Senaste kommentarerna i forumet

(redigerat av admi då vi inte tillåter reklam eller länkar till försäljning)
En app för olika missbruk, idén är strålande tycker jag

Fint av dig att dela med oss som är i början av resan, hjälper oss att hitta kraft och mod/ kram Strulan

Kommit in i semesterlunken, konstigt nog håller sig Draken sig fortfarande borta.
Skrattade lite när jag gick av i fredags, det var inte vin jag längtade efter utan glass i stora lass ? Men den lasten skall jag ha kvar, älskar verkligen glass.
Min vän väljer en farlig man att älska, oroar mig för henne men sagt vad jag tycker och att jag finns för henne om det behövs.
Känner att min oro är hanterbar och jag kan inte göra mer.
Så semesterplanerna ändras lite, men det kommer bli en bra semester ändå.
Jobbar med de första stegen, vilket jag inte riktigt kommer överens med.
Så fått modifierat om lite så det passar mig, kraft och mod blir mina ord, svårt för maktlöshet.
För mod behövs för att våga göra en sådan här stor förändring, kraften hämtar jag från naturen.
Skall senare lägga till lugnet, men där är jag inte ännu.
Så kraft och mod till er// kram Strulan

Jag har nog aldrig sett mig själv som intelligent... Kreativ till tusen, yes, men intelligent... Handlar inte det om algoritmer och klyva atomer och sånt? Nu börjar jag komma fram till att det nog kan vara så ändå, att jag är intelligent, även om just fysikens under och ekvationer tycks förbli ett mysterium för mig. Och det kan ju vara just den intelligensen som får en att känna sig så frustrerad med världen, mänskligheten och livet. Allt som är så enkelt, ytligt, ogenomtänkt, onyanserat. Man ser komplexiteten bakom ytan, men lyckas inte få andra att haka i reflektionerna. Då känner man sig som ett socially awquard UFO, när det man bidrar med till diskussioner möts av tomma blickar. Och frustrerad. Oerhört frustrerad, när det gäller issues man har gemensamt ansvar över med sagda människor. Det var min man (liksom du en sådan som platsar i Mensa) som utbrast angående mitt jobb här under våren ”Men när räcker det för dig? Jag förstår att du är emotionellt investerad, men du kommer aldrig bli så korkad att du kan trivas. Du är alldeles för intelligent för att stå ut med den arbetsmiljön och de människorna! Du måste leta upp ett jobb där det finns intelligenta människor som ger dig någon form av utbyte.” Där någonstans föll en sten från mina axlar. De här människorna skiter inte i det jag säger av lathet. De förmår helt enkelt inte bättre. De kommer aldrig att förmå bättre. Det blev plötsligt lätt att lämna, och lätt att välja nästa arbetsplats. Jag valde den arbetsplatsen där jag avgjort är den som har minst erfarenhet, minst högskolepoäng inom området och minst kunskap gällande det mesta. Jag kommer in med tillräcklig spetskompetens inom områden de idag saknar, för att ändå kunna hävda mig och tillföra värde. Men jag kommer att behöva lära mig sjukt mycket från mina nya kollegor, gå fortbildningar osv för att komma ikapp med allt det andra. Det ska bli oerhört spännande!

EN härlig och nykter sommar ser jag framemot. Snart går jag på långledighet. Blir en stor fest på tisdag med kollegor. Den ser jag fram emot. Tänker fortsätta att inte ta "första" glaset alkohol. För drygt 2 år sedan drack jag 6-7 helrör sprit i veckan på långledigheterna. Allt blir så mycket bättre utan alkoholen. Jag tänker fortsätta lägga mig nykter för att vakna nykter. Kämpa på alla på forumet. En nykter dag är bättre en en onykter.

du sätter på pränt så här på en söndagsförmiddag Vinäger.

Jag tror det ligger mycket i det du funderar på. Det fick mig att fundera vidare lite, och ta mig friheten att kluddra lite i din tråd.
Alkoholen är ju en sinnesförändrande drog, detta att den förstärker och förändrar känslorna, i både positiv och negativ riktning. För de som det medför en positiv förändring av sinnena, medför det att ruset uppfattas som mer positivt.
Har man dessutom en högfrekvent och grubblande hjärna, så blir förmodligen effekten på den (hjärnan) större vid alkoholintag. Många anser sig ju bli mer kreativa av en lagom mängd alkohol.

