Senaste kommentarerna i forumet

Nej, jag läser inte ditt inlägg som ett offerkofte text. Däremot är du kanske lite frustrerad över situationen, och det är helt naturligt.
Jag har själv haft utmattningsdepression och om det är det du har så kan man inte bara rycka upp sig och bli frisk. Det tar tid och riktigt som innan blir man inte, men man lär sig hantera det. Alkohol gör saken bara värre, men är frestande i stunden.

I stället för att jaga pengar och välbetalda jobb så fundera över vad som ger dig livskvalitet. Det kanske inte är en resa till långtbortistan eller saker. När jag funderade över det ledde det till att jag mådde bättre. det hjälpte mig också att göra de förändringar jag behövde göra för att fortsätta må bra, även om det i bland var jobbigt och smärtsamt.
Hoppas du får en bra semester

Inser att jag låter som en offerkofta...
Vet inte hur jag ska ta mig ur det här.
Nr 1 : bli frisk från din utmattning
Nr2: skaffa dig ett välbetalt jobb
Nr3: var glad

Sitter och nyper, klipper bort en stor förhårdnader strax under ringfingret. Har haft ont där längen. Trodde att det var en blåsa. Men icke. En förhårdnad som vuxit sig inåt och strimlat ut smärta under ganska lång tid. Hoppas den försvinner nu.
Två dagar kvar till semester. Tänker att den här sommaren ska bli bra.
Har så mycket att ta tag i, hantera, styra upp och prioritera upp och bort. Samtidigt som jag har så mycket att jobba med när det gäller mig själv.
En del av mig är väldigt orolig inför ledigheten tillsammans med min man och hans barn/ungdomar. Pga tidigare erfarenheter.
Den andra delen av mig säger, gör det du mår bra av tillsammans med din son. Släpp de andra. Låt de vara.
Problemet är att min ekonomi är så ansträngd att vi inte kan ta oss så värst långt. Vi bor jättefint och det finns mycket "gratis" runt omkring. Vilket känns fantastiskt.
Men vi kommer ju aldrig "iväg eller ifrån"
Orken känns långt bort, men viljan finns!
Min man har mycket god ekonomi. Men han tycker att det inte är hans ansvar. Han har lagt 70 000 på sin son den här våren. Samtidigt har vi inte råd att göra något tillsammans eftersom jag inte kan betala hälften. Jag sparar till mopedkörkort till min son. Säger att de kan ju åka iväg någonstans i sommar. Så löser sig mycket. Men nej. Vi bor ju så bra. Han ska bjuda hem släkt o vänner. = alkohol och annat som jag starkt är emot. Dessutom bjuder de ungdomarna i smyg.
Känner mig förtvivlad över att styrkan som finns där någonstans inte går att hitta!
Hur gör ni?
Ber om ursäkt för sorgligt inlägg, känner mig egentligen desperat efter kärlek tror jag. ❤️

Många små positiva saker som hänt och några kul grejer att se framemot blir med synergieffekten: en Flinande Fågel Fenix som stiger mot solen!

Jag njuter så mycket jag kan. Låter mig flyga så högt det bara går. Struntar i att fallet blir hårt.

Idag flyger jag! Nykter naturligtvis och såå nöjd med det. ?

Känner så igen mig. Man tror att nykterheten ska vara lösningen, men det är egentligen med den det verkliga jobbet börjar.
Jag vacklar hela tiden fram och tillbaks med den där självbilden, skräp - okej, skräp - okej. En vacker dag kanske okejet får stanna lite längre.
Vad helt fantastiskt att du höll uppe ett helt år. Det är ju det som räknas. Och att du klättrat tillbaks. Hur går det nu?
För mig var det för stort hinder att dela livet med någon som inte såg och ville kämpa med mig. Det var alldeles för lätt att falla tillbaks i förnekelse när det fanns någon alldeles bredvid som normaliserade (och tömde upp). Om du klarar det är du ju en superhjälte. Om det är för svårt kanske du behöver fundera över vad som är viktigast. Eller hitta sätt att hjälpas åt även om ni har olika mål.
Tack för dina ord <3 Vi följs åt mot den där helheten.
Och PS, fick höra från min dotter att mitt ex firar bröllopsdagen med tårtkalas för barnen. Alltså, har du nåt tips på en lämplig reaktion på det tar jag tacksamt emot, fattar inte vad i hela världen jag ska känna...

