Senaste kommentarerna i forumet

Vilket fint och användbart ord. Det sparar jag ?

Miss Hyde och Femina ??
Jag är nog som många sådär starkskör, men också både rädd och ganska modig. Jag ska leta reda på ett första möte och bestämma dag. Jag ska sen därefter berätta för min man så han kan peppa/tvinga mig lite, så jag tar mig dit.
Kram ??

Du behöver inte samla mod för att gå till AA. Gå bara dit, precis som du är. Du kommer bli varmt välkomnad. Modet får du under mötet. Modet att förändra ditt liv, ett steg i taget. Sen går du därifrån med en aning lättare steg och begynnande hopp. Lycka till! ?

Svårt att säga om det är sunt eller osunt att räkna dagar. Själv räknar jag inte. Jag ser det som en förändringsprocess. Var nykter i tre veckor och har sedan ägnat mig åt så kallat lagomdrickande. Det har inte gått så bra som jag önskat. Men jag kan iallafall känna glädje för de dagar där det står noll i loggen. Jag är också väldigt nöjd när det står 1,2,3. Så visst räknar jag också. På ett annat sätt. Och jag värderar inte räknandet som bra eller dåligt. Det är bara ett tydligt bevis på hur bra eller dåligt det går med drickandet. Och tydlighet är bra när tvivlet sätter in. Fortsätt räkna och värdera det inte så mycket. Det kommer att visa sig om det är till glädje för dig eller inte.

Bra jobbat med nykterheten!

...Rosa-Vina! När jag tänker efter så ökade min vinkonsumtion precis när klimakteriehormonerna började spöka.Dövade det med vin så att jag inte skulle bli helt fullkomligt galen. Ju äldre man blir som kvinna, vad jag kan se på mina väninnor, inklusive mig själv, desto mindre vin tål vi.
Dessutom gör rött vin att känslorna förstärks.

Mirabelle ? Nyktert och hälsosamt låter alldeles underbart. Jag börjar närma mig och har snart en bra plan men fasen vilken tid den tar att klura ut.

All kärlek till alla hormonstinna kvinnor ??♥️

Mirabelle G-S, du är för go och fin :)

Har börjar fundera hur länge det är sunt att verkligen räkna dagarna som man varit nykter. Nog vet jag att man kan stoltsera med det och att det kan vara en motivatör. Men när (om någonsin) blir det osunt? Alltså att man inte har BESTÄMT-bestämt sig i sitt riktiga huvud att sluta för evigt. Om det är för evigt-som jag har bestämt (men har jag BESTÄMT-bestämt mig - jag vet inte om jag ska vara ärlig) så räknar jag då inte bara dagarna tills jag dör. Och varför ska ett nummer vara något att vara stolt över, det är ju inte så att hela mitt liv startade om iom. att jag slutade dricka, inte för mig.

Även om många saker känns bättre, men livet och situationen runt omkring sig är densamma så länge man själv inte förändrar den precis som sitt drickande.

Ja, reflektions-onsdag (som alla andra dagar). När är det osunt att leva på den virtuella bocken, skrivelsen Dag... i dagboken!? Och är det just det JAG lever på, eller förminskar jag min egen karaktär genom att tänka så!?

Det tål att fortsättas tänka på, vrida, objektivt syna.. ja, ÄLTA ;)

Glömde nästan.. i dag väljer jag att inte dricka. Istället ska jag fixa det sista hemma innan jag får besök :)

Åh, som jag känner igen mig i det du skriver, Mirabelle. Mina hormoner har spökat kraftigt genom åren. Har inte heller kunnat äta p-piller etc, de tog nästan knäcken på mig. Återkommande turer ner i mörkaste källarvrån när PMS:en härjar. Undrar varför vi är funtade så? Jag tänker lite på vad överläkaren/psykologen/författaren/sommarprataren Anders Hansen sa om att vår hjärna inte är anpassad till vår tid, utan till den långa period då vi samlade mat och jagade, när varje dag var på liv och död - våra hjärnor är definitivt inte gjorda för att bara gå runt och må bra, vara lyckliga och harmoniska. .Undrar just vilken nyttig uppgift hormonerna har när de styr våra hjärnor med järnhand (inte minst vid PMS)? Jag önskar att det fanns ett universalmedel att ta till, men det gör ju sällan det. Jag har funderat på om "snedfyllor" har något samband med hormonstormarna i kroppen - det borde en forskare bita tag i!
Ha en go dag! Kram

