Senaste kommentarerna i forumet

Detta skulle ju bli en bra dag... hunden skulle komma hit och jag kände mig så pepp i morse. Nu blev det ändrade planer och hunden kommer inte. Jag känner mig så borta, känner mig så sjukt ensam och vill bara försvinna in i vindimman och glömma och inte ta ansvar för mitt liv. Men icke, det ska inte och kommer inte ske. Inte i dag.

Har så sjukt mycket energi och är hungrig hela tiden, men är samtidigt så orkeslös. Har suttit och försökt gå ut på en långpromenad nu i 2,5timmar men det går bara inte (klart det går - men har så sjukt dålig karaktär att jag ibland fysiskt känner att handbromsen ligger i). Skulle bara vilja gå och lägga mig och sova, så nästa dag kunde komma, och nästa.

På måndag nästa vecka så får jag en ny lägenhet, då kan jag börja flytta, packa, trixa och har ett syfte. just nu är alla bortresta i min närhet, sitter ensam hemma och försöker intala mig själv att jag kommer fixa detta och att allt kommer bli bättre. Har som sagts innan, inga problem med ensamheten (att bo ensam och så) men BEHÖVER umgänge på en arbetsplats, hatar semester. De flesta kan inte förstå det, men enda anledningen till att jag funkar ok, inte är nedsupen helt och totalt är för att jag har mitt jobb och de personerna som finns där. Sommaren är låååång för mig då jag jobbar inom skolans värld.

Har alltid haft en inre klocka, som en känsla att kroppen och framförallt benen måste röra på sig, tick tock liksom, känner av det sjukt mycket. Restless legs på steroider typ. Åååå håller på att bli tokig, har ingen jag kan ringa heller tyvärr. Ska inte gå ner mig nu - måste hålla min positiva syn för att fixa detta.

Måste gå ut.. måste gå ut nu.

Man ber om att visa ditt ex Tolerans, medlidande och tålamod och bli fri från sorg och ilska. ?

Det fixar du :) jag tror på dig, och jag tänker så här, har bestämt mig - men om jag skulle ta ett snedsteg så är inte det världens undergång, jag har i så fall ändå varit nykter i en hel vecka.

Har inga tankar på det nu och har bestämt mig, men det har man ju hört många säga förr så vill bara försöka förklara mitt förhållningssätt, en dag i taget och fira varje dag jag lyckas och inte gå ner mig om dagen kommer då jag misslyckas. Fokusera på det goda, det positiva som är A-fritt!

En hel vecka. WOW. Hoppas jag med kan ta migdit. I dag är min andra dag.

Jag är tacksam över att jag har semester.
Jag är tacksam över att ha en sådan fin familj.
Jag är tacksam över att jag kan känna alla känslor, även skam och ledsenhet utan att fastna i dygn (tog mig ur mörkret på bara någon timme igår).

Ironwill, du har så rätt. Det där mottot ska jag sätta upp någonstans för att påminna mig själv om att vara sårbar :) tack, det behövde jag

I dag är det dag 7, alltså en vecka, jag ahr tänkt på alkohol såklart men det har inte varit så himla svårt. Det jobbigaste har varit alla tankar om varför jag inte tänkt på att ajg drack för mycket kommit upp tidigare. Nog har jag vetat att jag druckit för mycket men har på något sett mörka det för mig själv. Tror jag har ett självskadebeteende (jag vill inte lyckas, eller pröva och misslyckas) på så sätt, jag bryr mig inte tillräckligt om mig själv för att vilja och våga ta hand om mig själv. Dvs. få kärlek, gemenskap, äta rätt, träna, må bra osv. Men vet också att det med umgänge och andra människor är triggerpunkter för mig och mitt mående påverkas så innerligt av andra människor och min relation till dem. Säkert därför jag stött bort människor hela mitt liv, min egen medicin för att kunna reglera det interpersonella (och så alkoholen därtill för att medicinera ensamheten).

usch.. måste sluta tänka och aktivera mig lite nu. I dag ska jag hämta min hund och har bestämt mig för att inte dricka :) Det kommer bli en bra dag känner jag

Burr så kallt och tråkigt väder. Lever skärgårsdliv och är ute på sjön, det är ju inte varmt precis!

Jag älskar att läsa era rader och suger i mig det ni skriver. Vaknar också ganska pigg, man sover ju inte jättebra direkt. Det gnisslar i tampar och fendrar och när mannen dricker alkohol snarkar han. Idag eller ikväll ska jag skriva, kommer jag inte dricka en droppe vin och vakna ännu mera pigg och fylld med energi. Drösvis med kramar tillbaka ?

hitta nån du litar på och prata av dig allt som tynger dig är en bra väg. Att få tömma "ryggsäcken" och få plats med nya, friska, tankar är en skön känsla.

