Senaste kommentarerna i forumet

Wow, är det sant?!
Det du skriver låter exakt som mig!
Betryggande för mg är dock att du varit nykter längre ån mig, det är verkligen en push för mig att se nån som fortfarande mår bra tre år senare!

Kram,
D

Du måste vilja sluta! Exakt så tänker jag. När jag var i mitt mörkaste och fick en möjlighet att pausa livet och få hjälp. Inga försvarsmurar fanns kvar då gav jag ett löfte till mig själv. Det var dags för mig att få må bra. Jag gjorde det för min skull främst. Jag skulle ta hand om all skit och försöka hitta mig själv igen. Nu tre år senare kan jag känna en enorm tacksamhet och stolthet för att jag tog steget. Det har varit tufft att hitta den riktiga Ellan bakom alla masker och föreställningar. Hon är här nu och jag gillar henne mer och mer.
Hej förresten och jag gillar vad och hur du skriver.
Kram
Ellan❤️

Skriver nästan aldrig härinne nuförtiden, men jag måste bara säga att din tråd och dina funderingar i den är så tankeväckande för mig.

Jag har harvat fram och tillbaka härinne och jag känner igen mig så mycket i ditt drickande och hur det fullständigt kan slå slint. Och det från att ha haft en annan typ av drickande innan. Fortsätter detta i min egen tråd. Det blir så långt annars! Men tack Vinäger för din fullständiga ärlighet här inne. Du är till god hjälp när jags KS förstå mig själv.

- Jag vet som sagt inget om dig, så du kan väl berätta det du vill berätta om dig själv?
- Jag är ... (tystnad) .. Gud, jag vet inte vad jag ska säga, det känns så himla svårt att prata om sig själv som anonym.
- Du behöver inte säga något du inte vill säga, ingen exakt ålder eller så, bara så jag får en hint om du är mitt i livet eller vad du nu än är.
Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.
- Ja, jag provar igen. Jag är 34 år. (Berättelsen fortsätter)
- Hur märkte du att du hade problem?
- Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mitt liv jämte alkoholen och förstå att jag hade ett riskbruk från i stort sett den där första fyllan. Det var inte så att jag drack ofta, nej tvärt om, mer sällan än andra, men den där längtan efter känslan av alkoholen i kroppen är något jag nu i efterhand förstår var det allra första varningstecknet. De tre sista åren, levde jag i ett rejält missbruk, där jag drack i stort sett 24:7. Det enda undantaget var de få timmarna per natt jag sov.
- När blev du medveten om att du hade en problematik / missbruk?
Tystnad. Jag vet att mitt svar kommer att kunna väcka en del reaktioner.
- Egentligen, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig, så har jag, när jag tänker tillbaka på hur allt började, varit införstådd i att det här kommer aldrig att sluta bra. Jag var helt medveten om vad jag gjorde. Jag lät det hända. Jag visste exakt vad jag höll på med, men jag kunde inte stoppa det.