Jag läste din tråd och fascinerades av hur otroligt stark du har varit/är, trots oerhört tunga prövningar i livet. Den förbannade alkoholen är skuld till så mycket elände.Ta första steget till AA, jag hejar på dig! Sinnesro, livslust och glädje önskar jag dig från hjärtat! Kram

Igår var jag strålande glad på fm. Jag fixade hemma och gick ut på em pw. Åt lunch (low carb) och vilade innan jag gick till centrum och hämtade ut mitt collagen och mct-olja. På vägen hem blev jag helt plötsligt jättesorgsen och kroppen kändes jättetung. Bara att gå var jättetungt.
På kvällen tittade vi på ett program om Stockholms polisen. Det gav mig lite perspektiv på tillvaron. Att se de som var så sjuka i sitt missbruk och kämpade med att få verje dag att fungera, utan bostad. Det läskigaste var de unga ensamkommande barnen som fastnad i droger och kriminalitet. Ett av barnen var 12 år och de lever på gator, parker och på det de kan stjäla. Så det har blivit..

Jag har fyllt 60 år och jag har alltid varit känslig för alkohol. Typ intr fattat att sätta på korken efter 2 glas. Ofta tagit 1 glas för mycket och på fester flera glas för mycket. Jag har nu druckit mig till ett stadium där jag dricker för snabbt och för att döva. Blir stressad av att dricka i sällskap med andra, för hur långsamt de sitter och sippar på sitt glas. Jag får svårt att focusera på samtal, för jag tänker på hur jag ska få mer vin. Det är rätt sorgligt och jävla oartigt. Min mamma dog av sitt alkoholmissbruk i januari. Det om något har skakat om mig. Jag vill inte dit. Det kan gå så fort från missbruk till svårt beroende.

Nu på morgonen känner jag mig stark och övertygad om min nykterhet. Jag vet att den är skör och att jag behöver söka hjälp för att jobba med insidan. Att vara nykter på vita knogar sägs inte hålla i längden. Så, jag samlar mod, mod för att ta första steget till möte på AA.

Rosa-vina jag blir inte förvånad om din analys stämmer... Jag har genom livet reagerat väääääldigt illa på hormoner. Jag är en sådan som inte kunnat äta någon form av p-piller eller minipiller tex. Av den enkla anledningen att jag blir spritt språngande galen (inte bara hemtrevligt skogstokig sådär... utan vi snackar gråtande, skrikande psykbryt av ingen vettig anledning alls). Graviditeterna har varit maraton i allehanda knasigt, och faktiskt inte riktigt verklighetsförankrat beteende. PMS a’la djupaste mörker och förtvivlan varje månad. Håhåjaja jag borde fattat långt tidigare att hormonerna hamnat i permanent uppror. Men hormon-knas-årsåldern sammanföll med familjens trauma och påföljande utmattningsdepression. Det var 5-6 riktigt tuffa, självutplånande år. Det är nog först under det senaste året jag egentligen haft tid att fundera över mig själv... Nåväl, det känns iaf väldigt skönt att veta att det är så det förhåller sig. Jag tänker behandla mitt bräckliga själv med silkesvantar från och med nu :)

Folk skruvar oroligt på sig på tunnelbanan när dom kliver in.
De är högljudda, när ruset går ur deras kroppar tar irritationen vid.
De argumenterar utan röd tråd.
En doft sprider sig i den delen av vagnen på tunnelbanan de slagit sig ner i.
En doft av gårdagens urin som förolyckades i deras smutsiga jeans, av misstag i fyllan och villan.
Smuts. Urin. År av samma klädsel. Smutsigt hår. Dålig tandstatus om ens det, ibland ingen tandstatus alls. Smuts under naglarna, solbränd hud som är gulnad av cirrosen och hepatiten.
De står längst ner i samhällets trappa, kan de om möjligt slå hårdare i botten än såhär?
Jag hör någon säga att de har ett val, att de får fan ta sig i kragen.
Visst är det så. Alla har ett val. Men inte alla kan ta sig i kragen.
Du, jag, dom, vi, ni. Vi alla har ett val. Vi alla gör aktiva val varje dag.
Jag gör mitt aktiva val att aldrig ta första glaset, några av oss gör val att ta återfall, andra valde missbruket men den dagen det slog i botten hade de inte tillräcklig stöttning att simma upp från den vi alla trampar eller har trampat runt i.
Oavsett val, så kvarstår det faktum att skyddsnätet som tillåter oss slå i botten ser olika ut beroende på psykosocial miljö, arv, utbildning och mentala ting.

