Senaste kommentarerna i forumet

Vilket bra citat! En mening som faktiskt säger allt?

Du kämpar så och jag hoppas verkligen att du får en förändring i ditt liv snart.
Fantastisk och bra att du valt bort alkoholen.
Du är värd att få vara lycklig varje dag?

Kramar
???

Nu har det gått någon timme sedan jag skrev.

Jag gick ut med vår hund på en promenad och kastade soporna samtidigt. Kände mig plötsligt så himla bra och stolt. Här går jag med 902 nyktra dagar i ryggen. Jag!! Som medicinerade ångest med öl var och varannan dag för några år sedan. Som inte kunde se en nykter framtid hur mycket jag än desperat önskade mig en.

Jag kan möta folks blickar till och med en sommarkväll under semestern kl 22.30 utan att behöva dölja något. För här går jag och lever varje dag och natt fri från gift.

Lite längre bort hörde jag hysteriska gapskratt från någons baksida. Vuxna människor som har sovande barn där inne. Jag är så stolt över att jag inte gör så längre. Så lättad att slippa all skam och allt självhat.

Jag tycker det är så häftigt att tänka tillbaka och liksom inse vilket jobb jag gjort. För jag menar, jag FÅR ju dricka. Jag har en inkomst, jag är över 30. Alkohol säljs. Jag hade ett beroende jag kunde fortsätta med för evigt. Men trots det gör jag det inte. Ingen har ställt ultimantum till mig. Ingen i hela världen vet om att jag hade ett beroende utom ni. Min egen vilja och insikt räckte för att jag skulle klara det här. Därför tror jag att alla på det här forumet som kommer till den punkten där de VÅGAR se sanningen i vitögat kan sluta om de vill. Men som många andra som varit nyktra länge så tror jag att man absolut måste ge upp alkoholen helt. Det går inte att göra den här resan halvhjärtat med en önskan om att dricka igen. Så fort den tanken får fäste och ni inte bestämmer er för att glömma den snabbt så kommer det att skita sig igen. Förr eller senare. Det är så alkoholen jobbar.

Det är så jag klarat mig hittills. Jag har sagt hejdå för alltid till alkohol. Förr i tiden sa jag hejdå men i mitt undermedvetna lade jag till "vi ses senare" och det gjorde vi också. Sågs och led tillsammans tills jag sa hejdå och dra åt helvete.

You can't keep dancing with The devil and wondering why you're still in hell.

Finalisa och knaskatten- tack fina ni ♥️♥️♥️

Jag har lite ångest ikväll. Pga min relation. Jag känner att jag sitter fast i ett äktenskap där ENBART min mans behov blir uppfyllda. Det finns ingen omtanke för mig eller knappt barnen längre. Men han har det bekvämt. Han är omhändertagen och lever dessutom lika fri som en ungkarl.

Han är ute och dricker. Jag har en klump i magen av ovissheten kring när och hur han ska komma hem. Jag är så trött på att inte kunna slappna av inombords här hemma. Längtar tills nåt händer som gör att vi bryter upp från varandra. Jag har ibland stark tilltro till att det ska hända. Men ikväll känner jag mig rädd för att det aldrig kommer ske. Jag har blivit expert på att hålla husfriden i shack. Jag ger honom inga anledningar att vilja lämna mig...

Jag vet att jag kommer lämna en dag men just ikväll känns det som att jag är i ett fängelse. Det är bara när barnen är tillräckligt stora som jag kommer våga röra upp husfriden. Just nu klarar jag inte ens av att vara osams med min man för jag orkar inte med påfrestningen. Och dessutom leder det ändå aldrig till att jag blir fri. Inte än i alla fall.

Jag är så sjukt glad över att jag bygger upp mig själv däremot hela tiden. Vad tragiskt det vore om jag drack under den här tiden för att försöka må bättre. Vilken misär det hade varit. Jag kan åtminstone rent logiskt se mitt värde och veta att jag förtjänar bättre. Om jag drack nu skulle jag förlora det. Då skulle jag förlora mig själv. Barnen skulle förlora allt vad trygghet innebär. Och jag med. Fast när jag tänker efter är det trygghet jag saknar. Lugn. Förutsägbarhet och rutiner som fungerar i en familj. Jag är så ensam. Ensam om att försöka skapa en normal ö i ett hav av öl och bakfylla.

Jag älskar min man allt mindre för varje dag som går. När vi är nära varandra och jag ligger i hans famn känner jag att jag behöver det men samtidigt tänker jag för mig själv att jag hatar honom och att han förstör mitt liv. Samtidigt som han pussar mig så tänker jag att han skiter i mig. När han kramar mig gör han det för sin egen skull och inte min. Så är det med allt. Allt är för hans egen skull.

