Senaste kommentarerna i forumet

Vilket jag firade genom att vara med på ett event med massor andra kvinnor (och några män). Vaknade trött med glad nu på morgonen och mitt nya mål är nu ytterligare 3 månader. Tanken är att ta ett steg i tagen, egentligen en dag i taget men jag gillar att ha ett mål. Så 6 månadet är mitt nästa mål.

Jag har lärt mig ganska mycket om olika beroende och om mina triggers som kan vara fallgropar för återfall. Nu ska jag ta mig an denna dag och ikväll ska jag äta något gott och njuta av kallt friskt citronvatten.

Föresten, min kombutcha bryggning går jättebra. Just nu är den smaksatt med svartvinbär, sjukt gott. Dricker ungefär en dl varje dag (inte mer då den innehåller lite socker och kan faktiskt få upp en aningens liten alkhohol procent) men inte mer. Det ska vara bra för mage och tarmsystem med de naturliga bakterierna.

Tjingeling!

nu på morgonen Lim! Du är på väg! Din väg. Allt det där hit-och-dit verkar höra till för oss här. Oss medberoende. Kanske något vi behöver för att ’nå botten’. Du har ändå mycket av det som är viktigt klart för dig; att du klarar att bo kvar själv, att det är bättre så med tanke på barn och hund, att du ska måla och fixa osv. Det är otroligt mycket värt att ha koll på tankar om allt praktiskt.
Ambivalensen gentemot mannen känner vi igen. Jag kan idag se den som en mer eller mindre lång bit på vägen till att göra sig fri i tanke och handling. Öva sig tanken (visualisera som MM skrev) och göra i handling. Göra dina egna val, säga dina egna behov och stå för det. Du är långt på väg i det där redan. Mannen verkar inte alls ha fattat och hänga med än, antagligen (som nån också skrev) pga hans kidnappade hjärna. Den måste han ta hand om själv i den stund hans uppvaknande kommer.
För min man kom det den morgonen jag ringde hem och meddelade att jag gått. Lämnat honom. Att jag hade sagt att jag står med foten på tröskeln hundra, eller tusen, eller hundratusen gånger tidigare hade runnit av honom... men när jag faktiskt var borta ramlade polletten ner.
Så klart har du goda erfarenheter som finns i minnen och önskningar... Om han verkligen blir nykter och hittar sitt sanna jag så finns ju framtiden kvar. Så länge en drog har makten över en människa är den det första, det som styr livet. Det måste mannen göra sig fri ifrån och i det är du maktlös.
MEN du kan ta makten i ditt eget liv, skapa ett bra liv för dig och barnen.
Du har kloka följeslagare här. Så bra! Släpp inte taget!
Fritt ur hjärtat i tidiga morgontimmen! Kram och allt det bästa till dig och er alla här! / mt

Stark... Livrädd... same same but different ? Men ångesten försvann illa kvickt. Note to self: pulshöjning är bästa ångestdödaren ?

Lider och skrattar med dig, så stark du är❤️

Håhåjaja, det blev till att rycka upp sig i rödaste rappet. Det är helt enkelt inte min lott i livet att få bryta ihop i lugn och ro. Just när jag postade mitt ångestladdade inlägg ringde minstingen. Hen hade åkt med kompisen till dens pappa. Väldigt mysko omständigheter runt den där kompisen, som minstingen lärde känna under en period då de gick i samma skola. Allt är liksom hemlighetsstämplat. De har flyttat runt hela tiden, och man får aldrig veta var de bor. Därför har ungarna alltid umgåtts hemma hos oss, då vi inte känt oss bekväma med att vårt barn befinner sig på hemlig adress och får skjuts hem av en hemlig människa vi aldrig fått träffa. Men nu hade de alltså fått ett ryck och åkt till pappan, på eget bevåg. Det visar sig när jag knappar in adressen på färddatorn att mitt barn befinner sig i ett av Stockholms ruffigaste områden. Långt hemifrån. Gissa om jag fick bråttom... Jag tror tyvärr jag klippte en fartkamera på vägen dit. Kände mig lagom tuff när jag satt i bilen och väntade nedanför det enorma lägenhetskomplexet. Flera orten-gäng strök förbi i mörkret och blängde in på mig. När det förlorade barnet äntligen dök upp hade hen inte vett att slänga sig in i bilen action style, så vi kunde rivstarta och fly. Nej hen gjorde sig ingen brådska, bara vinkade glatt och viftade med en enorm godispåse. Draw attention, why don’t you. Jag var nog tyvärr rätt kort i tonen ”Snabba på, hoppa in, stäng, lås”. Tror jag klippte samma jävla fartkamera på vägen hem. Det blir dyrt det här. Väl hemma visade minstingen en bild han hade tagit på kompisens urgulliga, jättesnälla hund. Pitbullterrier. I shit you not. Jag tänker inte enns försöka vara fördomsfri.

