Senaste kommentarerna i forumet

@Varafrisk tack för omtanken! Jag minns dig väl. Vi har ju även träffats i Liljeholmen för många år sedan. Du hade din "gubbe" med dig. Tror inte vi snackade med varandra. Jag brukar inte göra så stort väsen av mig i nya sociala sammanhang. Det här med alkohol är knepigt. Varje person måste själv komma fram till vad som funkar och inte funkar. Kvällen igår blev väldigt lyckad. Vi käkade gott på restaurang sedan blev det stand up. Jag drack tre alkoholfria öl under kvällen. Min fru som inte har alkohol problem drack vatten. Vaknade pigg och utvilad. Idag ska vi vandra 9 km i ett naturreservat. Det ska bli najs. En dag i taget 😀
/Mrx

@Axianne Härligt att höra att du har det så bra och fortsätter på din nyktra och inslagna väg. Att det äntligen gick vägen för att det handlade om att du gjorde detta för dig själv och inte för någon annan. Det är så vi funkar, om vi gör det för andra skull blir det inte äkta och det bottnar inte hos oss. Överhängande risk för att det inte blir hållbart över tid. Vi behöver själva ta beslutet och ansvaret över vårt egna liv, då kan förändringens resan starta och bli hållbar och förankrad inom oss själva.

Ha det så gott!❤️

@vår2022 Tänker lite likadant. Små barn kan sköta sig som änglar på förskola/skola och sen beter de sig som idioter ihop med föräldrarna, för där är kärleken ovillkorslös. Hur illa de än beter sig älskar vi dem. Så de får träna på konflikter ihop med sina föräldrar, och ofta syskon också. I tonåren kommer en ny sådan fas, redan från tidiga tonår och uppåt.

Min äldsta dotter föddes typ vuxen. Hon hade noll tonårstrots. Min yngsta dotter har på grund av sitt handikapp desto mer trots periodvis. Vi brukar säga till personalen, när dottern beter sig som en stingslig irriterad treåring även mot dem, att det egentligen är ett kärleksbevis. Den personal hon upplever sig kunna bete sig illa mot är den personal som står henne närmast.

Även om det är jobbigt när hon beter sig så brukar jag tänka att det faktiskt är hon själv som mår allra sämst. Att vara hundra procent konsekvent och stå på sig, med mjuka ord, är bästa taktiken. Och timeout. Blir det för hetsigt praktiserar vi en stunds timeout. Sen fortsätter vi under lite lugnare former.

Men jag förstår att du inte orkar @sattva när du själv känner dig på ostadig mark. Då är det allra bästa att samla kraft och ladda batterierna först.

Kram 🐘

@Axianne Exakt så. ”Alla accepterar. Ingen ifrågasätter, ingen har med det att göra.” Skönt att läsa att du har det bra ❤️ Jag instämmer i att jag aldrig tänker ta risken att ”provdricka”. För mig är det sen länge en principsak. Alkoholromantiken lurar mänskligheten. Jag vill inte vara en del av den bluffen.

Kram 🐘

@Sattva Ja, det finns absolut hopp! Minns att jag också hade undvikande strategier, på så sätt att jag valde mina strider. Lät mycket passera som kunde vara störande men inte tillräckligt för att ta upp det. Jag kan så här i efterhand tänka att min dotter hade en tuff och lite turbulent tid inombords som hon inte själv hade koll på eller kunde sätta ord på och att ytan kunde verka hård och förvillade. Som man säger att konsekvens hjärnans mognad är vid 25 års åldern. När hon fyllde 25 år utbrast jag ”äntligen har din konsekvenshjärna mognat”😂. Vi skrattade båda två😁. Under åren som gått, kunde hon ”tjafsa” på mig, vara barnslig och omogen, men hon bad alltid om förlåtelse strax efter. När det hände gick jag inte i klinch med henne, sade mest att jag hör att du har det jobbigt eller bad henne att berätta mer. Har också sagt att det inte känns bra när hon sagt saker och det har öppnat upp för samtal. Hon liksom tränade på mig att bli mogen och vuxen och vi har lärt av varandra. Jag sade ibland att det är nytt för mig också att vara mamma i olika åldrar att hon måste hjälpa mig att förstå.

