Senaste kommentarerna i forumet

Ned och upp ska det stå.

Amanda,jag tänker lite på ditt inlägg.
Det påminner mig om hur jag skrev i början.
Nästan allt fokus var på mitt drickande ex och väldigt lite på mig.
Hur kan du styra om energin?
Så länge man rider på andras rygg så låter man sig dras med och upp istället för att koncentrera sig på sin egen resa.
Så var det i alla fall för mig.

Hej andra halvlek.
Javisst har vi alla orsaker till våra handlingar.
Våra beroenden eller tillkortakommanden.
Det svåra för mig är att jag knyter an så hårt.
Lägger alla ägg i en korg och överger mitt eget rede.
Jag har de sista 10 åren haft ett parallellt liv med egna intressen,vänner osv.
Men någon del av mig är beredd att överge allt detta påklistrade för att få gå in i symbios med en man.
Jag berusar mig med relationen och vad det ger mig.
Att motparten är måttligt engagerad triggar mig bara ännu mer.
Då ska jag ännu mer bevisa varför han ska välja mig.
Jag låter det inte komma till handling.
Jag stannar i min egen bubbla och tänker och känner allt det här.

Jag har nu efter många års arbete med mig själv börjat kunna reglera mig själv.
Men innerst inne är jag längst ut på trampolinen och beredd att hoppa.
Till vad?
Och varför?

@Ullabulla I höst är det tio år sedan jag separerade från barnens pappa. Långt innan jag blev nykter. Efter det hängde jag på dejtingsajter för jämnan. Träffade flera män, blev lika besviken varje gång.

När jag blev nykter avslutade jag alla mina medlemskap på dejtingsajter. Jag insåg att det hade utvecklats till ännu ett beroende. Ett destruktivt sådant.

Nu har jag varit nykter i drygt 4,5 år. Med facit i hand inser jag att i alla mina relationer har jag nästan slagit knut på mig själv för att få det att funka. Växlat ner mina intressen, anpassat mig in absurdum.

Nu känner jag att jag klarar mig utan gubbe. Jag har skaffar mig hund som sällskap istället, när jag gör det som JAG vill göra. I en bra relation handlar det om att både ge och få, men jag tenderar att ge, ge, ge och få ytterst lite.

Nu på sistone har jag insett att det nog beror på medberoende sen barndomen. Min pappa var alkis. Jag har svårt att säga nej, vill vara alla till lags, är en typisk peoplepleaser. I nykterhetens spår har jag lärt mig att stå upp för mig själv bättre, och den resan lär fortgå länge.

Man ska aldrig säga aldrig, jag brukar skämtsamt säga att i så fall får jag snubbla över en gubbe i skogen 🤣 En gubbe som dricker varje helg, spelar golf, glor på sport eller spelar dataspel flera timmar dagligen gör sig dock inget besvär.

Kram 🐘

Hej Amanda,visst minns jag dig!
Kanske avslut på relationen krävs för att man ska få syn på sitt eget jag.
Så har det i alla fall varit för mig.
Den relation jag nyss avslutar har tillåtit mitt eget jag på ett bättre sätt.
Jag står mer rustad.
Om man försöker undvika frågeställningen
Om inte..
Vad händer då?
Att skala bort så många lager man kan i sin livssituation för att börja närma sig kärnan.
Vad får man syn på då.
Som både du och jag vet så finns valen där att göra.
Flaskan
Den haltande relationen.
Men så länge man lindar in sig i den trygghetskokong det är att vara kvar i sin livssituation så händer definitivt inget.

Jag sitter här nu avskalad igen,men med ett bättre utgångsläge än för 10 år sen och det är tillräckligt tufft.
Var kan du börja Amanda, vad är prio 1?

