Senaste kommentarerna i forumet

Först ❤️ och upp igen!

Sen som Femina skriver, varför?
Analys är nog viktigt. Du hade en ganska lång planeringsfas som ledde fram till återfallet. Fanns det nånstans du kunde ha avbrutit? Nån svag punkt i planen? Du har ju lyckats med det tidigare, hur kom det sig att du klarade det den gången?
Det går ju superbra en längre period och sen börjar du helt plötslig planera som en professionell juveltjuv. Nått som händer där precis innan? Stress, oro eller något annat?

Håller på dig! Bara du kan överlista din egen plan så är du fri!

Hjälper mig faktiskt att inte tänka på att jag inte dricker när jag umgås med folk som gör det. Men det är nog väldigt individuellt hur det funkar.
Finns både 0,5 och 0,0 så du kan välja helt alkofritt. Dock har jag inte märkt något av 0,5 (som är rätt lite) så för mig spelar det tydligen ingen roll.

Låt det inte tynga ner semestern. Nya tag. Stressen går ju ner i och med ledigheten (beroende på vad du stressas av) så då kanske det funkar bättre.

(När ska alkolås på mobilen komma?)

Så klok du är, dina ord är så värdefull kunskap och insikt om vad vi slåss emot.
Så tack för du delar detta med oss, all lycka till dig ??❤️?

Igår torsdag började min semester. Har haft hur stressigt som helst den senaste tiden. Sover väldigt dåligt när jag har för mycket runt omkring mig. Igår valde jag att dricka alkohol. Började strax efter kl 14 med bärs. Fortsatt sedan med mer bärs och till middagen blev det vin... Sedan ännu mer vin och passade på att ringa runt till alla jag känner. Jag blir ju så jädrans pigg och glad när jag dricker. Det hela slutade som vanligt med att jag somnade på toa. Varför lär man sig aldrig av sina misstag? Idag mår jag dåligt och skämms över gårdagens fyllekalas. Usch va dålig start den här semestern har fått. Hoppas jag verkligen kan ge tusan i att dricka mig redlös de kommande veckorna.
/Mrx

Alkoholfri öl, hur funkar det? Är väl ändå lite alkohol i, är detta okej att dricka eller ska jag hålla mig borta från sånt i framtiden? Jag har ingen längtan just nu men tänker i framtiden, om jag skulle vara på en tillställning, eller grilla så skulle det vara så gott. Men det kanske är triggande. Som sagt, inget jag tänker ta till nu, men för framtiden. Hur tänker ni andra?

Jag blir så ledsen, messade precis med en bekant. Denna person tycker om att dricka och bjuder ofta ut mig. Jag följer sällan med. Jag tycker inte så jättebra om denna person då hen är lite väl vulgär i sin approach, söker uppmärksamhet och, ja håller inte en viss klass (ska jag säga - vinpimplaren). Känner mig superdålig som sitter och dömmer hen och hens drickande, som alltid är värst de gångerna vi varit ute. Hen skulle bara veta.

Nu blev jag i alla fall utbjuden att gå ut i morgon och chilla på stan (och dricka). Även om jag inte är så glad i personen så blir jag så glad att bli bjuden, och det vore så kul att komma ifrån det här monotona vardagliga, fixa iordning sig. Gör ju inte så mycket kul om dagarna. Men jag är inte redo för att gå ut och inte dricka, speciellt inte när det bara är jag och en person till. Om det var fler skulle jag testa. Jag blir ofta ganska stel och tycker mest om att diskutera relevanta saker, har svårt för skitsnack och snack som inte ger någon ny infallsvinkel eller kan debatteras, så för att kunna prata om vind, vatten och solstolar har jag alltid tagit ett par glas Prosecco eller liknande. Med denna person kan man inte ha djupa samtal så då känns det även som att allt faller där, även om jag skulle gå ut och vara nykter.

Sen blev jag ju bjuden på den där festen i en annan stad som jag bestämt att jag inte ska gå på då det blir lite för jobbigt det med. De personerna där är jag mer bekväm med, men skulle behöva bo hos en av dem (personen som har festen) och vet inte om jag pallar att bo nykter i ett hus med fest och allt det där.

Samtidigt har jag lovat mig själv att jag inte ska säga nej till umgänge, att jag ska sluta hitta ursäkter, att jag ska värna om de relationer jag har och min mor (som jag inte har talat om i detta forum) är lite av min terapeut. På gott och ont. När jag pratar med henne hör jag hur besviken hon blir att jag inte tar chansen att umgås när jag får chansen. Detta då jag har pratat så länge om att jag vill få till en förändring.