Du har mycket saker som trycker på samtidigt, exmaken, lägenhetsförsäljning, jobbig dotter mm. Det tar på. Skönt att du har yogan att landa i. Det kommer att bli bra, det kan ta sin tid, men det kommer. Sköt om dig och andas! Kram❤️

Jag fick "Ett normalt liv" till slut. Det jag alltid drömde om under 20-25 års drickande. Nu när jag ser tillbaks så känns det som att den känsliga fasen när jag verkligen slutade dricka på riktigt, var väldigt kort. Mycket kortare än alla åren av lidande i svår alkoholism och kortare än de perioder när jag tidigare intalat mig att jag försökt att sluta. Den var också mycket lättare att komma igenom än jag någonsin trott, och jag är fortfarande helt övertygad om att den här gången var det för att jag slutade för min egen skull. Inte som tidigare, för att andra krävde att jag skulle sluta.

Det har gått tre år och sju månader lite drygt sedan jag tog mitt sista glas och idag finns inte alkohol i mitt liv längre. Precis så som det varit tidigare gånger jag checkat in och skrivit här de senaste åren. Jag lever ett helt vanligt, normalt liv med jobb, familj, vänner och ett socialt liv där inget saknas och alkohol inte behöver vara en beståndsdel. Idag måste jag emellanåt påminna mig att faktiskt minnas alla svåra år och det är verkligen som ett annat liv.

Men jag kommer inte glömma hur det var och jag kommer aldrig att riskera något genom att "provdricka" igen. Så dum kan jag inte tillåta mig att vara, att jag tror mig vara botad. Men lockelsen är borta sedan flera år och det finns fortfarande en avsmak och känsla av äckel när jag ibland minns känslan av att häva i mig skiten. Jag ser ingenting med varken vin, öl eller sprit som på minsta sätt skulle förgylla min tillvaro. Allt det som serveras i glas, burk eller flaska som innehåller alkohol, kan göras lika bra utan den onödiga beståndsdelen. Smakar lika bra och till och med godare, enligt mig.

Ingen frågar mig någonsin varför jag inte dricker. Ingen människa har med det att göra. Jag brukar ibland säga att det är av hälsoskäl, men inte för att folk frågat, utan för att jag ibland vill kommentera att jag är krånglig när någon kypare går runt och skvätter rött i glasen vid en bjudning. Alla accepterar. Ingen ifrågasätter, ingen har med det att göra. De enda som vet är egentligen min familj, men jag skulle nog kunna berätta för andra också om det uppstod en diskussion.

Så, den tidigare totalt nedsupna arbetslösa, utblottade alkistanten som genomsläpade år efter år i snusk och förnedring, smuts, skuld och skam ... Den urfattiga, skuldsatta, ensamma och mycket trasiga spillran av en människa som togs av polisen för rattfylla 2021 - hon finns inte mer. Kvinnan som genomgått ändlösa behandlingar inom alkoholvården, som varit på hundratals AA-möten och försökt sluta minst en gång i veckan i 15-20 år - hon är borta.

Här finns finns en skuldfri yrkeskvinna med bra lön och en halv miljon på sparkontot. Familjen är mig nära och det finns vänner och kollegor i mitt liv. Men det saknas två saker fortfarande. En man att älska, och en kropp jag själv kan älska. Det är inte något jag prioriterar längre. Jag söp bort min skönhet och min fysiska hälsa och detta var priset. Idag är det ett mer långsiktigt mål för mig att försöka komma tillbaks till en känsla av att ändå acceptera min kropp. Den dagen kanske jag även börjar titta på det motsatta könet igen men jag vet inte om det kommer att hända igen. Endast tiden får utvisa.

Lev väl och hitta styrkan i er själva, inte i piller och kommersiella lösningar. Bygg er nykterhet på vad ni själva behöver för att leva vidare, inte vad andra säger att ni måste. Det är mitt råd. Take it or leave it.

