Senaste kommentarerna i forumet

Jag är full av beundran. Så klokt av dig att ta ett steg tillbaka, våga landa i känslan och inte ta till den förrädiska snuttefilten alkoholen. Grejen är ju att vi måste lära oss nya, bättre sätt att hantera stress, besvikelse och ångest - som ju alltid kommer att dyka upp längs livets snåriga stig. Du verkar ha hittat en metod som passar dig, tack för inspirationen. Allt gott!

Nej, fy 17 vilken ....typ. Det han utsätter dig för är både ett maktspel och sexuella trakasserier. Maktspel av typen att du bara blir uppmärksammad när du beter dig som han önskar, aldeles oavsett om du vill ha den uppmärksamheten eller inte. Trakaserier eftrrsom du inte utryckligen har bett om att bli föåsad i örat, klapad på rumpan eller de än värre saker som hänt.
Finns det någon möjlighet att prata med en chef eller facket.
Skriv ner dag, händelse, tid och din realtion och känsla när detta händer
Det är tyvärr så att det är lättare att bli trodd om man har det dokumenterat. Det kan hjälpa till att se mönster med, och hjälpa dig att komma undan om du inte får hjälp på jobbet.

Igår kom den elaka rösten tillbaka i huvudet, sitter och väntar på ett pass på gymmet när den där känslan kom smygande att man är löjlig och inte passar in. Vill springa där ifrån och hem i tryggheten, fast jag faktiskt älskar att träna där men denna gången satt jag kvar och försökte förstå varför den var tillbaka och hur Draken hänger ihop med den.
Stressen och besvikelsen från fredagen har väckt den och det är mycket känslor som kommer upp, jag är inte stadig så det är den gamla beprövade vägen som verkar lättast. Fly, döva och slippa känna och jag insåg hur lätt det skulle vara att falla om jag inte lär mig leva och våga känna.

Förstår vilket jobb det är att våga vara mänsklig och det som jag trott varit min styrka dvs skaka på sig vad som än händer och gå vidare, visar sig vara min svaghet och lurar mig att vilja dansa med Draken och gå in i dimman.
Natten har gått till att förstå och hitta lugnet igen, erkänna att jag är ledsen, besviken, arg men att detta kan jag bara lämna för det blir som det blir och inget jag kan styra.

Så nu har jag landat i här och nu, följt mina rutiner, tänt min salvia hälsat dagen med ny energi och lite klokare
Så idag väljer jag att vara nykter vad som än händer, önskar er en fin måndag med styrka, mod och vilja?❤️???❤️??// kram Strulan

Fem minuter kaffemeditation innan arbetsveckan drar igång. Juli är månaden jag jobbar ihjäl mig. Tre heltidssysselsättningar som ska få plats i en samtidigt som barnen har sommarlov. Ja, det här är alldeles för mycket. Men det är mitt. Jag gör det här, jag får fart på mitt liv. Jag korrigerar mina misstag. Det går undan och det är stort och jag växer snart ur min egen kropp.

riktigt härlig vecka. Det låter underbart precis alltihopa?

Kram
Liten tjej?

du överreagerar inte.
Att ta nån på rumpan är inte ok, inte på något sätt. Tyder mer på en sned kvinnosyn än nåt annat. Och klarar han inte att känna empati med dig i din svåra stund så stäng ner alla kontakt. Du är värd så mycket bättre.
Och det finns ju en anledning till att AA rekommenderar att "ha byxorna" på ett år in i nykterheten, dvs man ska bli vän med sig själv först.
Ta hand om dig !

Jag går runt tyst. Hela helgen har varit en enda stor leda.
Försöker döda tiden. Döda tid så jag kan få gå och lägga mig igen och sova bort saknaden.
Försöker skingra tankarna genom att göra något. Varit ute i skogen sammanlagt 10 timmar i helgen.
I skogen kom jag på att plocka blåbär är en riktig tidsdödare, men usch vad tråkigt det är.
Plockade nästan 5 liter. Helt lila under naglarna och ser nästan syanotisk ut om läpparna.