Det jäkliga är att vi tillåter andra att behandla oss illa..Hade vi rytit ifrån, så hade det sett annorlunda ut..Men det går att vända..När vi inser att vi är värdefulla och att när man älskar någon så ska man behandlas med respekt..Då kanske vi inser att det vi hållt på med inte är kärlek utan något helt annat..Kram???

VI finns!
Och vi finns för varandra i vått och torrt (bokstavligt talat..?!)
Precis som ni alla säger, ibland har man lite över att ge till ngn annan, och bland är det just det, som ger den där extra energin man själv också behöver..✨,
Men ibland behöver man precis som en nykastererad/steriliserad katt bara få vara för sig själv och slicka sina sår..
Just nu vet jag inte vad jag behöver mest/bäst..(?)
Det är också ok.
Att inte ha alla svar.
Att inte alltid veta bäst.
Så trött på just det, att alltid veta bäst.
Bara sög åt mig vad jag ska göra, så gör jag det..!
Stor kram
/Fibblan ?

Plötsligt slog det över. Jag har umgåtts med min svåger hela dagen. Vi mötte upp gubben i gamla stan för att äta middag innan de skulle dra vidare till en konsert. När vi fått in maten drabbade ångesten mig som ett ångvält. Hjärtat hamrar. Det gör ont att andas. Det tjuter i huvudet. Yrsel. Klump i halsen. Magen vänder sig ut och in. Tvingade mig själv att svälja ner några tuggor, för syns skull. Ville inte sabba grabbarnas kväll. Om min man hade sett hur det stod till skulle han säkerligen ha struntat i konserten och följt med mig hem. Kämpade mot tårarna hela vägen hem. Är hemma nu. Fortfarande gråtfärdig i största hemlighet. Nu är det istället barnen jag inte vill oroa. Hittade en bortglömd atarax, som jag tog. Väntar på att den ska ta udden av ångesten. Känner mig uppgiven. När ska det här ta slut? Jag är rätt säker på att ångesten utlöstes av det upplevda hotet mot ett av barnen igår, i kombination med att jag idag blev påmind om de stora ekonomiska konsekvenser familjens trauma förde med sig. Konsekvenser vi fortfarande inte ser någon ände på. Vi kommer att få leva med det, på samma sätt som vi lever med minnen av trauma. Jag trodde att jag hade accepterat, bearbetat och gått vidare. Men nej, jag lever fortfarande i skuggan av domedagen. Nykter är jag emellertid. Alltid nåt.

Igår var jag på en inspiration och må bra kväll. En sådan trevlig kväll, kommer leva på den länge.
En ung tjej höll i kvällen och gav sådan energi.
Middag som för första gången kändes naturligt att beställa alkoholfritt.
Tänk vad livet kan ändras och min nykterhet får mig att göra saker jag aldrig hade vågat innan.
Idag njuter jag av höstrusk i soffan och uppskattar det lika mycket.
Ha en härlig lördag// kram Strulan ??❤️

Du har lösningar på allt ???❤️//Kram Strulan

Imorse fick jag ett sådant där eureka moment... Jag har kommit till vägs ände med mina bälten. Det går inte att göra fler hål. Inte utan att paja nitar, dekorativa mönster etc. Vad göra nu? Svaret är - ät mer choklad. Och jag slås av hur många av livets vedermödor som kan lösas, eller i var fall lindras, med denna mening. Trött och hängig - Ät mer choklad. Äcklig lunch - Ät mer choklad. Orkar inte tänka middag - Ät mer choklad. Synd om mig - Ät mer choklad. Saknar guldkanten - Ät mer choklad. Stökigt hem - Skit i det och ät mer choklad.