Den tycks komma i explosiva färgsprakande utbrott... Idag är jag så trött och håglös att jag knappt står på benen. Men det var det värt :)

Hur går det med allt? :) Läser dina senast inlägg, ditt lilla återfall och starka vändning. Grym du är!
Jag är här igen.. kan ju inte kalla det återfall riktigt för jag har ju aldrig slutat helt men allt gick så bra så länge.. Helgens ångestattack blev droppen och nu har jag också fått på mig löparskorna igen och ser lite ljusare på framtiden för tillfället.
Dina ord med träningen som hjälper en att bara vara, de där jobbiga tiderna, 17-21 fredag lördag, kunde varit precis mina ord! <3
Ta hand om dig, kram.

Har hållit lite utkik efter ett inlägg från dig, jag gillar ditt sätt att skriva, du har ett språk jag förstår.
Att frihet kommer med ensamhet kände jag tydligt i slutet av min förra nyktra period som varade nästan ett år. Sen tog besvikelsen över att nykterheten inte tog bort ångesten och hålet i hjärtat och jag började dricka igen. Och med det blev jag den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång som du berättade om.
Jag lever fortfarande med min man även om jag ofta önskar att jag inte gjorde det och är jag nykter är jag ensam i vår relation eftersom han dricker och lever i total förnekelse.
MEN☝?Jag tror att du, precis som jag, har alla förutsättningar att komma dit: till lugnet i kroppen, ekonomin som inte ger magsår osv.
Den här viljan att skada sig själv, den tror jag går att jobba bort, med hjälp förstås, men inte är det lätt när den funnits med så länge. Jag är ofta väldigt, väldigt ledsen över att ha blivit vad jag är, trasig trött och ledsen. Jag tycker det är fint att du skriver att du har plats för att vara ledsen. Själv klarar jag det dåligt fortfarande. Känslor som exploderar har jag lättare att leva med, då händer det liksom grejer! Kicktorsken, jodå det är jag...
Men ändå är jag rätt säker på att vi har ett värde, vi är värda att finnas, älskas och ses. Åt helvete med det instagramperfekta, det finns bara i sagorna och helt ärligt, du vet de som inte har lite svärta i själen, som inte kan se bortom det som ligger framför näsan, de som tror att allt bara har en botten? Vill vi egentligen vara som dem? Visst hade livet kanske varit enklare men eftersom vi inte är födda sådana är det omöjligt för oss att transformeras. Däremot måste vi vara rädda om oss, bejaka och bevara det som gör oss hela men att kampen mot det som sliter sönder oss tar tid, lång tid, måste vi acceptera. Jag gjorde inte det första vändan, jag var naiv, hög på min egen förmåga, full av tillförsikt att NU kommer jag bli hel igen! Som om jag någonsin varit det, hel...
Massor med tid tar det kanske men det är ok (intalar jag mig varje dag...) det är väl meningen antar jag.
Ville säga hej och önskar dig all lycka till i din kamp.
Kram från Amanda???‍♀️

Det har gått flera månader utan kaosångest. Jag lär mig välja en annan väg. I höst ska jag få hur mycket vård som helst. Jag är så tacksam över att jag vågar ta mig själv på allvar.
Det rör sig. Jag fyller sakta på mitt liv med människor som jag vill ha i det. Jag skäms inte över att finnas så jag vågar ta kontakt. Jag blir bättre på att vara mamma, eller på att acceptera att jag gör så gott jag kan.
Jag vaknar ledsen idag. Det är nog bra. Jag har verktyg för det nu, såhär känns det att vara ledsen. Resten av sommaren kommer dra på i ultraspeed, idag har jag plats att vara ledsen.
Det är min elvaåriga bröllopsdag. Skilsmässan går igenom i oktober.
Jag sörjer inte det. Jag vågar nog inte röra vid det. Jag undrar lite försiktigt längst bak i huvudet om han tänker på det. Om han minns att jag kunde vara någon annan än den han ser nu.
Jag är ledsen för att det tar sån tid att skapa det nya. Mitt liv är fortfarande så mycket kamp. Det vidare livet med lugn i kroppen, tid som går ihop, ekonomi som inte gör ont i magen, tankar som inte vill skada mig, är fortfarande så jävla långt bort.
Jag är ledsen för att friheten kommer med så mycket ensamhet. Det är okej.

Önskar att jag hade en bråkdel av din energi så kanske jag skulle få Nånting gjort! ?