Kärlek ❣️❣️❣️

@Varafrisk Tack för dina ord Vara frisk❤️.
Ja förr eller senare kommer det ju att lösa sig. Igår kändes allt väldigt tungt. Idag bättre. Är påväg på yoga här nu, gör alltid gott.
Och hoppas att du har en fin helg i Göteborg! Ibland fantiserar jag om att vi skulle ses du o jag, vi bor nog inte alltför långt ifrån varandra? ❣️🌸❣️🌸

@Geggan Tack ❤️ Ska försöka klocka dag 2.000, det är nära nu. Men jag missar den säkert. Tänk att vara där nu, fira tusendagar. I början var varje dag en seger att fira.

Kram 🐘

@Geggan Åh vad bra att du gick dit! Och att du mår bra igen ❤️

Kram 🐘

Jag hoppas ni haft en toppendag idag @Varafrisk.
Javisst är det tråkigt att ingen hör av sig bara för att höra av sig, folk verkar vara så otroligt upptagna eller oengagerade, jo klart också det har med att göra hur nära man står varann men jag försöker också glädjas åt att jag känner som om jag har lite vänner även här på forumet.
Jag tyckte inte alls du lät varken som om du tog på dig en offerroll eller lät bitter, jag tänkte bara att ibland kan det funka för mig att se det på ett annat sätt, vrida och vänta lite på det❤️Kram

Tvingad av väninna masade jag mig iväg till vårdcentralen utan ngt större hopp. Blodprov togs o det är ju alltid bra. Jag beskrev läget, som jag gjort för många läkare under många år: matthet sjukdomskänsla, svullen i munnen, ont i huvet. Plus nyser varannan dag. Lätt stegring. Som sagt haft detta länge, nu o då, i tre-fyra dagar i stöten, kanske i trettio år. Tänkt att det är nån sorts stressyndrom. Har en medicin som har minskat det. Men nu har det gått i ett i flera veckor, upp och ner. Denna vårdcentralsläkare föreslår pollenallergi! Aldrig hört på maken! Inte alls normala pollenallergisymtom. Klart, munnen kanske någon hade kunnat reagera på. Fick medicin och mår efter det bra! Kors i taket. Få se i längden, det kanske bara sammanföll med avtoning. Tills vidare ändå hoppfull. När jag tänker efter så är det ju främst på vårarna. Pollenallergi är stressat immunförsvar och kan tydligen se ut på olika sätt, även kräkning som ju detta började med. Om det visar sig vara det, så sörjer jag ju lite alla år då jag kämpat med detta! Få se vad som händer.

@Andrahalvlek hurra för dig! ❤️❤️🔔

I morse kl 8 på promenaden med hunden ropade någon. Det var en polis i en polisbil. ”Har du sett en väldigt onykter man?” Öh, nej. Jag träffar aldrig någon kl 8 på lördagar och söndagar, inte ens andra hundägare.

När jag gick ut med hunden ikväll kl 18 såg jag honom. Han kom ut mellan husen med stora kliv, pustade och frustade. Rufsigt hår och flammig hy. Jag vände mig om efter honom och då stod han och svajade på trottoaren. Typiskt skitfull a-lagare.

Och det är så himla sorgligt. Han har också varit barn en gång. Kanske haft egna barn och familj. Ett jobb. Inte längre. Nu super han tills han dör.

Samma beroendesjukdom, så många olika stadier. Min egen pappa raglade inte runt i bostadsområdet, vad jag vet. De sista tio åren innan han dog bodde jag 30 mil ifrån barndomshemmet. Jag såg inte det sista förfallet på nära håll, mer än när han och min mamma besökte oss.

Då såg jag hans abstinens, och några gånger blev han precis så där skitfull som bara a-lagare kan bli. Deras lever tål knappt någonting längre, och de måste fylla på hela tiden för de står inte ut med abstinensen.

Jag minns det ryckiga kroppsspråket, den konstant underliggande irritationen, oviljan att prata, den flackande blicken, aptitlösheten, det kladdiga i princip döda håret, den röd-blå-flammiga hyn.

Jag minns. Och jag är så jävla glad och stolt över att jag inte fortsatte traska i min pappas fotspår. Att jag satte stopp. Idag visar min app Nomo att jag har varit nykter i 1.882 dagar, tjoho!

