Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill verkligen prioritera livet framför ett jobb som dränerar mig på energi. Har haft en fin vinter där jag genom KBT fått bra insikter. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra men bollen är i rullning. Imorgon är det arbetsdag igen. Har lite funderingar om hur jag kommer vidare men inget konkret ännu. Vi kanske kan stötta varandra.
/Mrx

Känner så igen det du skriver om att känna att man inte riktigt ”platsar”... Man har ett bra liv, utbildning, jobb, äger sitt eget boende och sommarhus, kör tunt i bilen man ville ha och inte den man ”hade råd med”, ingår i en kärleksfull stöttande familj, har aldrig gjort bort sig illa eller självsaboterat genom alkoholen... Och ändå har man såpass stora alkoholproblem att man bara måste sluta... Det går inte ihop i mitt huvud. Kanske skulle jag placeras i gruppen du nämner... De där som dricker några glas för mycket på helgen och känner skuldkänslor över det... Men nej. Visst, det är så jag GÖR, men i mitt hjärta känner jag att problematiken är så mycket djupare än det konkreta beteendet. Det finns en sådan själsomskakande desperation bakom beteendet. Det är svårt att förklara när jag inte riktigt förstår det själv. De dagar jag har extra svårt att få ihop bilden av mig själv som missbrukare försöker jag tänka, so what? Man MÅSTE inte vara alkoholiserad för att sluta dricka. Det finns inget inträdesprov att passera. Vem som helst som vill sluta dricka får sluta dricka. Så det så.

Vilket fint inlägg! Tack Vinäger

"Din kamp är precis lika tung som någon annans", så skriver Amanda till mig i ett inlägg och fortsätter med att förutsättningarna inte ändrar på det faktum att kampen mot alkohol är ett helvete för oss alla.

Dessa ord gjorde mig rörd och lite lättad. Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag fortsätter att trilla dit, trots att jag egentligen har det så bra i livet. Sedan jag avslöjade allt för M för drygt ett och ett halvt år sedan har jag dessutom haft full stöttning. Jag upplever att jag är sämre än andra för att jag inte klarar av att sluta. Har förståelse och känner uppriktig empati för många av er här, men aldrig för mig själv.

Hittade nedanstående text från ett av mina inlägg i höstas och väljer att klippa in det:

"Varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som liksom min man tjänar hyfsat, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

Som sagt, detta skrev jag i höstas. Mycket av det stämmer fortfarande. För mig och vissa andra verkar resan mot nykterheten ta lång tid.

Men vi ger aldrig upp, det är det viktigaste.

Ha det gott alla krigare, var ni än befinner er på färden.

Kram

I ett par dagar gick jag runt och ältade att han hatar mig och firar att jag är ute ur hans liv. Sen som ett trollslag slog det mig: han kanske faktiskt bara tycker det är jobbigt och vill hitta på något för att tänka på nåt annat. Han kanske faktiskt är lite ledsen att det är slut. Jävlar det är klurigt med den här förvridningen av verkligheten som kommer med den kassa självbilden. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände. Det är typ 1,5 år av mitt liv som ligger i dimma. För att jag var full och för att jag, fattar jag nu, var så jävla deprimerad att jag tappat tiden liksom. Plötsligt en dag lämnade jag min man. Sen var det nån autorobot som tog över, fixade jobb o lägenhet o släpade möbler på bussen. Och blev nykter. Jag vet inte om jag har känslor för honom. Han stängde av mig när jag gjorde slut, så jag vet inte riktigt vem han är. Jag har träffat en ny, och det är fint och asjävla omöjligt. Jag har allt jobb i universum kvar innan jag kan släppa in någon på riktigt. Jag vet inte om jag tror på kärleken.
Jag är lite nere, men det är som att jag kan ana hoppet där borta nånstans. Det finns en framtid där jag har ett litet hus, och känner mig stor och trygg.
Tack för din styrka Amanda <3

Tom och utnyttjad... En arbetsgivare som ser, men ”lever” på att man är som man är... Även jag har efter min utmattningsdepression, tom UNDER den, fått mer jobb, mer ansvar, sämre förutsättningar att leverera uppdraget (neddragningar, färre anställda ska klara fler och mer komplicerade uppgifter, kassa medarbetare/underställda som man ”måste sätta nånstans”) Jag vägrade sjukskrivning, ens på halvtid, till läkarens förtvivlan. För om jag så bara var borta för att gå på ett möte gick allt åt helsicke under tiden, och gissa vems ansvar det blir att reda i skiten? Just det. Mitt. Nu är jag glad att jag vägrade att dra på mig en sjukskrivning, för det hade jag behövt förklara för en ny arbetsgivare. Men här i våras var jag riktigt bitter och tänkte att jag skulle sjukskrivit mig och varit borta från dårhuset så länge som möjligt.

Vet du Mrx, jag hänger på dig i din nya utmaning! Vi kan stötta upp varandra och tänka tillsammans, för att lyckas prioritera livet! Hänger du också på PimPim?