Jag är så jävla arg på mitt ex.
Jag antar att det är lite friskt också, efter två år av konstant skuld och mindrevärdeskomplex har jag gått in i en ny fas. Men jag kan ju inte gå runt med den här kokande bomben i magen. Förstått att det här är nåt man jobbar med inom tex aa, så nån här inne kanske har lite tips. Kommunikation och förändring är stängda vägar, jag måste hitta acceptans av situationen och lösa upp det här i mig själv. Hur gör man?

Tänkvärda ord i arla stund, tusen tack!
Precis som du är jag djupt tacksam över att vakna utan spår av bakfylla. Forumet har räddat mig flera gånger..!
Visst känns kampen mot a hopplöst svår ibland, men vips fylls jag av ett äkta lyckorus - jag är fri, dagen är min!
Så sakteliga börjar jag ta tillbaka kommandot över mitt liv, dag 25 som nykter.
Att välja nykterheten är en ren kärlekshandling till en själv och ens nära och kära.
Drösvis med kramar

Du går från klarhet till klarhet, som det så fint heter. ? Vill skriva mer, men måste rusa. Återkommer.

Kram

Kan inte nog uppskatta den underbara känslan av att vakna nykter, utan några som helst spår av bakfylla. Så tacksam.

Dionysa skrev i min tråd för längesedan nedanstående tänkvärda ord, vilka jag nu vill dela med mig av, då de sammanfattar det många av oss eftersträvar. De går ut på att...

Välkomna en ny dag. Inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med.

Kram på er

Det var ta mig tusan det bästa jag hört på länge och så fruktansvärt sant!
Det är verkligen något jag själv börjat förstå för sent i livet. Genom att alltid ha hållit på mitt hårda pansarskal och försökt dölja alla misstag och personliga underligheter som skamliga har jag fått få nära vänner. När jag vågar blotta mina brister och mänskliga svagheter så närmar sig människor.
Skulle vilja skriva och reflektera över de fina orden i mängder men nu ska jag gå och lägga mig, nykter. Jag vann idag!

Min filosofi är att man kan bli omtyckt eller beundrad för sin yta av fullständighet, men man blir älskad för sin ofullständighet.

Vet inte exakt varför jag skrev det här, men det var något i dina inlägg om att våga släppa in folk.
(Och jag är ganska säker på att någon vis människa sagt det bättre, men jag har ett uselt källminne)

En kraftig infektion som legat och lurat under lång tid bröt ut ordentligt för ett tag sedan. Bröt ihop totalt. Kämpar glöden dog ut och mörkret kom tillbaks. Den reserv som kom i det hopp som lysts upp tidigare försvann.
Möjligheterna att ägna mig åt de där stärkande bitarna i livet fanns inte längre tillgängliga. Sjukdom bröt ner allt hopp om att hitta tillbaks till den styrka jag en gång haft.
Nu börjar jag igen. På nytt. Svagare än innan.
Idag satte jag mig i bilen och åkte långt tillsammans med sonen. Eftersom jag inte kunnat lita på mina kognitiva förmågor på längen så var det en stor utmaning för mig. Livrädd, svettig, skakig, stammandes satt jag där och körde bil. (löjligt eftersom jag alltid varit en utmärkt bilförare) Körde som en "gubbe i keps" första tre milen.. ?
Sen märkte jag hur ångesten sakta tynande bort. Började tänka i banor som
- jag fixar ju det här!!?
-skulle lätt få plats med ett tält, övernattningsprylar o lite mat i bilen.. Kan ju lägga upp en rutt på småvägar. Ta en roadtrip med sonen. ❤️

Den här dagen gav så mycket!
Av någon anledning hamnar jag annars så lätt för mig att hamna i negativa tankar och mönster. I ren desperation eller frustration (omedvetet eller..) ta till alkoholen för att dämpa, döva.
-En klarar så mycket mer än en tror! (som alla säger när svårigheterna följer tätt vid ens sida)

Det kräver dock insikt och mod, att klara mer än en tror.
Även om det är en så enkel sak som att för min del köra bil. Det är en tröskel, en början för min del. Alla har ju olika referenser och verkligheter att förhålla sig till. Essensen är dock densamma tror jag.
Vilket jag för en stund fann idag ?❤️
-Upp och stå!!
(Tänker jag i mig själv)(get up stand up!! Dansar i mitt sinne)
Önskar att jag kunde dela lite av den känslan till alla er här på forumet ❤️