I dag när jag pratade med henne om detta så sa jag rent ut något i stil med: "men jag är så jävla trött på att allt måste handla om att dricka, ALLT. Jag vill inte dricka, dricker jag så rubbas min balans. Det blir aldrig bara ett glas vin liksom". Hon förstod ju inte vad det var jag menade utan sa: "ja, men nu är det så, men du måste ju umgås ändå. Jag vet ju att du inte mår bra annars. Du kan ju bara att med en flaska vitt vin eller något, du behöver ju inte dricka dig full".

Ja, hallå... för det funkar ju! Nope!

Känner mig ledsen, och misslyckad. Jag är inte sugen på att dricka - inte ett dugg faktiskt, snarare tvärt om, men avskyr att känna såhär. Det snurrar i huvudet och jag vet vad och vem jag är nu men måste finna vita lögner för att ta mig ur situationer när jag blir konfronterad om varför jag inte vill gå ut och dricka.

Jag vet att min mor, som är den viktigaste personen i mitt liv, säger att hon är stolt över mig och älskar mig precis som jag är. Och det må vara sant till en gräns, men jag hör (eller tror mig höra) en besvikelse i hennes röst när jag väljer bort att umgås, när jag väljer bort allt som har med det normativa livet att göra. Hon säger att det inte spelar någon roll om hon inte får några barnbarn (då jag alltid sagt att jag inte vill ha barn, vilket inte stämmer - men har aldrig vågat tro att jag kan bli mamma) men jag märker ju så fort det pratas om barn så skiner hon upp som en sol. Känner mig så j-a misslyckad som dotter, jag är det enda barnet mina päron har.

Oj vilket rabblande det blev nu, och djupt gick det också. Men jag mår så dåligt när jag tror mig höra den där besvikelsen. Saken är ju den att den gör mig påmind om att det inte bara är hon som kanske är besviken utan att det är jag som är besviken på mig själv, att jag har fått det liv jag skapat i ensamheten. Hon är som min spegel - bara att hon säger det rakt ut, och hon säger bara sanningen. Har ju alltid varit ensam på ett visst sätt, men för 10 år sedan hade jag mycket vänner omkring mig, även om inte jättemånga var nära mig.

Känner mig uttorkad för att jag gråter så mycket. MEN jag är stolt att detta är dag 10 nykter och det kommer som sagt fler helger, fler (för mig nyktra) fester och utgångar, möjligheter att träffa bekanta. Det som varit har varit, jag måste bara släppa det och gå framåt mot nya mål och möjligheter.

Mirabelle G-S, visst är det hemskt med dessa ben. Ibland, men bara ibland funkar det att gå in i duschen och spruta varmt och kallt vatten på benen i ca 10 minuter, varvar kallt och varmt. Men då måste man vara så trött att man bara däckar sen, för det håller inte jättelänge. När huvudet går i 120 och man funderar på sin existens blandat med "ska jag ha en heltäckningsmatta i mitt nya sovrum!?" så får varken kropp eller knopp ro.

Känner mig faktiskt bakis i dag, är så van att min sömn funkar, mat och sovklockan måste på reparation. Är tacksam i dag att jag inte har någon familj för mitt humör när jag inte fått sova mina 8 timmar är inget kul. Något jag borde jobba med, men det känns som att någon har förminskat min hjärna så att det är ett stort hålrum där inne. Jag kan inte förklara, har ont i huvudet blandat med total hopplöshet och engagemang. Har inte förmåga till att tänka, men måste försöka hålla mig vaken hela dagen så rymen förhoppningsvis kommer tillbaka.

Är tacksam för att få äran att vara nykter i dag!

Hej du likasinnade. Jag har också varit vaken hela natten med restless legs. Det är ett jäkla aber! Har haft problemen sedan barndomen, men under senare år har det förvärrats så att de strategier jag använt hela livet inte funkar längre. Försöker att inte känna mig hopplös... Skönt att inte vara bakfull ovanpå sömnbristen iaf ?

Mycket mörker igår. Berodde mest på sömnbrist och väckta känslor från dagen innan.
Tackar mig själv för att jag var snäll mot mig själv och vilade och tränade. Så tacksam mot kroppen som faktiskt gick med på det intensiva träningspasset.
Nu har jag fått sova och sinnet är betydligt lättare.
Det blir en bra helg det här.

Jag är vaken, och har varit vaken hela natten, var så trött men nu har det vänt. Sov lite på dagen i går och har haft restless legs hela natten.