Om nu både sinnesförändringen och omställningen av tankemaskineriet blir större, och dessutom i positiv riktning, så är nog risken/chansen för att man utvecklar ett beroende större.

Är det sedan så att man lättare får ångest (eller redan har), så gör alkoholens dubbelnatur inte saken bättre. Alkohol dämpar tillfälligt ångest när man dricker, men genererar mer ångest för att man dricker (för mycket och/eller för ofta).

Om dessa tre parametrar finns p.g.a. alkoholintag; alltså en positiv sinnesförändring, en mer kreativ hjärna och en ökande ångest, ja då är risken förmodligen mycket större för att man utvecklar ett beroende.

Hoppas att du fick en härlig dag i solen Vinäger.

Sköt om dig, och kramar

-

Oj, vad det gjorde mig glad! Har inte sett
att du skrivit här innan?!
Vet alltså inte vad som fört dig till forumet. Alkoholproblem, eller medberoendeproblematik? Oavsett tack för de värmande orden, det var så fint!
//PP

Välkommen hit!
Läser om det svåra du gått och går igenom. Som du säkert förstår är det klurigt att kunna ge något bra råd när vi inte har hela bilden. Ilska sorg och andra starka känslor lyser igenom, och såklart att du säkert känner att allt är orättvist, och att du inte har någon utväg. Du har garanterat en utväg, magen vägen tar sin tid. Jag skulle nog vilja råda dig till att tänka på det viktigaste först. Att få bort alkoholen ur livet. Du kan då tillbringa tid med dina barn vilket är bra för både dom och dig. Starta en egen tråd här och skrov om definitionen resa. Andra kommer stöta och genom att läsa andra, kommer du lära dig mycket. Det där med att dricka lite kan du glömma, och är inget att förlora energi på just nu. Du, dina nära örtte viktiga, och undvik för jösse namn att söka dig till "vännerna" som drar dig nedåt.
Hitta en hobby, vädra ur alkoholen så kommer du se mycket tydligare.
Stort lycka till!
PP

...blev jag kallad ”djup”, som 15-åring kände jag mig som 84...

Det finns så många vägar in i beroendet. Den grubblande hjärnan lär absolut vara en av dessa (motor-) vägar ?

Wow, jag är imponerad. Så mycket klokhet och jövlaranamma. En bra kombo.

Kram

Underbar läsning.

You go, girl!

Jag är nog ingen uppfattar som ensamen, massor av ”vänner” på sociala medier, folk som hälsar på mig överallt där jag bor, ett hälsosamt yttre. Dock så umgicks jag tidigare endast med kriminella missbrukare, de var mina vänner, de s.k tuffa killarna. Sedan träffade jag en kvinna, valde en ny väg i livet, slutade missbruka droger och alkohol, allt frid och fröjd, nästan....Åren gick, vi fick 3 underbara barn som är små fortfarande (förskoleålder). Med tiden började jag dock må dåligt, jag kunde i perioder bara ligga i sängen med ångest, trött jämt, min fru fick mig då ta kontakt med psykvården, det resulterade i en diagnos som påminner om bipolär sjukdom, fick mediciner, funkade bra till en början, men sedan avtog effekten och mina depressioner blev djupare och med tätare intervaller, nu började även mitt drickande öka. Psyk hade skrivit ut mig då diagnosen var klar, jag skulle ha kontakt med VC framöver, kontaktade dem ang medicineringen som inte fungerade, sedan blev det bollande mellan VC och psyk några vändor, båda parter pekade på att det var de andra som skulle hjälpa mig, så jag orkade inte, jag hittade en egen väg, 2-3 snabba öl och all ångest var borta direkt, det var så skönt.

Jag insåg att min självmedicinering var en farlig väg, men tänkte att jag fick vara nog med att inte överskrida dessa 2-3 öl 3-4 gånger i veckan, det gick såklart åt helvete. Smygsupandet satte fart, ljög för familj och planerade noga hur jag kunde dricka utan deras vetskap, jag blev snabbt mästare på det, nu i slutet drack jag 4-5 dagar i veckan, när jag var på fester eller liknande med min fru blev det på tok för mycket med minnesluckor som ett brev på posten.

