Senaste kommentarerna i forumet

1 vecka har gått sedan jag klättrade upp i sadeln igen. Är såå tacksam att jag snabbt lyckades vända om på rätt väg igen. Tacksam och skärrad. Varför tillät jag mig? Efter flera månader!!! Varför tänkte jag att jag var ”värd” ett glas vin? Varifrån kom tanken att det är lite synd om mig om jag inte får dricka vin??? Ångrar mig bittert men väljer att tänka att det korta återfallet var en nyttig erfarenhet och en påminnelse om hur otroligt lätt det är att trilla dit igen. En påminnelse om att vara en ödmjuk nykterist.

Orkar inte kämpa mot A längre. Vill inte ha berusade människor och deras bröl i mitt liv längre. Mår ju så fantastiskt bra när jag lever helnyktert. Tycker om mig själv, fokuserar på rätt saker, är närvarande och tillåter mig själv att bara vara jag. Nya Sofia. Gillar henne.

Idag är det studentmottagning för en kompis dotter och fest för en kollega. Är inte alls orolig. Kommer att skåla i a-fritt bubbel och gå hem tidigt. Ser fram emot em och kvällen. /Sofia

Jag ligger på rygg i vattnet på den strand jag drev i land på bland vrakbitarna av min båt som sänktes i stormen.
Då kämpade jag för mitt liv, kämpade för ett värdigt liv, tog mig upp hostande och fräsande ur det salta vattnet.
Sedan dess har jag hållit mig på land. Ibland går jag ner i vattnet, då jag har kontrollen och då det inte blåser storm och vågorna är otämjbara.
Det är sällan tyst och lugnt på stranden, trots att jag oftast som oftast är helt själv här.
Det är ett ständigt sorl av tankar och känslor som pågår kring stormarna och vrakdelarna, de lugna vattnet, de höga vågorna, strömmarna och tidvattnet.
Det är liksom aldrig tyst.
Men så idag när jag kom till stranden och började min morgon, låg vattnet spegelblankt och solen sken, några stackmoln gled förbi.
Jag tittade ut mot horisonten och andades in den ljumma luften.
Långsamt vadade jag ut i det turkosblåa vatten som jag en gång för 179 dagar sedan klev upp ifrån med tacksamhet att livet valt mig - eller var det kanske tvärt om?
Jag la mig på rygg, flöt runt och bara njöt.
Och det var tyst. Det enda som hördes var det knäppande, bubblande ljudet under ytan.
Inga pågående diskussioner i mitt huvud, ingen tanke på nykterheten alls, ingen längtan efter alkoholen, ingen känsla av att behöva ha kontrollen och granska min omgivning för att ligga steget före, inte en enda tanke på varesig beslut eller räknade dagar eller något.
Bara lättnad i kroppen.
Och det måste vara såhär det är att leva för en frisk människa utan allergi/anafylaxi mot alkoholen, låg jag där och tänkte.

Gick upp ur vattnet. Tog min pinne och skrev ner det jag är tacksam över idag i sanden, innan kvällen blir till natt.
* Tacksam över att en hel arbetsdag bara få koncentrera sig på det jag håller på med. Just här och nu.
* Tacksam över att vara accepterad men också att kunna få vara medmänsklig, en i gänget och att känna empati.
* Tacksam över att jag får äga min tanke och tid, att inte tanken är att hinna dricka eller över när jag får dricka nästa gång igen. Det är frihet det!

Har varit spelberoende. Nu beroende av annat.

Det är verkligen en hemsk känsla att inte minnas någonting. Vill aldrig mer vara med om det igen. Önskar dig all lycka också.

Så fint att dela med oss, all lycka till dig i livet❤️

Jag landade ett riktigt drömuppdrag idag. Som genom ett magiskt mirakel vill jag säga, men så är det ju inte, utan genom hårt jobb och kompetens och för att riktiga prestigepersoner på verkliga positioner tycker om det jag gör.
Det är dags för mig att växa in i mig själv. Det hände något längs vägen, jag blev livrädd och säker på att misslyckas. Jag vill vara den här vuxna kvinnan i början på en superspännande karriär, och den frånskilda småbarnsmorsan som sliter upp och ner på världen för att få livet att gå ihop. Men den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång kan väl gå och dö nu tycker jag.
Grattis mig.