Jag har en manlig kollega på jobbet som varit ganska påflugen enda sedan jag började. Vi har umgåtts ganska mycket utanför jobbet och jag har upplevt att han gillar mig. Jag vet inte vad jag tycker om honom men har väl tänkt att jag inte ska stänga dörren helt förens jag givit honom en chans.
Han säger på senare tid jämt att han tycker om mig. Jättemycket.
Jag har däremot inte släppt min kärlek jag försökt vinna tillbaka det senaste halvåret även om jag kanske borde göra det eftersom det är extremt dåligt med gensvar. Kanske spelar han död?
Oklart.
Men jag försöker glömma denna person och har riktat mitt fokus till denna snubbe som har uppgivit att han tycker väldigt mycket om mig och att han bryr sig om mig och att han vill att jag ska må bra.
Men en sak har jag märkt, utöver det att han kan göra närmanden mot mig som jag inte riktigt är bekväm med, t.ex har han ställt sig bakom mig när jag jobbar och tagit mig på rumpan, flåsat mig i nacken samt även gjort andra, mer grövre saker som är rätt osmakliga, är att om jag kommer till jobbet och är trött och tyst, då behandlar han mig som luft. Då samtalar han inte med mig, han frågar inte något, och han bygger upp någon slags mur mellan mig och den andra kollegan. Men är jag glad däremot och skrattar åt hans skämt och är pigg, då verkar testosteronet flöda i honom och han kan till och med säga saker som att han är sugen på mig.
En mycket märklig kille.
Jag har sett lite förbi hans beteende, kanske jag egentligen borde haft mer självrespekt från början och sagt ifrån, men jag har tänkt att jag kanske kan börja gilla honom om jag ger honom lite tid, det vore bra för mig att träffa någon.
Jag har samtalat mycket om relationen till min hund långt innan hon blev sjuk, jag har pratat med honom om kommunikations-biten och han har sagt att han förstår att vi har en nära relation.
Sista veckan min hund levde, har jag mått skitdåligt eftersom vi inte riktigt visste om hon skulle få fortsätta efter operationen, allt handlade om vad som hände på operationsbordet, så nog levde vi och gjorde roliga saker, nog grät jag på jobbet pga att jag inte ville gråta hemma och skicka en massa dålig energi och ångest på henne: Jag ville vara den där überroliga kompisen på två ben som va svinkul att hänga med in i det sista bara.
Jag har samtalat med min kollega om allt jag tänkt kring operationen och även att jag inte visste hur jag skulle må efter om det inte gick bra. Han sa att han förstod.
Sen dog ju min bästa vän i torsdags. Jag fick ett sms med en fråga hur det hade gått. Han fick ett svar. Han beklagade.
Sen har det varit radiotystnad fredag-söndag eftermiddag då han skickar detta ytterst olämpliga sms till mig:
"Hej! Hoppas helgen har varit kanon, min helg har varit jättebra! Kommer du imorgon?"
Är det bara jag eller är det typ topp tio i okänslighet?
Jag svarar till sist något kort om att jag kommer imorgon, varpå han fortsätter skriva om sin helg och hur kul han haft det.
Jag blir då så jävla förbannad att jag påbörjar en rad med ilskna ord, känner sedan att jag är så jävla arg att jag lätt hade kunnat dricka på den känslan men tar mitt förnuft till fånga och stänger ner konversationen och drar på ett avsnitt av alkispodden och biter ihop tillsammans med dom som förstår hur känslor och alkohol funkar, rider ut denna våg av ilska, varpå det efter 20 minuter kommer ett till sms (som att man inte skulle fatta piken med att man inte fått något svar tidigare) om att "nu skulle han duscha och chilla, vi ses imorn"

Gud, om du finns, GIV MIG STYRKA.
Jag var tvungen att skriva ner detta, dels för att jag är så jävla upprörd och faktiskt så arg att jag stundom känner impulser av att skita i allt och dricka på känslan, vilket jag naturligtvis inte kommer att göra såklart, men bara så att du som läser det här ska förstå hur upprörd jag är, men också dels för att se det nerskrivet och därefter ställa mig frågan:

- Överreagerar jag?