Vilket inlägg!!!
Blev nästan andfådd av att läsa!! Och att skratta?
Du borde skriva ett filmmanus?
Att du bara orkar ha en sådan energi!!?? Imponerande hur du lyckades också ????

Kramar
???

Mer höxkraft med våra tankar till dig ??❤️?❤️

Härlig läsning ?☀️? jag blir så glad och det smittar av sig. Ska bära med mig den känslan idag ?

Kramar
???

...ska försöka själv att ta mig tid till det. Ett tips till dig Strulan. Har en väninna som kör yoga med en tjej på youtube. Googla på "yoga with adriene". Du kanske redan gjort det, hon älskar det. Följer några på instagram och de personerna ger mig också kraft att hålla kursen

Jag tycker du är grym!

Sommaren är i gång med alla lockelser, insett hur viktigt det är att hitta kraft som hjälper till och håller kursen. Börjat med yoga och kan bara säga pröva, är något som händer som ger ett lugn även om det är jobbigt som tusan.

Tog mig tid en stund i solen igår att tänka på alla de gånger alkoholen varit orsaken till problem och ställt till det, skrev en lista för att ha när jag svajar. Känns som om att det är dags att rannsaka sig själv för att kunna få kraft som är bestående och våga se hur det var är så lätt att försköna.

Är så rädd för ett återfall för det börjar med en tanke som växer och plötsligt har man glaset i handen och avgrunden öppnar sig igen. Så samlar kraft, mod till ännu en dag jag väljer att vara nykter vad som än händer idag// kram Strulan❤️?

Just så är det, känner så igen mig// kram Strulan

Härligt att ha dig tillbaka! Och det du kallar ostrukturerat svammel är som vanligt så kloka observationer och reflektioner så man hajar till. Allt-eller-inget-personer... Begränsningstvång... Balansgång... Överhettning... Bromsmedicin... Huvudet på spiken, min kära. Det är ju precis just så det är! Kram, från en överhettad duracellkanin.

Jag är så gärna Mirabelle för dig :) Det var härliga diskussioner vi hade då. Många gånger skrattade jag högt och hjärtligt för mig själv :) Nu är vi litet stukade, men vi kommer igen!