Mycket går att stå ut med. Så länge alkohol inte är i bilden. När min man var nykter för länge sedan nu så var jag lycklig och lugn. Jag älskade honom varje dag och blev glad av att se honom. Nu ser jag en stor mansbebis som behöver mig till allt men samtidigt aldrig vill umgås med mig eller lyssna på mig när jag pratar om något. Jag är ointressant för honom. Jag är nykter, sansad och ansvarsfull. Tråkigt va? (önskar jag hade en så tråkig man isåfall).

Sorgligt inlägg ikväll. Men det är så jag känner just nu. Såhär känner jag varje gång han är ute och dricker. En stor klump av ångest och svärta inombords. Jag hoppas han aldrig kommer hem igen. Så känner jag just nu.

Den eventuella dag han blir nykter är det nog redan försent. Det har gått för långt när man börjar hoppas på att ens egen man inte ska ta sig hem efter en natt ute. Sånt går inte att reparera. Just nu är allt en väntan för mig på rätt tid. En evig väntan känns det som just nu.

Hoppas ni andra mår bättre än vad jag gör ♥️ Ett ljus i allt är att jag aldrig nånsin skulle få för mig att dricka bort det här. Jag har lärt mig till 100 procent att det är okej att känna alla känslor. Man överlever alla känslor och tack vare att jag inte dricker så kommer jag att må bra imorgon igen och ha en fin dag trots att jag är ledsen just nu. Det går snart över. Med alkohol går inget över. Med alkohol tillåter man all skit i livet gro fast och inget blir löst och bearbetat. Min man till exempel ältar mkt gammalt. För han känner aldrig färdigt något. Jag är i nuet och tänker framåt. Och imorgon är en ny dag ♥️

Jag mår bra och har koll på läget men har valt att dricka alkohol under senare delen av semestern. Nu skulle jag vilja påstå att jag är normal drickare. Har inga fyllekalas men njuter av öl och vin. Vet att öl och vin inte är bra för mig. I min vardag med ett jobb och stress ska jag inte alls nyttja dessa drycker. Jag lever just nu på farligt vatten. Den sociala situationen under semestern gör att jag väljer fel väg. Jag har ju haft som målsättning att bli normal drickare. Ja visst, det funkar när jag har semester och inga krav på mig. Jag har dock en klar målbild av att dra ner rejält på alkoholen när semestern är över. Hur går det för dig?
/Mrx

Visst är det en kamp,och den får man göra själv. Men här kan vi i alla fall stå sida vis sida när vi kämpar, så det ser ut som en lång rad med människor som slåss med tomma luften. Lite skuggboxning så där. Tack för uppmuntran.

Sticker in huvudet här eftersom jag kom att tänka på dig och hur det går för dig!
Hoppas sommaren är härlig för dig!

Mod och styrka,
Dee

Jag tycker du är otrolig faktiskt. Så många nakna, smärtsamma sanningar du ser rakt i vitögat och bara utmanar. Rakt upp och ner. Inga krusiduller. Inget självbedrägeri. Respect! Vilken häftig resa i personlig utveckling det här blir för dig! Sedan det här med att vara en imperfekt människa... Jag läste ett tänkvärt meme någonstans. Minns inte exakt hur den löd, men kontentan var att om man är bekväm och öppen med sina svagheter så kan ingen använda dem mot en... Jag brukar tänka på det ibland när jag känner mig frestad att dölja mina tillkortakommanden, osäkerhet eller brist på kompetens inom något. Det är rätt skönt att ta det där aktiva beslutet att vara ärlig istället. Det brukar fungera förlösande för omgivningen och bidra till ett öppet och tolerant klimat där man hjälper varandra. Så man kan tänka så, att man gör gruppklimatet en tjänst när man vågar vara rudis ?

Hej!
Kämpar på med mina livskrisdemoner eller vad de nu är. De demoner jag tystade ner med alkohol är ju nu frisläppta och jag har inte lärt mig leva med dem eller hantera dem än.
Kämpar på! Gör det ni med!

Har ingen aning om vad som händer, om det inte är jobbångesten som spökar förstås. Jag är sjukt sugen på vin och jag var det i går samt att det har fortsatt i dag.
Det känns inte så bra. Den förrädiska alkoholhjärnan väser i örat, bara ett glas... jomenvisst. Som om jag tror på det. Sedan väser den att det är inte så farligt, du klarar att dricka som alla andra...
så idag väljer jag bort det första glaset igen, och det känns som dag ett, fast det är dag 90 +.
Undrar när mitt beroende ska sluta väsa åt mig. Undrar om jag kommer att falla till föga för den. När kan jag börja slappna av?