Tack för alla fina ord. Jag har bestämt mig för att lyssna bättre på min kropp fram över. Förra året vid samma tid punkt var jag halvtidssjukskriven för utmattning. Har jobbat med mig själv via KBT terapi under vintern. Jag har varit helt öppen med min problematik mot min arbetsgivare. Jag har haft samma arbetsgivare i 20 år och alltid ställt upp. Firman har gått dåligt så vi har haft många omorganisationer och neddragningarna. Jag har kämpat för att få behålla jobbet men till priset av min hälsa. Alla bara tar för givet att jag ska leverera. Jag vill ju känna mig behövd och uppskattad. Just nu känner jag mig bara tom och utnyttjad.

är ett fenomen som vi beroende tyvärr har problem med att hantera oavsett längden på nykterheten.
Jag gör som så att när jag känner att det börjar krypa i mig så tar jag ett steg tillbaka och funderar på om det verkligen berör mig eller om jag enbart kan vara åskådare till det som sker. I början var det lite knepigt men nu har jag det i mig och det är så mycket lättare att hantera. Och jag har som ett extra plus fått förmågan att släppa och glömma det som tidigare retat upp mig.

Sinnesron är guld värd !

Fick frågan igår om det inte är tråkigt att vara nykter när det är sommar. Svarade att det är inte tråkigare än att ha diabetes på sommaren. För just så är det sköter jag min sjukdom mår jag toppen, men missköter jag mig kan jag dö på kuppen.

Den personen tycker säkert att jag är knäpp, men just så är det.

Dessa två sjukdomar är så lika, livslånga och för att må bra så måste man vårda kropp och själ.

Så idag väljer jag att vara nykter vad som än händer, önskar er en fin söndag med mod, kraft och vilja// kram Strulan

...bara av att läsa de senaste inläggen här ?

Må du/ni var rädda om er, för jag tror bara var och en av oss har ett liv. Jag är högpresterande i samhällets ögon, en så’n som gick ur gymnasiet med högsta betyg i allt, läste vidare och fixade tentor, fick jobben jag sökte, men nu...30 år efter studenten och 15 olika jobb, vill jag prestera högt när det gäller förmågan att prioritera det som är viktigt på riktigt...vända på steken så att säga... Jag önskar du kunde fokusera på att bli bäst på att ta vara på livet Mrx, istället för att göra någonting som du beskriver som att hela din kropp protesterar emot ? och som jag uppfattar som att du är medveten om att ”att jobba övertid mot ens innersta vilja” inte leder till något gott. Lyssna på kroppen din ✨ Bli bäst på att lyssna på kroppen, när hjärnan ändå är fartblind...kanske, typ eller nå’t, tänker jag när jag läser om karriärer som inte föder något genuint gott.

Med önskan om sol ute och ”inne” ☀️

Ibland blir en stärkt av igenkänning, ibland tröstad, ibland lugnad, någon enstaka gång upprörd, forumet är fantastiskt, fyllt av så mycket värme och kärlek, styrka och mänsklighet och ja, en styr över det, sträckläser vid behov och pausar när en fått nog ?

Må du få en fin söndag ☀️ Jag ska ut på långpromenad med picknick, men först dra mig i skön säng en liten stund till ?

...den dör som alltid vill vara ”bäst” och prestera oavsett! Igenkänningsfaktor till max!
Min ansökan till karriärstjänster inom mitt yrke har jag skrivit full som ett ägg. Jävligt bra skrivet dock fast där jag efteråt fick ögna igenom styfting och stavningsfel. Och med det jag skrivit har jag lyckats få olika tjänster efter viss revidering varje gång.
Sen är pressen hård att man ska lyckas åstadkomma det man flosklat fram på papper... det tar på psyket... och då har vinet varit ett perfekt bedövningsmedel.

Att du tyckte min tråd var intressant..Jag har läst massor av trådar genom åren, och fått mycket stöd av det..Det blir som en slags Terapi, som man styr över själv..?

Säg till om du hittar någon mirakelkur mot högpresterandet. Jag tänkte börja mitt nya jobb efter semestern utan att överprestera och låta mig själv bli exploaterad. Ingen tackar en. Efter att överraskningen och nyhetens behag har lagt sig bland chefer och kollegie glömmer de bort att de drog vinstlotten när de anställde en tvångsmässig överpresterare, och så tar de en helt förgivet. Sen sitter man fast i den där rävsaxen där förväntningarna långt överskrider vad som är rimligt eller humant.

Jag känner mig verkligen som en Mirabelle, så jag tar tillbaka mitt gamla anvöndarnamn, när nu ni fina gamla vänner påminde mig om vem jag är :) Jag lägger till ett G-S, så att ni fina nya vänner inte tror att Glasögon-Smurfen gått upp i rök, alternativt håller sig undan för att fortsätta skåpsupa :)

Idag har varit en perfekt lördag. Långpromenad i solskenet och pingisturnering med gubben och yngsta telningen. Jag vann mest. Då är det en perfekt dag ;) Nu fattar jag vad ”alla andra” yrar om... Det här med uteserveringar och sug som väcks till liv. Jag har aldrig haft vanan att sätta mig och dricka så... Men idag blev jag sjukt sugen på att göra det. Om det var tanken som räknades hade jag varit majorly screwed. Men jag agerade inte på tanken, så ytterligare en vit semesterdag går till historien :) Kram på er!