Så vart landar detta då? Jo. Mitt allt vill lämna mig, dock inte pga supandet, för det visste hon inte ens om, det finns andra själ ej värda att ta upp i detta forum. Hon sa det för 4 dagar sedan, att hon vill skiljas, ångestens kraft blev ohanterbar, grät okontrollerat, sa farväl till mina nyvakna småbarn, min fru försökte få mig att lova att inte skada mig, jag ville inte det och lämnade lägenheten i chock, tog tåget till stan, köpte 3,5:or på Pressbyrån och svepte så många jag kunde, sedan kom planerna på att avsluta mitt liv, men hur? Jag visste att det måste gå snabbt, hoppa från bro? Allt i huvudet var kaos. Några människor måste ha uppmärksammat mig och ringt polisen, måste sett att något var galet.

Lite senare satt jag iaf mot en husvägg med tårar sprutande, polisbilen stannade bredvid mig, 2 underbara poliser kom ut, vi pratade länge, jag försökte gråtande förklara allt, jag gick med på att köras till St Görans sjukhus, där fattades beslut på Vårdintyg, alltså tvångsvård, jag blev inlåst i 24 timmar, hemskt men bra personal omkring mig, läkaren som skrev ut mig erbjöd tid hos beroendemottagning dagen efter, jag tog den då läkaren rekommenderade att jag MÅSTE börja där, så länge jag har missbruket kommer ingen psykologisk hjälp mot min sjukdom hjälpa, jag gick gråtande dit dagen efter.

Väl på plats samtalade vi om mitt mående och missbruk, erbjöds direkt på plats ett glas antabus, med puschning tog jag det, var ju inte alls min plan att sluta, bara minska korkad som jag är.

Nu är jag dock väldigt orolig för min kommande ensamhet, jag har mina ÄLSKADE barn, men ingen vuxen, jag har massa vänner som gärna vill ”ta en öl” med mig i sommar, men ingen nykter vän, hur ska jag ens kunna umgås på sociala sammanhang, vara den där tråkiga killen som är tyst, nervös och inte säger ngt? Glömde skriva att jag ibland får panikångest i sociala sammanhang också, alkoholen gjorde mig istället till festens självsäkra mittpunkt, det är borta nu. Alla mina skötsamma vänner var genom min fru, alltså hennes vänner egentligen, fan jag vet varken ut eller in.

Blev säkert märkligt inlägg, har jag ens en fråga? Kanske bara ville skriva av mig?

Var rädda om er, ska själv försöka sluta googla på om man kan dricka bara liiiite om det krisar här ?

Har som vanligt en massa tankar som snurrar runt. Nu kretsar de kring varför vi som dricker för mycket gör just det. Är det samma orsak som för mig? Jag skönjer en del mönster.

En liten skrytvarning utfärdas här.

Jag är hyfsat intelligent. Platsar i Mensa, om än inte med bred marginal. Dessutom allmänbildad och har en universitetsutbildning.

När jag läser här på forumet förstår jag att jag långtifrån är ensam. Ja, inte bara, vad gäller alkoholproblemen - det är ju ganska givet att dessa är den gemsamma nämnaren här - utan också vad gäller intelligens/utbildning/förmågan att analysera.

Har nämnt vid något tillfälle att vid jämförelse med kvällsblaskornas kommentarsfält framstår vi som Einsteins avkomlingar allihopa. Utan att döma tror jag att de flesta av oss inte sprider och hittar "fakta" från Fria tider och liknande sajter. Den där avsaknaden av källkritik finns nog i första hand inte här.

Dessutom, för en gammal svensklärare är det en fröjd att läsa era inlägg - inte bara grammatiskt - utan för att de har nyanser och oftast är ärliga, nakna, reflekterande och analyserande.

(Tro nu för guds skull att jag ser ner på någon som inte kan stava rätt eller göra meningsuppbyggnaden på ett korrekt sätt. Nej nej nej, det jag tänker på är reflektionerna.)

Som sagt, i min egen pseudovetenskapliga "forskning" hittar jag så många likasinnade. Vi är ofta högutbildade, inte sällan samtidigt både smarta och högkänsliga, samt - förstås - beroende av alkohol. Vidare har många av oss en ledarbefattning, är duktiga på det vi gör och fler än en har en period av utmattningssyndrom/-depression bakom sig.

Att vi behöver alkoholen verkar ha olika orsaker. En del vill få tyst på hjärnan, andra blir galna på människor runt omkring dem. Ytterligare några, har dålig självkänsla eller en svår ångest och dricker för att orka finnas till i vissa situationer.

Själv känner jag lite vilsen även här. Mitt dryckesmönster är svårt att kategorisera, jag har som en del både här och var. Även orsakerna till detta är kluvna. Visst, jag har också en ledarroll, men sedan det höll på att bli övermäktigt och jag istället klev ett par steg nedåt, har det inte varit mer stress än att jag behärskat den utan hjälpmedel. Förmodligen har jag nu ett fysiskt beroende.