Detta är en liten del av ett samtal med en främling per telefon som arbetar som journalist.
Jag är väl medveten om att den sista meningen här ovan kan verka extremt provokativ för en del människor, men låt mig försöka förklara mig.
För 4 år sedan var jag strax på toppen av min karriär, jag var medveten om att jag pikade och njöt helt och fullt av det från början, men den inre rösten slog ner på mig och min självkänsla allt hårdare ju högre upp på toppen jag kom.
Från allra första gången till att dricka mig redlös varje kväll, var det ett oskyldigt glas vin för att slappna av efter jobbet. Att komma ner i varv. De där glasen vart två, tre, en flaska ganska så snabbt men inte höll den där kritiska jäveln i mitt huvud käften för det.
Det blev ett glas innan något större framträdande, två glas inför stunder då jag skulle prestera, ett glas för att orka prestera, en flaska på kvällen för att jag hade presterat, och ett glas på morgonen för att kunna orka upp och leverera nya prestationer.
Hela tiden helt och fullt medveten om vad det var jag gjorde.
Men jag ville aldrig stoppa det. Trodde inte att jag kunde stoppa det. Orkade inte stoppa det.
Jag är ganska så säker på att man inte vaknar upp en dag, flera år senare, kravlandes ur ett berg av gamla BiB:s och undrar vem de tillhör. Nej, jag vill tro att man är väl medveten om två saker:
1. Att det man har börjat syssla med inte är bra.
2. Att en dag kommer man behöva att göra ett val. I mitt fall var det så krasst att jag tänkte att antingen så super jag ihjäl mig, antingen super jag mig till skador som kommer leda till en riktigt plågsamt slut, eller så tar jag tag i det här och väljer att leva. Svårare än så är det inte. Det finns inga genvägar eller mittenfiler, inte när det gällde mig och mitt missbruk i alla fall.
Hur man når till den insikten är förstås väldigt olika och helt individuellt, och det är oerhört viktigt att man är ödmjuk inför att den just är individuell.
Jag gjorde aldrig några försök att sluta dricka. Det var en gång då jag försökte gå i samtalsterapi hos någon som kallade sig livscoach för drygt 2,5 år sedan som jag gjorde "ett försök" efter att hon sa rent ut till mig:
- Dee, du måste sluta dricka. Kan du inte hålla upp med enkelhet 3 veckor, då måste du lägga in dig på rehab.
Jag vet att jag av bara skammen av hennes ord lyckades hålla mig nykter "en hel vecka". Jösses va stolt jag var och som jag kämpade. När vecka hade gått tänkte jag att den där jädra människan inte hade rätt att säga till mig, en vuxen människa, vad jag ska göra och inte göra, så jag korkade upp två flaskor vin den kvällen och var rätt så nöjd över min "detox". Så, egentligen kan man väl inte kalla det där för ett "försök".
Jag har bara gjort ett enda ärligt försök att sluta med mitt missbruk och det var den 8/12 2018 då jag skrev in mig på alkoholhjalpen.se och skickade in en ansökan om att få ta del av det internetbaserade programmet.
Jag gjorde det inte för att någon annan sa åt mig att jag borde, måste eller skulle.
Jag gjorde det för att jag själv ville.
För att jag var redo. För att jag hade två val. Att välja livet eller att faktiskt dricka tills jag dog. (Jag tittar på den här meningen och tänker nu att det måste låta helt sjukt i dina ögon, men det var så. Det är så och det kommer alltid vara så.)
Jag gjorde det här för min egen skull. Inte för någon annans. Jag gjorde det av vilja. Inte av krav på att jag måste.
Jag skrev och fyllde i alla uppgifter under programmet för att jag ville. Hade mitt bollplank på Alkoholhjälpen som varit som min virtuella mentor återkopplat och frågat varför jag inte gjort det jag skulle hade jag troligtvis stängt ner datorn och börjat dricka igen.

Det här är egentligen det enda jag på riktigt gjort bara för mig själv. Sorgligt men sant.
För min egen skull. För mitt egetintresse, som bara jag fick vinna den riktigt stora vinsten på och det är väl egentligen det jag vill försöka få sagt med detta:
Du kan inte tänka att du måste sluta dricka.
Du måste vilja sluta.

Att känna stolthet.
Förundras över hur livet ter sig som hel nykterist. Känslan av ärlighet rätt i genom.
Folk får tycka vad de vill. Lev och låt andra leva. Inget behov av att tycka om andras liv.
Vill påminna om att lycka inte är likställt med att vara glad. Lyckan är något djupare.
Känslor kommer och går som vågor på vattnet.
Kram alla?