Det finns ju till för att hjälpa, så jag tänker att alla är fria att använda det precis som det passar. Det finns alltid någon här inne och stöttar och peppar när det behövs. Ibland känner man för att vara här mycket, ibland lite. Allt är okej.
Och vanligt liv låter magiskt, Fibblan. ???

Fy fasen Lim. Det du skriver om är på så många sätt så himla INTE OKEJ. Det är egoistiskt och hemskt. Och det låter som att du kommer att klara även det ekonomiska bättre utan din man som mest är en börda. Usch.

Jag har inte erfarenhet av din situation. När jag hade en lång vit period förr ett par år sedan så slutade min man också dricka, för att stötta. Den här gången var det han som blev vit först, och sedan bestämde jag mig för att också slopa alkoholen. Men jag reagerar på att du skriver att din man bli full och otrevlig. Full skulle jag kunna acceptera. Otrevlig. Aldrig. Jag vet inte om jag är naiv gällande vilka rättigheter jag har i förhållandet till min livskamrat. Men jag förväntar mig att om något (tex alkohol) leder till att han blir otrevlig mot mig då slutar han med det ögonabums. Turligt nog verkar min man hålla med mig där. I min ungdom var jag tillsammans med en (i övrigt underbar) man som blev oresonligt svartsjuk och otrevlig när han var full. Jag avslutade det förhållandet med buller och bång när han vägrade låta bli spriten för att undvika svartsjukeuppträden. Det är i mina ögon helt oacceptabelt att någon som blir bevisligen otrevlig av alkohol fortsätter att dricka, och bli otrevlig.

För det kommer du troligen att göra.
Vid ensamma stunder.
Vid sorg och klagan
Vid försök till att ge dig dåligt samvete.
Behåll ovanstående rader,där du så väl beskriver hur det ser ut hos er nu.

Du har kämpat så hårt och gett tusen chanser.

Men till slut måste man inse fakta.
Det finns ingen vilja från den andra parten.

Och det behöver inte bero på att han inte älskar dig eller vill leva familjeliv.
Utan mer troligt beror det på alkoholens grepp om honom.

Jag satt också och radade upp oförrätter och harmades som det heter.
Dvs man låter sig själv skada sig själv om och om igen för att man farit illa eller blivit illa behandlad.

Men i denna harm kan man stanna upp och fråga sig.
Räcker det nu?
Har jag fått tillräckligt med bevis?
Är det min tur att få må bra nu,osv.

Och sen bygga upp såpass mycket styrka att man kan hålla fast vid det.

Jag hoppas du står fast och klarar detta Lim.

Jag önskar dig och dina barn ett bättre liv.

Han var alltså hemma och sov när barnen var hemma. Men på en halvtimmes rast skyndade jag hem och gjorde lunch och rastade hunden. Så sjukt ju.

En annan grej. Den sista familjegrejen jag orkade ordna för oss. Förra sommaren hyrde jag en stuga till oss. Det blev nyktert och jättefint. Vi stannade i två nätter. När de var slut frågade jag om vi skulle hyra en till natt för det var så mysigt. Men det ville han inte.

När vi kom hem åkte han DIREKT till sin kompis. Jag blev hemma med tvätt osv efter vår weekend.

Jag var glad åt vår lilla semester absolut och glad åt att han inte drack på två dygn där.

Men mina ansträngningar för ett familjeliv räcker inte. I år har vi inte gjort nåt alls ihop (förutom några timmar på nöjesparken) och när jag föreslagit saker har det ändå inte blivit av. Det hänger på mig att planera och betala och ordna i nån slags motvind.

Och han kan säga till mig att jag måste motivera honom att inte dricka. Hitta på saker åt oss osv. Men det är sååå svårt men nån som inte vill göra saker. Jag kan tyvärr inte köpa en resa till utlandet hela tiden för att han ska vara intresserad. Små saker måste räcka i en familj. Särskilt när jag ska betala allt.