-

Jag tänker ofta på att jag är oerhört tacksam över att jag har några få som hejar på mig. Att jag i grund och botten haft en bra start i livet men fuckat up längs med vägen en hel del, mestadels för mig själv. Att dom som står där och hejar aldrig har krävt en nykter ursäkt utan att de ser min kamp och att det är ursäkten nog. Så länge jag ger dom min ärlighet.
De andra jag tappat längs med vägen har ändå varit mestadels sådana personer jag i en nykter vardag troligtvis inte hade gjort aktiva val att hänga med ändå.
Det jämnar ut sig längs med vägen.
Det viktigaste är att jag har några stycken som agerar något form av skyddsnät för mig.
Jag tänker ofta, väldigt ofta, på att det där hade kunnat vara jag, om jag inte haft förmånen att ha de relationer jag har idag.
De utgör en sån viktig stomme i min nykterhet.

Jag tror på fullaste allvar att många av oss kvinnor har druckit/dricker för mycket pga hormonell obalans. För att inte bli typ galna..
Läst din tråd och det var mycket igenkänning och skratt ? men inser också vilken kamp vi går igenom.

En dag vill jag också blicka bakåt och kunna referara till, när jag la av att dricka. Jag ska läsa din tråd för att hämta inspiration och hopp. ??

Vill bara pipa till, så du vet att jag fortfarande följer din tråd. Det är inspirerande att se hur du som reflekterande individ, med slående förmåga att observera dig själv objektivt, går från klarhet till klarhet. Det är tuff emellanåt, men det går bra det här! Kram

Tre veckor down, resten kvar. Har än så länge lagt märke till vilka negativa tankebanor jag har. Har alltid sett mig som positiv då jag visar det utåt genom mitt självförtroende. Men jag är ganska negativ i mina tankebanor och hur jag ser saker. Avskyr denna insikt, och den biten av mig som är dömande. Har något godskomplex ibland i tron om att jag är bättre än andra, vilket jag vet att jag inte är. Känner mig i många andra sammanhang och gånger så sjukt mycket sämre. Tankarna är överallt i dag.

Har bestämt mig för att inte dricka i dag, ska måla istället :)

Ditt senaste halvår låter ungefär som mitt, innan jag lade ner alkoholen. Dricka på ångest och när skallen brinner låter bekant ? Beklagar förlusten av din mamma, och att hennes sista år blev som de blev. Härligt att du fick vakna glad, och att du är på rätt spår. Välkommen tillbaka.

Här på kusten är det nyktert och hälsosamt. Frysfjärten har till och med simmat i havet. Det går bra så länge maken simmar runt om på en radie av ca 150 cm och skyddar mot alla faror som lurar... Slemmiga maneter... Fiskar... Jag har sett tonfiskar på TV. De är fan större än mig. Verkar vara hungriga jävlar. Bättre de tar gubben. Mer kött på honom. Jag fick sjögräs på armen, och höll på att gå upp i limningen. ”Iiiiih natuuuur!!! Ta bort natuuuuren!” Tjöt asfaltsblomman till den kungligt roade maken. Vid något svagt tillfälle lovade jag telningarna att jag skulle åka vattenskidor, så den pärsen har jag framför mig. Ingen aning om hur man faktiskt utför dylika akrobatiska stordåd, men det går säkert bra med kroppskontrollsbiten. Så brukar det iaf funka när jag har bestämt mig för något. Det är fryseriet som oroar mig. Och eventuellt sjögräs, maneter och utsvultna monsterfiskar... Jag håller det inte för troligt att livvaktande gubben kan simma i takt med motorbåten...

Annars inser jag att jag tänker rätt ofta på alkohol, men jag tänker på ett annat sätt än tidigare. Det har jag gjort sedan nykter dag 1 den här vändan. Det har på något vis med identitet att göra. För en tid sedan skrev jag i någon annans tråd ”Redan idag kan du vara någon som inte dricker”. Och det är så jag tänker, att jag ÄR en person som inte dricker. Visst är det fantastiskt ändå, att hur det än har varit innan, hur lång tid och hur mycket man än supit ner sig, vilken skada eller oreda det än orsakat, så kan man när som helst bara bestämma sig för att vara ”en som inte dricker”. Och då är man det, i samma sekund som man bestämt sig. Det förgångna har varit. Framtiden breder ut sig oviss. Nuet kontrollerar jag. Guds nåd är ny var dag. Varje ny stund är ett blankt och oskrivet blad i hjärtats bok. Och jag bestämmer själv vad som skrivs där.

