Senaste kommentarerna i forumet

Har mycket tankar kring alkoholismen och dess följder. Barnens pappa är ju en följetong som hänger med, förmodligen resten av mitt liv, men förhoppningsvis mer i periferin. Nu har han blivit ihop med en kvinna som är så alkoholiserad så att hon har blivit av med sina barn. Detta är en mindre ort så alla känner alla. Jag har sagt till honom att en alkis har väldigt svårt att hjälpa en annan alkis att bli nykter, ofta är det tvärtom. Jag nämnde mig och honom som exempel som istället drog ner varandra. Sonen bor ju fortfarande hos sin pappa v/v och det är därför jag måste bry mig. Sonen vill bo hos pappan trots att jag sagt att det är frivillig. Jag funderar en del kring detta. Det blir en skam för mig också att exet nu är ihop med en kvinna som är så nedgången i missbruk. Hon har varit på flera behandlingshem men inte orkat ta sig ur missbruket..Jo, det är hans val. Men måste ändå ha kontakt så länge som sonen vill vistas hos sin pappa..Måste prata mer med sonen. Är ju livrädd att sonen ska ta mer skada (medberoende, skam, skuld) än vad han fått tidigare av mig och pappan. Så skönt att sonen snart börjar gymnasium. Tur att sonen är stark, så han bestämmer en del hos pappan. Tex vilka som får vara där när han är hos pappan..En annan sak jag tänker på när jag läser om anhöriga..Varför säger folk ”min alkoholist?”. Äger dom personen? Det är också stigmatisering tycker jag. Det är väl ingen som säger om sin fru tex att ”min diabetiker” eller min ”sexmissbrukare”? Jag tycker det låter mycket märkligt..Mitt mående är just nu sådär..Svänger en del..Läser väldigt sporadiskt på forumet. Kände att nu att jag är lite ”anhörigsaktig” ..Bra att det finns även den sidan här..När det handlar om beroende så är det bra att läsa om båda sidor av helvetet..Att en substans kan påverka oss så otroligt mycket, och göra en sådan enorm skada..Inte bara i nuet utan även på våra barn som vuxna..Tur att vi har förmåga att prata om problemen..Varm kram?

Tänker på dig och jag hoppas innerligt att det är bra med dig ?

Kram PimPim ?

Att hålla mig borta från forumet har nog vart bra för mig i steget jag kommit till då jag tror att det fått mig att tänka mindre på alkohol. Känner att jag sakta men säkert börjar skilja mer och mer på mig själv och på alkoholmissbruket. Jag känner mig mer som jag tror jag. Har vart inne och kikat ibland för att se hur det går för alla fina människor jag följt sida vid sida, men inte stannat länge eller fastnat.

Veckan har fortsatt gått lite upp och ner men dalarna är fortfarande mycket mindre djupa än de var när jag drack. Visst blir jag stressad ibland och kan känna flyktbehovet börja pocka på, men att fortsätta nykter har ändå vart självklart.Finns nog dagar nu då jag nästan inte tänker på alkohol alls. Känner mig säker nu att jag kommer klara mina tre månader som planerat, men vet fortfarande inte hur jag gör efter det. Nykterhet är inte en självklarhet för mig därefter, men ett av alternativen.

Men fokuserar på nu och de återstående veckorna.

Jobbar mycket på mig själv och det kan ibland göra väldigt ont. Saker jag gjort, sagt, bakis eller alkoholpåverkad tidigare tänker jag ibland på och har insett att det inte går att smita från det. Men med tiden kommer minnena blekna mer och mer och tror inte det hjälper att förtränga, inte för mig. Minnena kommer alltid ikapp.

Minskat min antidepressiva nu till hälften och kanske är det det som gör att jag ibland känner mig lite extra låg. Men jag är fast bestämd över att bli medicinfri och nu när jag inte missbrukar alkohol så känns tillvaron hanterbar. Tänker hitta andra sätt att må bättre även om det kan komma att ta tid. Men fungerar bra, jobbar, tränar, träffar vänner osv. Njuter av att våren är här - som jag har längtat! Bara det kan komma att göra en del.