I somras sa jag att jag kunde betala alla räkningar själv så att han skulle ha en semesterkassa så det nappade han på förstås. Men han drack hela semestern för pengarna han hade extra. Barnen satt hemma tills jag slutade jobbet och tog med dem ut och badade. Jag skyndade hem på rasten och gav dem lunch. En hel semester gjorde han så. För det var ju så synd om honom som inte kunde resa bort.

Jag föreslog "hyr stugan från förra året med din kompis och hans barn en natt eller två". Nope. Inte ens det som hade kunnat vara så kul.

Det är kanske inte så konstigt om till och med barnen tycker det är helt okej om vi skiljs.

Ja knaskatten det är ett tydligt kvitto! Det känns bra. Vilken tur jag skrivit här.

Kom på en till sak. Eller kom på och kom på. Erkänner en till sak snarare som jag låtsats inte hänt.

För kanske 2 år sedan åkte vi på en kryssning. Jag betalade och ordnade så att vi för en gångs skull gjorde nåt som familj. Min man tyckte det var toppen. Och buffén var ju kanon med öl och mat.

När vi gick till hytten för att sova så stannade min man i en bar. Han drack. Jag var i hytten med barnen och mådde så dåligt. Kändes helt fruktansvärt att sitta fast där och så var min man ute och drack på båten. Vi hade ju redan ätit, gått i butiker och dansat och haft kul. Han kom sent till oss igen full. Inte bråkig utan väldigt glad. Jag spelade med men kände ändå ett mörker inombords av sorg.

Dagen efter mina damer och herrar sov han HELA dagen förutom en snabb frukost. Jag var med barnen. Vi åt lunch och fikade och sånt. Intalade mig att det var rätt smart att min man sov för han skulle ju jobba dagen efter. Det var därför han sov. Inte för att han var galet bakis.

Sedan har vi pratat om att åka på en kryssning fler gånger. Men jag får panik av tanken på en till natt lämnad i hytten igen. Klarar det inte. Att BO en natt på en flytande krog med en alkoholist. Ingen bra idé.

Tack och lov minns barnen den där kryssningen som något av det roligaste de gjort. Men det är ju för att vi var där som familj och för att jag ansträngde mig varje minut för att få allt att vara bra. Vi har ett foto på oss alla därifrån. Som en fotograf tog. Min mans ögon är suddiga och han ler på sitt speciella sätt som han ler på när han är lite berusad. Jag har lagt undan fotot för jag blir mest sorgsen av det.

Du får bara fler bevis på att skilsmässa är rätt. Du HAR försökt. Du har gett alla chanser som finns, gång på gång. Måste ändå vara skönt att veta, att du verkligen gjort allt. ?

Läste tillbaka i min tråd litegrann för 2,5 år sedan cirka. Herregud vad jag mörkade mitt liv. Jag fokuserade på mitt eget nyktra liv och försökte att inte skriva så mycket om min man.

Men nu räknar jag efter. I 2 och 5 månader har han varit i sitt återfall. När han började dricka igen fick han det att låta som att det var tillfälligt. Men snälla nån. Nästan 2,5 år har passerat. Och han ber mig fortfarande om mer tid. Att finnas här och förstå att det finns anledningar till att han dricker. Han undrar hur jag kan lämna min egen man såhär. Vi gifte ju oss "i nöd och lust". Men vad händer när den ena partern aktivt gör att det hela tiden är nöd? Med flit.

Jag har visst också skrivit att barnen påverkades av hans drickande redan för så många år sedan men sedan har jag tydligen normaliserat även det. Läskigt. Jag trodde att jag inte hade sett det så. Inte förrän nu. Men jag har väl blivit expert på att normalisera och förtränga. Usch. Obehagligt.

Min fru har pmds. Tar medicin mot det men glömmer ibland. Hemskt för henne. Svårt att inte hela familjen dras med en bit i mörkret under de perioderna, Det är liksom vårt fel allting just då. Men vill vara tydlig med att det såklart är synd om henne och inte mig :)

Spinning är väldigt bra för mig. Jag behöver bara trampa och lyssna på instruktören. Dessutom blir jag genom svettig vilket jag gillar. Det blir liksom träning både för kropp och själ. Jag rekommenderar att du provar ?

