Senaste kommentarerna i forumet

Jag är periodare i allt. Träna, plugga, dricka, forumet, jobba, virka, dejta, kolla på film.
Mani kallas det :D Svart eller vitt. Upp eller ner. Aldrig lagom som andra.
Är inne i en cykelperiod nu och fick för mig att jag skulle cykla till Visingsö.
Hejdade mig dock och insåg att det var lite långt för en cykeltur.
Ser ni någon som far på en vit cykel som en raket så är det nog jag...

santorini till 7 kvalitetsår i det fria.

Hoppas du får en fin sommar.

Som ung körde jag mycket sportsande men det var mest för kompisarna och tjejjerna. Det var bra motivation.

Sedan dess har jag varit periodare. Det kommer ett ryck som varar några månader, då jag nästan blir frälst och beroende av träning. Sen poof borta. Inte ett spår av intresse eller motivation. Tänker nog att jag är sån. Men jag kan korta ner perioderna av ointresse genom att försöka köra lite extra då och då för att se om det är dags igen.
Min kropp vill mer ibland och mindre ibland. Eller om det är hjärnan.
Kanske skulle gå att ”kötta” igenom men jag pallar inte. Då tränar jag hjärnan ett tag med att läsa böcker, bygga nått, lära mig nått eller göra nått annat som träning är i vägen för. Det är mitt sätt.

Härdsmälta under arbetstid. Känns definitivt mer tillfredsställande än att supa ner sig under fritid. Det var inte första gången jag läste lusen av mer eller mindre hela organisationen samtidigt. Men det var den sista. Resultatet, som alltid, när jag till slut brände propparna var att alla (från det högsta hönset till de grönaste kollegorna) strök mig medhårs. De gör så. Hukar för draget, stryker medhårs och avger ack så trovärdiga löften, som de räknar med att slippa infria. Jag blir lika chockerad varje gång jag inser hur ansvarslösa vuxna (?) människor på en arbetsplats faktiskt kan vara. Om jag säger att jag ska göra, eller inte göra något, då levererar jag. Come high water or hell. Oavsett vad jag själv må behöva försaka (tex skolavslutningar, läkarbesök, kafferaster, fritid, sömn...) så ser jag till att det som ligger på mitt ansvar inte medför krishantering för andra. Fy fasen vad jag hatar samarbete. Samarbete är bara ett fint sätt att säga ”Glasögon-Smurfen tar allas ansvar, eller så går det åt helvete”.

I mitt nya jobb kommer jag flyga solo :) Det är tydligt avgränsat vad som är mitt ansvar och vad som är andras. Mitt jobb påverkas inte av vad som händer (eller inte händer) i de delar av organisationen jag inte har ansvar för. Måluppfyllelsen inom mitt ansvarsområde beror på mig. Bara MIG. Själv är bäste herde.

Alltså 7 år! Stort Stort Grattis kloka människa. Miss Lyckad tog kanske rygg på dig och tog rygg på Miss Lyckad.
Ett bra nyktert tåg. Tut tut - här kommer vi och är nyktra.
Vill också tacka dig för kloka och värmande ord som så många gånger har gett mig styrka.

