Senaste kommentarerna i forumet

Idag skulle jag sova till 8, ännu hellre klockan 9. Vad händer? Jo, klockan 4-5 är min hjärna igång och tjötar om vad jag ska handla och ta med mig hem till ex-svärisarna på midsommarafton. Öh, också en jävla tid på dygnet att fundera på det. Och jag kunde inte sluta tänka på det, och efter en stund blev jag hungrig. Då är det omöjligt att sova.

Så nu har jag ätit supertidig frukost och druckit första koppen kaffe. Min hund har kommit ut i köket några gånger och tröttglott på mig, sen har han gått och lagt sig igen. Och jag ska dricka upp mitt kaffe och krypa till kojs igen. Allt jag ska handla är nu nedskrivet på en lapp.

Ännu en anledning till att jag inte ska vikariera på mitt gamla jobb mer. Nivån av ansträngning och problemlösning är så pass hög att min hjärna går i spinn och börjar lösa problem på nätterna. Små och stora problem - bring it on! Tycks min hjärna resonera.

Så kan jag inte ha det på jobbet. Eller på nätterna. Då riskerar jag att bli sjuk igen, min sömn är så himla viktig. Det är alltid sömnen som ballar ur när jag kraschar. Min hjärna upplever sig så pass attackerad att den måste tänka ut både hängslen och livrem - och krockkudde, hjälm, säkerhetslinor och gud vet vad den försöker skydda mig med. Så kan jag inte ha det.

Jag är stolt som en mallgroda över att jag har lyckats hålla sockerstoppet hela den jobbiga jobbveckan. Idag är en ny prövning. Fick i uppdrag att köpa med mig ”något gott till kaffet”. Så jag ska köpa kanelbullar, vaniljhjärtan, vattenmelon och nektariner. Har min hjärna tänkt ut. Vattenmelon och nektariner är gott, det andra kan jag med lätthet avstå, men jag vet att det uppskattas av de andra.

Min yngsta dotter ska jag hämta idag kl 11 och köra hem igen först på söndag kl 11. Vi ska ihop titta på filmer som lockar oss båda: Ture Sventon och Sune firar midsommar. Vi ska åka iväg och bada och luncha eller fika på trevliga ställen. Vi ska ha det mysigt på tu man hand 🥰

Men allra först ska jag sova några timmar till.

Trevligmidsommarkram 🐘

@vår2022 @Se klart Tack för era inlägg h mig❤️

Tänker också att meningsfullhet är viktigt att känna i tillvaron.Och att se framåt! Och struktur och planering! Jag kan inte säga att jag vilar så mycket under dagen däremot kan energin plötsligt ta slut och då kanske jag vilar en kortare stund. Om jag inte vilar i den stunden då blir jag riktigt otrevlig.Jag bör egentligen inte bli så trött utan planera tiden bättre. Jag bör vara noga med att lägga mig ungefär samma tid varje tid. Träffade ergonomen igår. Vi pratade om sömn, fysisk aktivitet, kost, sätta gränser gentemot chefen och planering. Hon berättade att under sista veckan hade hon fått tre nya ärenden där allt kring digitalisering ställer t det. Blev glad när hon sa att jag har många resurser inom mig själv men att det gäller att använda dem. Tog en cykeltur ikväll. Skönt att få lite puls men det finns mycket att göra med konditionen.

Har varit ledig idag men min man jobbade. Min son ringde och ville komma hem. Kom hem och vi satt och pratade dryga timmen. Så mysigt❤️Ni kanske minns hur dåligt jag mådde under månaden vi inte hade kontakt och nu satt vi och pratade. Är så tacksam🙏🏻Vår dotter var hemma ikväll några timmar. Kommer även imorgon och firar Midsommar med mig och min man. Jag firar även 17 månader som nykter! Så himla skönt! Alkoholen är en icke-fråga! Ska jobba även m sockret! För jag vill må bättre, bli lättare och leva länge❤️🙏🏻

Trevlig Midsommarhelg alla vänner här på forumet🇸🇪🌺

Kram🥰💤

@Andrahalvlek Så klokt att du valt bort den vikarietjänsten👍🏻

Önskar dig också en Trevlig Midsommar🌺🇸🇪

Kram🥰

Tack Andrahalvlek❤️❤️Ja det är lätt att bli förälskad, och efter ett tag, så ser man tydligare varför man inte passar ihop. Jag har gjort det flera gånger, sedan min separation för 7 år sedan. Den här gången så tror jag på något djupare och mer varaktigt. Men man kan ju aldrig vara säker, när det gäller relationer. Vi får se.💝💝

Nu är jag fan klar. Med två tidningar: Fredag och måndag. Nu har jag seeeemeeester, hurra! 🥳💃☀️🌸 Och jag har sagt till min gamla chef att jag precis har jobbat min sista vecka någonsin som vikarie på min gamla tjänst. Det blir inget mer. Zip. Nada. Zero. Jag vill fan inte bli sjuk igen.