Ja miss lyckad. Att sedan få slippa ångest över hans drickande kommer att bli helt otroligt. Så overkligt. Kan man ens få leva så? Att slippa vara rädd på natten för vad som ska komma. Våga kliva upp kl 2 på natten och dricka vatten utan att göra det så snabbt som möjligt pga risken att han kommer in full genom ytterdörren. Att ens våga dricka vatten... Ibland låter jag bli för att jag inte ska behöva gå upp på toaletten och möta honom. För möter jag honom full är risken stor att han vill hålla mig uppe. Och säger jag nej kan han följa efter mig till sovrummet och väcka barnen. Så varje liten grej måste planeras för att risken för bråk ska minimeras. Sedan kan planeringen spela noll roll. Han kan slita upp dörren ändå oavsett tid på dygnet.

Slippa vara stressad över att hunden ska vakna av honom så att jag behöver smyga ut när mannen somnat för att låta hunden kissa.

Usch alltså vad är det jag lever i... För det gör jag fortfarande. Jag har svårt att tro att det inte blir fler fyllebråk innan han flyttar härifrån. Men jag hoppas. Det är misshandel det han gör. Att ens behöva leva i oron att det kan hända är misshandel.

Du har rätt knaskatten. Saker är inte det viktiga. Och dessutom kan det vara bra att jag är ärlig med hur det kommer att se ut framöver. Jag ska ensam sköta ett hushåll och då måste vi tillsammans tänka smart och vara sparsamma för att kunna ha råd med roliga saker ibland.

Om min man flyttat ut till jul kan deras rums makeovers absolut vara en varsin julklapp. Bra idé ??

Det här inlägget satte verkligen fingret på det värsta jag vet med att leva med en man som dricker såhär. Och det är detta jag försökt förklara så ofta för honom. Men han förstår det inte. Har aldrig förstått och kommer aldrig förstå vilken terror det varit för mig i alla år.

Ibland har jag tittat på lägenheter på nätet och kollat planlösningarna. Då har jag alltid tänkt hur det skulle kunna funka i vår familj med planlösningen. Hur nära skulle min fulla man vara sovrummet? Kan barnen ha egna rum eller måste ett rum bli mannens rum. För det värsta jag vet från förr är när han bakissov i nåt av barnens rum. Så pass respektlöst tycker jag det var att jag ordnade ett eget rum till honom. Pga det delar jag alltså rum med mina barn nu. För att han inte ska lägga beslag på deras rum. För jag sover ju bara där på natten medan min man kunde blockera rummet en hel dag. Och barnen vågade inte störa för att hämta nån leksak eller så. Hemskt.

Alltså när han flyttar kommer jag ha så mkt plats trots att det bara är en av fyra som flyttar ut. Men han tar verkligen upp så mkt plats. Även när han är borta för jag vet att han snart kommer och låter och stökar och bråkar. Och hans rum är kaos. Hade det varit mitt rum nu hade det varit fint därinne så att det blir brukligt om dagarna. Nu är det bara pinsamt om nån ens tittar in där.

Hoppas ni får en fin helg därute allihop. Kram!!

PS. Tack för tips om antidepressiva knaskatten. Jag har det i bakhuvudet om jag skulle fortsätta må dåligt även när allt lagt sig här hemma ♥️

I dag ska jag till storstaden med stort S. Träffa vänner utan A i bilden, så himla skönt. Vet att det kommer ta på min energinivå ändå då jag blir trött vare sig det är kul eller inte men ser ändå så fram emot det.

Måste bara fixa i ordning mig och packa först, är lite seg på sånt, så chillar i soffan först.

Drömde om att jag drack även i natt, men det var ju ingen fara - för det var ju bara en dröm.

Väljer att inte dricka idag, istället kramar jag på fina vänner och mår allmänt bra

Håller helt med er till fullo på allt ni skriver! Jag är inte heller inne här så ofta för tiden räcker helt enkelt inte till! Jag får verkligen dåligt samvete när jag inte hinner skriva och peppa andra som peppar mig och för mig är det en känsla av ännu mera dåligt samvete!

Men det bästa av allt är NI finns! Kram