Hej allihopa!

Nu var det längesen jag skrev här. Jag delade med mig av min historia den senaste gången jag drack och jag satt med tårarna i halsen och berättade om mitt liv. Men hur har det gått för mig? Svaret är att det har gått bra mycket bättre än jag hade kunnat hoppats på. Det allra största steget som jag tog var att söka hjälp för min depression och fått gå till en läkare och prata om att jag eventuellt lider av bipolär sjukdom. Både antidepressiva och antipsykotiska har blivit utskrivna och jag mår bättre än jag gjort på flera år. Förutom det har jag träffat en man som jag varit tillsammans med i snart tre månader och som har varit insatt i mina psykiska problem och mina alkoholproblem. Han är ett fantastiskt stöd i vardagen och som jag alltid kan prata med om det skulle vara något som jag mår dåligt över.

I mars fick jag ett antagningsbesked till en ny utbildning. Och gissa vad? Jag ska få gå på musikhögskola till hösten! Det har varit en av mina drömmar som jag aldrig trodde att jag skulle få uppfylla och det har verkligen varit en motivation till att hålla livet på rätt bana och blicka framåt.

Jag har varit (nästan) nykter i ett halvår nu. Det enda som jag har druckit är ett glas mousserande vin när jag fyllde år, två öl på en kompis födelsedagsfest och ett glas vin hemma med pojkvännen. Jag har gått på en mängd fester men där har jag enbart druckit cola light eller så har någon kompis åkt till systembolaget och köpt alkoholfri cider till mig. Nu på fredag tar jag ut min ingenjörsexamen och då hade jag tänkt dricka ett glas mousserande vin - men sen får det räcka. Än så länge har jag inte haft ett sug efter att dricka mer när jag väl har druckit och det ser jag som ett stort framsteg. Men än så länge kommer jag fortsätta att vara nykterist och inte ta det för givet att jag inte trillar ner i alkoholträsket igen.

Det finns såklart dagar när jag mår dåligt och skulle inget hellre önska än att sänka en flaska vin, men det är något som jag ännu inte har förverkligat och inte kommer att förverkliga heller. Jag vill vara nykter för min egen skull och jag vill göra mig själv stolt. Därmed har det heller inte varit svårt att tacka nej när folk har erbjudit mig alkohol på fester.

Jag är övertygad om att det kommer bli bra med mig i framtiden. Till hösten väntar ny stad och en ny utbildning. Och för att fira att jag har varit nykter i sex månader ska jag först äta en glass och sen åka och hämta ut min nya telefon.

Over and out för mig :)

Det finns inget värre än att vakna dagen efter en fylla och börja leta i sin mobil efter vad man gjorde igår. Vem man ringde, vem man sms:ade och vad man skrev på sociala medier.
Jag känner igen mig exakt! Det är en hemsk känsla att inte minnas någonting.
Önskar dig all lycka, att komma på rätt väg och att komma bort från det självdestruktiva beteendet! Bra att du hittade hit! Det gjorde jag också av en slump och här känner man sig inte ensam i sitt beroende.

Har legat i soffan hela dagen. Ibland bara stirrat rakt fram, ibland bläddrat i mobilen en kort stund. Inte ätit, inte gjort någonting. En psykolog sa till mig en gång; "det är ångesten som talar om för dig att du ska sitta i soffan hela dagen". Fetångesten har talat till mig idag. Bakis, men undrar om jag inte druckit vin om jag hade haft det hemma ändå. Eller behöver inte undra, vet att jag hade gått All-in tills flaskorna är slut. Men nu har jag ju bestämt mig, får inte lyssna på rösten som luras och säger att jag kan köpa en bag-in-box och bara ta ett glas då och då. Imorgon kommer jag vara i närheten av ett Systembolag. Måste gå förbi, gå bara förbi för guds skull.