@Ullabulla Tänk att nu är vi här igen. Jag tror att du kanske minns mig även om det var ett tag sen sist.
Inte ska jag väl säga att jag är glad att se dig här men en liknande känsla infinner sig ändå när man efter så lång tid finner någon man känner igen.
Klok är du och har varit länge men man orkar inte vara klok hela tiden ju. I alla fall inte jag. Du skriver om gamla insikter man behöver ta till sig igen och jag förstår vad du menar.
Jag är kvar i mitt äktenskap och de senaste åren som gått sen jag senast var aktiv här har varit kopior på åren innan det. Visst har jag druckit mindre och perioder trott att jag har det under kontroll men min relation har trots det varit densamma. Jag har dock inte insett att den varit en så stor del av min egen beroendeproblematik som den faktiskt är. Eller jag har ju inte velat se det.
Både jag och andra här har förvånats över hur jag kan hålla mig nykter trots att min man druckit. Det är ju bara en lögn egentligen för jag har ju börjat dricka igen gång på gång. Men inte för att han genom sitt missbruk lockar mig eller väcker mitt sug. Jag tror att jag börjar förstå att det varit det enda sätt för oss att kunna umgås.
I 21 år har det varit så.
Visst hade jag en alldeles för intim relation med alkohol även innan vi träffades men då jag valde en man jag kunde ta hand om, och att han ville bli omhändertagen, valde jag bort de andra sakerna en livslång relation egentligen borde bygga på:
Att ha roligt tillsammans, att kunna utmana varandras sätt att tänka och agera, att få varandra att utvecklas och nå gemensamma mål.
Från dag ett har vi behövt alkoholen för att kunna vara detta för varandra.
Och nu när jag längtar efter detta i vår relation vägrar han att ens försöka.
Jag har skapat en man som inte klarar av att ta ett enda beslut själv. Inte stå för något. Aldrig någonsin vilja vara modig, varken för andra eller för sig själv.
Han går genom varje dag och tycker synd om sig själv för allt han aldrig fick eller gjorde eller blev. Den enda ansträngningen som innebär att gå till jobbet och på sin höjd dammsuga mitten av golvet på nedervåningen och plocka ur diskmaskinen får honom att bli så trött att han antingen måste sätta sig med sitt vin och titta på klipp på datorn eller lägga sig på soffan.
Hans ansträngningar är alltid tyngre än mina. Svårare att bära.
Vilket är mycket märkligt då han både jobbar mindre än jag, har mindre ansvar än jag och spenderar all sin lediga tid i vila.
Men jag vet att jag belönat detta beteende så länge att det är lika mycket mitt fel. Jag kan egentligen inte klandra honom för att han blivit den jag gjort honom till. En viljelös och handlingsförlamad dörrmatta.
Min läkare är en fantastisk man och givetvis tänker jag tanken att jag velat träffa någon som honom. Men det är en annan historia..
Det han säger till mig är dock väldigt viktigt för att hjälpa mig att se hur jag ska klara av att bli någorlunda frisk.
För att förklara hur min och min mans relation fungerar berättade jag för min läkare om en händelse som inträffade för ca 10 år sedan (en av många liknande ska jag säga):
Min man tog bilen till en närbelägen pub tillsammans med en kollega, detta var när vi bodde i ett annat europeiskt land, och väl där drack de båda alldeles för mycket. Min man valde ändå att köra hem och det slutar med att han kör av vägen och kraschar bilen.
Hela natten funderar jag på hur jag ska lösa situationen medan han gråter av ånger.
På morgonen har jag lösningen och jag ringer mina svärföräldrar och säger att jag sabbat bilen när jag försökte väja för en annan bilist.
Fram till min svärfar gick bort fick jag ständigt höra att jag var ett lysande exempel på att kvinnor är dåliga bilförare. Min man satt många gånger bredvid, men rörde inte en min när jag fick lyssna på de spydiga kommentarerna.
Jag sa till min läkare att detta är en av de många situationer där jag agerat likadant, jag tar på mig andras skuld därför då tror jag att jag kan styra händelseförloppet och jag har alltid tänkt att jag tål mer än andra.
Jag såg hur han blev djupt bekymrad och sa:
"Jag har undrat om du bara är för snäll men nu förstår jag att det är ett självskadebeteende du har."
Och visst är det säkert så.
Och jag vill inget hellre än att lämna honom egentligen. Jag tror det blir svårt att både fortsätta vara nykter men också få leva ett fullgott liv om jag inte gör det. Men hur?
Jag har aldrig agerat utan att ta hänsyn till andra i min omgivning och hur ska jag kunna lämna honom utan att frångå min övertygelse om att omsorg och solidaritet med dina medmänniskor är det viktigaste man måste ta med i sina beräkningar innan man handlar?
Att skilja mig från honom känns som en rakt igenom självisk handling och jag vet inte hur man gör....
Nu blev detta långt men som du själv skrev Ullabulla, det är en tråd för självrannsakan och det kan bli hur långt som helst.
Hursomhelst, kram till dig och kanske kan vi på något sätt finnas här i tråden för att slösa vår omsorg på varandra och oss själva istället för på människor som får oss att gå åt fel håll.

Tack för förståelse! Känns att vi verkligen har mycket gemensamt. Nu har jag igen ”egna” dagar vilket är underbart. Plockade massor av kantareller med syrran på morgonpromenaden. Snart blir det lugnt jobb med loungen på vinden. Fortsätta måla, mm. Lugnt väder, lite regn. Två dagar kvar tills nästa period börjar, med barn o barnbarn. Face Timade med femåringen igår, då tog hon telefonen med in i sin lilla lekgrotta och så satt vi där och myste för oss själv! Nya malvor börjar äntligen slå ut nu- rådjuren har fattat att hålla sig borta. Jag är nu mitt i mina sex veckor, tre veckor kvar. Välsignat!

