Senaste kommentarerna i forumet

Du skriver så bra om hur det är att sitta fast i alkoholberoendet. Luttrad är du. De där vita perioderna, som man gärna gör upp som ett kontrakt på livstid, är så lätta att bryta...
Jag tycker att du är värd all världens guldstjärnor & kramar som jobbar så hårt för andras väl och ve, samtidigt som du slåss mot alkoholbegäret. Det är verkligen en dubbel börda att bära - i all hemlighet! Ta till dig av all sorts uppskattning du får, ge dig själv en klapp på axeln.
En dag i taget, som du skriver. Ett aktivt val att göra, varje morgon. Det är nog enda vägen att överleva detta bedrövliga vi lider av.
Ta hand om dig, bästa Vinäger.

Du iallafall kan göra. Det är att säga tydligt att antidepressiva tar tid att verka. Under instättning mår man sämre. De finns där och kan kanske ge resultat långsiktigt. Känns som läkare säger. Ta detta. Det hjälper på två månader. Men så är det verkligen inte. Tog mig två år att börja tillfriskna. Två dessutom nyktra år. Med alkohol. Försämras effekten.

I övrigt Backen. Ta hand om dig först. Han blir inte av med sina problem för att du lider med honom. Finns egentligen ingen anledning till att du ska städa. Så lätt att säga. Så svårt att göra. Läs och skriv här. Läs och skriv. Det tar lång tid att tillfriskna från medberoendet också. Var generös mot dig själv under den tiden. Om du kan.

Ja, då var det över för den här gången.

Det är lite läskigt, jag vaknar och bara vet det. Tyvärr vet jag aldrig hur lång den vita perioden blir, men känner mig förstås säker på att den blir för alltid.

Det måste den ju bli. Den vita perioden. För alltid. Den här gången. Undrar hur många gånger jag ärligt har trott det. Det är nästan värre nu, när jag väntar med magont på att anfallet ska komma nästa gång.

Känner att jag måste ta tag i grundproblemet - vilket det nu är. Orkar inte leva så här.

Berättade inte för M den här gången heller. Vet inte om det är skammen som gör att jag håller tyst. Känns mest som att jag vill skydda honom. Eller mig själv. Eller oss båda.

Ingen vet alltså hur mycket jag kämpar. Känns lite orättvist om jag tänker barnsligt egoistiskt.

Ett exempel: Vi har det supertufft på jobbet just nu. Min uppgift är bland annat att hålla upp alla andra. (Känns det igen?) Jag är ganska trött och alla är så förstående och undrar hur jag orkar. Då känner jag: "Om ni bara visste".

Att hålla ihop utan A är svårt, att hålla ihop med alkoholproblem är nästan omänskligt. Jag får ju kämpa mycket mycket mera. Och ingen vet!

Känslan av orättvisa är förstås orättvis. Med det menar jag att ingen som inte vet kan förstå eller hjälpa mig. Det är bara jag som kan fixa att bli nykter. Det är upp till mig nu. Igen.

Om någon orkar läsa orden jag upprepat så många gånger blir jag tacksam. Skivan som hakat upp sig, låten på repeat, ekot som aldrig klingar av...

Men jag vill inte ge upp. Aldrig! Jag måste tro på att jag fixar detta.

En dag i taget!

? Just i dag är jag stark... ?

Kram på er och tack för att ni finns.

Morgon och ska snart fixa iordning mig för en heldag som jag hoppas inte helt tar musten ur mig.

Har ingen lust nu i skrivande stund, men måste bara göra det. Och det blir säkert intressant, fast just i dag behöver jag inte intressant. Jag behöver struktur

Väljer att inte dricka i dag, istället håller jag andan och inväntar morgondagen

Ville förtydliga att det är 1 1/2 när vi hade köpt hus som det brakade lös. Vi har varit tillsammans i 3,5 men jag misstänkte inget innan.... Vi har tack och lov inga gemensamma barn. Så det var inget som smög på oss utan, det förändrades som över en natt. Jag Tänkte det var en livskris, depression över att flyttat långt... Men antagligen tidernas fint. Men helt klart, första dan på länge utan ångest när beslutet är taget att få andas lite. Tack för att ni tar er tid ❤

Jag tror att du kan det för att du är en fin människa själv. Du tolkar in hur du skulle betett dig i hans situation. Därför går du på samma nit igen - för att du själv inte skulle ljuga och svika och manipulera så.
?