Och min hjärna skriker högljutt: ”Choklad, glass, nuuuu!” Den fick istället ett varmt bad, sen en färdig matlåda och tidig sänggång. Inget annat. Zip. Nada. Zero.

Trevlig midsommar kära forumvänner!

Kram 🐘

@Jeppot Tänker att det kan vara att vara en del av något mycket större än sig själv. Om du har social fobi och svårt att komma till möten så kan du ändå vara en del av något större än dig själv, en del av jorden, av universum. En slags gemenskap som vi alla på jorden delar. Att man lätt kan fastna i sig själv och inte kan se utanför sig själv. Att om man kan se utanför sig själv, så kan man genom att vara snäll mot sig själv även vara snäll mot andra. När man fastnat i ett alkoholberoende blir man lätt egocentrerad och egoistisk, på ett negativt sätt. Allt kretsar kring alkohol, man blir självdestruktiv och kan också lätt skada andra med sitt beteende. Om man kan lyfta blicken utanför sig själv och upptäcka att ett ens liv pågår i ett större sammanhang, att man är en del av något större än sig själv. Jag tror att man måste finna en slags meningsfullhet i sitt liv och ett sätt är att öppna upp för att man är en del i helheten och att vi alla är viktiga på något sätt. Att det finns en mening för oss alla och att det är vi själva som måste söka och finna det. Vägen dit kan vara kantad av elände, sorg och motgång men är man uthållig och orkar fortsätta sitt sökande så kan man även finna tröst, glädje och medgång.

Lite av mina tankar😁

Tack för svar. Ja gemenskapen är ju kärnan i AA. Tyvärr så brottas jag med social fobi och är väldigt introvert så det är en stor utmaning att ta sig till möten.

Fler tankar kring vad en högre kraft kan vara?

Tack för svar. Ja gemenskapen är ju kärnan i AA. Tyvärr så brottas jag med social fobi och är väldigt introvert så det är en stor utmaning att ta sig till möten.

Fler tankar kring vad en högre kraft kan vara?

@Blenda Härtats inre röst var väldigt fint uttryckt. Jag brukar säga att jag tror på min egen inneboende kraft. Den bor nog i hjärtat ❤️

Kram 🐘

@Jeppot Hej!
Jag upplever personligen att den viktigaste kärnan i begreppet ”högre kraft” inom AA är att det är något som är större än din egen vilja. Större än ditt Ego.
Eftersom din egen vilja är kidnappad av alkoholens kraft krävs det något som är större/högre för att komma till nykterhet. Om du redan går på möten har du säkert stött på de som översätter GUD till Gemenskap Utan Droger. Gemenskapen kan vara ett exempel på en högre kraft. Andra känner att den högre kraften helt enkelt är hjärtats inre röst. Hjärtat i motsatt till egot.
Du behöver absolut inte vara troende för att ta emot AAs budskap, ett öppet sinnelag räcker långt. Men samtidigt passar det inte alla. Sök inåt. Lycka till!

@Jeppot Själv tror jag på ödet. Jag tror att det finns en mening med typ allt som händer. Även om det ibland är svårt att förstå, det gör man oftast i efterhand först. Men vi själva måste aktivt ta beslut och agera utifrån vad ödet kastar framför våra fötter. Så den egna viljan och handlingskraften är avgörande. Annars riskerar vi bli bittra sur-pellar. Finns av båda kön.

Kram 🐘

Hej! Jag brottas med begreppet högre kraft som används inom 12-stegsprogrammet inom AA. Jag är inte religös men då säger mpngs att jag kan översätta ”högre kraft” med vad jag vill som betyder nåt för mig.

Men jag förstår fortfarande inte riktigt. Jag skulle vilja få tips och tankar kring detta, eller exempel och ideer. Vad har funkat för er? Alltså ni som inte heller är religiösa.