Funderade på vad jag gjorde när jag var barn, eller även ungdom då jag inte drack ofta, nästan aldrig innan jag var 18 år. Man lekte väl mycket och höll på med hobbys, men jag har aldrig haft någon, ja förutom antikviteter och smycken/juveler, som jag än håller på med lite vid sidan av mitt arbete, bara för att det är kul. Minns att jag var ute mycket som barn, ute i skogen - nu bor jag i stan, mne önksar kunna komma ut mer. Ska ju flytta och då kommer jag närmre skogen, mina päron och min hund som jag inte har haft de 2 senaste åren pga. att jag inte kunnat ha honom då jag jobbat så mycket och pendlat 2,5h per dag. Nu kan jag ha honom mycket mer. Han, hunden ska komma i morgon till mig och det ska bli så skönt att kunna fokusera på något/någon annan :)

Har ju alltid valt att vara mycket ensam men omge mig med mycket personer/vänner i skolan/på jobbet men med en viss distans. Är den där roliga, trevliga, hjälpsamma som ingen direkt har några problem med och ofta ger beröm. Men djur är verkligen min grej :)

En nyöppnad box in i kylen. Ska jag hälla ut den? Känner bara avsky när jag ser den. Tänker inte ens tanken att jag ska ta ett glas. Tänkte kanske att jag ger bort den. Jag vill inte ha.

(Tack Adde, sweatpea och Vitutanvin för era inputs, bra sånna, jag lugnade ner mig och kunde sova efter att jag skrivit tidigare inlägg - jag ser att jag inte överreagerade såhär i efterhand, men igår va jag så ilsken att det inte riktigt gick att resonera med mitt eget huvud!)

En av mina grundpelare i nykterheten har jag insett är att jag hela tiden är ärlig mot mig själv och bejakar vad jag känner. Det har jag inte gjort på det här viset tidigare utan jag har snarare tryckt undan saker och tänkt att jag överreagerat, eller är för känslig och kanske jämfört mig lite för mycket med hur folk i min närhet tar olika situationer, försökt hamna på någon slags känslomässig våglängd med vad jag tror är normen på något vis, eller vad jag tror att andra tror att jag känner, eller för den delen vad jag tror andra tror jag känner och därefter agerat antingen så som jag tror de vill eller bara tvärtemot vad jag tror att de tror att jag känner. (Haha, jösses, det där lät ju hur invecklat som helst)
Jag har pressat mig enormt hårt under flera års tid där känslor som att jag inte klarar av saker, eller är helt slut och egentligen behöver vila har tryckts undan och istället fått mig att jobba ännu hårdare och ännu mer, eller när jag känt att "nu går det sjukt bra, fan jag borde vara stolt" har fått mig att racka ner på mig själv och istället tänka att jag borde prestera ännu bättre. Eller i sociala sammanhang där någon sårat mig har jag direkt felsökt vad jag själv gjort för fel istället för att faktiskt vara ärlig med att det som hände faktiskt sårade mig. Det behöver inte vara något jag gjort för att skapa sånna situationer alltså. Jag felsöker typ alltid allt hos mig själv och skuldbelägger mig själv ofta, även när det är obefogat.
Ja ni fattar kanske.
Jag har inte riktigt vågat vara eller egentligen kanske inte sett mig som en central person i mitt liv, utan snarare alltid som en sekundär, där jag försökt tillfredsställa andras behov och känslor tills jag någonstans slagit knut på mig själv.
Det här blir alltmer tydligt ju längre in i nykterheten jag kommer.

Att jag imorse vågade stå upp för mina egna känslor och faktiskt på ett vuxet sätt konfrontera kollegan med att jag faktiskt tog riktigt illa upp under gårdagen när han inte frågade hur jag mådde, var riktigt starkt gjort av mig själv må jag säga!
Han bortförklarade sig, men jag stod på mig, han bad inte om ursäkt utan jag fick en gliring att jag var "jobbig" senare under dagen, men jag struntar i det. Det viktigaste är att jag tog upp en för mig relevant sak, som påverkade mitt humör imorse.
Det kändes bra, även fast jag hamnade i ett gammalt beteendemönster efter att han slängt åt mig att jag var jobbig, med att söka bekräftelse på mitt osunda sätt igen. Vilket som vanligt ger ett gensvar där jag blir bekräftad, eftersom jag vet vilka knappar jag ska trycka på.
Dessa beteenden jag själv såg hos mig idag har jag lovat mig själv att jag, när jag får råd till det, ska försöka bearbeta i terapi, för jag tror att om jag inte får hjälp att bryta sånna här beteendemönster och inte hittar mitt egna värde, kan jag nog lätt hamna tillbaka med min f.d partner in crime, Herr Vinflaska.
Jag är så tacksam för det jag äntligen lyckats se idag!