Kram 🐘

Hej @Mrx ! Det var längesedan jag skrev h dig. Har nog inte skrivit sedan du skrev ett inlägg h mig .Minns du?Jag har iaf varit nykter nu i snart 27 månader vilket känns så bra.
När jag läser vad du skriver så försöker jag förstå. För en tid sedan skrev du att alkoholen inte var bra för dig, att du inte dricker varje dag men att det kan lätt bli för mycket för dig och din fru. Sedan händer det att du dricker men då var det kontrollerat och du vaknar utvilad dessutom kände du inget sug. Jag tänker att det är ju så det är (kan givetvis vara mycket värre?) innan man klarar av att sluta. Är det så att du innerst inne vet att alkoholen är ett problem men är fortfarande i ett förnekande? Att man dricker kontrollerat, inte känner sug osv är ofta vad man säger innan man kapitulerat helt. Jag vet inte om det är så för dig jag kanske har fel jag bara önskar att det ska gå bra för dig, Och, som du skriver så är ju verkligen stress något som gör att man vill bedöva sig.
Allt gott t dig!

Kram 🌷

@Sattva Jag hoppas verkligen att det är köparen som kommer på måndag🙏🏻 Förstår att det kan kännas stressande dels för att du vill gå vidare dels för den ekonomiska biten.
Å du..fortsätt att skriv här precis som @Andrahalvlek skriver…vi är ju vänner…då undrar man hur det har gått, har man mår även om man aldrig har träffats i det vanliga livet.

Allt det bästa t dig❤️Kramar 🥰

@JHL Ja, vi har provat tredje part, för ett par år sedan. Tack för omtanken!

@vår2022 Vad fint att du o dottern har en fungerande o fin vuxenrelation. Jag hoppas o önskar att jag o dottern också kommer dit en dag. Relationen med min mamma har varit knepig när jag var ung, men jag har bara landat i acceptans där sedan många år. Och nu är hon hjärnskadad sedan några år så det är liksom kört där. Och det är ok.

Då när jag träffade familjeterapeuten för ett par år sedan, lärde hon mig att få syn på att jag gick i försvar gentemot dottern. Sedan dess har jag jobbat stenhårt på att stå pall, lyssna o låta dottern få känna det hon känner. Men det tar hårt på mig, och det är därför jag inte orkar initiera samtal just nu. Det kommer ändå då o då. Det är ju som du säger, att dottern har sin resa.
Det som jag dock märker på mig själv är att jag för att skydda mig själv, börjat ha undvikande strategier. Låter bli att säga något som ev kan uppfattas fel för att undvika ev tjafs. Jag vet att det inte är en bra eller hållbar strategi. Men sedan en tid är det så. Ska ta upp detta med terapeuten nästa vecka.
När dottern är iväg lite längre -hon var ganska nyss på semester ett par veckor tex-, kan jag få så otroligt fina sms av henne. Där skriver hon just det din dotter uttryckt, att jag är hennes stora trygghet o den viktigaste personen i hennes liv etc. Så det kanske är som du säger, att jag blir hennes ventil på något sätt.
Tack Vår att du delar med dig av dina erfarenheter o ger mig lite hopp😍❤️

@Sattva Ja, det är verkligen inte lätt att ha djupare samtal, som kan såra, riva upp och skapa skuldkänslor. Hon har sin resa och sådant som skaver i henne och där du är inblandad.

I min ”resa” med min mamma är det jobbigaste att hon har svårt att lyssna på mina känslor. Hon frågar inte heller direkt vad jag känner, men om jag säger vad jag känner så börjar hon försvara sig och ofta åker offerkoftan på. Eller så ”tänker” hon åt mig om vad jag tänker och känner. Som mamma har hon också en slags makt. Det är vårt mönster och har resulterat i att jag inte riktigt kan säga vad jag känner och vår relation och kontakt berör inget djupare, för att hon inte ska bli sårad. Det jag känt/känner får jag hantera och leva med själv, men jag hade önskat att vi kunnat prata om det utan att hon går i försvar. Det skulle räcka med att hon sade att hon har gjort sitt bästa utifrån sin förmåga och att hon är ledsen för att det har påverkat mig och att det har känts som det har känts för mig. Att hon skulle kunna säga förlåt. Men det verkar vara svårt för henne, jag tror att hennes skuldkänslor skymmer hennes väg och istället rycker hennes försvar upp som en sköld. Jag vet att hon inte har haft det lätt i sin barndom/livet och att försvaret hon sätter upp är en överlevnadsstrategi. Jag önskar hon kunde förstå att det finns bättre alternativ och att det skulle ge henne frid, men man kan inte förändra på en annan människa, bara man själv kan det.