Kram alla forumvänner!

Jag har nog länge levt med stress, oro, ångest, depression, maktlöshetskänsla, offerkofta och avsaknad av glädje samt lust. Idag vaknade jag glad, märklig känsla ??

9:e dagen utan berusning, utan hjälpmedel för att slappna av. Tankarna hoppar som pingpongbollar kring mitt missbruk, fram och tillbaka. Jag har det sista halvåret druckit ca: 4 ggr/v och då 3 starköl på vardagen och 1 flsk vin på helgen. Summa: 2 flsk vin och 6 öl per vecka (6% öl). Vid några tillfällen har jag köpt en BiB som till storhelg. Den brukar räcka 3 kvällar. Jah har flra nyktra perioder bakom mig, på 1,5 år. 3 månader och senast 100 dagar. Nu ska jag inte sätta något mål utan ta en dag i taget.

Har 3v kvar av långledigheten. Min tredje sommar utan alkohol. Njuter varje morgon när jag sitter på altanen med en kopp kaffe och reste av familjen fortfarande sover. Jag låter fortfarande första glaset alkohol vara orört. Tack vare det har mitt liv blivit så mycket bättre. Har inga planer på att ändra på det.

Min bästa vän gick bort den 4/7. En av mina stora triggers till att vilja dricka alkohol trodde jag.
Jag trodde sorgen skulle bli avgrundsdjup, men hon lämnade mig med varma ljusa minnen, många fina samtal med människor runt omkring mig (mestadels min familj) där vi alla konstaterade att det var konstigt att vi inte gråtit mer, eller känt oss mer sorgsna.
Jag frågade mamma här om dagen om hon gråtit mycket sen hunden fick somna in. Hon svarade:
- Nej, det är så märkligt, jag känner henne närvarande och jag är totalt tillfreds över det liv vi gav henne (vi hade delad vårdnad) och hur fint avslut det vart för henne, hon avslutade på toppen av den nedåtgående spiral som det hade inneburit med hennes tumörer.Och hon fick 14,5 fantastiska år. Jag är dock orolig för att jag inte gråter, din syster sa exakt samma sak, gråter du mycket?
Märkligt. Vi alla säger samma sak.
Men så ikväll, helt apropå ingenting, sköljde en stor våg av sorg över mig och jag började storgråta från ingenstans. Jag grät och grät och grät, det var som en ventil som öppnade sig lite temporärt och det enda jag hann tänka förutom att jag saknar min bästa vän så ofantligt mycket var "Bra skit Dee, det här måste vara processens ventil, grina medans du är i sinnesstämning"
Jag grinade färdigt och gick till tvättstugan som jag bokat på kvällen. I tvättstugan finner jag en kvinna som tydligen bor i huset, jag har aldrig sett henne förut, som plockar med min nytvättade tvätt, hänger bland annat upp mina underkläder (wtf?!) Jag kommer dit helt rödgråten, måste ha sett ut som jag typ supit i 40 veckor i sträck.
- Är det du som tvättar nu? Du har inget mer att tvätta va?
- Ursäkta, men va gör du?! Svarar jag.
- Jag tänkte tvätta nu efter dig!
Kvinnan lägger in sin tvätt i maskinen, det är 2 timmar kvar på min tvättid, visserligen hade jag inget mer att tvätta, men det ska ju torkas och städas osv och jag bokstavligt talat hatar folk som inte respekterar tiderna, varesig på arbetsplatsen eller i tvättstugan.
- Men såhär kan du inte göra! Jag har tvätt kvar, ljuger jag bara för att nu är jag riktigt förbannad.
- Jaha, vart då någonstans? Kvinnan tittar på mina tomma händer och på mina tomma ikea-kassar som redan är i tvättstugan.
- Ja, uppe i min lägenhet, jag tänker gå och hämta den nu!
- Okej, men då väntar jag här nere så ser jag om du har tvätt med dig!
OJ, OJ, OJ, OM DET BRINNER i denna lilla människas kropp nu.
- Va heter du? Frågar jag.
- Va heter du själv, svarar hon emot.
- Tala nu om va du heter!
Hon säger ett namn.
- Efternamn också, fortsätter jag, helt svart i ögonen.
Jag får inget efternamn.
Jag är så förbannad att jag sliter upp all tvätt, varpå kvinnan häller 10 liter bensin över denna brinnande lilla människa:
- Jag tycker att man kan hjälpas åt, vi är ju trots allt grannar, man kan va lite schysst och låna ut sin tid tycker jag!
Inte ett ord till av mig får hon, jag stirrar henne i fejset och smäller igen dörren.
Väl i lägenheten igen så är jag så jävla förbannad så jag direkt impulsivt tänker "nä nu fan går jag ner på haket och dricker mig full, helvete att det inte finns nått i detta torra jävla hem, usch va jag är trött på det här!"
Jag går säkert 30 gånger fram och tillbaka i min lilla etta och är så arg, tills jag tillslut kan tygla ilskan och googlar upp förnamnet och gatuadressen och får ett efternamn på denna kvinna.
Jag övervägde drygt 30 minuter om jag skulle gå ner och slå av strömmen också när maskinen är som mest fylld med vatten när hon körde sina program, men insåg att jag borde ringa värden imorgon. Att stänga av maskinerna är ju en kortsiktig lycka, medans att ringa värden är en mer produktiv långsiktig tillfredsställelse.
(Till saken hör att detta är inte första gången jag tvättar och får min tid bara snodd på det här viset, det är ett i-landsproblem, jag vet, men när tvättstugan jämt är fullbokad på kvällarna och man inom mycket snar framtid måste vända ut och in på underkläderna, ja, då blir man arg!)