Med vänlig hälsning, J

Jobbdag 3/4 avklarad, sen semester…

Idag har jag dessutom lämnat in en massa papper till överförmyndarnämnden som de tyckte att jag skulle komplettera med. Det har hängt över mig minst i en månad. Sista dag att lämna in var idag. Deadline-junkie 🤣

I morse gick jag upp 5.30 för att hinna fixa detta innan jobbet. Orkar inte på kvällarna, min hjärna funkar inte som den ska efter en lång jobbdag. Bättre att göra sådant när man är utvilad.

Jag hoppas att ÖF blir nöjda med mina kompletteringar, annars får jag väl en ny deadline att förhålla mig till.

Ni som följt mig ett tag kanske minns mitt huvudbry när jag ska lämna in dotterns årsredovisning. Jag är ju god man till henne och sköter hennes ekonomi. Ett jävla meck är det! I år har jag faktiskt fört in allt i det nya digitala systemet fortlöpande. Varje månad. (Hittills.) Jag ser fram emot att efter årsskiftet trycka på knappen: ”Skapa årsredovisning”.

Kram 🐘

Lunch
Tackar ett elfel för att jag slapp åka in till stan idag och jobba = slipper lägga tid på att resa/byta tåg/byta om.
Tiden behövs till att bli klar och kunna vara ledig imorgon.
Därefter är det en ynka vecka kvar att jobba- sedan minst 4 veckor ledigt.
Det var väldigt länge sedan jag hade sån sammanhängande semester- mitt jobb innebär formella, juridiska skyldigheter som är svåra att delegera men i år så.
Planer: nästan inga. Två kortare resor inplanerade. Några besök. Jag vill varva ner och landa på en nivå där jag man ta vettiga beslut.
Bokat in tid med pensionsrådgivaren i augusti! Det är ju kanske 3 år så jag kommer att behöva jobba för att dryga ut pensionen men frågan är hur mycket. Tanke-räknande pågår. Från den ordinarie pensionsåldern kommer jag att klara mig toppen. Och omkostnader minskar förhoppningsvis.
Har möte med HR idag och på senare tid inser jag hur idiotiskt det är/har varit att försöka få till stånd: förändring och förståelse för hur människor blommar i en organisation.
Det är en stor insikt, viktig. Att man (jag) inte behöver nå konsensus eller övertyga någon annan. Jag kan göra som jag vill. Behöver inte vänta in.
Jag bestämmer över mitt liv.
Sen bestäms livet av en massa saker men jag är säker på att jag kommer att klara mig. Jag har gjort långt mycket modigare saker förr i tiden!
Slut på meddelandet, kram 🥰

Jag ”småkapar” tråden och berättar om forskning kring vad som kallas ”helpers high” jämfört ”runners high”. Det som händer i hjärnan och kroppen när vi springer tycks vara liknande när vi gör saker för andra. Nu tror jag inte lösningen för varken dig eller mig är att ge mer- men det är spännande med all forskning kring hjärnan och vad som gör oss glada, och får livet att kännas meningsfullt.
Jag vet alltför lite om utmattning för att ge några som helst råd, men har ju haft rollen som chef i relation till anställda- det har lärt mig mycket, inte minst behovet av struktur planering inför återgång till arbetet.
Kram 🥰

@Varafrisk Läste precis i forskning.se om att vila inte alltid är bäst vid utmattningssyndrom. Att fokus ska läggas mindre på återhämtning och mer på att hitta mening i tillvaron. Man har gjort en studie med en ny modell, ett kortare program som bygger på en ny behandlingsmodell baserad på ACT, Acceptans and Commitment Therapy. Där ses utmattningssyndrom som en existensiell kris till följd av bristande kontakt med meningsfullhet. Det kan tex handla om patienters behov av att känna kärlek och gemenskap eller att få en tydligare arbetsroll. Det är ett tolv veckor långt behandlingsprogram på nätet. Digital KBT-behandling som följs upp via chat med psykolog och videobesök. Studien visade goda resultat.

Min värderade riktning som jag ofta pratar om är taget ur ACT. Att hitta ett förhållningssätt och meningsfullhet i tillvaron😁.

Ha det gott!❤️

@Varafrisk Att vara på ett trepartsmöte som inte ger dig så mycket förstår jag kan känna värdelöst. Fokus borde vara på dig, alltså att du får berätta vad du behöver för att må bra. Inte att man pratar om dig/över huvudet som jag uppfattar att man gjorde. Du vet bäst själv hur du mår och vad du behöver. Klart man vill ha kontroll och om du dessutom inte vet vad som förväntas av dig så blir det väldigt svårt att veta vad gränsen går. Genom ett bra trepartssamtal så kan man försöka hitta och komma fram till en god balans för dig. Att testa sig fram. Kanske kan du komma med egna förslag på vad som skulle vara lämpligt och bra för dig.