Ha en superfin sommar Santorini

Varm kram

Känner med dig Mrx. Det har ju varit min raket ut ur problemen också. Jag har nog ungefär som du, snittat runt 20 pass i månaden januari, februari, mars och allt i livet bara fungerade, mådde toppen. Men när motivationen till träningen började sina är det som att allt hänger ihop och pusselbitarna faller isär en och en igen.
Förlåt, jag ska ju peppa och säga nått som kan hjälpa dig att hitta motivationen och inte komma med domedagsprofetia.. jag är väl bara så frustrerad, att jag själv inte kommer runt det där. Det är ju som du säger, man bygger upp nått under lång tid och lägger ner en sån effort för att känna sen hur man håller på att tappa allt och få börja om på noll. Motivationen är drivkraften till nästan allt men vad är drivkraften till motivation..? Tänk den som listade ut det...
Har en teori om att det är kemi allt det där. Man rider på endorfinernas våg i början av träningen men när motivationen tryter har endorfinerna (och alla de andra bra hormonerna) börjat avta i effekt och då räcker det inte att hålla igång med små promenader och liknande. Frågan är vad som "räcker"
Skönt att du inte har nått A-sug i alla fall! Jag klarade det inte igår.. kände mig både nere, trött och hungrig (jag försöker få tillbaka målvikten..) Blev pannkaka av allt, gav upp helt enkelt. Idag försöker jag vara snäll mot mig själv.

Fortsätt vara arg och nykter och använd den energin konstruktivt! Till slut har du arbetat dig genom värsta ilskan och är bara nykter! Och kanske lite trött men nöjd med dig själv.

kramar Santorini !!
Din erfarenhet av det nyktra livet skriver jag under helt och hållet på !!
En mycket bra sammanfattning är när du skriver : "Friheten jag har nu är värd allting" !!!

Just friheten är så viktig i mitt liv nu så jag har väldigt svårt för att binda upp mig på vad det än kan tänkas vara. Bara tanken på att jag kan göra vad som faller mig in idag är så obeskrivligt underbart att inget kan jämföras !

Ha det gott och njut av din frihet på alla sätt du kan tänka på !!

Du är värd många fina presenter!!
Fantastiskt med 7 år?

Många kramar
???

Att vara arg kan vara nyttigt och att säga ifrån med nyktert sinne är fantastisk. Det ger styrka att fortsätta resan/ kram Strulan

Nu satte Sisyfos tummen på något som grott i mitt medvetande ett tag... Det här med att det går bra att begränsa drickandet, tills det börjar handla om självmedicinering. Jag hade en intressant diskussion med en kollega här om dagen. Hen kommer från en kultur där de flesta inte dricker alkohol alls, av religiösa skäl. Vi pratade om 90-talets kris. Då var hen chockerad av hur alkoholmissbruket eskalerade bland de människor vi jobbar med. Utan att avslöja allt för mycket, så kan jag säga att vi arbetar med människor, i ett socioekonomiskt utsatt område. Iaf... Vi kom fram till att problemet är den svenska kulturens grundinställning till alkohol. Normalkonsumtionen ligger farligt nära riskbruk. Det krävs ”bara” någon form av livskris, tex att förlora jobbet eller aldrig lyckas få ett jobb, för att väldigt många ska självmedicinera och tippa över kanten till ett missbruk. Under 90-talets kris befolkades området vi jobbar i mestadels av svenskar (och finländare) med låg utbildningsnivå och olika sociala problem. Nu befolkas området däremot i högre grad av nysvenskar. Trots att de människorna är minst lika socioekonomiskt utsatta som tidigare befolkning så stöter vi sällan på alkoholmissbruk. De kommer från kulturer där man inte dricker alkohol alls. Vår eminenta slutsats blev att det är mycket svårt att bli alkoholist om man inte dricker alkohol. I know, just call us Einstein 1 and 2 from now on ;)

Varning för gnäll! Jag känner mig så sur och tvär, på ungefär allt. Som om jag mentalt går omkring och pekar fulfingret åt allt och alla. Efter att jag sade upp mig från jobbet har luften gått helt ur och dammarna öppnats, på något vis. Jag ser allt så tydligt i retrospektiv. Den skamlösa exploateringen, som jag i åratal var för upptagen för att skärskåda. Den lätta går jag inte på igen. Nu sätter jag hälarna i backen och slutar leverera det omöjliga. Idag vill jag dricka. När jag dricker ersätts ilskan av lulligt lugn. Men jag tänker inte dricka bort ilskan. Utan känna den. Annars kanske jag lurar mig själv till att acceptera det oacceptabla. Igen. Jag är arg. Och jag är nykter.