Jag sover inte inatt :P Duracellkaninen på rocket fuel är i sitt esse... Jag ”råkade” måla om idag. Hoppsan. Så det kan gå. Det började med en oväntad möjlighet att plocka ut ett par komptimmar på eftermiddagen. Det i sig är ett Halleluja- moment. I min yrkesroll är det vanligtvis hopplöst att få ut semester, komp osv. Så när man nu för en gångs skull har snortur måste man nyttja varje minut. Jag traskade glatt iväg på promenad, och fick den här måleri-idén på vägen. En sansad Glasögon-Smurf kan vänta på att maken kommer hem med bilen. Duracellkaninen förstår inte innebörden i ordet vänta. Fyra kilometer till färgaffären. Inga bekymmer. Förutom blöta tår i sandalerna i regnet. Petitesser. Icke helt nöjd med utbudet promenerade jag vidare till en annan sån där vi-har-allt-som-kan-köpas-för-pengar-affär, ca 1,5 km ytterligare bort. Men det var skräp. Traskade åter till första affären och inhandlade färg, roller, tråg, penslar, spackel och spackelspadar. Hupp, vad tungt det blev... Så knäna skakade en aning på utvägen. Nåja, ett par hundra meter bort finns en busshållsplats. Nemas problemas. Men ehhhh skruttbuss. Den går ju ingenstans vettigt. Ca en kilometer bort finns busshållsplatsen där bästa bussen går. Dvs, bussen som går hem till mig. Himla bra buss. Idel stånkande släpar jag min färg med tillbehör till busshållsplatsen. Och går förbi. Så kan det bli när man dagdrömmer på femtioelva olika tankespår samtidigt. Jag hinner gå ca 500 meter för långt innan jag reagerar. Just jädrar... Jag skulle ju ta bussen. Men nå, har det nu gått så här långt så går väl resten av vägen av bara farten. Inte riktigt. Jag svär jag blev minst 5 cm kortare av den promenaden. Nednött. Och kantstött. Jag har aldrig reflekterat över att man kan dänga till sig själv med en tung färgburk. Men jo, det händer när spaghettiarmarna sladdrar runt och inte gör sitt jobb. Nåväl. Hemma sätter jag genast igång och flyttar möbler. Hej och hå, vad det går. Extra fort gick det att få ner klockan och alla tavlor från ena väggen. En tavla hade fastnat, så jag ryckte till och när den for av kroken knockade den ner klockan. Och när jag skulle fånga klockan glömde jag att jag stod på en pall. På vägen ner rev jag resten av tavelväggen. Tjohej. Krash, bom, bang, kraaassss. Vettskrämda telningar dyker upp och undrar om det är inbrott. Det hade varit en jävla osmidig inbrottstjuv i så fall. En som borde byta jobb. Nåväl, då var vi snabbt och lustigt av med allt plotter iaf. Ungarna ser sig om i förödelsen och suckar. Jaha, mamma har en idé nu igen. De erbjuder sig som pliktskyldigast att hjälpa till, men jag avböjer. De kan ju klanta till nåt ;) De flyr fältet i flygande fläng, innan jag ändrar mig. Glassplitter är ett jävla aber! Det tog en halv evighet att sopa upp. Mitt i målningen dyker gubben upp. När han kommer mitt i pågående ommålning fattar till och med han att det här frakttåget går inte att stoppa. Annars verkar han se det som sin livsuppgift att förhala den här typen av projekt tills de läggs på is. Permanent. Jag tror den fras han har myntat under våra 20+ år tillsammans är ”Inte just nu”. Den lyckas han applicera på en hel myriad av situationer, scenarion, önskemål, visioner och fantastiska idéer (om ändock han med åldern har utvecklat nog med självbevarelsedrift för att bita sig i tungan vid direkta order). Han hmmm-ar litet att det blir fint det där och vad duktig jag är. Sen mumlar han nåt om ”extremt kort väg mellan tanke och handling” och ”försiktig” och ”akta” (som om jag skulle ramla, pffff). Sen har alla hushållets invånare vett att lämna mig ifred. De vet hur det är. Det är inte klart förrän det är klart. Och tills det är klart är jag icke pratbar. I’m on a mission med min roller och nu är det ”rädde sig den som kan” som gäller, för jag bryr mig inte så särdeles mycket om vem eller vad som kommer vägen... Nu sitter jag här med ett nymålat rum och trivs :) och är så till mig i trasorna att jag inte kan sova. En idé föder ju alltid 20 nya som slåss om tankeutrymme... Kreativitetens förbannelse, och samtidigt dess salighet....

Smitta mig gärna med din positiva speed. När ”nära” ringer och gråter en i örat pga alkoholproblem som drabbat någon vi båda älskar, konsekvenser av problemet och när en själv skälver inför alkoholdjävulen...ja då behöver en bli smittad av dig ♥️ Just nu ♥️

Det glädjer mig verkligen att höra!! All motivation är bra motivation. Min är just nu att jag är så in i helvete trött på att vara trött.
Vad säger du, ska vi ta och leva och känna verkliga känslor just nu istället för att skjuta upp just den biten?
Kram till dig!!!

Spam - Vinäger över nästan hela första sidan. Ett tecken på att jag mår bättre, åtminstone för tillfället. Bra så. Det gäller ju att smida medan järnet är varmt. Samtidigt passa sig för att det blir överhettat. En balansgång det där, för många av oss här på forumet.

Överlag verkar vi vara allt-eller-inget-personer. Inte undra på att vi tar/tagit till vår bromsmedicin ibland. Nu gäller det att än en gång hitta alternativ. Eller, rättare sagt, hitta strategier för att inte hamna i det läge då vår kropp skriker efter tillfällig bedrägligt skön lindring.

Det är så skönt att orka kommentera en del, för min del hos gamla bekanta, måste begränsa mig där. Läser dock det mesta och blir alltid inspirerad av någon. Det behöver inte vara samma från dag till dag, det är det som är det finurliga med forumet. Mår jag dåligt, får jag hjälp av någon som just den dagen mår bra. Någon annan kanske blir hjälpt av något av mina positiva inlägg när just denne håller på att ge upp. Jag brukar säga att vi växeldrar.

Ja, nu blir det mest ostrukturerat svammel, men...

Jag vill i alla fall få fram att min motivation faktiskt har börjat växa till sig. (Tack mina kvinnliga häxvänner/-kollegor/-tanter... Nä, det sistnämnda alternstivet stämmer ju inte alls.)