Jag kom in här av en slump då jag googlade; "somna i solen med vin", vilket jag ju gjorde igår och fick den där feta minnesluckan från klockan ett på dagen fram till i morse. Kände så igen mig när jag läste din tråd så erkände för första gången "högt" för mig själv att jag har problem med A. Kämpar också mot snusbegäret sedan fem dagar tillbaks. Tror jag drack lite nästan i panik igår över att det var så jobbigt med abstinensen. Hoppas det går fortsatt bra för dig.

Man hinner fundera mycket, när man ligger i sänge och kurerar sig.
Är avundsjuk på de som går på AA, bor på en liten ort och det kommer inte hända att jag går dit.
Här i hålan känner alla varandra, så tänker inte möta grannar och jobbarkompisar ?
Men själva tanken med AA gillar jag och tror att de som lyckas väljer dessa vägar.
Att bli påmind och få se att man inte är ensam med dessa problem. Men just nu tar jag stöd här och lyssnar på beroendepodden när jag behöver påminnas.
Skrämmer mig när jag läser om de som tar ett återfall efter lång tid/ för vet inte om jag skulle orka ta mig tillbaka igen.
Kanske är bra att vara rädd, då kanske jag låter bli.
Så fortsätter att jobba med mig själv och tar ett steg i taget// kram Strulan

Exakt så kände jag också när jag skrev här för första gången (eller rättare sagt när jag började smygläsa offline). Kamp tillsammans är mer effektiv än ensam kamp. Här vet alla hur det känns. /Sofia

Vad hände igår egentligen? Jag ser i historiken i mobilen att jag pratat i telefon med tre olika personer. Minns inget. Var ute på en promenad, kanske sprang en runda. Minns inget. Träffade en person och grät, skickade konstigt meddelande till en annan. Minns inget. Gud vilken ångest.

Jag tänker att jag inte ska köpa mer A. Måste sluta innan något hemskt händer. Att något värre än det som redan har hänt händer.

Fint att läsa hur bra du mår, det ger inspiration och styrka// kram Strulan

Det allra värsta med mitt förhållande till A är ångesten. Ångest och djuptgående skam över att jag är en så dålig människa som inte klarar av att dricka normalt. Tänker på alla gånger jag lett personalmöten bakfull, skyllt på min pollenallergi om någon kommenterat mina rödsprängda ögon, treo-rör i väskan, kastat tomflaskor och tömda bibbor på olika ställen i stan (för att inte min man ska märka nåt), bankande hjärta av skräck för poliskontroller...

Jag har oftast druckit ensam (min man är ofta på resande fot i sitt jobb). Känslan när vinet lägger sig som bomull runt hjärnan och jag får vila är det jag längtat efter. Skönt just då, men morgonen efter... Fruktansvärt!

Nu vaknar jag tacksam och längtar efter en kopp kaffe. Känner mig fri. Fri, stolt och oändligt tacksam. Ingen mer ångest.

Hm... bra tanke. Aldrig! Aldrig. Aldrig? Svårtolkat ord. Jag hoppas naturligtvis att mitt livsval att inte dricka A såsmåningom ska bli till en lugn, skön självklarhet. Så här bra som jag mår när jag är spiknykter varje dag vill jag fortsätta må. Än så länge är det en nygammal känsla av ”wow, va jag är stark och klok” men jag vet av erfarenhet att det kommer bli en vardag då jag tidigare har trillat dit, eftersom jag tror att jag är värd det där ”koppla-av-glaset” som alla andra kan ta.