Jag provade något nytt idag.
Det var i paniken över skammen över min ensamhet, jag är ganska ofta där. Jag vill gömma min ensamhet längst ner i helvetet och jag gör vad som helst för att låtsas att den är självvald, att jag bara är ett missförstått geni, att jag trivs med den. Jag skyddar mig i tiotusen tankekonstruktioner innan jag ens hinner tänka att någon skulle kunna upptäcka den och förakta den. Så idag provade jag att säga ut den. Jag testade idén att jag kan berätta att jag är ledsen över att jag är ensam istället, och att det faktiskt skulle kunna göra mig lite mindre ensam.
Det slog tillbaka gånger tio tusen. Skam är inte att leka med. Jävlar i satan alltså vilka demoner jag väckte genom att blotta detta heliga mörker. Och knäppa beteenden. Men det var som att jag i alla fall nu var lite medveten om att det var knäppt medan jag gjorde det (liksom be om hjälp och be dra åt helvete i samma mening) och hade nära till förlåt.
Det är den här vägen man måste gå, eller hur, genom det fruktansvärda och sen ut. Bara nöta tills det inte bränns längre:
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara.

Tack för att ni finns.

Ny tjänst, ny roll, ny arbetsgivare och 7000kr upp i månaden. Helvete alltså. Fan vad glad jag blir!

Tack mig, och tack ödet?❤️?

Fridens?

Skall försöka denna gången ta med mig erfarenhet från de tidigare gånger jag påbörjat denna resan, för har ju aldrig kommit till målet.
Ilskan över mig själv som hamnade här igen, fast ännu närmare botten denna gången.
Det som är svårast är att inte ha flykten, få några timmar utan att tänka.
Är ju nu de poppar upp, alla problem, måsten och ångest.
Men just idag bestämmer jag mig för att inte dansa med Draken som förgiftar min hjärna och själ
Ha en fin dag och styrka till er under dagen

Jag gubblar lite som vanligt på morgontåget mot jobb. Vad är det som lixom hållt mig tillbaka tidigare. Ju närmre målet jag kommer med att byta arbetsplats destå mer tvivel pokar i min hjärna. Jag har lokaliserat det till att jag är rädd för att misslyckas. För att den där rösten i bakhuvudet stämmer, den som säger att jag är en bluff och nu kommer det uppdagas.
Jag är rädd för att den där känslan i sommras ska komma tillbaka; att inte kunna tänka. Inte forma tankar. Känna mig korkad.

Kanske är alla rädda och osäkra när förändringar kommer annalkandes. Kan ju omöjligt bara vara jag som tvivlar på min egna förmåga, ibland.
Risken som finns för mig nu är att jag istället överpresterar och slår knut på hjärnan i den nya tjänsten. Så att redan nu börja tänka ut strategier kring hur jag ska hantera tvivel på mig själv är nog att rekomendera tror jag. Får finurla på det. Behöver antagligen ha med mig block och penna dagarna i enda så jag kan läsa anteckningar på kvällen. Minnet mitt är mycket bättre än vad det varit. Markant skillnad. Är inte längre en guldfisk, uppdaterat det till en bläckfisk kanske ?

Idag ska jag sitta i mitt gamla team och hjälpa till med en process. Ska även på möte kring det nya arbetssättet. De kom ut ett mail igår om att arbetsverktygen ej var för att kontrollera oss medarbetare,
I Call bullshit. Så jag sa emot, ifrågasatte snarare. Ifrågasatte om de tänkt på medarbetaren stressnivåer och möjlighet till påverkan i och med ett nytt nitiskt jävla verktyg, har de ens tänkt på vad plötsliga förändringar gör med ett arbetslag? ?‍♀️
Egentligen skulle jag kunna hålla käften, men jag vet med mig att jag kommer lämna kvar bra kollegor. De behöver någon som försökte iaf.

Börjar känna av halsen igen. Snuvig och är öm. Får skylla mig själv pga stressig helg och bytte saliv med Mr grey. Så kroppen gick väl in på High alert ?‍♀️??

Nu påfågeltime!
I got this ?
Fridens ?

