Senaste kommentarerna i forumet

Idag har jag fikat med min dotter och vi har väldigt bra och intressanta dialoger numera. Hon, mitt barnbarn och jag skall resa och hälsa på min son och mina andra barnbarn på höstlovet. Det skall bli trevligt. Jag är väldigt nöjd med mitt nyktra liv. Trodde aldrig, att jag skulle kunna leva så här. Klarar hyfsat, att min man dricker. Även, om det är irriterande. Men en dag i taget, så går det oxå.

Vilket jobb du gjort! Var stolt över dig själv. Läser ofta vad du skriver, blir inspirerad av dig. ✨

Måste upp tidigt, men ligger lite likt att det är julafton i morgon, det känns så. Kommer det magiskt kännas annorlunda när jag stiger upp 4.30 och ska dra till jobbet. Troligtvis inte, MEN jag har i vilket fall varit nykter i 100 fucking dagar då ?

Har lagt mig i sängen nu. Har gjort läxor med barnen. Avstyrt syskonbråk. Sånt där som är mindre roligt med att vara förälder. Samtidigt är min man ute och "leker"!!

Blir plötsligt så jäkla förbannad. Varför är pappan så sällan här och tar alla strider? Nej han gör istället allt värre. Bekymmer som redan finns i barnens liv späs på av oro för gräl osv.

De gånger han avstyr bråk gör han det utan att lösa problemet som gjorde att barnen bråkade från början. Men barnens respekt för honom gör att de "skärper sig". Senare måste jag ändå ta den verkliga striden. För när han drar ut så blossar konflikten upp igen. Detta kanske inte verkar ha med hans drickande att göra men till viss del har det ju det. Eftersom hans frånvaro ofta har med drickandet att göra. Antingen är han ute och dricker eller så är han bakis.

Tänker ibland att det kommer vara tomt att vara ensamstående men jag lever ju som det nästan nu också. För helt seriöst... Det är onsdagskväll. Och jag är ensam med barnen. Inte för att han jobbar eller gör något för familjens skull. Han är ute och roar sig och jag vet inte ens med vilka. Ja nu ska vi separera så jag kanske inte ska säga så mkt längre (men vi bor ändå ff ihop) men såhär levde jag förut också. Såhär ÄR mitt liv med honom. Inte alla dagar och kvällar men majoriteten av dem om han inte jobbar.

Han har lovat att inte väcka oss. Men det är ändå en spänning i mig nu. För jag vaknar ju oavsett om han kommer in i rummet eller inte. Han stör ju min sömn ändå liksom. Detta är jag såååå trött på. Det gör att jag måste ha dörren stängd och öronproppar i. Sover sämre. Fan vad trött jag är på det här. Och han undrar varför han är ensam hemma sedan? När han väl är hemma en kväll vill jag gärna sova tidigt för att passa på att få sova en natt ostört. När han är nykter hemma kan jag sova gott för då stör han mig inte.

Risken inatt är också att barnen kan vakna och oroa sig även om han inte öppnar dörren in till oss. Nu har de också fått den oro jag lever med. Men det kändes som att han verkligen menade vad han sa när han gick iväg om att inte väcka oss. Han kändes medveten och på nåt sätt visade han nån slags omtanke. Så jag hoppas han inte druckit för mycket och glömmer bort det....

Han pratar om att vi inte sover ihop som att det är orsaken till våra problem. Men det är ju hans drickande som gör att jag har slutat sova med honom. Hur ska jag kunna sova med någon som ramlar in kl 3 eller 4 på natten regelbundet?? Aldrig i livet. Det funkar ju inte helt enkelt.

Alkoholen är verkligen grunden till så mycket ont. Det är fröet till alla problem och alla symptom på vårt dåliga äktenskap kommer från alkoholen.

Sörjer att han inte kan välja den nyktra vägen. Sörjer det väldigt mycket för när han är nykter kan jag vara lugn. Men det är egentligen ingen idé att fokusera på det och "tänk om"... För verkligheten är såhär. Jag tror att till och med ickealkoholister skulle ha svårt att ge upp alkohol för någon annan. Sjukt nog.

Jag ska försöka avsluta med något positivt. Något jag skrivit förut men som tål att skrivas igen för det peppar mig.