Den här texten tackar jag dig för...

Strulan65: Det är bara att låna på!

Pi31415: Det glädjer att mina inlägg tillfört något. Om jag vore lite kaxigare så kanske den tatueringen varit något för mig. Men jag är lite för mycket ljusblå skjorta (mainstream). Kanske inte i huvudet men fysiskt så tar jag inte ut svängarna så mycket. Tror det beror på att jag inte vill vara i rampljuset. Kanske CANT på insidan av vänstra låret och MUST på andra? :)

En massa härliga, hälsosamma aktiviteter & gott sällskap med nykterister i "obygden" - vilken drömsemester! Ha det nu så gott och tänk inte på oss, tänk bara på dig själv, du empatiska människa. Kramar!!

den är och har alltid varit en ovälkommen kompanjon. Ångest. Eller rädslor. Känna mig fel. Avig. And the list goes on.

Krävde också att livet skulle vara lätt. Lite bekymmerslöst. Iallafall då och då. Jag hamnade ju i en lång period utan paus. Med bara överlevnad. Så är det inte längre. Och det är ingenting jag ordnat. Med hälsosamt leverne, sunda vanor osv. Jag har pmdd. Så det är medicinen som ordnat det åt mig. Jag slog i botten. Då blev det inte så viktigt med upplevelser och glädjeämnen. Nu börjar jag få nos på dem igen.

Kommer säkert börja jaga dem inom kort. Men jag hoppas. Att genom att skriva och läsa tillbaka. Att jag inte glömmer. Det är ett liv oavsett.

Jag övar också på meditationen. Men får inte riktigt till det. Jag vilar varje dag. Och promenerar.

Jag tror att det i slutänden ändå bara handlar om att acceptera ångesten för vad den är. En ovälkommen kompanjon. Och att det inte kommer försvinna. Det går att ge den mindre styrkraft. Och där finns de metoder man själv gillar.

Den största fällan jag föll i var att jag trodde att den sade mig något. Att det fanns något fel i mitt liv. Eller något jag behövde komma på. Så skulle den lämna mig ifred. Om jag bara gjorde rätt saker.

Inser nu när jag skriver att mina tankar rymmer både hopp och hopplöshet. Men bakom dem finns också styrka. Och jag vet att se dem stunder när den lämnar. När jag andas fritt. Och det är stundtals lättare. Är det förjävligt dunkar jag till den med piller för att ha mer ork till den lägre nivån av ångest. Och på så sätt ligger jag nu och flyter lite då och då. Istället för att ett konstant simmande eller sparkande uppåt från bråddjupet. Och det var det psykologen sa till mig också. Jag önskar du skulle få flyta lite ibland. Jag har gett mig själv det. Lite luftmadrass under ibland bara. Behöver inte vara duktig längre.

Där kom det. Behöver inte vara duktig längre. Den största skillnaden av dem alla.

Så skönt att höra att det går bra för dig..?Hundvalp, underbart..Jag har ju 2 hundar som du vet..Märkte på den stora hunden att hon ogillar onyktra personer..Tränade henne berusad när jag fortfarande drack. Inomhus förstås.Märkte att hon tyckte jag var underlig. Även sen när jag slutat dricka märks det så väl på djuren att dom inte litar på fulla personer.Ser ju det tydligt när man är nykter själv. Så härligt med din fortsatta nykterhet..Hoppas det går bra med jobbet också..Stor varm sommarkram???

Tack för all respons.