Jag har också haft tuffa år med min dotter och i samband med nya bonusfamiljer och partners. Jag var orolig för att vi inte ska få någon fin vuxen relation. Hon tog stor plats och var krävande, gnällde, klagade, var arg, en hel del och det har tärt. Något som jag inte gjorde mot min mamma. Jag tog mer hänsyn till henne än till mig själv och var tyst. Idag, min dotter är 30+, har vi en fin och varm relation och hon tyr sig till mig när det kärvar till sig i livet. Hon säger att det var mig hon vågade bråka med och att hon ofta fick dåligt samvete när hon gjorde det, men hon hade ingen annanstans att ösa ur sig på och att hon är glad att jag fanns där som hennes trygghet. Så att de vågar ”bråka” kan man också se som att man är deras trygghet, skitjobbigt en tid, men det blir bättre och lugnare längre fram❤️

@Sattva tråkigt att läsa att du inte får hjälp av exmaken men se det som ett ytterligare band som kapas med honom. Jag läste att dina barn har körkort vilket innebär att de börjar bli vuxna. Med det sagt så hoppas jag att du och din dotter når ut till varandra. Det kan bara svårt att göra tillsammans, har ni funderat på att ta in en neutral tredje part typ en terapeut för att lösa upp knutar i er relation?

@vår2022 Tack❤️
Ja, jag är sliten. Och besviken på exmaken som inte på ett enda sätt bidrar. Han ska ändå ha ut halva vinsten. Inte någon hjälp handgripligen (svårt kanske på så långt avstånd, men inte omöjligt), ingen stöttning eller hejarop eller ens en undran hur det går. Där är ytterligare ett skav, som jag försöker inte gräva i eftersom jag ändå inte kan påverka. Men som påverkar mig.

Ja, jag o dottern skulle behöva prata. Grejen är att det oftast när vi pratat har glidit över på alla oförrätter hon anser jag är orsak till. Jag vet att det med all sannolikhet kommer komma, o jag orkar inte. Jag kan känna att jag har gjort allt vad jag kan göra för att förändra det osunda hemlivet som var. Jag separerade, jag har skilt mig, jag o exmaken har ingen kontakt utom sporadiskt. Detta har jag ju gjort för min egen skull i första hand, men även för hennes i förlängningen. Hon o hennes bror är dem jag sätter främst. Och ändå drar hon upp händelser bak i tiden där hon anser att jag satt exmaken framför henne. Det kommer om o om igen. Så därför drar jag mig för samtal på ett djupare plan. Jag klarar inte riktigt det. Inte här, inte nu.

Tack igen för ditt inlägg❤️

@Sattva Låter tungt och som att du är sliten. Lägenhetsförsäljning som inte går som tänkt är slitsamt och tar energi. Sedan påfrestning av duster med dottern. Klart man får känna att man önskar bo själv och att dottern hittar eget. Det är bara känslor och som det känns i stunden. Att det skulle bli lugn och ro om man inte bodde ihop och slippa skav. Hon har sin utveckling och du din som inte matchar just nu. Hon kanske tänker likadant. Kanske kan ni prata om att ha lite ”distans” inom husets väggar och bestämma någon tid då ni pratar i lugn och ro och lyssnar på varandra, försöker förstå varandra. Att kanske komma fram till att ni tänker och känner olika. Att ni kanske ändå får bättre förståelse för varandra och kan hitta ett läge som båda tycker är ok. Kanske att det kommer upp något som ni inte kunnat prata om och förstått som ligger under ytan? Kanske kring separationen som även berör henne?