Snart ska jag:

1. Sova med öppen dörr
2. Sova utan öronproppar
3. Sluta oroa mig på nätter eller ledigheter
4. Slippa känna lukten av alkohol
5. Slippa se en berusad människas blick
6. Bestämma helt över mitt hem
7. Sluta ligga spänd på natten och lyssna efter ljud

Mitt mål är även att barnen ska kunna ha det såhär. Att slippa känna lukten av alkohol... Jag hoppas och tror att det ska gå. För ska han ut och dricka kommer barnen vara med mig och han kommer inte att bo här.

Det är frustrerande att vilja att ens barn ALDRIG ska uppleva alkohol och den otryggheten. Att själv vara nykterist och ge barnen det men då ha en man som gör tvärtom. Det är så upprörande att inte kunna ge barnen det man själv tycker är så viktigt. Men jag är så tacksam över att jag slutade dricka helt innan barnen hann uppfatta att deras mamma drack. Är glad att de var så små och glad att jag hade så många och långa perioder då jag inte drack alls. Ångrar dock varje glas jag druckit och önskar de kunde göras odruckna.

Gud vilket svammel... Medan jag skriver tänker jag 25 olika tankar samtidigt ?

Skriver så hatiskt känner jag men faktiskt är jag och min man mer sams än på länge nu. Men jag har bestämt mig för att hålla fast vid nån slags bestämdhet och för att våga gräva fram dåliga minnen....

Godnatt allihop

Monday, miss lyckad, knaskatten och jasmine... Mina tårar rinner. Känner mig så tacksam över att ni och andra skriver till mig. Vet inte vad jag gjort utan att skriva här. Känner att forumet hjälper mig ännu mer i att vara anhörig till någon som dricker än när jag själv drack. Men det är kanske för att då var jag stark och inte rädd. Nu däremot är allt mkt mkt svårare. Det är SÅ fantastiskt med ert stöd. Varenda litet ord värmer mig och håller mig ovanför ytan. Tack snälla fina ni. Ni gör skillnad för mig ska ni veta ♥️

Jag var nyss ute med min lilla hund. Promenerar så mkt med honom och det hjälper till med stressen och oron. Men nyss ville jag gråta när jag gick och det hjälpte så mycket att veta att jag kan skriva av mig här när jag kommer in.

Han kan inte flytta ut direkt. Det kommer ta ett tag innan det går. Annars håller jag med om att det hade varit bra antagligen. Nu är allt bara konstigt. Idag känner jag mig faktiskt ovanligt låg. Riktigt deppig på flera plan. Men så börjar mörkret också komma ute och det ger mig ångest. Känns som att lungorna krymper när utrymmet runt mig krymper med mörkret. Fy alltså.

Min man är ute. Han lovade att inte väcka oss inatt om han är sen. Han gav mig en kram innan han gick. Jag vet ju att han ska dricka. Han fortsätter sitt liv men nu gör han det med vetskapen om att det är detta som jag bett honom sluta med. Kanske därför han gav mig en kram. Han har accepterat det här nu. Han är inte sur (nu iaf). Jag däremot kan fortfarande inte förstå hur han kan välja bort mig till förmån för alkoholen. Fast iof verkar han inte förstå att det är det han gör. Han tror ju inte på att det är orsaken till varför jag vill skiljas.

En fördel med att han har många kompisar är att det kanske kan hjälpa mig att släppa tankarna på att han ska vara ensam.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att gå igenom det här tunga när hösten och vintern kommer. Den tiden är svår ändå för mig alla år. Men å andra sidan kommer förhoppningsvis våren och sommaren bli bättre. Istället för att sommaren förstörs av detta. Men nu alltså. Hjälp. Känns som jag går sönder.

Min man drar ju ut. Skrattar med vänner (även fast han såklart också tycker allt är väldigt jobbigt). Han får chans att ha kul och glömma en stund. Men jag är ju kvar hemma med barnen. Såhär har det alltid varit. Han har ett socialt liv men jag har svårt att hinna med det.

En del av mig skulle vilja flytta också. Byta miljö helt. Men jag ska inte förhasta mig. Vi bor jättebra här och dessutom är det nog bättre att barnen har kvar sin trygga punkt. Får jag bara ordna här på mitt sätt och rensa ur massa saker sedan så blir det ännu bättre.