Det är bra att du ska dela med dig om informationen till dina kusiner om genen, även om det är trist information. Det är bättre att veta än inte veta och på något sätt tänker jag att de har rätt att få veta det. Sköt om dig❤️

@danisa Tack❤️Tror att det är ensamheten som gör sig påmind…..😔

Idag var det trepartsmöte med företagshälsovården, min chef och jag förstås. Jag vet faktiskt inte om de mötena ger mig så mycket. Från företagshälsovården är det läkare och sjuksköterska som är med. Samtalen/möten m ergonomen ger mig desto mer. Och jag måste säga att @Sattvas råd/erfarenheter har gett mig väldigt mycket! Hursomhelst…men min chef🙈man kan tro att hon ska marknadsföra mig samt få vår planering betygsatt! NN…är som ett bibliotek…och det är ett förbaskat tjat om att jag vill ha kontroll….Nej, men jag vill veta vad jag ska göra, vilka förväntningar som finns på mig för att slippa stress. Och mitt bagage….min man som haft cancer…och min svärdotter som har sin sjukdom. Fast det är nio år sedan min man hade cancer jag bär inte med mig det i vardagen inte heller min svärdotter. Imorgon ska jag iaf träffa ergonomen det blir bra.

Idag fick jag ett brev fr en överläkare som skrev om den gen jag bär på. Jag har ju ingen skyldighet men jag kan inte bära på denna vetskap själv. Mina kusiner måste få reda på det därefter får de själva ta ställning till om de vill testa sig. Jag tänker inte i vardagen på att jag bär genen men när jag fick brevet blev jag ledsen. Då blir det verkligt precis som när jag är på mammografi.

Men nu vänner ska jag släcka lampan och sova😴 Godnatt och kram 🥰

Jobbdag 2/4, sen semester….

Kram 🐘

@vår2022 Ja, det är framför allt ”försvaret” man vill slippa. Jag sa tidigt ”förlåt” till mina barn av en massa olika orsaker. Och försökte delvis förklara varför. ”Förlåt att jag skrek på dig. Mamma är så trött pga jobbet, orken räcker inte riktigt till. Men det var fel att skrika på dig. Förlåt.” Och sen försonades vi med pussar och kramar. Att de fick lära sig det i unga år ledde till att de utan problem kan säga förlåt, till vem som helst. Det är ingen big deal. Det är inget svaghetstecken. Man säger förlåt och motparten får berätta hur det upplevdes. Möjligen berättar man orsaken, men bara om mottagaren vill veta. Annars är man tyst och lyssnar, bekräftar den andres känslor.

Kram 🐘

@Se klart Vad fint du beskriver detta. Du satte ord på det som jag känner, att det inte riktigt räcker eller att orden, jag gjorde så gott jag kunde, inte egentligen har en jättestor betydelse, det är fina ord men det går inte ner på djupet av att det inte blev så bra. Det sker i så många olika relationer, med sina föräldrar, med sina egna barn, vänner, kollegor mm. Man blir lätt på ett visst sätt för att kunna hantera sin tillvaro, duglig och duktig, motsatsen eller annat. Det är mänsklig och en del i livet och på olika djupa plan. Att det man egentligen mest vill är att få prata om hur det var för mig. Att man är helt ”naken” utan försvar. Att det är själva samtalet och att man kan sätta sig in i och förstå hur det har känts. Att man pratar om det och lyssnar på varandra. Det är det som är försoningen och trösten. Det blev som det blev och var som det var.

Kärleken finns ofta kvar till sina nära och vi vill förlåta, försonas, men det är lätt att man går i ett slags försvar och missar själva kärnan och samtalet. Sen tror jag också som du säger att vägarna dit kan se olika ut, samtalen kan se olika ut, olika djupa, men jag tror att man inom sig känner vad som pågår, att man är på väg till försoning. Jag försonades med min pappa på ett ”mentalt plan” utan så mycket ord. Han blev mer tillgänglig på äldre dar. Han bad om förlåtelse om att han inte funnits där som han borde en gång, utan försvar. Det räckte, det kändes, det tog djupt och det var autentiskt. Det var viktigt för mig, det är mycket som jag inte fick som jag borde fått, men det var som det var. Vi fick en bättre relation de sista åren av hans liv❤️