Det är fint att få ta del av dina inlägg och höra hur du har det i det vidare livet på lördagar. Sköt om dig❤️

@Andrahalvlek tack för din omtanke. Precis som du skriver borde jag rota lite i mig själv och ta reda på varför jag drack alkohol igår. När jag läste detta började jag tänka på hur min vecka varit. Tyvärr har jag mycket stress i kroppen just nu på grund av jobbet bland annat. Vi håller på att byta system och ska bli mer digitala men det funkar inte som det är tänkt. Jag får jobba i två olika system och mängden manuellt arbete har ökat för mig. Jag vill göra ett bra jobb och tar på mig för mycket. Har svårt att koppla bort tankarna från jobbet. Vilket triggar min inre stress. Jag satt faktiskt framför jobb datorn igår kväll och försökte lösa kommande arbetsuppgifter. Frun sa till mig redan i mitt på veckan att jag verkade frånvarande och disträ. Jag måste tänka mer på min hälsa och mitt psykiska mående. Jag vet att jag mår bäst när jag väljer bort alkoholen. En dag i taget 😀
/Mrx

@Andrahalvlek Tack för dina stöttande ord! ❤️
Ja, jag har gjort svårare saker än detta. Jag hade nog en naiv föreställning om att min försäljning skulle gå snabbt o smidigt. Tänkte att till påsk har jag flyttat, eller iaf sålt o köpt nytt...
Men ja, den på måndag kan ju vara nästa ägare, absolut! Jag ska tänka så, så blir helgens städande lättare.

Ha ha, nej det är faktiskt taskigt att göra så 🤣. Dottern är välkommen att bo hos mig tills hon är redo att flytta. Men jag känner att jag har ett jättebehov av att ha lugn o ro. Inget drama. Inget gå på äggskal. Hon är stingslig mest hela tiden o svänger hit o dit i sitt humör. Jag far illa av det. Men når inte fram då hon har en annan sanning där det är jag som är ditten o datten. Suck.

Sonen tar studenten nu o det är så mycket lättare i vår relation. Han är ju den som inte kommer ha ett eget rum hos mig, men tar det med ro. "Det löser vi mamma".

Men igen, tack för din stöttning🙏😍❤️. Och du har ju rätt i att vi följt varandra i många år. Det betyder ju något för oss i Vidare livet. Även om mina inlägg i det större flödet väl är fullständigt ointressanta.

PS. När du flyttar till ny lägenhet kan du passa på att välja en tvåa, och att dottern får sova på soffan ”för hon ska ju ändå flytta snart”. Eller är taskigt?

Usch så slitsamt för dig 😢 Det låter som balansen inte går ihop just nu - du har mer minus än plus på ditt mentala konto. Ibland blir det så. This too shall pass. Det vet du. Du har klarat av större motgångar än så här.

Och du passar utmärkt in här under ”Det vidare livet”, för när alkoholen inte finns med i ekvationen måste vi lära oss hantera livets motgångar på andra sätt än flykt genom alkohol. Dina kloka ord behövs ❤️ Och vi som hängt här ett tag har ju blivit vänner ❤️ Som finns här för varandra, låter oss stöta och blöta svårigheter och strategier. Ibland behöver du oss, och ibland behöver vi dig.

Att bara sätta ord på skavet är självterapi dessutom. Jag håller tummarna för att besökaren på måndag är den nya ägaren till din lägenhet!

Kram 🐘

@Mrx Du behöver nog rota lite i varför du valde att dricka. Trött? Stressad? Kommit för långt från de nyktra värderingarna? Eller har du bara glömt hur destruktivt drickandet kan bli över tid? Gör du ett undantag kan du göra två, och tre osv… Snart är du på ruta ett igen. Läs din tråd, påminn dig om hur dåligt du har mått när du drack. Och hur bra du mått som nykter. Aldrig glömma, aldrig ta första glaset. Det mantrat har jag hamrat in i min skalle.

Om jag skulle dricka ikväll skulle det med största sannolikhet gå bra. Och det vore nästan värst, för då skulle alkoholdjävulen i min skalle få morgonluft och börja övertala och förhandla, och jag skulle ”prova” både nu och då och det skulle gå åt helvete förr eller senare. Så det är mycket enklare och mer vilsamt att inte göra ett enda undantag.

Av princip dricker jag inte alkohol, eftersom min åsikt är att alkoholromantiken lurar mänskligheten. Att mycket större stordåd skulle ske i mänsklighetens namn om inte alkohol var inblandat i typ allt socialt.

Kram 🐘