Har även funderat något så in i norden och tror jag har kommit på en viktig sak för mig. Förra veckan när jag slutade dricka alkohol läste jag på och hade nog initialt inte förstått vad jag var, var min roll var, eller hur stort mitt problem var. Jag hade inte reflekterat kring det. När jag tidigare i mitt liv hade försökt dra ner eller inte dricka så var det alltid halvhjärtat och syftet var att det blev för dyrt, eller att jag ville gå ner i vikt. Alkoholen och mitt mentala mående var aldrig boven liksom (trodde jag).

Men det jag har kommit fram till nu är att jag har inte bara ett osunt förhållande till alkohol utan jag är alkoholist. Det känns på något sätt så befriande att säga det och med detta så känns det också så jädra självklart att jag måste ju ta tag i det, vilket jag gör. Jag visste det inte innan men nu är det så solklart. Jag tror det är därför det hitintills har gått så "lätt". Jag vill inte se mig som en alkoholist, därför måste jag jobba mot det.

Detta kanske bara är mitt sömnlösa delirium men jag känner mig så tacksam för att jag får vara nykter i dag.

Du skriver så klokt och bra!
Jag kanske har frågat förrut så ursäkta ifall jag råkar upprepa mig :) men har du testat nån extra hjälp som tex antabus, AA, sponsor, 12-steg eller annat? Lite som stödhjul på vår vingliga färd innan man cyklar stadigt själv på dom här ibland guppiga nykterhetsstigarna?
Och en till liten tanke, att aldrig ge upp kampen. Kanske är det just det vi bör göra? Ge upp kampen alltså, inse att a-djävulen bara vunnit. Och sen gå vidare i livet nyktert och skita i att fightas med en så stark motståndare. (Obs, ska ju inte läsas som att ge upp och bara dricka och ge efter såklart).
Jaja, du förstår nog hur jag menar :)

Wow, vilken underbar självinsikt du har. Jag har bara varit nykter, ja om 10 minuter, 10 dagar men har läst igenom din tråd och känner igen mig så väl. Och känner även som du skriver i de sista inläggen, att allt sitter i förhållningssättet och ärligheten gentemot sig själv och gentemot andra.

Du är en inspiration. All lycka!

Eller så kan du alltid skicka ett mess till mig. Är själv uppe och ser till så natten rullar :D

Tog DetGårBättres råd och kollade på en serie. Min absoluta-favoritserie POSE, satt och stortjöt över senaste avsnittet, men det är så skönt när alla känslor kommer ut. Även om man inte identifierar sig med kulturen så är den serien så äkta och innefattar många karaktärer med problematiskt förhållande till mångt och mycket. Ett tips för de som önskar en tillflyktsort och att bara försvinna in i en historia.

Tack Mirabelle G-S, du ar ju så rätt. Har ju inte ett jättestort socialt nätverk så inte så ofta jag hittar på saker, men varken känner eller tror detta är en bra idé. Får lite pushar från annat håll att jag borde för mitt eget välmående, men de som pushar vet inte om detta med alkoholen. Jag skyller på att jag inte vill dricka för det stör mig diet och träning, vilket funkar bra.

Vet att jag inte kommer kunna somna ännu, men hänger väl här en stund och lyssnar på några podcasts tänker jag innan sängen kallar.

Jag har blivit jävligt bra på att felsöka och analysera mina känslor och sinnesstämningar sen jag blev nykter för 216 dagar sedan.
Faktiskt riktigt imponerad av mig själv.
Det är njutbart att få känna känslor, och känna att man har kontrollen. Och även om jag ibland inte har kontroll, så är det numera helt fullt godkänt och okej att känna så ändå, det är befriande!
Den enda situation direkt kopplad till känsla jag ännu inte riktigt bemästrar eller vet hur man egentligen kan begränsa är pressade situationer på arbetsplatsen, typ saker jag verkligen inte kan styra över eftersom det är ledningens fel. Senaste veckan har jag fallit tillbaka något steg i mitt gamla beteende av att när det är mycket att göra så blir jag lätt lite svårhanterlig när det kommer till återhämtningen efter jobbet.
När jag kommer hem så kan jag rent av uppleva mig själv som rastlös och lite plockig med småsaker hemma, när jag egentligen är så trött att jag klipper med ögonen och hela kroppen skriker "lägg dig ner människa!" Jag är lite sånt till person som älskar högt tempo på jobbet, men den där off-knappen råkade mina föräldrar glömma när de skapade mig tror jag faktiskt.
Jag har väl egentligen inte riktigt sett sambandet med alkoholen och det här beteendet så klart förens idag när jag verkligen började felsöka min känsla i kroppen efter jobbet, vilket jag är enormt tacksam över.