Är dock helt övertygad om att många dricker exakt som jag har gjort (kanske tom mer) och inte anser sig vara i någon farozon. Jag är tacksam över att ha haft styrkan att höja blicken från min egen stolthet och se problemet. Det ständiga påfyllandet, längtan efter ruset, ångesten dagen efter osv

Så aldrig, never ever? Ja, idag skulle jag säga ja. One day at a time. Förnya det där beslutet i tacksamhet varje morgon så tror jag det går. /Sofia

Kan du ta in att aldrig dricka? Aldrig någonsin? Det är stort. Troligen för stort för de flesta.
Jag tyckte på ett sätt att det var skönt att säga till mig själv första tiden. Det gav en trygghet som lindrade ångesten. ”Det är lugnt, jag kommer aldrig att behöva känna så här igen”. Men allt eftersom tiden gick och måendet kom tillbaka så har jag varit tvungen att välja att inte dricka. Jag får om jag vill. Det är inte ett beslut för hela livet. Jag får sen men nu väljer jag att inte göra det. All evighet gick inte ihop med begynnande känslor av att jag nu är i bra form. Konflikten blev för stor. Tanken fanns ändå där, och det måste få vara okej att tänka så. Sen får jag. Men jag väljer ändå konstant att fortsätta. Men valet blir lättare och lättare, med förhoppning om att jag inte ens behöver välja på sikt.
Men jag kan säga att de där två glasen ALDRIG blev två glas i längden för mig heller. Jag har det inte i mig att kontrollera mitt berusade jag.

Dagens insikt. Egentligen borde beslutet vara hur enkelt som helst. Det gäller ju bara att aldrig någonsin dricka det där första glaset. Inte ens om jag blir bjuden. Inte ens om ingen ser mig. Inte när jag är bortbjuden. Inte när vi har gäster... Hur svårt kan det vara?

Gillar liknelsen med att A för mig är som en allergi. Dricker jag ett glas så aktiveras en mörk kraft inom mig och alla kloka, nyktra insikter blir som bortblåsta. Varje gång jag börjat dricka A igen efter mina nyktra perioder har föregåtts av några dagars inre övertalning om att jag nog inte har några problem. Att jag ”bara” är en riskbrukare nån gång då och då. Att det bara blir lite för mycket ibland...

Det är svårt det där med oss välfungerande. Vi med de polerade fasaderna. Vi kan lura alla. Vänner, familj, tom oss själva.

Men återfallen lär oss hur det faktiskt är. Att det där med att bara ta ett par glas för att koppla av aldrig bara blir ett par glas. För mig blir de två tänkta glasen alltid en hel flaska... Alltid. I smyg, hymmel och hemlighet. Det är inte friskt.

Tack alla ni för att jag får dela min nakna berättelse med er.

Kärt återseende :) Det är ju ändå positivt med att vara tvungen att återvända med svansen mellan benen :) Nu ringde just min väckarklocka, så nu ska även denna dag kickstartas, men vi hörs senare. Kram så länge!

...alias Mirabell om jag förstod saken rätt i Vinägers tråd..?

Jag följde dig och några andra när jag började läsa här under hösten 2017.
Förutom du så var det ytterligare två M; Miss lyckad och Mary Poppins, samt Vinäger och Amanda som gjorde störst intryck på mig och jag läste och läste så ögonen blödde för ni alla skrev så bra och inspirerande.
Så i februari 2018 blev jag själv medlem och startade min egna tråd.
Människor har kommit och gått, kommit tillbaka som du nu och det är ju både på gott och ont som vi alla vet.

Upp och ner har det gått för min del och jag kämpar fortfarande med förhoppning om att en dag bli helvit.
Håller tummarna för dig och alla oss härinne att vi ska få kraft och styrka och stå emot som det bara går!!!

Kramar
???

Jo jag blev påkommen, blev kallad till företagsläkaren och fick lämna prover. De visade på högt intag av alkohol och fick då skriva på att jag skulle gå till alkoholterapeuten och lämna nya prover om tre månader. Inte så dramatiskt men nu när vi är där, så är jag så glad att det fick mig att vakna.
Sen vet vi väl alla om någon i bekantskapskrets eller på jobbet som ligger i riskzonen.
Tror många arbetsgivare tycker det är obekvämt att ta tag i, vi som har problem tror att ingen vet och går på våra lögner.
Så fortsätter dansen om jag blir frisk från detta, skall jag stötta andra i framtiden att våga söka hjälp.
Ha en fin dag// kram Strulan