Tack Vår och Andrahalvlek! 😍

Ännu en gång långt mellan mina uppdateringar. Känner ingen press, men vill gärna skriva mer regelbundet. Forumet är en trygghet även om jag klarar mig bra i det vanliga livet.

Har haft sjukt stressiga veckor jobbmässigt. En massa deadlines före semestern. Börjar bli färdig, men det har tagit på. Någon längtan efter alkohol har jag dock inte haft. Den existerar inte i mitt liv längre, även om det naturligtvis finns människor runt mig som nyttjar den.

Även jag hamnade i sockerberoende ett tag, men har lyckats ta mig ur det värsta. Hu, så jobbigt det var ett tag. Några välbehövliga kilo lättare på köpet, tack för det.

Har en kompis som är svårt sjuk och inte har så långt kvar. ❤️ Hennes ord om att leva nu och inte skjuta upp saker ekar i mitt huvud. Börjar planera för att gå ned i tid och omvärderar min tillvaro allt mer.

Kom av en slump på att jag nyligen passerat 600 dagars nykterhet och i går 20 månader. Tiden går fort.

Ha en härlig sommar, mina fina forumvänner, det ska i alla fall jag ha.

Kram på er 🥰

Trådar,inte tider.

Läser mina gamla tider,6 år sen jag skrev.
Vad klok jag var.
Och vad lite av det jag skrev då som har fått fortsätta vara min sanning.
Jag har levt länge i en svår familjesituation med en man som gjort så gott han kunnat.
Lite brödsmulor har funnits till mig,men jag har blivit alltmer undernärd.
Jag känner hur jag lyfts av det jag skrivit och minns det inte ens.

Då bör jag kunna lyfta upp de insikterna igen och granska dom.
Så får det bli.
Andra fårgärna fylla på i tråden.
Den var tänkt som en allmän tråd för självrannsakan.

@vår2022 aha det är den resan som närmar sig, har många minne från när du berättat. Håll oss uppdaterade, kram 💕

Ja @sattva, trots att vi är i olika processer så kan man/jag ändå känna mig besjälad som i samma tankar kring livet just nu, den resa du gör, och med flera av oss här på forumet.
Nu är det liksom dags för en ny inventering. Läskigt o spännande och nödvändigt. Tack för att du delar med dig- och för pepp. 😍🙏

@Sattva Jag har aldrig lockats av utlandsresor. Har varit på några stycken, men själva resandet och logistiken tar så mycket energi att jag knappt kan njuta.

Funderar dock på att göra en så kallad hälsoresa till Portugal i höst. Det finns hotell med yoga, gym, löpning och allt möjligt annat på menyn. Resa själv. Bestämma själv vartåt jag ska gå och vad jag ska göra. Inga barn som dikterar villkoren, eller resesällskap som kan göra detsamma.

Jag är socialt kompetent och brukar skämtsamt säga att jag skulle få en betongvägg att snacka, så jag lär garanterat känna mycket folk på en sådan resa. Jag får suga på den karamellen lite. Behöver ju hundvakt i så fall.

Jag gillar att spontant varje morgon känna efter: ”Hmm, vad vill jag göra idag?” Idag regnar det, och idag vill jag städa klädkammaren och rensa garderober. Välbehövligt.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Läser o ser att du mår lite bättre. Skönt!🌸🌷🌼

Kikar in. Mycket händer på en vecka härinne!
Tack för kloka inlägg hos gamla o nya!
🌸❣️

@Varafrisk Låter som att din inre resa börjat ta form! Jag säger ibland till mina patienter att den fysiska träningen kan man se som medicin. Man behöver den.

Vad fint att dottern följde med på er resa, och att det kändes bra för er alla. Jag förstår att det är jättetufft att se sin dotter ensam o inte kunna leva sitt liv fullt ut.

Önskar dig en fortsatt skön semester❣️🌸🌼

@Geggan Oj! Hade också varit helt slut av så mycket gäster. Man är ju olika i grunden också. Jag har alltid tyckt det är jobbigt med gäster. Den där extra växeln som kopplas in. Förstår dig fullt ut!🌸🌼

@Andrahalvlek Vilken härlig utflykt! Tänk vadmycket man kan uppleva i det lilla. Det handlar ju till sist, tänker jag, om vad man tagit till sig o fyllt sitt inre med. Man behöver inte åka/ flyga långt bort för att få påfyllnad❣️🌸

@Se klart Låter bra allt! Visst är det skönt när man liksom får sorterat bland känslor o tankar. Saker klarnar lite. Vem man är, vad man vill o hur man mår bra av att ha det omkring sig. ❣️🌸

Suck, hade skrivit ett långt inlägg, så kom jag åt nåt o det försvann...

Jobbar igen nu några veckor. Helt ok. Semester i augusti igen.
Maken flyttar om tre veckor. Ska huvudsakligen bli skönt. Han får skapa ett eget liv. Ta ansvar för sitt mående.