Denna gången går jag hos en alkoholterapeut och det ger mig väldigt mkt. Men har skaffat mig många livlinor poddar, Cairy appen osv. Alla har vi olika behov men alla behöver vi viljan, styrkan och modet att göra valet att vara nykter.

Samma om man berättar, jag har valt att inte berätta men om någon frågar så svarar jag att det blivit alldeles för mkt och nu är det bra. Inte blivit någon stor sak om det

Var på AAmöte i torsdags. Hjälpte mig att tänka. Ska på nytt möte imorgon.
Pratar med mannen, prestation med barnen. Två av tre i familjen ställer frågor vilket är toppen. Men samtidigt också är såklart besvikelsen stor från alla. Jag fattar. Jag har bestämt mig. Inte dricka mer nu. Familjen är viktigast.
Livet ör viktigare.
Men hur löser ni alla situationer? Säger ni till alla ki umgås med att ni inte dricker längre, att ni är alloholist eller hur gör ni?
Jag tror inte alla i min vänkrets fattar hur jag har det. Vissa ser och fattat att jag inte kan kontrollera intaget men vissa vet inte alls och har inte sett mina värsta sidor .
Ska man prata med någon kunnig eller räcker det med möten och dessa forum?

Har haft en omänsklig arbetsbelastning de senaste veckorna. Det har blivit mycket övertid och jag har pressat mig själv till max. Sover dåligt när jag har för mycket på jobbet. Vaknar efter nån timme om jag lyckas somna. Hela min kropp sa till mig igår att den inte ville jobba mer övertid. Jag tog till mitt gamla trick och bostad mig med öl och vin. Satt hemma och jobbade från kl 06.30 - 22.15 igår. Jag mutade min trötta hjärna med öl från kl 15.00 tills jag stupade i säng runt kl 23.45. idag har ångest varit för djävligt. Det känns som jag våldtagit min egna kropp och inte lyssnat på den. Idag ligger jag spiknykter i soffan och hatar mig för att jag är dum mot mig själv. Vem kommer att tacka mig för att jag jobbar som en dåre. Varför kan jag inte bara släppa jobbet när jag gjort mina 8 timmar. Varför måste jag vara en högpresterande person.
/Mrx

Bra att du tagit dig hit, det finns många kloka människor här att få svar och stöd ifrån.
Vet inget hur det funkar med din operation. Men vet hur det är när stunden kommer och man måste ta ett beslut.
Spontant känner jag sök hjälp och ta den, för du är inte ensam med dessa problem och det finns hjälp att få.
Hoppas att det kommer in någon som kan ge dig mer svar// kram Strulan

Förvirrad och ledsen. I tisdags kom ultimatet från mannen och barnen.
Ge dig nu, drick inte mer eller så förlorar du oss..
Alla är arga, ledsna, griniga, lättstötta och besvikna.
Detta började för ca 3 år sedan då alkoholen ingick mer och mer i vårt liv/mitt liv.
Vi har alltid festat och haft partyn, alltid har alkohol varit med i vårt sociala liv och det har fungerat bra!
För 3 år sedan gjorde jag en gastric bypass och intaget av alkohol måste man då minska/sakta ned då alkoholen går rätt ut i blodet snabbare än om du har en magsäck. Men inte gjorde jag det..
Nu står jag här, ledsen, skäms, besviken på mig själv, vill ställa allt tillrätta, ha kvar min familj och leva ett normalt liv.
Kommer jag kunna det utan alkohol? Kommer jag kunna dricka ”normalt” mer? Kommer jag få tillbaka familjens tillit?
Någon som vet?

Jag ska kolla de tolv stegen och beroendepedagogen idag. Denna första semesterdag, när jag inte alls har massor att göra enligt gubbe bromskloss.... :) Ha en fin dag!

Tusen tack för tipset om Beroende pedagogen. Ha en härlig, nykter dag!

till de 12 stegen.
Du är en grym förebild för oss andra här. Stark Klok Modig.
Önskar dig en fin dag.

Miss lyckad, det där behövde jag just nu. ? Tack tack tack! Berättade för M och han svarade att det visste han redan. Många gånger undrar jag - trots ovan fina ord - vad jag gjort för att förtjäna honom.

Började skriva i ett par andra trådar och hade hur många tankar som helst för att försöka få ned på pränt för min egen, men...

Jag hinner inte nu. Ber att få återkomma både hos mig själv här, men också hos några andra av mina cybervänner.

Ska i väg och vara mormor/farmor på heltid ett par dagar. ? Vilken förmån det är med barnbarn. Med automatik blir det heller ingen alkohol. Dubbelt fantastiskt. Fy fasen vad jag känner mig privilegierad.

Ha en riktigt fin helg!

Kram på er

Just det, jag mår toppen igen. Som sagt, allt eller inget...

Så bra av dig. Visst är det enklare när man inser att känslohanteringen är det största felet som måste fixas typ?
Heja dig