Att begränsa sig och inte ramla dit igen, kan det verkligen fungera?
Visst, funkade alldeles utmärkt för mig så länge jag mådde bra. Men sen när det hände något hemskt och det blev för jobbigt medicinerade jag med alkohol som tidigare. Då var det snabbt utför. Har ännu inte fått helt ordning på det, men det går hyfsat.
Ska vi som har druckit för att bli fulla klara det, så tror jag att man måste må bra och strypa tillgången de gånger vi dricker. Begränsa, aldrig bli för fulla igen och absolut inte medicinera med a.
Låter ju sjukt enkelt... men jag vet inte jag. Vi lever lite farligt tror jag och ändå är jag inte beredd att ge upp det. Konstigt det där.

Lång nykterhet-långt och fint liv..Det är ju det man ofta får när man slutar dricka..Jag minns när jag fortfarande drack och läste på forumet både nykter och ibland full..Kommer ihåg ditt nick och dina inlägg..Sen gick det en tid och jag lyckades också sluta..Superbra jobbat..Kram

Nu får du gå över till att räkna årtionden i stället då ;)
Snyggt! Är det nån skillnad mellan de första åren och nu?

Förstår att inget ger samma kick. Det är väl bara att acceptera att den delen av ens liv är slut. Det goda med det dåliga. Sjukt eg att man räknar dagar och år sen man sist kunde droga sig, och fly livet med hjälp av lösningsmedel. Är väl iofs inte det mest konstiga i världen men ändå. Kanske därför.

Så inser jag att jag aldrig heller eftersträvat något ”normaldrickande”... Det har alltid handlat om avtrubbning för mig :/ och jag tror liksom du att då är det nog helnyktert som gäller. Eftersom längtan efter avtrubbning eskalerar mer och mer för varje gång man ger vika. Men den där ambivalensen du beskriver så väl, den känner jag mest hela tiden. Är det A-djävulens lockrop? Ingen aning. Just nu slår jag dövörat till. Kram på dig!

Har följt dig ett par år, mer eller mindre frekvent, jag är här inne emellanåt, och dina inlägg är de jag mest ser fram emot att läsa. :) Du är både klok och underfundig!
Jag förstår dina känslor och tankar, jag har samma funderingar. Men konstigt nog, när någon annan skriver ut det man själv funderar på, står det plötsligt så klart för mig. VARFÖR? Varför ska du (eller jag) ta det där glaset? Vad vinner vi på det? Och vad riskerar vi? Är det verkligen värt att gambla om nykterheten på det viset? Jag är övertygad om att det är A-hjärnan som spelar oss ett spratt. Varför alkohol överhuvudtaget? Jag kan inte berätta för dig eller någon vad som är rätt att göra, men när jag tvingas fundera på vad jag vinner resp. riskerar att förlora så står det klart för mig - det där glaset kan jag vara utan. :)
Kram/M

Har fått svårt att motivera mig att besöka gymmet. Tror det handlar om en tillfällig svacka. Vädret gör ju att man vill vara ute så mycket som möjligt nu. Sedan januari har jag deltagit i 37 st grupptränings-, 22 st individuella- och 9 st yoga pass. Jag vill absolut inte tappa träningen igen och börja om på noll. Träning har gett mig enormt mycket energi och styrka. Visserligen cyklar och promenera jag rätt mycket men det är inte lika givande som ett hårt spinnings pass. Idag är det tisdag. Jag känner inget sug efter A.

Tveksam, osäker, kluven...

Motstridiga känslor - men framför allt tankar - har tagit över och för en kamp i min kropp.

Det självklara "jag vill vara helvit" ifrågasätts plötsligt. För mig har det varit den enda planen sedan jag började hänga här för snart två år sedan.