Om jag svamlar vidare kommer jag att tänka på många konstnärliga genier. Dessa återfinns inte sällan inom litteratur, musik, komedi, ja, inom de flesta underhållningsgenrer. Gemensamt för många av dessa är den psykiska ohälsan, vilket i sin tur för många genererar ett alkohol-eller narkotikamissbruk. Tänker att den till viss del består i prestationsångest. Förväntningarna på dessa människor har varit höga och alltid synats med kritiska ögon. Bara tanken på att det man gör en arbetsdag kan komma i tidningen med bedömning i antal + eller -. Hua!

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Funderingarna går mot att vi är som de konstnärliga, men lightversionen av dem. För oss räcker det med våra medarbetares dömande eller beundrande blickar och ord. Men vi själva strävar på, vi vill ju prestera, göra bra, gärna bäst. Det tar på.

Vi är överkänsliga och tror att vi synas under lupp även om de flesta av våra medmänniskor inte alls är så intresserade av oss som vi tror. Bara för att vi skärskådar och analyserar allt i detalj betyder det inte att alla andra gör det. Den "vanliga" människan är ganska okomplicerad och har fullt upp med sig själv. Jobba, betala räkningar, sköta hem och familj... Inte finns det hur mycket tid som helst till att fundera över hur andra uppfattar en.

Inte vet jag, men det här dök upp i min komplicerade hjärna i dag. Istället för att njuta av tillvaron låter jag dessa tankar ta plats i mitt huvud. Min M däremot, han är ute i trädgården och tar tillvara dagen på bästa sätt. Precis det jag skulle behöva göra. Sagt och gjort, nu blir det en härlig dag i solen.

Kram på er

-----

Edit: Tack för kommentarer, återkommer med svar på era frågor vid ett senare tillfälle.

Har också märkt att man genomgår en persolighetsförändring med nykterhet.
Mycket av socialafobier verka ha stärkts av alkohol när man försökt döva.
Så glad för din skull att det nya nyktra bombnedslaget visade sitt rätta jag?❤️?❤️/ kram Strulan

Jag är jätteglad för din skull. Vilken kväll!

Ok, nu ska jag försöka förklara min kväll, som jag själv inte begriper mig på... Det var Butter-Smurfen som släpade sig iväg på fest, för att stillatigande slösa bort en lördagkväll på lidande, med planen att fly fältet så snart det kunde anses socialt acceptabelt. Jag inser att jag har inte varit nykter på fest sedan... Någonsin. Om jag avskyr fester med några glas stärkande vin i systemet, måste ju fest spiknykter vara dubbelt avskyvärt. Eller? Mina dystra förväntningar kom helt på skam. Jag hittade så otroligt intressanta människor att föra meningsfulla samtal med. Med vin i kroppen brukar jag få tunghäfta, för jag blir så orolig för att göra bort mig på fyllan. Nu vågade jag öppna upp på ett helt annat sätt, vara vitsig och rapp, till och med aningen skandalös mellan varven. Jag släppte loss min crazy på dansgolvet, vilket verkligen chockerade mig själv. Jag dansar ALDRIG. Igen, jag aktar mig för att göra bort mig på fyllan. Men nu var det fantastiskt kul att släppa loss, tolka musik och rytm med kroppens språk... Och det visade sig att jag är bra på det. Det var JAG (???) som blev den där andra tittar på och försöker göra likadant. Vem hade någonsin kunnat tro det... Det blev inget av det där med att fly fältet. Till slut var det alla onyktra människor jag hade lovat att köra hem som verkligen ville avsluta kvällen. Så jag lämnade dansgolvet, yr av glädje och livslust och ledde allsång i bilen hela vägen hem. Alltså, det är ju inte klokt hur den här kvällen utvecklade sig... verkligen tvärt emot förväntan.

Tänk att man en gång hade bråttom att bli vuxen... Jäkla lurendrejeri ;) Men jag har iaf köpt nya kläder tillfället till ära, så jag går dit som värsta bomben. Kan man inte vara glad inuti, så kan man iaf vara dösnygg utanpå!