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Bror duktig, Mrx, slutade ta fluoxetine den 6/8-2019. Han mådde så jäkla bra varför dessa lyckopiller var helt onödiga. Mrx har vägrat inse att han inte mår bra utan kämpat på som vanligt. Idag har samma gubbe ändrat sig och börjat käka lyckopiller igen. Detta efter videosamtal med doktor kry. Jag har varit en idiot som inte lyssnade på min husläkare och trappade ned stegvis. Alkoholen och jag har fortfarande tagit paus från varandra, vilket är bra. En dag i taget ?

Glömde nästan bort att gå in hit, vilken usel alkis jag är ;)

Vet fortfarande inte om jag vill besöka AA, vi får se vad framtiden utvisar.

Fick i dag veta att vi ska gå vidare med utredning rörande ADHD och främst Autism. Efter mycket samtal med terapeuten synes det som att jag har högfungerade autism/asperger syndrom med en släng av vad folk tidigare kallade ADD. men vi vet ju inte än. Att f det på papper, och få veta varför man alltid har varit så vilsen inom vissa delar av sitt liv - som att knyta av till folk och förstå folks orsaker till handlingar och ord. Att få det bekräftat att jag inte är crazy, eller "bara" högsensitiv vore så skönt. Men ändå skrämmande. För jag ser mig inte så "konstig" som de jag vet som har en NPF-diagnos. Jag agerar inte utåt särskilt mycket som att jag har det, det har jag aldri fått till mig.

Nu är hemuppgiften att intervjua framförallt päronen om hur jag var under 12 år, hur jag agerade, speciellt lite annorlunda grejer. Jag kan reda komma på en hel lista själv, trots att jag har oerhörda minnesluckor från den tiden.

Har inte haft någon känsla av att vilja dricka i dag, inte ens när jag mådde lite sämre.

Så, jag valde att inte dricka i dag, istället var jag duktig och öppnade mig, tog emot kramar även om det var lite läskigt. Nu förbereder jag mig för en ofantligt krävande dag i morgon.

för framtiden ? men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️

är helt hans ansvar.

Och ditt ansvar är att se till att få ett bra liv för din egen skull. Han är långt ner i skiten nu och du kan bara försöka med ett ultimatum, och hålla det !!, och tänka på ditt egna liv !

Och självklart ska du dra iväg en vecka för att andas och tänka över om du verkligen vill leva såhär.

Kram !!

Nu när du skriver ut din situation svart på vitt blir allt väldigt tydligt, eller hur? Klart du inte vill leva så. Nu är du ”bara” 1,5 år in i förhållandet. Precis i startgroparna (enligt mig som nu varit gift i över 20 år). Jag läste inget om gemensamma barn. Det är trassligt att bryta upp, och givetvis en besvikelse att det inte blev som det var tänkt. Men det är sju resor värre när det finns barn och försörjningsbörda att ta hänsyn till. Lycka till!

Tack igen miss lyckad, knaskatten och monday för era hjälpsamma råd och tankar.

Jag känner mig helt vansinnigt låg i dag. Vill gråta och skrika samtidigt som jag känner mig apatisk. Är så själsligt trött.

Min man sökte kontakt med mig flera gånger igår. Han frågade om vi skulle se en film. Jag sa att jag inte orkar. Det brukar jag sällan säga. Men jag kände att ska vi se en film kan jag ändå inte göra det förrän vi pratat igen. Och jag orkar inte prata mer. Orkar inte upprepa allt.

Han skrev nyss ett sms och önskade mig en bra dag. Det har han inte gjort på en månad. Jag vet att det inte är en stor grej men för mig blir det som en kniv i hjärtat.

Han har inte bett om ursäkt. Inte sagt i nyktert tillstånd att han inte vill skiljas. Han bara låtsas som ingenting men med en attityd där det verkar som att han tror vi är ett steg närmare nån slags försoning??

Det sjuka i mitt beteende är att jag tänker hela tiden "dricker han EN gång till så VET jag att vi ska skiljas". Och han dricker ju hela tiden igen och igen men varje gång tänker jag samma sak: "EN gång till och jag vet att han vill skiljas". Men egentligen är det redan för sent.

Igår kom mitt ena barn till mig och sa "förlåt mamma, jag har berättat för två kompisar om dig och pappa. Förlåt". Jag hann tack och lov finna mig i situationen och sa "du behöver absolut inte säga förlåt. Ta tillbaka förlåtet vännen. Du har rätt att prata med dina vänner om saker du är med om". Jag vet att allt kan spridas nu genom dessa kompisar men det struntar jag i. Min man valde att dra in barnen och göra våra problem till barnens problem.