Det är aldrig någon annans fel att vi väljer att dricka! Det vore ju rätt hemskt att lägga skulden på alla dessa hårt arbetande föräldrar som inte begår något annat brott än att försöka vara perfekta... Däremot beskriver texten en av de aspekter jag måste jobba med hos mig själv om jag ska bli bekväm i mitt eget skinn. Det har jag nog aldrig varit. På något vis har jag fastnat på utvecklingsnivå högstadiet vad gäller den biten. Och surprise, det var dä jag blev förälskad i alkoholen. Min slutsats är att alla påtvingade sociala tillställningar förpassar mig själsligen tillbaka till mitt 15-åriga igelkotts-jag. Men igelkottens coping strategier är dessvärre dysfunktionella hos en vuxen människa med faktiska valmöjligheter. 15-åringen var tvungen, enligt lag att vistas i skolan, bland mobbare, deras hejarklack och annat löst folk varje dag. Vuxna mähät kan ärligt skippa klassfester och annat som stör. ”Nä tack, jag har för litet tid kvar på jorden för att slösa på sånt jag inte vill göra. Men ha kul ni.” Eller så kan hon gå dit och ärligt försöka närma sig andra, istället för att cyniskt observera och ilskna till i all tysthet. Vaffan, vuxna mähät har pengar. Hon kan släpa med köpemuffins till hela klassen med påhäng, så behöver ingen någonsin baka igen.

Skrattar gott åt din story, känner igen mig! Låt de andra vara som dom är.
Vi är också bra. Du är också bra. Du är där. Kom ihåg det. Good enough!
Förnuftet säger mig vi kanske gör klokt i att vara försiktiga med att skylla på någon/några andra ifall vi dricker för mycket ibland. I slutändan så är det vårt eget val. Alla vuxna människor bär eget ansvar för sina egna val.
(Men i hjärtat förstår jag ju såklart den där ”fuck-it känslan” du beskriver så bra. Jag tänker bara att vi inte får låta oss luras så lätt...)

Terminsslut suger så j***la hårt när man har noll social kompetens som privatperson. Ingen som känner mig professionellt skulle känna igen mig på alla evinnerliga tillställningar man ska engagera sig i med sin avkomma kring terminsslut. Mitt professionella jag är självsäker, snacksalig, driftig, handlingskraftig, öppen, inkluderande, står så gärna i centrum och har stenkoll på allt. Mitt privata jag är sluten som en mussla, vilsen, helsnurrig... Ett handlingsförlamat mähä. Ta klassfest tex. Andra föräldrar har organiserat och bjudit in. Mähät har glömt (förträngt) och får rusa från jobbet oförberedd. Andra föräldrar har förberett lekar. Mähät försöker göra sig osynlig och slippa leka. Andra föräldrar har bakat åt alla. Mähät köpte muffins på macken. Andra föräldrar packar upp nyttig ekologisk kolhydratfattig picknick med fiffigt gömda nyttigheter till sin avkomma. Mähä-avkomma får svettiga korvmackor, på VITT bröd. Andra föräldrar matar i sina ungar skopvis med grönsaker. Mähät födde människobarn, inte kaninmutanter. Andra föräldrar häller i sina telningar hemmapressad smoothie med sju miljoner viktiga vitaminer i. Mähäts telningar får halsa kemikaliespäckad coka cola direkt ur flaskan. (Kanske glömde vi muggar, kanske gillar vi att byta spott och brödsmulor med varandra...) Andra föräldrar går runt och är allmänt trevliga och pratglada. Mähät sitter på en filt med tunghäfta och undrar när man får gå hem. Andra föräldrar är ”riktiga vuxna” som konverserar, den ena fyndigare än den andra, om sånt som passar sig. Mähät svarar på tilltal enligt mottot ”Det där lät bättre i mitt huvud än när det hoppade ur munnen”. UUUURK! Det är efter sådana terminsslut-fiaskon jag verkligen vill krypa upp i soffan med ett glas vin och glida in i fuck-it-mode.

Intressant fråga. Värd en egen tråd. Hur blev du konfronterad Strulan? Om du vill berätta vill säga... Har heller aldrig blivit misstänkt/ifrågasatt trots att jag ”gjort bort mig” ett antal gånger.