Om några år kan vi flytta om vi vill. Målar jag om här hemma och köper lite nya möbler så blir det ändå som en fräsch start kanske. Dessutom vore det kanske dumt att byta bort ett radhus nära skogen mot en lägenhet i stan nu när vi har hund också. Men just nu i min ångest får jag lust att fly bara. Men ska hejda mig lite. Kommer nog att sakna min trädgård och sånt om jag flyttar.

Kanske min ångest gör att jag skulle vilja bo i lägenhet mitt i stan där det är liv och rörelse. Och färre barnfamiljer att jämföra sig med...

Och du kämpar. Du är min - mentor - jag blir så peppad av ditt skrivande. Även när du dippar. Jag samma tankar och känslor gällande mitt jobb. Känner att vad jag än gör och säger är det ingen som förstår - så har det varit i hela mitt liv. Frustration, tycker chefen inkompeten, kollegor som är tröga, känner mig annorlunda. Du ska veta att det är aldrig tyst i mitt huvud heller, vänder och vrider på det mesta. Jag är en orolig själ, får ofta höra att jag är stressad vilket inte tycker att jag är. Blir så jävla irriterad.

Du är min inspiration här, jag följer dig och dina toppar och dalar. Tacksamhet är fint och vi ska vara tacksamma att vi har tagit vårt liv tillbaka. Du har kommit oerhört långt, jag står bara i startgropen just nu. Hoppas jag kommer i mål och är nöjd, glad och tacksam.

Kram bästa skrivare ???

Jag pyton, ångerfull och taskig. Hon hörde av sig via sms på söndagen (vi kom hem på torsdagen) då släppte den värsta ångesten.

Hon menar att gjort är gjort, nu går vi vidare. Jag skulle vilja prata, helst göra om semestern utan sprit. Vilket inte kommer hända förstås. Jag har inte pratat med henne.

Vi är halvsystrar, samma pappa, vi skulle lära känna varandra mer på djupet. Och jag totalt flippar ut.

Pappa undrade hur det hade gått, han vet att jag druckit för mycket, men säger inget. Jag har det efter honom. Han har inte druckit på 30 år, kanske någon gång vid speciella tillfällen. Han har sagt många gånger att han är sugen på att köpa hem en flaska whiskey men vågar inte. Rädd för att falla tillbaka.

Min dotter ville ta avstånd från mig för några år sedan, jag var alltid full. Relationen är bra mellan oss men hon hatar att se mig dricka.

Att min sambo fortfarande står vid min sida är en gåta för mig. Jag har bettet mig så illa mot honom, sagt idiotiska saker, allt från att vi ska separera, till att jag ska ta livet av mig.

Inatt sov jag gott och känner att mina krafter är på väg tillbaka. Har varit och tränat idag. Ju piggar jag blir desto mer distans får jag till det som hände - igen. Har inte druckit en droppe alkohol på 6 dagar.

Åh herregud vilken dag... Krishantering och eländes elände, och den jävla dementa snigeln. Kronan på verket - vagnskada på nya bilen. En idiot som stod och blockerade parkeringen när jag skulle åka hem. En unge som ringer hysteriskt och vill ha mamma nuuuu. Jag trängde mig förbi idioten, men var för kort i rocken för att se stenen någon annan idiot hade placerat i vägen. Skrrrraaaaaap. Hela högersidan ? Där tog problemlösningsförmågan stopp. Jag ringde min man och ylade tårdrypande ”Jag har sumpat den jävla helvetes biljäveln!!!” och så någon slags svårbegriplig redogörelse för min olycka, men mest svordomar... Makens respons ”Öh vänta litet, är DU skadad? Mår du bra?” Jag, fortfarande i yl-mode ”NÄÄÄEEE jag mår inte ett dugg bra. Jag är helt jävla KNÄCKT!” Makens respons ”Andas och lyssna. Allt är bra. Strunta i bilen. Det är bara litet plåt som verkstan får fixa. Ingen fara. Det viktiga är att du inte är skadad. Skit i bilen nu. Jag löser det.”