I mitt tidigare liv, pågick den här både fysiska stressen men också mentala stressen 24:7 fast ungefär på nivå 10 om jag i dagsläget efter denna arbetsvecka skulle skatta att jag befinner mig på en nivå 3-4. Det var verkligen fruktansvärt.
Stress föder mer stress och det absolut enda sättet för mig att tillslut sätta mig ner och "vila" efter en arbetsdag, att kunna tillåta mig själv att få sätta mig ner och vila ska jag rättare sagt skriva, var med ett glas vin i handen. Som blev en flaska inom 1 timme, som blev ytterligare en flaska innan man däckade. Sen ångest när man vaknade. Självmedicinering i form av två glas för att klara av att komma upp ur sängen. Repeat.
Det, ser jag ju nu, funkade som en otroligt farlig belöning för min hjärna. Jag var endast värd att sätta mig ner med ett glas vin i handen. Jag var så jävla värd "avkopplingen" med alkohol.

Sen jag blev nykter har jag stenhårt fått jobba på att hitta andra belöningstekniker i min vardag, andra sätt att kanalisera stress på, och tvingande vila och återhämtning. Det är ibland, inte ofta, men ibland som att gå som en kravallklädd piképolis med sköld, hjälm och batong mot den mentala stressen och gamla beteendemönster. Det måste tyvärr bara göras, det måste hållas undan, för dricka alkohol för att hantera någon form av stressande situation, eller känsla i kroppen, det finns ju inte på världskartan som botemedel har jag ju fattat för 216 dagar sedan.
Den känslan kan man inte ignorera med alkohol. Den måste jag vara lyhörd för.

Idag har jag behövt gå med elpistol utöver min stridssköld och hjälm. Förjävligt. För det finns inget jag kan göra för att påverka just den situationen som utlöser stressen. Vi är tyvärr kort om folk. Vi måste få sakerna gjorda. Och jag vill inte lämna min enda kollega på plats i sticket, men jag känner ju att detta inte är bra för mig.
Runt eftermiddagen när allt hade lugnat ner sig och jag fick tid för lite återhämtning small det till av bara helvete i min hjärna. Faktiskt en av de största sugen jag haft.

216 dagar in i nykterheten och där kom det där jävla suget from hell. Va gör man?
Jag välkomnade suget, inte med någon större applåd eller så, mer ett konstaterande att "Jaha, du nu igen. Jag ser dig. Det är okej". Jag kanske inte hade tittat så mycket närmre på suget om det varit en av mina tankar som kan dröja sig kvar typ 10 minuter eller så, då kan jag med lätthet låta den tanken bero och se till att vara sysselsatt, men den här situationen var lite ny för mig, eftersom jag varit sysselsatt hela dagen och nu bara krävde en paus och kände att jag inte ville göra något en stund för att vila mig.
Då vart det helt plötsligt väldigt tydligt hur hårt etsat mitt gamla beteende sitter i mig.
Först blev jag nästan rädd, sen blev det till en reservation, sen till en betraktelse och efter att ha kämpat mig igenom 4 timmar med suget så lyckades jag vända det till min fördel och lägga en pusselbit på plats och se en ny sak jag behöver hitta en strategi för. (Sug en 5:a av 10:a, vilket inte är så farligt ändå, det var tiden det satt i som var hemsk)
Jag såg mitt gamla beteende när jag är stressad idag, glimtar av saker som nappade upp alkoholen till en stor best i mig.
Jag hade svårt att släppa stressen och tänkte när jag cyklade hem att jag inte riktigt kunde sätta mig i soffan och koppla av, för jag var orolig, jag vet inte om det fanns en potentiell risk men jag var inte villig att ta den, att om jag satte mig i soffan och vilade, skulle kanske suget vinna. Och det var där poletten trillade ner idag över vad som varit belöning och vad som nu är ett ganska tydligt straff mot mig själv och mitt välbefinnande.
Istället valde jag att ta en promenad till Alkohollinjen nere på Riddargatan och passande nog hämta tidningen som legat undanlagd ett par veckor till mig där jag deltagit i en artikel om stöd och hjälpprogram på internet. Jag valde att göra så idag för att bli rejält påmind om varför jag sitter här och skriver detta just nu och om varför jag är nykter.
Sen gick jag en vända på stan fast jag egentligen behövt vila och tänkte mycket på konsekvenserna av att "ta ett glas", inte bara de kortsiktiga, utan främst de långsiktiga. När jag jag kände att jag var lugn i sinnet efter stressen på jobbet gick jag hem läste jag igenom artikeln i "Alkohol & droger nr 2 2019" , kände mig stolt över att jag vågade ställa upp på intervjun och övade på att njuta av belöningar som inte innefattar alkohol: Jag hade en liten spa-kväll för mig själv istället och reflekterade över dagens insikter, som jag nu försöker förmedla till mig själv i skriftlig form här.
Kanske det hjälper någon annan som kanske kan känna igen sig i det jag försökt beskriva.