Tre meningar som beskriver min sorg över min hund:
1. Jag kan inte få henne tillbaka.
2. Jag saknar henne.
3. Hon var världens finaste.

Tre meningar som beskriver min ilska:
1. Mina underkläder är privat, rota inte!
2. Oförskämd handling!
3. Köp mina argument människa och backa, det är du som gjort fel!

Hälsningar från det übertorra nyktra hemmet, som är helt underbart att bo i för det andas lugn och är min trygga punkt,
Dee

Tack Femina ☺ Läste just ikapp din tråd. Blir så glad att du kommit så långt på din resa i nykterhet. Heja dig!
Jag ska ta mig till AA jag också. Måste bara över första hindret.Tänker att det skulle underlätta så mycket om jag visste nån som kan följa med mig första ggn. Jag ska fråga en vän som varit nykter länge.

Jag har ingen abstinens eller sug efter a. Dricker mest på ångest, panik och när skallen brinner av ilska och vanmakt. Jobbar med att hålla sinnesron intakt. Går långa promenader, läser, lyssnar på poddar och försöker vara i nuet. Det låter trist men så får det vara..

Ja, vad är det som har gjort att alkoholen fått så stort utrymme i vårt Sverige? Många av kvinnorna drack ju knappt på 50-talet..Det känns som att jämställdheten som är så bra, har en baksida..Ju mer stress och press, desto större sug efter snabb vila och sinnesförändring..Vi måste komma på nya sätt att ha kul, få lugn och må bra..Det blir lättare med tiden att se alkohol och dess ”skimmer” Ju mer vi förstår vad den gör med oss och närstående...Desto lättare får i alla fall jag avsky..

Känns ju rätt knäppt att jag varit nykter i 20 dagar. I dag mår jag bra. Har mycket och göra och har inte ens tänkt på A, glömde närstan gå in och skriva lite här :)

Får besök i slutet på veckan och det ska bli så skönt att få umgås lite :)

Klapp på axeln från mig med. Bra jobbat att stanna i verkligheten fast du strider med dina ”demoner”, ångest och annat. Jag har hämtat styrka från din tråd tidigare med, tack för den hjälpen.

Jag har läst din tråd och den är väldigt inspirerande och hoppingivande. Snart tusen dagar nykter. Om du tänker göra verklighet av din plan att lämna din man, försök att skaffa ett fuck off kapital redan nu. Det är inte lätt, men betyder jättemycket den dag din flytt blir verklighet. En del av mina väninnor blev kvar länge i ett mkt osunt förhållande för att hon inte hade råd att i det fallet fly.