❤️ Ibland minns man varför man gifte sig med karln ❤️ Kanske är det därför det ska gå åt helvete ibland... Universums sätt att påminna om att man inte måste klara allt själv. Det finns en livskamrat att luta sig mot.

I går tog jag ett större kliv i min styrketräning och i dag känns det som om en stor traktor har kört över mig. Det är så skönt att känna att det tagit men det är ändå smärta. Jag har haft smärta i kroppen i många år och smärta är smärta. Jag har svårt hantera träningsvärk men min hjärna jobbar på med att lära sig skilja på de olika smärttillstånden. Smärtan ökar dessutom nu med hösten då kylan kommit för att stanna och nu är det bara att räkna ned tills mars månad är slut. En baggis! ??
Jag har bestämt mig för att lära mig om min egen anatomi. Varför fanns inte det ämnet i skolans grundutbildning? Jag har en del kunskap men saknar mycket. Jag såg programmet med Anders Hansen om träning och hjärnans mående. Intressant program. Ja, en ny höstdag och med nya utmaningar.

Jag ska titta på sorgs hemsida. Vill minnas att jag har en av deras böcker. Fick en då jag skulle gå på en av deras föreläsningar men blev sjuk. Ska leta reda på den :)
Idag är en bättre dag och jag är påväg att hitta tillbaka till glädjen och lusten.

Kram på er alla som kämpar, var och en på sitt sätt <3

Och styrkekramar... skickar jag denna morgon. Jag håller med MM- låt honom flytta ut och tänk i lugn och ro. Utifrån är valet självklart (och då brukar du säga att du inge skriver om allt som har hänt), men skilsmässa är en uppslitande process. Det blir bättre på andra sidan.

Kram?

Vaknade väldigt trött i dag och med en huvudvärk som känns som en bakfylla. Och jag hade värsta drömmen att jag söp till, att jag gick in på systemet handlade, drack och var nöjd över det. Sen kommer jag ihåg att jag vaknade och mådde sjukt dåligt. KOmmer nästan aldrig ihåg mina drömmar, men denna var väl ganska bra ändå i så fall.

Hade en hektisk dag i går och i dag blir det än mer och var även hemma hos päronen på kvällen. Pratade jättemycket med mamma om utredningen, hur jag var som barn och jag tror hon har fattat att jag faktiskt är lite mer än säregen eller det är jag ju med, men att det faktiskt är mer hämmande än vad hon har trott. Jag grät massor, som vanligt, det är skönt att släppa ut det jobbiga som bygger upp. Vi talade inte speciellt mycket om A, men jagnämnde det och att jag har nog kommit på att ag faktiskt inte gillar sånt, att jag alltid gjort det för att det är socialt och man ska göra det, och att jag alltid tagit till A för att våga och slappna av.

I vilket fall, i dag har jag puffiga ögon :( så på med tjocka lagret smink i dag.

Väljer att inte dricka i dag. Blev avskräckt av drömmen, istället ska jag igen försöka överleva och invänta 2 lite lugnare dagar.

Så bra att du pratar med barnen och att de känner sig så trygga med dig att de vågar vara ärliga. Det är aldrig lätt att kritisera en förälder när man är liten, hur illa det än är. Att de ändå ser och uttrycker det de känner och att de tycker att ni ska flytta isär, det är ju ett kvitto på att du har rätt i din egen känsla.
Det är kanske inte så konstigt att allt känns fram och tillbaka ändå. En skilsmässa är ju en av de mest uppslitande sakerna man kan gå igenom. Plötsligt är ens egen verklighet och vardag på spel och allt ska förändras. Det "enkla" är ju på sätt och vis att stanna kvar och hoppas att allt blir bättre. Att inte ta ett beslut som är svårt att ta tillbaka. Och har man barn ihop och en historia tillsammans är det klart att det kan finnas varma känslor någonstans därinne. Och sorg över att allt det man hade trott, planerat och hoppats på nu inte blev så. Det är väl en process, tänker jag? Men bra att du försöker att se nyktert (höhö, pun intended) på situationen och är mån om att göra på rätt sätt och sända tydliga signaler och inte ge falska förhoppningar - trots att det svajar ordentligt inombords.
Kloka Lim! Allt kommer att bli bra.
?

