allt blir långt ifrån bra direkt.
Oavsett så kom ihåg att här accepteras du alltid för vilket som! Kram

Följer dig lim, och är också med på resan..Många gånger vänjer man sig vid allt möjligt konstigt i ett förhållande..Det gjorde jag med..En person med aktivt missbruk blir nästan alltid självisk..Ju mer partnern går med på, desto större friheter tar sig hen som missbrukar..Jag har plockat hundratals ölburkar och pantat, som jag inte drack upp..Varför? För att städa undan, så ungarna slapp att se..Massor med gånger har jag bett exet sänka tv eller musik..Ibland för tomma öron, framförallt dagtid..Nästan lika störande det att tvingas höra dålig hårdrock på hög volym..Så kunde det vara tills....Jag bestämde mig..Jag ska lämna honom!! Tog kraft från människor som vill mig väl, Pratade med barnen..Kollade tog reda på planerade..Idag har fortfarande inte en ölburk kommit in i mitt hem! Ingen svinar ner eller har musik på som jag avskyr..Är det någon som spelar hög musik och dansar så är det jag, till mina favoriter..Du är på väg fina lim..Kram??✨✨✨

får man väl acceptera att sätta på när man är i sin roll på ett arbete. I övrigt borde "vi" nog bli bättre på att ha det ansikte som visar hur vi faktiskt mår och kanske spara mycket energi. (Eller skulle vi alltid se sura och fördärvade ut då?)
Ibland när jag har tuffa dagar framför (är bra på att tänka det värsta som kan hända) brukar jag tänka att oavsett hur dagen går, bra eller dåligt så kommer den ta slut.
Kanske inte så motiverande men lite lugnande. Lycka till med den långa dagen.

Vi sitter i samma båt och guppar verkar det som....
Mirabelle har en bra liknelse med batteriet, det gäller att byta innan det slocknar.
Fan, att det ska vara så svårt att fatta?
Hursomhelst så sänder jag styrkekramar till dig. ???
Vi ger aldrig upp ??✌️

???

Ibland tar man slut på någe vis. Jag vet inte riktigt vad de är som händer inuti dig, eller mig, eller någon annan som snubblar. Men jag ser det litet som att batteriet tar slut, precis som för ett autistiskt barn som får en härdsmälta, när för mycket tar energi, och det inte ges tillräckligt med återhämtning emellan. Jag tror att för oss, liksom det autistiska barnet, ligger lösningen i att undvika att det där batteriet tar slut. När det redan är slut är det liksom kört. Det finns inga resonemang, ingen viljestyrka, ingen avledning som fungerar. Hur märker du att ditt batteri sinar? Hur stoppar du läckaget och fyller på? Stor kram till dig.

I dag är det stressdag no 1 på hela året. Håller i en mässa för ca 800 personer och 20 utställare. Det är minst sagt hektiskt. Ska snart iväg. Är hypad men vet att det kommer komma dippar. det blir så mycket intryck en dag som denna att jag är helt orkeslös när allt är över. Får inte glömma bort att ta med huvudvärkstabletter.

Väljer att inte dricka i dag, istället jobbar jag mig systematiskt igenom dagen och sätter på ett smile för alla andras skull.

Kära Fibblan! Känn dig inte misslyckad! Som Andrahalvlek skriver: För varje misstag blir du (och jag för den delen) lite klokare och kan undvika falluckorna nästa gång. Ibland känns det ju så omöjligt att övervinna bara några vita dagar och ibland går det som på räls. Man har massor med energi att lägga på sin nyktra tillvaro och det är så mycket enklare tillsammans med alla andra här inne och tiden man hinner lägga på att skriva. Allt hänger ihop med vilken sinnesstämning man har i sin kropp, hur mycket egentid man har.

Ett drömscenario är att få träffa alla och bara grotta in sig i det omöjliga men jag vet ju att det inte går. Tänk att få fika med någon? Bara prata prata och prata ännu mera!

Jag ger heller aldrig upp om förändringen! Stor varm kram som innehåller styrka och lycka!

För varje misstag blir du förhoppningsvis lite klokare, och kan undvika falluckorna nästa gång. I alla fall de välkända.

Kämpa på!

Stor Kram tillbaka till dig Lim .. Nej att leva med en klump i magen är inte så som livet ska vara .. Läser allt du skriver o följer din resa mot ditt egna liv .. ❤️

Blev ju inte så j-la lyckat där på lördagskvällen sedan...
Valde att hälla alkohol på såren..?, bra lösning för rengöring av yttre sår, men absolut inte för de själsliga..det vet vi ju..
Då vad fan..håller jag..på med..då..
Just nu
kämpar jag på och är på dag 3 igen.. inte så nöjd med mig själv just nu.
Samtidigt försöker jag fånga upp ngn slags stolthet och/eller värdighet i att jag aldrig ger upp kampen om bättring och förändring ??!
Lättare att göra med andra än sig själv..
Lycka och styrka ?!
Stor kram!
/Fibblan ?

Rosa-vina och Mirabelle G-S, tack för inlägg. Rosa-Vina, härligt att höra att det går så bra, klart du ska komma hit. Det är lite lugnare men märkte att jag släppte lite greppet från forumet (på ett bra sätt) sedan jag flyttade. Det känns verkligen som en livsstil nu och mår så bra av att inte dricka. Allt jobbigt och självkänsla är ändock bättre än förut.

Mirabelle G-S, jag har nog aldrig sett mig själv som dålig i själva samspelet pga. att jag skådespelar, eller jag är dålig men andra märker det inte, har aldrig fått höra något, aldrig, men har också inövat många fraser som man kan ta till. Sen är det oftast bäst att bara vara tyst och låta folk prata, bara man nickar lite, lägger en hand på axeln (om man absolut måste - gillar inte sånt dock) och säger något i stil med "jag förstår", "hur känns det nu", "vad jobbigt, men vad stark du är" så blir folk ganska nöjda och går vidare. Låter ju som en total psykopat men det är liksom tvärt om, ofta skriker jag och gråter på insidan av känsla för personen men kan inte reglera det och visa det utåt så att personen får den reaktion och stöd som den förtjänar.

Nu ska jag sova, natti alla pussgurkor där ute!