För övrigt så verkar det mesta gå ut på att konsumera alkohol. Allt från kvällstidningarnas bästa vintips till godmorgontv, aw, grillkvällar och mysfredag. Just nu känns det som hela samhället är drog och alkoholförgiftat.
Kanske har jag en surt sa räven moment, men ändå.
Alkoholen har tagit över och ska finnas mer och mer i vardagen, ex tv och filmer. Vinglaset är alltid framme.

Min plan i dag för att vara i verkligheten blir att baka glutenfritt bönbröd. Det var en utmaning att hitta skrädmjöl, det kan jag lova.

Jag har varit härinne till och från i ett par år nu och du har länge varit en sådan inspiration och hjälte. Jag längtar tills jag är där i min nykterhet där du är, men jag är fortfarande på minus - börjar (för sista gången, har jag bestämt mig för) på lördag.
Vill bara skicka kärlek och styrka och beundran - och framförallt tacksamhet för att du finns på andra sidan och visar att det går att komma dit.
?

Mirabelle, du har som vanligt så sant. Det triggar så mycket när fokus läggs där.

Att fokusera på något annat än sig själv är svårt för mig då jag faktiskt inte har något annat än mig själv att fokusera på. Anledningen - har aldrig vågat eller velat dra in någon i min imperfektionism och kanske skada någon. Och så är jag ganska självcentrerad och har svårt för att andra ska bestämma vad jag ska och inte ska göra.

Men nu ska jag inte hitta bortförklaringar. Nu ska jag försöka hitta det som kan ta upp min tid, men jag är i mångt och mycket "the center of the universe" i min värld. Bryr jag mig för mycket om andra så får ju de en överhand gentemot mig. Usch vad det låter sorgligt, men det är jag...

I vilket fall, i dag har jag bestämt mig för att inte dricka. Ska istället försöka sälja lite prylar så jag inte har riktigt lika mycket att bära när jag väl flyttar :)

stor mjuk kram till dig !

Kom till Jesus. Han sade till den lame, ta din säng (rullstol) och gå... ? Förlåt. Nu tror jag jag lyckades stöta mig med varenda människa på forumet. De okristna känner att de blir tvångsfrälsta och de troende känner att jag driver. Förlååååt men jag var bara tvungen... Själv är jag ju troende (till mina ateistiska religionsfobiska föräldrars stora förtvivlan). Så litet halvt allvarlig är jag när jag säger kom till Jesus. Fast jag menar mer att hitta något som är större än en själv. Något som är så viktigt att det där med mat, vikt och kroppsnoja (till och med det egna jaget öht) hamnar ute i periferin. Om du har läst min tråd så vet du att jag också tampats med ätstörningar i livet. För mig är enda sättet att hålla de demonerna utanför mitt liv att fokusera på något annat än mig själv. Nu ska jag bry mig om mig själv, träna, äta rätt, må bra... Allt sådant fokus på me myself and I kickar igång ätstörda tankeverkstaden. Trist, men ändock min sanning jag måste förhålla mig till.

Sitter uppe och kan inte sova.. kom på en sak som jag bara måste skriva ner.

Hoppas ingen tar illa vid, det är en metafor för mitt liv.

Så här går tanken, typ:

"Jag känner att jag alltid haft ett handikapp, ja ett fysiskt handikapp, fast det är ju självklart bara mentalt. I hela mitt liv, sen jag var ca 9 år har jag haft ett osunt förhållningssätt till mat. Har jag inte ätit för mycket så har jag ätit för lite, spytt, heltsätit, unnat mig för mycket, bantat, svält mig själv. Ja allt i större och mindre former. Allt har kretsat kring detta - ALLT. Det känns som att detta problem och kroppshetsen som detta har varit orsaken till, är och har alltid varit mitt största handikapp, som en krycka. Var alltså typ från början lite halt på ena benet. Det funkar ju att gå med en krycka, men klart det är jobbigt.

När jag började röka så var det också en krycka. Att försöka gå på två kryckor är väldigt jobbigt som ni alla vet, speciellt eftersom man måste skutta om man är halt på båda benen. Det blir med tiden så jobbigt att man måste åka rullstol, som sedermera är nästa steg.

Rullstolen är alkohol för mig. Allt annat förlorade viktighet. Jag slutade röka, men satt fortfarande i rullstol. Jag började äta hälsosamt, men satt fortfarande i rullstolen så inget höll lägre än någon månad. "

Kanske väldigt mycket babbel, och det känns som att jag borde fila på denna, men fick bara ett infall och skriver utan att tänka.