Jag har kämpat, kämpat och åter kämpat sedan dess. Ibland med perioder av framgång, ibland i den värsta av motgångar. Alla som följt min utdragna resa med massor av stopp, byten och ännu så länge utan destination, vet vad jag talar om.

Brutal ärlighet har jag förknippats med. Och så är det nog. För mig är det ingen vits att skriva här om jag samtidigt mörkar läget. Själva styrkan med anonymiteten (även om jag haft förmånen att träffa en del av er IRL. Tycker själv att jag var modig som vågade, speciellt med tanke på handspriten...).

Så, vad har hänt?

Som sagt, den totala nykterheten har börjat ifrågasättas. Är det min A-hjärna som talar, breder ut sig, håller på att ta över? Ja, förmodligen.

Men...

Tänk om det skulle funka som det har gjort i ett par månader nu? Jag tar några öl då och då, njuter (ja, till hundra, där har A-genen verkligen gjort sitt jobb), men har konstigt nog kunnat stanna vid det. Inga karatefyllor, inga bakisdagar, inga ångesttankar.

Ja, jag vet...

Det brukar vara så det börjar - eller slutar. Beroende på hur man ser det. Eftersom jag aldrig eftersträvat detta blir jag tveksam.

Hur går då tankarna i detalj? Jag är en person som är analyserande och reflekterande in absurdum - om nu någon skulle ha missat det.

Fakta:
- Jag har aldrig eftersträvat "normaldrickande".
- Jag tror egentligen på att helnyktert är det som gäller för de allra flesta med ett uttalat alkoholmissbruk.
- Jag har som sagt varit ärlig och försökt att inte låta A-tankarna lura mig.
- Jag äter Naltrexon och tar L-glutamin varje dag, vilka har hjälpt mig mot det värsta suget.
- Jag tänker att ovan nämnda preparat kanske ger mig tillräckligt för att leva ett någorlunda hyfsat A-liv.

Så vad vill jag ha sagt med detta?

Hm...

Kanske bara att jag är en människa med samma brister som alla andra (även om jag ibland får för mig att jag är stålkvinnan, typ...).

Kanske att allt inte är svart eller vitt. Har trots massor av kommentarer till andra i forumet aldrig dömt någon. Har alltid varit noga med att alla måste göra sin egen resa.

Kanske vet jag inte alls vad jag vill förmedla, mer än mina tankar.

Ja, så är läget just nu i alla fall.

I dag är jag nykter. Det är bra.

Kram på er

-----

Tack finaste Skillnaden, det behövde jag höra just nu. Du gör just det - skillnad. Du fixar det du vill. Bara bestäm dig för vad.

Första dan på mitt varaktigt nyktra liv var det den 11.6.2012 så det passar bra att logga in här idag. En ofattbart lång tid egentligen. Jag går ju inte vanligtvis och funderar på min nykterhet men 11 juni är så inpräglat i mej så jag tänkte på det idag. Som när man vaknar och det är ens födelsedag. På sätt och vis är det min födelsedag idag också.

Jag är alltså helnykter sen sju år tillbaka och så ska jag fortsätta. Det är ganska lätt men visst finns också inslag av saknad emellanåt. Fast mera sorg över förlorad tid, över hur mycket energi som jag lagt ner på alkoholen. Över vilken makt den hade, över hur jag lät den styra så mycket av mitt liv. Sorg över att jag inte lyckades sluta tidigare. Över att jag alls började.

Men det var då och det är över. Jag har lärt mej väldigt mycket om mej själv och hur starkt beroendet är. Hur det kapar ens hjärna. Det är ledsamt att se att så många kämpar mot missbruk. Jag läser här ibland och såg att nån undrade om man kan få samma kick av nåt annat som man fick av det goda ruset. Av de första två glasen. Och där måste jag säga nej, inte för mej. Den första tiden som nykter var jag euforisk men sen blev det också vardag. Ett mycket lugnare liv utan toppar kanske men också utan dalarna som blev allt fler och djupare. Och själva kicken av vinet blev allt svårare att uppnå ju mer som krävdes. Så jag trivs mycket bättre så här. Friheten jag har nu är värd allting.