Låter som kloka råd, ge allt. Har också många års nykterhet innan jag hamnade här. Har haft ganska lätt att hålla långa perioder, för att sedan börja måttligt och sedan falla.
Denna gången är det allvar, det är nu eller aldrig.

Jag var på behandlingshem 2004, var sedan nykter i ca 3 år, började smådricka av inga anledningar alls. Var nykter i perioder, om vi snabbspolar fram till 2018, fick jag ett ultimatum av min arbetsgivare, jag gick all in och tog hjälpen som var i form av samtal samt Campral, medicin som ska minska suget.
Snart sex månader nykter, och att jag "åkte dit" var så här i efterhand det bästa som kunde hända.

I samtalsterapi valde jag att fokusera på alla fördelar med att inte dricka samt funderar på situationer som kunde trigga mig. Allt har fungerat bra och enligt plan.

Även om det känns som om världen håller på att gå under så kommer allt lösa sig för dig också om du slutar dricka. Fortsätter du kommer det gå åt skogen.

Mvh

Inget behandlingshem, men någon form av terapi. Fick skriva på att jag skulle fullfölja behandlingen. Vet ju inte ens hur lång den är.
Kanske känns bättre när jag varit där, just nu känns det för jäkligt.
Är inte typen som gillar att blotta och vända ut och in på mig själv.

Jag har erfarenhet av behandlingshem samt samtalsbehandling.
Här även blivit konfronterad av arbetsgivaren.

Vad vill du veta?

Mvh

Jag är här men vill undvika att det blir ett måste att skriva i min tråd bara för att, sånt känns så himla onödigt och tråkigt.
Jag skriver när jag vill och när jag har inspirationen till det!
Just nu har jag mycket med mitt nya jobb så dagarna snurrar på, sen ska jag hinna med att träna mina 4 pass i veckan och helgen går åt till skogspromenaderna med jycken, det enda sättet jag kan återhämta mig på.

Vad gullig du är som frågar, jag är här varje dag men skriver när jag har lust och när jag känner inspiration - det är ju då jag skriver som bäst! Har en massa på gång att skriva om, väntar bara tills tankarna formats klart och är redo att åka ner i fingrarna ;-)
Kram på´re tillbaka!

Jo den berömda botten kanske är här. Skulle det vara så är jag tacksam att den inte var längre ned.
Är det någon som vill berätta hur det går till vid en sådan här behandling med samtal?
Hur länge måste jag hålla på med det, tusen frågor som snurrar i huvudet?
Läser här och full av beundran för alla er som kämpar, det ger mig hopp

Tack för fin respons. Så mycket klokhet vi besitter tillsammans.

Svewild: Vill krama om dig och säga att jag är jätteglad för din skull. Du vet vad som gäller och kommer att fixa detta. Att ta hjälp är bra.

Themistokles och Tackohej: Håller med er i vartenda ord. Angående att "predika nykterhet" tänker jag att det kan göras på många sätt. Vill man inte berätta om sina problem kan man ändå belysa A-frågan på en samhällelig nivå, diskutera mer allmänt runt den. Om man vill och vågar kanske nämna att man tycker att det lätt kan bli för mycket. Att man tar en vit period på obestämd tid för att det helt enkelt började bli farligt då man såg fram emot fredagen då man ville ha ett glas för att slappna av (naturligtvis nämner man inte att det snarare handlade om två flaskor...). Inte vet jag, men jag har börjat så.

Vad gäller att ge råd här på forumet är det alltid en balansgång. Man vill så mycket, men är rädd för att låta mästrande. Jag tänker att alla måste göra sin egen resa och komma fram till vad som fungerar bäst. Däremot inte sagt att man inte kan få stöd och hjälp på vägen - tvärtom. Om det presenteras på ett respektfullt sätt och med tydlig omtanke brukar de flesta ta till sig det man vill förmedla. Men, som sagt, det är en balansgång...