Vissa saker måste man göra, är att vara vuxen sägs det ??
Vet att du fuxar detta, nykter är bra för då kan man åka när man vill.
Kram och styrka till dig// ?❤️ Strulan

Jag önskar jag kunde säga att det jobbiga känsloläget ebbade ut och harmonin infann sig igår kväll. Men nä. Jag surade och dagdrömde om en karatefylla hela kvällen. Vaknade idag på gott humör och osugen på vinets verkningar. Ska på fest ikväll. Jag HATAR fester. Har nog aldrig provat att gå nykter iofs, så kanske blir mitt nyktra jag en festprisse i världsklass... man kan ju drömma och önska fritt. Jag misstänker dessvärre att mitt nyktra jag är lika dödstrist som den salongsberusade versionen. En av de få kollegorna jag känner för fyller jämnt, så jag ska gå dit, agera trevlig och belevad, även mot de jamsmänniskor som också kommer vara där. Jag tröstar mig med att jag kan köra bil dit. Det går fort att komma hem. Ögonblicket då det känns socialt acceptabelt flyr jag fältet, nyttjar blyfoten och tar mig hem till mina böcker.

Det finns ingenting att förstå ♥️ Bara att ta emot! Jag har följt dig så länge och tyckt om och tycker om det jag läst och läser, så jag ville ge dig blommor och choklad, värme och kärlek. Så är det ?

Är ljuvliga nu, som nykter kan jag fylla dagen med innehåll så som träning, cykla och uppleva nuet.
På kvällen tar jag mig ett dopp. Doppet renar, svalkar och ger ett lugn (för lite kallt är det)
Förebygga styrka?
Kram alla där ute?

Härligt! Kämpa på. Känslan när idioter på något sätt styr över en är fruktansvärd, men du byter ju jobb nu. Bara köra på.

Det känns bra om jag kunnat hjälpa någon genom mina erfarenheter. Mitt skrivande har hjälpt mej själv att se klarare. Intressant kommentar av Ironwill, det sjuka i att man räknar dagar ”sen man sist kunde droga sej”. Visst låter det lite knäppt kanske. Men i själva verket räknar vi väl varje dag i frihet? Så ser jag det. Man är så glad och stolt över sej själv så man håller räkning. Jag såg filmen om Elton Johns liv, ”Rocketman” och där stod det på slutet att han varit nykter i 28 år. Så det tycks som om alla räknar. Men det skulle vara sunt att sluta räkna, faktiskt.

Vad är skillnaden mellan de första åren och nu? Ja det första året var jag glad bara över att ha lyckats sluta. En hel del lycka och eufori, tacksamhet. Också lite mera ”tänka till”. Varje nytt tillfälle där man tidigare druckit måste man aktivt gå igenom. Första semesterresan utomlands, första stughelgen, första personalfesten osv. Varje tillfälle krävde att jag bestämde strategi. Nu går det av sej självt. Att vara nykter är normalläget och det är skönt. Inga toppar, inga dalar.

Jag börjar känna mig rätt patetisk som gnäller så förbaskat... Men jag är så jävla trött på att hålla mig nykter. Hänger som vanligt ihop med arbetsdagen och ett sjudande raseri inombords. Folk som aldrig gör ett skrapande skrammel och fasen inte ids dyka upp på jobb hälften av tiden. Dem ska det jamsas och tramsas och klemas med. De ska höjas till skyarna och belönas för någon liten oviktig detalj de råkade göra rätt. Så att de får bättre självförtroende. Så att de mår bra och är nöjda med sig själva. Så man kanske kan lura dem till att prestera någon oviktig detalj igen om några år. Vi som alltid är där och sliter livet ur oss varje minut av varje dag (och även stor del av vår fritid) bara för att arbetsplatsen inte ska braka samman pga de där människorna det ska jamsas och tramsas och klemas med... Vi får en klapp på huvudet i förbigående ibland. Tills vi är så tagna för givna att vi till och med hålls ansvariga om vi någon gång inte slår knut på oss och går over and beyond för att lösa det som borde vara jamsmänniskornas ansvar. Baaaah! Det är fredag. Jag vill ha mitt vin och domna bort. Men jag tänker inte dricka något vin. Jag tänker lugna ner mig och sluta gnissla tänder utan vin. Igår hade jag inget sug alls efter berusningens dimma. Jag besökte nämligen min nya arbetsplats för att prata ihop mig litet med chef och kollegie. Åkte hem med stjärnor i ögonen och en underbar sprudlande känsla i maggropen. Så de känslorna tänker jag försöka hitta tillbaka till. Sluta tänka på det som snart är historia, och koncentrera mig på framtiden som nalkas.