Mitt bästa tips för att nå en nykterhet som håller är att sluta helt. Tro inte att du kan gå tillbaka till normaldrickande. Tro inte att du kommer att nöja dej med ett eller två glas. För en som druckit sej till ett beroende kommer det inte att fungera. Man har passerat den gränsen och det går inte att gå tillbaka. Tråkigt, absolut ibland, men så är det. Det går utmärkt att leva nyktert. Man får bara göra klart för sej hur och ligga steget före. Det gäller att vara så fast besluten i sitt mål att man på inga villkor tar ett glas.

Jag önskar er alla en hållbar nykterhet.

Ja, du Adde, jag var också orolig för hur jag skulle ta det om jag blev riktigt förbannad, så som jag vart i helgen, men precis som du säger så kändes det riktigt skönt efteråt.
Vilket är enormt förvånande.
Jag blickar tillbaka på mitt liv med alkoholen och allt känns så jävla geggigt och sörjigt och besvärligt och jobbigt känslomässigt. Man kände liksom inte något samtidigt som att man bara kände så himla mycket men aldrig riktigt var närvarande.
Jag har gått igenom mitt hitintills livs största sorgearbete tvärfull under 3 år till exempel. Hur bra var det liksom?
Jag har en riktigt stor oro som jag bär på nu, och det är hur jag kommer tackla saker och ting när min älskade gamla 14 åriga hund går bort. Hon är rätt skruttig.
Att bli förbannad, glad, ledsen, känna tacksamhet osv nykter vet jag nu att jag klarar utan den minsta tendens att tippa över. Jag väljer att vila i den styrkan och inte grubbla för mycket på det som kommer att komma framöver, om man ser till större känsloprylar.

Kram till dig Strulan65, ja, den var klok och genuin i helgen :-)

Jag kan väl delvis också vara det även om jag försöker hålla mig ganska nyanserad. Då menar jag mina tankar kring att dra ner. Jag har ju kommit till slutsatsen att för mig går det inte långsiktigt. Men jag försöker vara öppen i sinnet att andra kanske klarar det. Men jag tror ändå att det är svårt, och även om det låter konstigt är min erfarenhet efter väldigt, väldigt många försök med att dra ner, att det är lättare att sluta helt. Men som sagt, jag får dricka och det är inget förbud. Men jag väljer jämt att inte göra det.
All respekt dock till er som kämpar med att dra ner. Alla vita dager och kontrollerade intag är ju en vinst på det stora hela! Jag gillar svartvitt men övar på att acceptera gråzoner :)

Ingen alkohol för mig.

Jag är faktiskt tacksam att du skriver på forumet. Det är skönt att läsa om någon med "distans" till problematiken. Dessutom finns nyanser; allt är inte svart och vitt och vi är all olika. Så man måste hitta sin egen väg. Vissa här är lite väl evangeliska (och moraliserande) för min smak ...

I dag var det regnkläder på när jag gick med hundarna. Ber skogen om kraften för dagen och valet som är ett steg till.
Mitt underliga humör håller i sig, vid samtalet igår sa terapeuten att det märktes att jag var taggig.
Och det stämmer oro för en mkt nära vän som gör ett tokigt livsval, där jag med nyktra ögon redan kan säga hur det slutar.
Det är hemskt att se någon man bryr sig om välja fel.
Men denna gången måste jag hjälpa mig själv och fortsätta striden med Draken.
Men känslomässigstress är en stor trigg, vill bara stänga av min oro för vännen.
Reagerar så starkt på stress, hoppas det skall bli bättre i framtiden.
Men vad som än händer i dag väljer jag att vara nykter// kram Strulan

Styrka och klok ilska, underbart// kram Strulan