Varit en händelserik vecka inombords. Var hos terapeuten i veckan. Vi konstaterade att jag blivit så mycket starkare. Jag vet vad jag vill o var jag står. Hon tycker jag gjort ett jättejobb med relationen med dottern (o det har jag. Jag förstår mekanismerna som sker, kan hantera dem. Tack vare terapeuten som hjälpt mig!). Min utmaning nu i höst blir att stå upp för det jag känner. Jag är i grunden tveksam till en fortsatt hållbar relation med maken. Vad ger relationen mig egentligen? Vill jag vara gift med någon som har betett sig som han, och inte är villig att se eller ta ansvar för sin del? Många sådana tankar. Som jag ska lyssna på nu i höst.

Har fortsatt att läsa o lära om anknytningsmönster. Så mycket klarnar. Jag fortsätter resan inåt, att hitta hem i mig själv. Det är ju där tryggheten finns som bär en.

Förresten, här är en länk till forskningsbaserad kunskap (på svenska) om beroende.
https://www.knowaddictionacademy.com/blog

Kram o fin lördag🌸🌸🌸🌸

@Se klart Låter som att det bara är att dra på sig löparskorna och jogga en sväng med den lusten😁. Fint också att irritationen är på 0%. Jag ska iväg en vecka och träffa mina nära och kära, hoppas också på 0% med mamma. Ser i alla fall fram emot att komma till vårt härliga och sköna ställe och träffa alla. Arbeta i lag på stället och bada i sjön varje dag, samt ta några löprundor för att tömma huvudet.

Ha en fin dag och goda samtal!❤️

Mamma installerad. Snart kommer två barn med respektive- dock inga småbarn så det blir rätt lugnt och mysigt vuxenprat o h funderingar kring politik och liv och allt som växer så det knakar just nu- äntligen sol på mina dahlior och värme i mitt fejs.
Tänkt på terapeutiska saker idag 5%
Gnolar på diverse melodier som inte släpper taget om hjärnan 20% - jobbigt
Lust att börja springa 75%
Irriterad på mamma 0%
(Alkohol skriver jag inte ens upp på nån lista längre..
godnatt från för sent i säng men imorrn är en ny dag så jag kanske landsr i tid. I sängen 100% 💯

Idag åkte jag på upptäcksfärd med lillprinsen. Uppdraget: Bestämma riktning och sedan på Google Maps hitta orter/ställen som jag är nyfiken på, max 5 mil i taget. (Hemresan gjorde jag dock i ett svep). Välja småvägar. Promenera runt på varje ställe, någon-några km.

Åkte hemifrån vid 10 och var hemma igen 17.30. Gjorde sex olika stopp och fick se en massa fint. Jag älskar att upptäcka nya ställen ❤️ Ofta åker man bara förbi orter eller hör namnet på dem. På det här sättet blir resan liksom målet.

Jag hade preppat med många vattenflaskor och vattenmelon och nektariner som mellanmål, för att undvika besök på mackar där bakverken och glassen är största frestelsen. Jag gick förbi MÅNGA glasställen och valde till slut falafelrulle till sen lunch.

Just bilåkande är för mig förknippat med en massa frossande. Det som äts i bilen räknas knappt 🤣 Men det var inte svårt att avstå från glass och godis idag. Jag var förberedd och inställd på att jag skulle klara det.

Det är förresten riktigt nice att åka på utflykter själv med lillprinsen. Ingen reagerar på att jag är själv - jag är ju ute med hunden. Jag skulle förresten inte bry mig om någon undrade, och folk har fullt upp med sitt och bryr sig föga om mig.

Kram 🐘

Skönt mitt i allt som väl inte är så skönt- att höra om dina erfarenheter @geggan, jag blir också numera trött som tusan av fullt hus och besök och den uppmärksamhet som gäster ändå ”kräver” även om de var toppbetyg som gäster. Det är något med detta att få egen luft. Och särskilt på ett ställe som ert- då är man ju en del av allt, vilket också är en del av avkopplingen och vilan.
Också peppad av dig @andrahalvlek, vi är en underjordisk rörelse av nyktra som orkar lagom- och inte mer.
Tänk vad man druckit på den där sociala utmattningen, ”nya tag” ”orka lite till”
Nej, slut med det nu! Kram

@Blenda Klokt att avboka alla besök, du behöver ladda dina batterier. Vila tills du faktiskt har lust att göra något igen. När lusten väl återvänder känns det magiskt 🥰 Vi är så vana att bara kötta på att även roliga saker blir jobbiga. Man blir helt dränerad på energi. Känner inte ens efter. Vad vill jag egentligen? Som nyktra kan vi inte bara kötta på, vi måste vila mellan varven. Dansa, pausa, dansa, pausa.

Kram 🐘