Jag är som Mirabelle G-S, jag är ett dåligt flockdjur, eller ett skyggt i alla fall. Jag har inga problem att ta plats och vara i centrum, att umgås osv. men skönast är att vara själv. Då jag inte behöver rätta mig efter någon annan. Denna känsla har nog olika orsaker i mitt fall. Är ensambarn och alltid fått det som jag velat, bortskämd när man växte upp. Men tror även att ett svek i det enda förhållandet jag haft var en bidragande sak till att jag började självmedicinera med A. Ingen ursäkt men en orsak för att det blivit som det blivit och varför jag har isolerat mig mer och mer - och druckit mer och mer. Inte vågat tro att jag kan vara lycklig igen, förevigt oälskad och oälskbar

Jag hade som nyårslöfte att skaffa fler vänner, umgås med fler människor och ta upp kontakten med gamla. Det har jag faktiskt gjort, men det är så onaturligt för mig att visa mig sårbar. Det går bra till en viss gräns, och har inga problem att prata om vad som har hänt mig och att jag varit deprimerad förr och så, men när det kommer till min ensamhet, alkohol och varför jag inte har nära vänner som jag umgås med vardagligheten och en partner så är det mycket känsligare.

Att inte dricka får mig att börja tänka så mycket på detta.

Just nu känner jag inte för att dricka, även om jag är ensam, inte har något att göra och känner mig uttråkad. Jag vill vara närvarande, jag vill känna - på riktigt, inte på fake som man gör med alkoholen. Allt blir fake.

I vilket fall. 5:e dagen utan A. Yeah mej :)

Låter helt underbart// kram Strulan ?❤️?❤️

För gruppens kännedom... Jag lämnar civilisationen en vecka, och det är litet si och så med internet ute i obygden, men jag tittar in här när/om internet samarbetar. Jag sitter alltså inte och skåpsuper någonstans, utan är mer eller mindre på hälsoläger. Långa promenader, försiktig jogging, avslappningsövningar, bastu med kvällsdopp, ryskt rågbröd, hemkokt lingondricka, sträckläsa 10 deckare. Det är planen. No worries. Det finns ingen alkohol där och de jag ska vara med är hängivna absolutister :) Kram så länge!

Hej kära forum.

7 månader har gått. Jag är fortfarande stupnykter. 2 år och 5 månader nu. Jag har behövt en paus från att reflektera över alkohol dagligen så det är därför jag inte skrivit. Utan min mans drickande skulle jag knappt veta att alkolhol fortfarande existerar. Förutom nu då när sommaren lockar fram alkoholromantiseringen på ett helt galet sätt. Lider med de som påverkas av den.

Jag skrev ett inlägg men det försvann... Det var ju lite snopet såhär när jag äntligen skulle skriva. Så jag skriver ett kort nytt.

Jag har köpt en hundvalp till familjen. Det var min målbild. Utan min underbara nykterhet hade jag inte orkat alla tidiga promenader i ur och skur ?

Hoppas alla mår bra där ute i sommaren.

Massa kramar till er ♥️

Först vill jag ge dig kredd för att du skrivit så många bra och tänkvärda inlägg här på forumet. Dina erfarenheter och kunskaper om alkohol kontra nykterhet stämmer bra överens med mina.

Sedan vill jag, nu när jag läser det du skriver om tatueringar, berätta om en speciell variant av nykterhets-tatuering. Den beskrivs i en skönlitterär bok som jag nyligen läste. I bokens berättelse förekommer en kille som tidigare i sitt liv haft stora problem med alkohol (och droger), men som lyckats komma loss från missbruket och sedan lever många år i frihet. Men för att få en ständig påminnelse, samt en talande symbolik för den sjuka kluvenheten och kampen hos (oss) beroendemänniskor, har han låtit tatuera bokstäverna MUST på ena handens knogar, och CANT på andra handen.
Å ena sidan vill beroendehjärna, sug och begär övertala oss att vi måste dricka. MUST. Å andra sidan försöker det sunda förnuftet, logiken och självbevarelsedriften, övertyga oss att inse att vi inte kan dricka. CANT.

Hoppas det fortsätter att knata på med nyktra dagar för dig, och en trevlig fortsättning på sommaren önskar jag dig.

/Pi31415

Den var bra, nykterhet som hobby?? den lånar jag. Men tror du har rätt i den tanken// ha en fin dag ??❤️

Helt rätt Mirabell, normala människor uppför sig inte så. Chocken från fredagen har lagt sig och kanske är det nyttigt att se var jag hamnar om jag dansar med Draken, för steget är inte långt.
Är kul att många skriver här och på cairy, men sorgligt också att vi är så många och att vi är så lika i vår kamp för att få tillbaka våra liv.