Det är inte officiellt att vi har ansökt om skilsmässa men vill min man ha det hemligt för andra skulle han hållt tyst.

Det räcker att jag går under av alla hemligheter vi har. Men barnen ska inte behöva leva så.

Jag är sjukskriven idag. Kanske blir det hela veckan. Jag vet inte.

Tänker på de krav jag lade fram till min man förut när vi nyss ansökt om skilsmässan. Han har inte uppfyllt ett enda av dem plus att han har dragit in våra barn. Hur kan jag ändå känna att jag inte vet om vi kommer skiljas. Hur kan man vara så i okontroll över sitt eget liv som jag är?

Hur kan jag mitt i min egen olycka tycka synd om honom? Han väljer ju det här varje dag året runt. ☹️

Klokt i vanlig ordning?// Kram Strulan

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Både vad gäller biskvier och inloggning här.

Forumet får inte bli ett tvång utan ska förstås finnas som en ventil när behovet finns.

Ha det gott! ?

Kram

I fredags först då förstod jag hur allvarligt det var med mina alkoholvanor. Jag var så alkoholförgiftad att jag inte kunde gå ur sängen, hjärtat galopperad, ångesten skrek i min kropp, kunde knappt ta mig till toaletten, kramper m.m. Värsta känslan jag har haft i hela mitt liv, trodde på allvar att jag skulle dö.
Lördagen något bättre, fortfarande problem med hålla mig upp längre stunder för hjärtat och andningen hängde liksom inte med. Började googla om man kan dö av kraftig bakfylla, det kunde man inte men av alkholförgiftning. Detta skrämde mig så in i helvete. Tänkte är det detta du vill? Ta dö på dig själv sakta men säkert. Kom fram till att det är nu eller aldrig jag måste ta tag i mitt liv.
Efter lite mer googlande hamnade jag här och började läsa era inlägg, framför allt Dee’s. Kunde inte sluta läsa, det var ju jag. Inte i allt men väldigt mycket i tankarna, känslorna, ångesten och det beteendet. Idag är det måndag och börjar må hyfsat bra. Första natten sen i torsdags som jag sovit bra.
En dag i taget och aldrig ta det första glaset ska bli mitt mantra på min resa mot mitt nya liv. Förstår att det kommer bli jävligt tufft och många utmaningar på vägen. Förmodligen mycket ångest, för mitt mående bottnar ju i det.

Tack för en fantastisk läsning på era inlägg.

Har lyssnat på djävulsdansen skriven av sanna Lundell och Ann... i veckan. Minns när det kom på tv:n och tyckte det var märkligt. 5år senare är jag där och dansar. För mig gav den mycket, så testa om det är något för dig ❤

Hej, ja det är lika för oss, fast vi har gått längre. Sökte mig också in i på den här sidan från anhörig forumet då jag behöver få svar hur jag ska göra... denna ilska som min man bär på är lika jobbig som väntan på att han ska dricka igen

Alltså, ni är ju för underbara. ? Vi prestationsmänniskor förstår verkligen varandra. På gott och ont.

Skrev tidigare att jag faktiskt sagt en del kloka saker här genom de två år jag varit aktiv. Hittade ett inlägg från i våras som jag själv känner starkt för. Har raderat sista stycket då det handlade om att jag varit nykter ett par månader, vilket jag tyvärr inte kan skryta med nu. Vill ändå dela med mig, då det kanske kanske kan inge lite hopp för någon annan:

"Val

Svagstark, kan man vara det? Så känner jag mig just nu i alla fall. Svag i tankarna, men ännu så länge stark i övertygelsen.

Häromdagen var det lite gråmulet både ute och inne. Jag gick och tyckte synd om mig själv som inte får dricka. Muttrade över att jag misslyckats så kapitalt med A. Det fanns ingen hejd på eländet: Blä blä blä, bla bla bla, usch usch usch... Fastnade rejält.

Dagen efter gick jag en långpromenad i solskenet. Tankarna började viska om att det är då för synd att jag inte får dricka.

Men så mitt i ett steg slog det mig:

Vadå inte får dricka. Det får jag väl - hur mycket jag vill. Jag har dock gjort ett val att inte dricka. Det är en stor skillnad tankemässigt. Jag får dricka, men väljer att inte göra det. Det är mitt liv, jag bestämmer över mig själv.

Jag har alltid ett val. Hur kidnappad hjärnan än känns ibland är det ändå jag som tar beslutet att dricka eller inte. Så måste det förstås vara, annars är det ju helt kört. Även om autopiloten varit påkopplad och jag rätt som det är har ett glas framför mig är det jag som tar det yttersta beslutet om jag ska föra det till munnen eller inte.