Jag jämför alldeles för ofta personen jag verkligen är kär i, men som typ vinner en Guldbagge i att spela död (haha!) men den här manliga kollegan som säger sig tycka om mig mycket. Jag vet att Mr J (dönicksspelaren) faktiskt geniunt tyckte (eller tycker?) om mig men att han verkligen inte mår bra med allt som han har i bagaget för närvarande, och jag tycker så fruktansvärt mycket om hans sätt att vara runt omkring mig - han är nog den allra första som verkligen behandlat mig med värdighet och respekt, vår relation gick så mycket djupare mentalt, än vad den här snubbens relation till mig någonsin kommer att göra, och att när jag jämför beteenden så är det ganska glasklart vad syftet med att etablera en relation till mig har varit. Tyvärr inte att lära känna mig för den jag är om jag säger så, så kan du som läser läsa mellan raderna.
Mr J fick mig verkligen att känna mig fin..
Det här inser jag nu, har varit ett tappert försök för mig att gå vidare från en kärlek jag typ grämt mig över att den fick ett sånt abrupt slut i december, men som istället har påvisat mig att det var jävligt äkta, det Mr J och jag hade, och att det överst på min to do list är att försöka få säga´t till honom.
Bara satsa det jag har och få det sagt, för jag tror han behöver höra det.
Sen blir det va det blir av det.
Jag vill vara ärlig med vad jag känner, inför mig själv, men också inför Mr J.

Gäller att fylla själen med saker som är bestående och långvariga. Intressen och möten. Finns en uppsjö saker som vi gjorde när vi var små och då behövde vi ingen alkohol. Man inte kapa allt som ger en en kul och meningsfull vardag bara för man blir vuxen - och sen dricka istället för att få någon stimuli :)

Det är så sant DetGårBättre, men när jag läste det kändes det bara som att jag var en av Pavlovs hundar, min klocka ringer varje gång jag sitter och inte har något att göra, då vill jag ha vin. Behavorismen liksom. Nevars, ska inte försöka göra mig rolig på min egen bekostnad - men det stämmer in lite för bra ändå!

Så nu behöver jag hitta ett substitut som belöning - eller ännu bättre - skita i klockan!

Du är ju säkert addicted till stimulin. Alkoholen ersätter ju att kämpa för sitt välbehag, bara dricka och kling!

Fysiskt beroende - nej men psykiskt i den mån att du inte vill ha tråkigt.

Jag kom på en sak, som jag bara måste skriva ner. Kan det vara så att jag kanske inte är beroende av själva alkoholen, eller inte i alla fall är beroende av själva fyllan, utan mer av rutinen... rutinen att ha det som något jag unnar mig när jag varit duktig, mår dåligt, är uttråkad osv. Precis som vissa unnar sig cigg, godis, bea-sås ;)

Jag vill inte vara naiv och tänka att jag kan dricka i andra sammanhang, nej det är inte därför jag har tanken. Det är uteslutet, det skulle säkert bara trigga mig att tänk att jag ändå kunde dricka bara på lördagen själv, bara ett glas och några månader senare sitter jag där och är tillbaka på ruta ett. Men hade som sagt innan inga direkta problem att sluta röka efter att ha gjorde det några år, saknade inte att röka men saknade dock rutinen. Och det känner jag lite nu med, jag saknar rutinen. Jag är väldigt Skalman med mycket, mat och sovklockan måste följas för att jag inte ska få extrema toppar och dalar.

Vad tänker ni andra om detta?

Pianisten, vad underbart det är att läsa dina inlägg, känner igen mig så mycket i det du skriver, blir lite tårögd - alla känslorna kommer så lätt när jag inte är i alkoholdimman (dimman som består av att dricka, tänka på att dricka, hitta undanflykter för att dricka, hitta på lögner så att jag kan dricka osv.).