Lim och Miss Lyckad.
Massa varma kärlekskramar

Du ska inte behöva ha denna oron som du har.
Hur skulle det kännas om han verkligen flyttade ut direkt?
Skulle han kunna flytta ut direkt?

På så sätt skulle du få distans och tänka klart. Kunna få känna
efter - barnen får känna efter. Han får en chans att tänka till över
sitt beteende. Är det en så dum ide, egentligen?

Dessa 6 månader som man får som betänketid kanske borde förlöpa
när man faktiskt inte bor ihop. Hur ska man annars kunna göra en
bedömning av vad man vill och känner? Man behöver få distans
och få ha sin egna tankar i lugn och ro.

Det ÄR svårt att leva ihop när det är en separation på gång.
Det är extremt infekterat.

Du är absolut inte i okontroll - dina reaktioner är ju helt normala.

Tänker att www.sorg.se kunde vara av intresse för dig, såväl som för mig. ?

Kommer ihåg när du stöttade mig när jag skulle separera..Man blir väldigt virrig och kluven tankemässigt vid en separation..Men när det handlar om att få ett gott liv för sig och barnen så gör man oftast det man måste..Ta fram styrkan som du hade när du själv slutade dricka, när du gjort andra svåra saker..Sov och vila när du kan..Försök se saken från olika håll..Mina barn blev betydligt mer påverkade av vårt supande, än jag någonsin förstod när jag var i förhållandet..Stor varm kram till dig???

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Tack knaskatten för fina ord ♥️♥️

Idag har jag tänkt så det känns som att jag hört min egen hjärna knaka.

Min man frågade mig igår "vill du att jag flyttar imorgon? Du verkar så obekväm med mig". Jag förklarade lite senare när barnen inte var i närheten (de är så rädda för att vi ska bråka igen) att jag beter mig obekvämt för att jag är sårad!! Sårad sedan i lördagsmorse när han skrämde barnen och höll oss vakna igen.

Vi hade ett bra samtal på kvällen sedan.

Idag är det jobbigt. Jag vet nu att han på riktigt tror att vi skulle kunna lösa våra problem genom saker som inte har med drickande att göra. Jag inser att när han letar lösningar så är de fokuserade på det HAN saknar här. Att jag vill skiljas pga alkoholen går inte in i hans huvud hur ofta jag än säger det.

Han sa att han väckte mig sist full för att han tyckte det var jobbigt att vi inte pratar. Jag försökte IGEN förklara att han måste prata på dagen. Nykter.

Han jobbar borta inatt och det känns skönt. Just nu är vi vänner men jag är också rädd att skicka fel signaler. Vill inte vara för kall men inte för varm heller. Det är en ansträngande balansgång.

Igår gick jag och barnen en promenad. De öppnade sig massor. Och jag inser att för deras skull måste jag genomföra detta. Jag har gett honom många år att ändra sig men det händer aldrig. Och skulle han lyckas sluta dricka några månader så kommer han börja igen ändå. Så har det varit alla år. De gånger han slutat dricka men sedan börjat igen har det skett som från en klar himmel och utan ånger. Trots att jag varit förkrossad så har han bara ryckt på axlarna och sagt att han kan sluta sedan igen om han vill (men han har inte viljat).

Uhh. Jag har svårt att uttrycka mig i skrift ikväll. Tankarna spretar åt så många håll.

Jag tänker kring barnen. 1. Det är tufft att tänka de ska vara själva med sin pappa men han måste lova att vara nykter om de ska vara där 2. De kommer i alla fall att ha ett hem hos mig som garanterat är helt tryggt och alkoholfritt och där allt handlar om att de ska ha det bra. Aldrig bråk eller otrygga nätter.

Skulle de få det svårt hos sin pappa ska jag lösa det så att de slipper vara där.

Nu har de ett hem där jag visserligen alltid finns till hands men jag kan tyvärr inte lova trygghet som det är nu när deras pappa dricker. Jag själv känner mig inte ens trygg. Barnen pratar mkt med mig och skulle de sova hos pappa och han dricker så kommer de berätta för mig. Och skulle han störa deras sömn kommer de att berätta det. Jag måste våga tro det. För just nu lever de med stor oro och de uttrycker faktiskt starkt till mig att de vill att vi ska flytta isär. Jag har lovat att inte säga detta till min man dock. Men jag vet och det ger mig kraft att orka vidare.