Det är inte lätt, det ska gudarna veta. Tvärtom, det är fruktansvärt jobbigt emellanåt. Men ansvaret vilar ändå till syvende och sist på mig. Jag kan självklart välja att ta hjälp. Tror jag mig inte reda ut det på egen hand finns det massor av stöd, som mediciner, terapi, AA, olika forum. Det är inte ett nederlag, tvärtom.

Ibland måste jag vända och vrida på de här tankarna för att komma vidare. För att underlätta lite lite."

-----

Kom ihåg, hur tufft det än känns så har vi alltid ett val. Om vi inte hade det, kunde vi ge upp direkt. Då skulle ju kampen inte ha någon som helst betydelse. Svagstark eller inte, valet är vårt. Därmed inte sagt att det är lätt.

Kram på er

Fint att du hittat hit.

Du berättar något som jag gissar att många kan känna igen sig i. Både din och din partners situation efter en sommar av mycket alkohol. För dig låter det som att det var ett "parantesbeteende" och att du nu återgår till det vanliga medan det för din partner är en mer omfattande livsstilsförändring. kanske känner du till postakut abstinens? Vid intresse finns lite information här: https://alkoholhjalpen.se/node/49976

Det låter som att ni har varandra som stöd och att ni siktar mot samma mål samtidigt som det sannolikt kommer kräva olika saker av er och ni kanske inte tar riktigt samma väg? Hur talar ni med varandra om detta?

Jag hoppas att din tråd tar fart då den verkligen sätter fingret på hur det kan vara att träffas under mer "alkoholfrekventa" omständigheter och sen landa i vardagen. Hur hanterar vi det? Hur lyfter vi frågan då det blir tydligt att den där vardagen och individuella alkoholkulturen ser olika ut?

Fortsätt gärna skriva här om det känns okej.

Vänligen och välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä, så vill jag absolut inte leva då. Har levt i detta nu i 1 1/2 år och det går inte mer. Min dricker inte flera gånger i veckan, utan när det dricks så blir det oftast för mycket. Men det är när ångesten slår till, jag kan ex vara grinig när jag kommer hem från jobbet och det kan sluta i aggression utbrott deluxe el att han super i flera dygn. Kör bil i fyllan, har brandjour påverkad, sms till damer för att såra mig... Hans barn som bor långt borta med mamma anmälde honom till soc för just det här för ca2 år sedan, jag mitt spån trodde det var ett ex som var bitter. Men nu ser jag ju att det är exakt samma jag lever i

Han nykterhet eller onykterhet, och konsekvenserna därav, är hans ansvar. Du ska inte behöva hålla dig nära och vakta på honom. Jag förstår att det är svårt att inte vakta, eftersom konsekvenserna när han dricker säkert påverkar även dig. Vill du leva så? Det är något du måste ta ställning till.

Nu i helgen har jag haft många seriösa funderingar på att jag kanske borde gå till AA.

Men visst är det jätteläskigt!
Jag kommer på hur många ursäkter som helst för att -Nej, inte för mig.. -Är inte så illa däran... -Kanske blir kontraproduktivt om där bara är parkbänksalkisar... osv
Men ingen håller att synas ordentligt i sömmarna.

Vi får leta mod helt enkelt och ge det en chans.

Skickar styrka!

Hur ska jag tänka nu? Önskar att någon från andra sidan kan få mig att förstå så jag gör det rätta för min man. Han har i helgen varit hemma själv, då jag har spenderat ett dygn med vänner. När jag kommer hem idag är han förändrad, uppåt och luktar sprit. Jag kan inte svara om det är gammalt el nytt. Jag blir inte ens arg men less att han ljuger. Han sover på soffan halva dan och lägger sig runt 20.00. Jag hittar i verkstan det som har druckits. Till sak hör, han har brandjour och jag tror mig veta att han inte åker på utryckning full men jag pallar inte att tänka om.... vi har pratat, el jag har pratat, stöttat under en längre period och jag inser att jag är medberoende. Men om jag åker iväg en vecka för att andas, är det rätt el fel? El va råder ni mig att göra i denna situation? Han har varit på beroendeenheten, han har tagit antidepressivt i ca 6-8 veckor, varit nykter en månad, men han har stuckit och varit borta i flera dagar i omgångar och nu senast för en månad sedan. Jag pallar inte mer, vi bor på en liten by som är min hemby och vi har köpt ett stort hemman för ca 1 1/2 år sedan...