Var nere och hämtade paketet, lyssnade på Alkispodden hela tiden, jag tänkte innan att om jag har den på så är det stört omöjligt att jag inte får en dålig tanke. Och det funkade, det enda jobbiga var att jag gick och försökte hålla tårarna tillbaka för jag blir så berörd av den podden. Jag grät den sista biten - fast på ett så jädra skönt sätt. Vare sig man är alkis eller inte så talar de om så starka saker, om tacksamhet och sårbarhet och det öppnar upp så mycket i mig. Jag känner mig så lycklig - jag känner sån innerlig lycka att jag kommit till denna realisation nu, att jag inte ljuger för mig själv mer. Att jag, bortom alla fel och brister, ändå har det jag har, har fixat så mycket i mitt liv och iI DAG inte dricker alkohol :)

Roligt att läsa att det går bra för dig! <3 Uttråkningen är jobbig, det är ju en känsla man inte är van vid att låta sig vara i. Sen är det en effekt av långvarigt alkoholintag att det mesta annat blir mindre roligt. Jag har inga bra tips tyvärr, jag har inte "besegrat" uttråkningen själv än vilket gör mig lite förbannad. Det enda jag kan är att träna och det hjälper bra i början men tyvärr avtar effekten när man hållit på några veckor.
Jag är också en ensamvarg som älskar att sitta och reflektera och återhämta mig i min ensamhet. Tycker t.o.m att det är jobbigt emellanåt att leva i familj som jag gör för den sakens skull. Såklart kan man be om att få vara ifred ibland när det behövs men det fungerar inte alltid och man har alltid barn som får gå i första hand om de behöver dig.
Jag har en liten inre konflikt där, för jag har insett och bör acceptera att jag är en som trivs ensam i många lägen. Men jag vill ändå inte vara sån och kan inte riktigt släppa det. Där kom alkoholen in i bilden för länge sen, det ändrar min personlighet och jag blir plötsligt nyfiken och energifylld av andra människor. Kan ta cykeln 10 km in till stan en lördagkväll när jag tagit några glas hemma bara för jag måste träffa folk. Ganska märkligt men där och då mår jag så bra och känner att jag är den jag vill vara.
Det där med svammel, mycket funderingar och idéer som flyger är också precis som jag när jag slutar dricka, stundtals aktiverar jag mig och ibland när uttråkningen kommer är det riktigt jobbigt för då går det inte att göra av med energin.
Det verkar ju som att din ensamhet kommer upp mer till ytan nu när du slutat och så är det. Sånt som suttit långt inne som varit kvävt kommer upp till ytan och måste plötsligt hanteras på ett annat sätt. I mitt fall blev det mitt förhållande som kom upp till ytan. Under början av detta året när jag var mycket nykter och mådde väldigt bra i övrigt finns det ett helt "kapitel" i min tråd om mitt förhållande och de problemen. Vi lever fortfarande ihop och jobbar på det, det är inga tvivel om att vara nykter är den vägen man får gå om man vill lösa sina problem på djupet.

Men det är jäkligt jobbigt att inte få stänga av det där svamlet. Kan undra om det är något som "vanliga" människor lärt sig hantera på annat sätt eller om det är ett gemensamt problem vi med alkoholproblem har från början som gjort att vi dricker. Hönan - ägget ???

Kul med paket på stan :) Fokusera på det och titta inte ens åt den där gröna skylten så kommer det gå kanon! Kram

Kämpar :) O tack för välkomnandet NollTollerans.

Nu ska jag strax ner till stan för att hämta ett paket och handla lite, paketombudet ligger vid systembolaget. Jag vet att jag fixar det men drar bara ut på det ändå. Jag är som sagt innan, spontan och har lätt för att bara stänga av hjärnan och vända blad, så säkert därför jag är rädd att jag ska få ett infall. Men jag måste tro på mig själv - det känns inte så nu.

Och varför sitter jag och oroar mig för något som inte har hänt än? Varför må dåligt över något jag inte gjort och inte har tänkt göra? Vad lustig man är. Jag förstår självklart varför, älskar och hatar nykterhetens öppna sinne och idérikedom. Hjärnan går på högvarv av idéer, tänkande, reflekterande och jag gillar det - men blir också trött.

Det är bara så skönt att få skriva av sig här. Förväntar mig inte att någon läser, men ni som kanske ändå gör det - ursäkta svamlandet, men detta tror jag är en viktig bit i mitt tillfrisknande om man nu någonsin kan se sig frisk, vilket jag inte tror om det är så att man är alkoholist, eller har ett problematiskt förhållningssätt till alkohol. Jag menar inte att det är den ultimata sanningen och att jag har rätt, men i min värld så tror jag på det. För mig finns inga mellanlägen - det är rätt in i kaklet, och varför skulle jag dricka för drickandets skull? Jag vill dricka för att stänga av, somna, försvinna, sluta tänka... ett glas gör inte det. Oj, vad jag rabblade på...

... nu ska jag gå till stan (och inte systemet) :)