Barnen kan säga till mig "lova att ni inte ska bråka ikväll" och det smärtar mig så mkt att jag inte kan lova sånt. Vill min man bråka när han druckit så gör han det oavsett. Så jag kan inte lova.

Om några dagar ska min man vara ledig ett tag. Känner mig nervös. Kommer han dricka hela den tiden eller inte? Eller kommer han anstränga sig att inte göra det? Ska vi uppleva fler bråk?? En del av mig tänker att det är inte möjligt att han gör så igen. En annan sjuk del vill nästan att det ska hända. Som om jag hela tiden behöver bevis på att jag gör rätt som skiljer mig. Fastän jag inte behöver mer anledningar!! Och jag orkar inte mer bråk. Vad gör jag om det händer igen
?? Mina barn tar sån skada.

Att jag ens tänker dessa tankar är anledning nog. Denna ständiga osäkerhet. Som finns här året runt.

Det jobbiga nu är att jag blandar dessa hemska känslor men en känsla av att jag saknar honom. Hans goda sidor alltså. Det är en krock i själ och hjärta...

De är förjäkliga att genomleva, de där dagarna när man möter utmaningar som man inte är redo att möta... Man känner sig som ett menlöst mähä. Snälla mark, öppna dig och svälj mig hel, typ. Konstigt nog verkar aldrig omgivningen fatta att det är full panic mode inombords. Omgivningen brukar tro att man är lugn och självsäker, och tycka att man är en sån behaglig aktiv lyssnare. Det är märkligt det där, diskrepansen mellan hur man känner och hur man framstår... Det är också rätt otroligt att man överlever pärsen varje gång. Håll ut vännen! Även överjävliga dagar av den här typen tar slut ❤️ Kram

Ja, din roll på arbetsplatsen känns igen... Det är samma roll jag vandrar rakt in i igen och igen och igen... alldeles oavsett hur många gånger jag lovat mig själv att styra bort från det. Jag ser mönstret så tydligt, men kan fasen inte lura ut hur jag undviker att hamna där.

Så gott att veta att din dans med a-jäveln är över för den här gången. Det är klart vi ska hoppas och tro på för alltid. Du skriver att du måste ta tag i det verkliga problemet... Famlar du helt i blindo där, eller har du olika uppslag att gräva i? Jag kan inte tro att det är av själviskhet som du inte berättat för M. Du är inte sån. Jag är rätt säker på att du skulle slänga dig framför en buss hellre än att låta någon du bryr dig om komma till skada. Du skyddar honom, hans sinnesro och framtidstro. Frågan är om han vill bli skyddad, eller om han vill få chansen att vara din klippa och trygga hamn... Vad tror du? Största varmaste kramen till dig ❤️

Pratade med min terapeut om just den rädslan att jobbet kommer att få mig att falla.Pratade,pratade och berättade om hur kaos och att alltid vara glad och dra med sig de andra.
Han tittade på mig och sa bara du sjukskriver dig innan, ring mig så hjälper jag dig.
Jobbar fortfarande och är nykter, men just vetskapen om att jag kan ringa honom räcker för mig.
Många kramar och styrka till dig//Strulan??❤️

Hej Ensam1984! Det händer väldigt mycket i ditt liv just nu. Strongt att du håller dig ifrån alkoholen. Jag kan tipsa dig om appen Headspace (den med en orange cirkel på), ger återhämtning och vila för huvudet på 5-10 minuter om du lyckas avvara det. Själv använder jag bara gratisversionen, den funkar, men om man vill gå vidare finns det mer att hämta. Allt gott och var rädd om dig!

Fick en sekund över nu på heldagen. Jag är så stressad och ur min comfort-zon att det bara snurrar i skallen och känner mig socialt handlingsförlamad, glömmer namn och vill helst bara stänga in mig på mitt arbetsrum och trycka på den röda knappen.

Ska ju försöka mig på detta med mindfullness, har fått det som uppgift av min terapeut, tror det skulle behövas just nu, men ännu ett måste stressar mig bara än mer. Kan inte dagen bara ta slut snart...

Tack, själv, för att DU finns! ??