I alla fall, den lilla motivation som nu finns vårdar jag ömt. Omhuldar den med hela mitt hjärta. Skyddar den mot faror som ligger och lurar i tankarna. Vet ännu inte hur mycket växtkraft den får den här gången, men...

... som vanligt använder jag en av mina favoritfraser:

Ta alltid ut glädje/lycka i förskott. Det värsta som kan hända är att du varit glad/lycklig i onödan.

Är inte helt säker, men baserat på ovan nämnda ord, vågar jag mig på att ännu en gång använda de hos mig snudd på uttjatade orden:

Jag tror tammef-n I'm back!

Ha det bäst alla fina och tappra kämpar. Vi är bra, allesammans. Sådeså.

Kram från en glad och jäkligt postivspeedad Vinäger

Tidigare i våras träffade jag en ny kompis under IRL-träffen alkoholhjälpen arrangerade.
Det är så spännande med nya kompisar när man är vuxen. Det är då rakt inte som när man var lite knatte och rätt fram och bara "Tja! Vill du leka?"
Jag har inte så många kompisar jag umgås med, kanske 2-3 stycken. Alla vet om att jag är nykter alkoholist och alla är stöttande - SÅ skönt och jag är oerhört tacksam för att de orkat med mig, och fortfarande finns kvar!

Men, ingen förstår riktigt. Inte på riktigt riktigt.
Inte hur det blev. Inte hur det varit, inte hur det är. De vet om att jag kämpar, ibland mer, ibland jättelite, ibland när det behövs, ibland lagom. Men de vet inte hur det är att kämpa mot alkis-allergi.
Men det vet hon!
Till henne behöver jag aldrig klä orden i någon slags förskönande version av att vara nykter alkis. Jag märker att jag blir helt avslappnad när vi snackat om det, det är som att jag bara blåser ur det jag tänker på, och fyller på med ny energi liksom.
Typ lite terapi på nått underligt sätt.

Jag känner att jag helt klart vill omge mig med fler av henne, så en shoutout till Cairy-appen som gör att man kan prata direkt till varandra utan att skriva i ett forum, om man vill bilda ett kontaktnät.
Mig hittar du under samma nick som här på alkoholhjälpen.
Du vill ha en nykter polare och hitta på nyktra saker i Stockholm!

/Dee

... att du är tillbaka. För mig förblir du dock Mirabelle, hoppas att det är ok.

Skrev nyss i en annan tråd att jag tror på att vi orkar lite mer om vi klarar av att använda humorn. I så fall kommer du långt... ?

Saknar ibland våra "gamla" konversationer/välbehövliga skitsnack med Mary, Odette (?) och emellanåt några till. Kommer ihåg våra sanslösa diskussioner kring att någon var cocaholic och jag var grönkålist, som lät som någon musiker... ? Ja, herregud, kul att vi orkade ett tag iaf.

Lite ostrukterat det här, ville mest skicka en hälsning. Du är grym. Och inspirerande.

Kramar

Blir så glad över att läsa om att du kom ur din tankefälla. Det är ju annars dessa som brukar fälla oss. Men du stod rak i ryggen och boxade tillbaka det dåliga alternativet. Du valde ett bättre liv.

Håller med om att du är en inspirationskälla. ? Tack!

Kram

Vad dina ord värmer VissenRos. De får mig att tro på att det är värt mödan.
Att du också haft det så här och att det blev bättre. Det blir kanske bättre för mig med då! :)

Idag kände jag mig starkare i cyklingen. Så du har förmodligen rätt.

Du har naturligtvis rätt i att ge kroppen det den behöver. Det är svårt tycker jag. Min vardag tillåter inte att jag sover 2 tim mitt på dagen, går hem från jobbet efter 4 tim, tränar 5 gånger i veckan (eller varje dag) eller går ut och träffar vänner några gånger i veckan och ekonomin tål inte de behandlingar (massage, kiropraktik mm) som min kropp gillar och mår bra av.
Det är svårt att kompromissa. Särskilt för "allt eller inget" personen här.

Jag vill inte gnälla men ändå gör jag det. För det är svårt och jag är öite rädd för att låtsas motsatsen efter att bränt ut mig just genom att "fake it until you make it".

Bara att tugga i sig och göra det bästa möjliga av situationen som den är och jobba -lagom- på att få till en förändring.

Hoppas ni hade en trevlig midsommar! Min var helt ok. Visst fanns det sug, omgiven av adrickare men det gick bra.

Kram på er så länge