Tack för att ni finns, alla fina forumvänner. Utan er vore jag garanterat inte där jag är i dag. ?

Kram på er

Ett dilemma. Å ena sidan finns här massor av fantastiskt stöd, å andra sidan håller det tankarna på A vid liv. Hmmm...

Tycker att du resonerar rätt kring ångesten över vad man gjort under påverkan - på fyllan helt enkelt. Det är inte bra att förtränga, samtidigt som man inte får älta det i evighet. Det gäller att hitta balansen, möta ångesten, acceptera och sedan gå vidare. Lättare sagt än gjort dock...

Skönt att det går åt rätt håll på många plan för dig. Du fixar det här.

Kram

Hoppas att livet blir lite snällare mot dig snart. ?

Det är ju inte klokt vilken stor plats alkoholen tillåts och accepteras ta i vårt samhälle. Precis som du skriver, den gör ju enorm skada, inte bara för den som dricker utan alla runt omjring,inte minst barnen.

Usch, vilken jobbig situation med din son. Hoppas han själv kommer till insikt. Med dig som nykter mamma har han alla förutsättningar. ?

Gillar din sista mening: "Tur att vi har förmåga att prata om problemen". Ja, inte minst här på forumer, där vi anonymt kan diskutera det mesta.

Kram till dig

Kanske har du nått den. Det brukar vara den som till slut får oss att inse allvaret. Inte sällan kommer den efter ett avslöjande eller en annan pinsam situation.

Förstår att du känner dig obekväm just nu, men förhoppningsvis leder det fram till något riktigt bra.

Grattis till tjugo dagar och välkommen hit!

Är olidlig!
Ena företaget ringde i morse (ett av 2 företag jag faktiskt kan tänka mig att arbeta på?) och bad om referenser. Jag var på sista steget i fredags. Så nu ickebinära, damer och herrar nu håller vi fan tummarna. Skickade iväg 4 reffs som jag vet kommer ge mig bra ord. Gör inte om samma misstag 2ggr inte. Min ena referens hörde av sig precis och sa att de kontaktat henne. Hon nämnde att det lät lovande.

Kom ut från en annan intervju nyss men kände ganska direkt att den tjänsten inte var vad de målat upp på sin annons. Så det blir ett nej ganska snabbt där från min sida.

Jag är så redo!
Kom igen nu ödet ?

( företaget jag vill till skulle ge besked i morgon. Shit jag kanske har en helt ny framtid i morgon kväll!!)

Fridens ?

Undrar vart du tog vägen ? Känner en viss oro för att du inte är ok.
Ser fram emot att läsa ditt nästa inlägg.

Kram och styrka!

en dag i taget. Tar det lugnt. Går på gym och AA. Lyssnar på böcker och ser på TV-serier. Äter regelbundet och nyttigt. Tänker jag ordet tråkigt, så ändrar jag det genast till tacksam. Ja, tacksamhetslistan är lång. Nu tittar solen fram.

Så kom den dagen då bubblan sprack, min arbetsgivare påtalade att jag drack för mycket. Till företagsläkare fick lämna prover och de visade oroande resultat. Första tanken att fly, byta jobb, ta livet av sig eller något annat smart min reptilhjärna kan räkna ut på 20 sek.
Konstigt att det alltid blir flykt på något sätt så fort det blir obehagligt, nu är det riktigt obehagligt.
Fick skriva på att jag skulle gå på behandling, jag som hatar att tala om mig själv eller om några problem. Nu har jag ju inget val, så måste ju gå dit.

Det är 20 dagar sedan mötet och denna veckan skall jag börja samtal och är så jäkla nervös, enda som är bra är att jag varit nykter i 20 dagar.

Inser ju själv att det säkert är bra, men vill verkligen inte

I väntrummet på samtalsmottagningen. Kära rymden och allt som är större: låt det här bli dagen jag hittar någonting att försöka.