Det finns även någon metafor för att ta sig ur detta och sitta i rullstol medför att man aldrig tränas för att gå, som kan kopplas till mitt liv och att jag aldrig ahr tränats till djupa sociala relationer pga. att jag aldrig känner mig tillräcklig för andra... det tar vi inte nu :)

Fortsätter i morgon, nu bör det sovas,

Såg din favoritleksak jag undrat vart den tagit vägen under byrån ikväll när jag låg på golvet och stretchade efter löpträningen.
Den måste ha åkt in där under när vi lekte sist.
Det är så tomt här hemma utan dig.
Så förbannat tomt. Och tyst.

Igår hämtade jag hem dig från djursjukhuset.
Det satt fullt med hundar, mattar och hussar i väntrummet när jag gick fram till receptionen.
- Jag ska hämta min hund, sa jag och fick lämna mitt personnummer och ditt namn.
Efter en stund kom sköterskan ut med en liten pappkasse med din urna i, jag vill sprida dig på din favoritplats. Hela väntrummet drog en suck av vad jag tror var medlidande sorg, om de ändå hade kunnat låta bli att stirra så storögt på mig när jag stod där med kassen i handen och tårarna som trillade nerför mina kinder.
När jag kom hem gjorde jag en egen liten plats till dig på min byrå, tände ett ljus och viskade att jag älskar dig. Idag satte jag dit din favoritleksak också, en gul anka som piper när man klämmer på den, som har två stora blå ögon och ett fånigt leende som nu står där och ler mot mig där jag sitter i soffan med mitt sova-gott-te och datorn i knät, snorpapper bredvid.

Jag saknar dig.
Jag saknar din doft i din lurviga päls.
Jag önskar att jag kunde få borra ner mitt ansikte i din stora krage och andas dig.
Jag saknar ditt sällskap, det där trygga, rofyllda sällskapet som skänkte mig en mening med min tillvaro.
Jag saknar att kunna få känna att min tillvaro gick ut på att ge dig det bästa, att med omsorg och ren, villkorlös kärlek kunna få älska dig kravlöst.

Min absolut bästa och mest trofaste vän har jag förlorat, men jag vann en sån ren och oförstörd kärlek och vänskap.
Min allra längsta vänskapsrelation som började som ett litet frö och som slutade mitt i en sådan vacker blomster den där dagen i början på juli, vårt band var nått alldeles extra och du har stått vid min sida i vått och torrt och aldrig vikit, aldrig dömt, bara älskat.
Och för dig blev jag så stark.

Vila mjukt.

Jesus Kristus...

I dag skulle ju bli en bra dag, det blev det inte, men har en stor ljusglimt ändå.

Massa saker gick emot mig och jag kände mig extremt stressad och pressad på förmiddagen pga. olika orsaker.Mådde verkligen piss, och ville bara ge upp om mig själv och sova.

MEN, nu till det som var bra (och som jag inte kom på förrän nu), jag tänkte inte på A en enda gång. Tanken om att jag behöver A för att försvinna kom inte ens upp i mitt huvud. Det kan ju bara vara en tillfällighet eller så börjar min mentala reboot faktiskt funka. Hoppas så innerligt att det börjar funkar, även om jag inte riktigt är uppe i nästa level ännu ;)

Nu känner jag mig glad, har hunnit med det jag skulle göra i dag och känner glädje över att faktiskt kunna se små framsteg som detta.

TACK för att du länkade till din tråd, vilken underhållande läsning! =D /Tootsie

Klart du ska fortsättas skriva i ditt lilla hörn. Det är ju en del av forumet nu :) Jag behandlar också mest andra frågor än alkohol i min tråd. Inte konstigt alls, tänker jag. Vi har ju plockat bort alkoholen ur våra liv, så vad skulle vi rimligtvis ha att skriva om den? ? Däremot möter vi situationer, tankar och känslor, ja själva livet, utan alkoholen... Vi försöker figurera ut både de stora och de små frågorna. Det kan man ju skriva hur mycket som helst om. Ha en fin dag!

Tack alla för pepp och lycksamheter :)

När jag läser lite i forumet handlar mina inlägg allt oftare om generellt mående mer än A, allt hänger ju självklart samman men känns som jag är på fel ställe, Men jag trivs här i mitt lilla icke-hörn, och jag tror inte jag stör alltför många, så fortsätter besudla min tråd med tankar som sträcker sig från mjukt eller hårt bröd till livets lite mer intellektuella djupa frågor.