Jag är inne en kortis och kollar läget. Det går bra i min ände. Jag tänker öht inte på alkohol. Åker hit varje år sedan barnsben och har aldrig druckit en droppe här. I år känns det extra fridfullt eftersom jag slipper bli rastlös av tankar på vinet jag ska dricka när jag kommer hem... Jag kör min nackgympa morgon och kväll och börjar känna resultat. Jag går långa promenader, i snitt 20 km/dag. Resten av tiden läser jag deckare och spelar mina instrument. Umgås i sparsamma doser, av den enkla anledningen att sällskapet gör mig prillig. De må vara absolutister, men är typ bindgalna... Autism blandas med bipolaritet, ADHD och grandiosa vanföreställningar. Kära nån, vilken kompott. Men det är iaf en kärleksfull kompott :) om än något hysterisk.

Klart slut från mig för denna gång, och kram till var och en som behöver!

Du är bara fantastiskt grym på riktigt! Att du stannar upp, rannsakar den inre rösten och verkligen känner igenom känslorna... Wow, så långt du har kommit! Ditt inlägg får mig att tänka på judarnas väg från slaveriet i Egypten. Så snart de blir osäkra på vägen återgår de till att dyrka avbilder... Du vet, den där guldkalven som Moses vräkte ner i avgrunden. Kanske är alkoholen vår Guldkalv under vårt personliga exodus (svenska ordet??? Famlar mellan språken...) Låt oss vräka guldkalven i avgrunden gång på gång, på vår resa från slaveri till frihet! Kram

Så sant!

Du stegar vidare i din uppförsbacke... Strongt! Oroa dig inte för festen. Jag skulle heller inte gått när nykterheten är så färsk. Man måste få landa i det och tänka ut fool proof strategier innan man utsätter sig för prövningar. Livet är långt. Det kommer fler fester. Kram

Du får massa hjärtan av mig, alldeles oavsett vad du skriver ❤️ i medgång som motgång ❤️ Något gott ska det komma av detta också, även om du inte ser det just nu. Kram

Tack Rosette, du har verkligen en förmåga att samla de tankar man slängt ur sig på resan i sin tråd. Nästan så man tror du har läst samtalsmetodik ;) Använder sammanfattningar mycket i mitt arbete själv och det är skönt att se det här med mina tankar.

Jag har börjat dra mig till med en rutin som är lite jobbig för mig. Somnar på soffan (nykter) runt 17.00, det känns som att jag funderar och bearbetar så mycket på dagen att jag rent ut sagt tuppar av, av utmattning. Sedan vaknar jag runt 20.00. Problemet är att jag inte kan somna vid min vanliga tid då jag vill sova. Natten blir tid för att tänka ännu mer vilket jag inte gillar.

20.00 är ju dock en skön tid att vakna vid, titta på klockan och systemet är stängt. JIPPI! Ännu en dag, tjeck! Det var nog den tuffaste hittills, åt ett hel påse micropopcorn för att försöka stoppa hålet i mig, det funkade inte riktigt. Popcorna var dock goda - sådär perfekta som de nästan aldrig blir :)

Jag tänker att det är jättebra att du kommer in och "biktar dig" om man nu vill kalla det så här. Och från mig till dig, tappa inte stinget nu. Det var en gång, det återger inte resten av ditt liv. Surt är det självklart, men du står på benen i dag också och kan fortsätta.

Stor kram

Imorgon kan du göra dig själv en tjänst och reflektera över vad det beror på att du just idag planerade ett återfall? Det kan vara nyttigt att tänka över. ?

Tack fina Vinäger för att du är ärlig och delar med dig! Jag hajade till när jag läste om dina strategier kring alkoholen. Känner så väl igen tänket.
Det känns sorgligt att du föll dit i dag, men läget är förstås allt annat än hopplöst. Det vet du.
Älta inte detta till leda - ge dig själv kärlek och förlåtelse istället.
I morgon är en annan dag! Kampen fortsätter.
En varm och innerlig kram!