Kram❤️

Vill bara skicka en styrkekram. Vi har väl bättre och sämre dagar. Jag brukar säga att sommaren är överreklamerad. Vi ska vara så jäkla lyckliga. Träffa släkt och vänner, fixa i trädgården, besöka folk, göra allt man inte hunnit med, njuta av det fina vädret... listan är oändlig. När sommarstressen slår in brukar jag tänka på att det kommer en höst när det är ok att dra sig undan, läsa en bok och strunta i trädgård mm.
Var rädd om dig. Kram

Jag förstår att du är megastolt, det ska du vara 😍
Ibland tror jag- både min egen erfarenhet och att vara barn till föräldrar som också gjort så gott de har kunnat. Att det kanske inte räcker och att det ändå får vara ”okej”, eller det är som det är.
Jag hade mina uppväxtår i ett väldigt fritt hem- präglat av 70-talet. Idag kan jag ju undra över hur våra föräldrar kunde släppa iväg oss- på allt. De hade noll kontroll och - tycker jag- tog alldeles för lite ansvar.
Visst var det en reaktion på ett mer auktoritärt föräldraskap men det blev ju inte bra alls. Jag kan ju säga att de gjorde sitt bästa, vilket de gjorde. Man rökte i bilar, inomhus, man ”visste inte bättre”- men oavsett skäl- så var det inget bra föräldraskap.
Jag älskar mina föräldrar för allt det de var- och är. Men jag tycker de hade väldigt stora brister i sin fostran, bland annat perioder av mycket alkohol, stök, otrygghet. För det känner barn, det vet vi ju alla här. Iofs gjorde detta oss barn mycket dugliga och duktiga- men också med en känsla av att vi fick tillgodose våra behov av trygghet och stabilitet- helt på egen hand.
Vad jag vill säga är att de vägar som tar oss till att försonas kan se så olika ut. Men människan vill dit, det är min övertygelse, och ofta hittar vi dit- om än på krokiga vägar. Kram 🤗

@Se klart Jag förstår din tanke, och jag ska försöka nå fram till min mamma på ett annat sätt. Tänker att vi kan minnas tillsammans - jag minns en sak, hon en annan. Jag har inte bråttom. Det ska vara rätt plats och tid för den typen av samtal. I bilen på en längre resa är svinbra tid för sådant tex.

Lite på det temat sa äldsta dottern för ett tag sedan att hon är i princip ensambarn, fast hon har en syster. Med allt vad det innebär. Om 20-30 år ska hon ha omsorg av mamma, pappa och lillasyster. Och hon sa också att hon alltid fick stå tillbaka som barn, att lillasysters behov alltid gick före.

Jag var inte med när hon sa detta, men hennes pappa tog så himla illa vid sig, blev ledsen, fast han sa inget. När jag fick höra om det sa jag: ”Okej, hon har ju helt rätt”. Men vi föräldrar gjorde så gott vi kunde, vi kunde inte räcka till för henne också till hundra procent. Hon var ju dessutom så jävla kapabel redan från första början.

Så jag tog upp det med henne, på tu man hand. Sa att hon nog behövde prata med sin pappa lite mer om detta. Hon fick berätta hur hon upplevde det och jag fick förklara hur vi föräldrar tänkte, och varför vi ibland gjorde som vi gjorde. Och slutklämmen i samtalet blev att hon sa: ”Ja, jag vet att du och pappa gjorde så gott ni kunde, och ni kunde inte ha gjort annorlunda.”

Och eftersom jag själv är ensambarn resonerade vi om det en lång stund, och dottern sa sen själv att hennes enorma empati och förmåga att närma sig folk i kris givetvis bottnar i hennes erfarenheter av att ha en lillasyster med olika handikapp.

Vi pratade länge om en barngrupp som jag skickade henne till, i regionens regi. En grupp för syskon till handikappade barn. Äldsta dottern gick på lågstadiet då, men hon minns fortfarande hur givande det var.

Det var jag som initierade gruppen från början, tjatade på habiliteringen om det, när jag märkte att äldsta dottern plötsligt blev avogt inställd till sin lillasyster. Mitt mammahjärta blödde, men jag kunde inte vara hennes samtalshjälp då. Jag var för känslomässigt involverad. Jag ville inte heller kväsa de känslorna hos henne helt, jag förstod att de behövde ett forum. Att få bli hörda.

Idag jobbar äldsta dottern som psykolog på BUP. Idag pratar hon dagligen med barn och ungdomar om det svåraste svåra. Jag är så jävla stolt över henne så jag kan spricka ❤️

Kram 🐘

Sockerstopp hette klockan visst, same same.