I dag fortsätter flytten och jag ska även få måla lite, sånt är ganska kul tycker jag. I dag ska jag försöka hålla god min och har bestämt mig för att inte dricka.

På lördag är det ett nytt firande, då är det 1 månad utan A, då ska jag utvärdera hur det har varit, men tror knappt det behövs.. det har varit meh, men på det hela så jädra mycket bättre än sämre. Inget har varit direkt dåligt, allt har varit bra, så fortsätter ta det dag för dag.

Till dig Ensam1984! Fyra veckor är början på en evighet. Snart där?

Fyra veckor är ju jättebra! ???

Snyggt jobbat! Kramar Miss Hyde

Tack för feedback Femina och Calici :) Femina, du har så rätt, en sak i taget, vet ju att det är så. Känner dock att det mesta hänger samman för mig och alla mina dåliga vanor är mer än dåliga, de är destruktiva. Men andas och försöker överleva och låtsas som att jag inte bryr mig.

Calici, jag tycker definitivt du ska sätta dig ner och skriva, känns det för kaosartat så gör en gammal hederlig mindmap så du får styra upp tankarna innan och dela upp det. Bara ett tips :) Och skriv för dig själv, inte för någon annan, det är det jag gör nu :)

I dag har jag flyttat massa saker i förråd till nya förråd i nya lägenheten, har åkt och kollat på allt mellan golv och tak, litterally! Är helt slut.

Är med min kära mor och har fått hjälp av henne. Hon är så fin på alla sätt och ställer upp, men hon har ett tempo som jag inte hinner med. Hon har till ytters aldrig haft några problem någonsin och klarar allt (för man måste ju bara göra det). Jag behöver så mycket återhämtning och hon förstår aldrig det. Hon säger att det är lugnt, men jag tycker mig se suckar, dömmande ögon osv. Säger jag något om att jag känner så, så förstår hon inte. Men jag är väldigt känslig med sånt, så skulle hon känna något så skulle hon aldrig heller säga det, för då skulle jag bara bli ledsen. Suck, varför kan man inte bara vara öppen och det kan vara bra. Men med min bräckliga själv så klarar jag inget, får jag ett litet bakslag, så kan jag mycket väl ta till flaskan igen :( men hoppas inte på det.

Fan så jädra tragiskt jag är, och varför måste jag fästa sån vikt i vad andra tycker och anser om mig? Väljer ju aktivt att inte lyssna för att jag inte klarar av det, väljer ju att aldrig fråga för att jag bryter ihop då. Shit, vad liten och ofullständig jag är som människa. Jag är bara ett skal, Förut trodde jag att det var av kevlar (har ju en kevlarsjäl), men i själva verket så är det mer som en billig linneduk med diskutabel trådtäthet...

Känner min inte ledsen, nere, sugen på att dricka i dag... känner mig bara trött på mig själv och min ofullkomlighet. Vill orka mer, vill vilja orka mer... vill vara som alla andra... samtidigt som alla andra är så konstiga så känner jag mig så normal...

I dag har jag bestämt mig för att inte dricka, istället umgås jag med päronen och firar (i det tysta) att jag varit nykter i 4 veckor :)

Visst är livets pussel svårt och för oss med beroendepersonligher är det jättetufft. Ge dig själv en stor kram och ge dig själv beröm. Du gör ett jättebra jobb med dig själv ?????

Till slut kom sömnen till mig och jag har fått sova. Inte hela nätter, men inatt vaknade jag endast en gång och somnade om. Den svala nattluften hjälpte säkert till och fönstret var som vanligt vidöppet. När jag vaknar kan jag se natthimlen från sängen, vilket ger mig en känsla av trygghet. Jag har börjat att sätta på djup meditation på svag volym och somnar ganska snabbt (den stängs av när den är slut).
Jag är alkohol/socker/gluten/mjölfri nu. Äter Low Carb och jag ser till att jag inte är hungrig. Mitt blodsocker är i balans och för mig hjälper det mot lusten att dricka a.

Just idag mår jag bra och har inget sug eller tankar på a. Men jag vet av erfarenhet att den lurar och att jag måste vara vaksam på tecken/tankar som vill smyga sig på . Jag har ju tappar det förr och återfalligt i drickande. När jag börjar igen, tar det lång tid innan jag hittar tillbaka till nykterhet. Det är så lätt att förminska mitt missbruk till bruk, men jag vet att jag har ett sätt att dricka som inte är normalt. Att dricka en flaska vin på en timme är inte inom normaldrickande. Jag är livrädd att bli så sjuk i beroende som min mamma var. Rädd för de skador som tillkommer av alkoholen. Jag vill aldrig dit!!!