Har ju klarat mina strider och är tacksam för det, att jag har haft kraft, vilja och mod att reda ut det och hoppas att jag kommer fortsätta strida för livet.
Funderade idag över hur vi matas med olika bilder för att finna lycka och ro, idag är det ju helt normalt att bjuda på vin, öl osv så fort man skall träffas. Hela fb är bilder från vänner med ett glas som bevis på lycka och gemenskap, ibland känner jag mig ensam då men en snabb blick i backspegeln säger att mitt val är rätt.
Att jag brutit med det förbannade glaset som ibland var en kaffekopp som skulle vara med hela tiden, valt att bara dricka alkoholfria öl när jag går ut eller är bortbjuden. Mkt för att jag tycker det triggar mig, alkoholfritt vin är inget allternativ mkt socker och triggar igång Draken som blir glad först och sen blir tokig för det inte blir någon effekt.

Så väljer idag att vara nykter vad som än händer, önskar er kraft, mod och vilja// kram Strulan ???❤️

skaffa nytt ?

Tack för inlägg i min tråd. Det du skrev igår var rogivande och stärkande för mig att läsa:
Att vi får supa ned oss och försöka lura oss själv hur mycket vi vill.
Men vi vill inte det. Vi har gjort ett bättre val.

Kram på dig med, och hoppas du får en fin dag.

Dina erfarenheter ger igenkönning och hopp.
Jag lider också av mycket ångest. Har inte hittat något att bekämpa den med. Trots ett hälsosamt leverne med träning, hyfsat hälsosam mat, odlar mina nära vänner, jobbar bara deltid, mediterar osv. osv. Tycker jag gör allt rätt. Men ångesten består. Ja jag vill ha belöningen. Jag kräver att livet ska vara lätt då och då. Jag vill ha pausen för att orka ladda om.
Hur gör du?

Tyvärr har jag helt tappat bort det:)

DetGårBöttre, liknelsen var superbra i sin spontanitet. Behövdes ingen slipning.

Människan är ett flockdjur... Ja, så är det. Fast jag är ett himla dåligt flockdjur. Har aldrig sett någon mening med att vara med andra människor bara för att vara det... Jag ingår gärna i sammanhang med mål och mening, tex att man samarbetar för att uppnå ett gemensamt mål, eller utveckla förmågor i samspel. Den där gemenskapen i kompisgäng som ska leva i symbios har jag väldigt svårt för. Jag är för egensinnig.

Ensam, jag fattar precis ditt resonemang den där måndagen. Jag låter hellre bli att dricka alls om jag inte får nå rätt ”avtrubbningsgrad”. Och hälla ut vin?! Näpp. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Så det är bäst att inte ha något vin alls.

Alkohol tog mycket plats när jag drack. Nu känns det som den tar mycket plats för att den inte finns med i bilden. Inte suget eller saknaden. Att inte dricka känns som en ”grej”, nått man aktivt gör. Som en hobby typ.

-”Jaha IW, vad gör du på fritiden då?”
-”Jo, ganska ofta så dricker jag inte... och det tar ju en del tid förstås...”

Ibland får jag för mig att det är typ som en extra ”sak” som sticker ut fysiskt.
Missförstå mig rätt, det är inte negativt på något sätt, det är bara ”där”.
Jag har inga tatueringar. Men jag har lite lekt med tanken att tatuera nått mysko (typ en bläckfisk, streckgubbe eller nått) på något dolt ställe och projicera den extra ”grejen” på den. Vem vet den kanske får liv och rymmer? Satan vad full den ska bli.

Annars knatar det på. Sitter här och äter bilar utan att sakna alkohol. Måste upp tidigt och det är ju bra att kunna vara lugn över att jag vet att jag kommer att vakna i sängen i alla fall. Inte pigg och glad, men obakis och snygg :)