Tänker på de jag följt här och hoppas det går bra för er.

Kommer nog fortsätta skriva här varje söndag.

Kramar från Nejlika.

Hoppas er vecka har vart bra!

Hoppas du är ok <3

Jag är så helvetes trött på att skriva här när det går åt helvete, men jag tänker att det terapeutiskt har en poäng. En dag om tusen år ligger allt det här bakom mig och jag kan se tillbaka på hur det såg ut när jag lärde mig hitta trygghet i mig själv.
Om jag försöker se ett mönster just nu så verkar det vara att ju bättre det går desto hårdare tar jag sönder mig själv när jag tar sönder; och jag kommer alltid ta sönder.
Igår freakade jag på min pojkvän av den enda anledningen att han försöker tycka om mig, och då måste jag bara bevisa för honom att det inte finns något i mig att tycka om. Idag slår jag ihjäl mig själv. Det här kommer aldrig att gå. Varför varför varför varför varför gör jag såhär mot mig själv. Och om lösningen är att jag ska tycka om mig själv, hur i hela satans jävla helvete ska det gå till? Jag måste ju först bli en person som innehåller någonting som överhuvudtaget är värt nåt?
Jag står inför den svåraste veckan i mitt liv. Så det är väl ingen tillfällighet att jag inleder den med att sabba det enda som skulle kunna avlasta lite. Jag vet på riktigt inte vad jag ska ta mig till. Det finns såklart bara att resa mig och fortsätta kämpa, det är ju det vi gör här inne, men jag förstår inte hur jag ska orka det, hur många gånger jag ska orka det, och varför, när det ändå bara kommer bli exakt likadant om några dagar. Jag har ju förändrat allt jag kan, jag har bestämt mig för att kämpa emot det, varför lyckas jag aldrig göra det bättre?
Fuck vad jag satt mig själv i skiten.

Det var en lättnad även för mig men samtidigt så kändes det som att det var det enda jag var. Under en period var jag bara det, en nykter alkoholist förvisso, innan människor i min omgivning påminde mig om att jag är så mycket mer. I acceptansen och erkännandet knäckte jag koden för att bli nykter men då öppnades oxå möjligheterna upp till att utforska allt det andra jag är. För mig är det själva resan mot nykterheten.
Kram Ellan

Nu är det dax för mig att åka till gymmet och köra veckans yoga pass. Nästa helg när Norrlands kompisarna kommer på besök blir det med 90% säkerhet alkohol fria öl för mig. Känns absolut som det bästa alternativet. Kom precis på att jag käkar antiinflammatoriska för jag har inflammation i en axel. Då ska man ju inte dricka alkohol överhuvudtaget. ?

Ett bra beslut. Även om du får besök från Norrland. ?

Ha en bra söndag. Njut av våren.

Vaknade pigg och fräsch utan äcklig bakfylla idag. Jag har sovit väldigt bra i natt. Jag skulle vilja må så här bra varje dag när jag vaknar. Just nu känns det som jag aldrig vill dricka alkohol igen. Vad är poängen med att supa bort skallen och må dåligt dagen efter? Känslan jag har nu är att nästa helg blir nykter för min del.

En dag i taget metoden funkar bra när man vill ändra sina vanor. Du verkar bestämd och har en bra målbild. Hoppas allt går som du planerat.
/Mrx

Ligger i min kära soffa och njuter av Coops goda bubbel vatten. Jag är klar i knoppen och mår kanon bra. Har bara haft negativa tankar om alkohol idag. Tidigare har jag aldrig tänkt dessa tankar utan istället åkt till bolaget och fyllt mitt lager. Ångesten över gårdagens urspårning har tyngt mitt sinne under större delen av dagen. Jag hoppas verkligen att jag kommer ihåg det här nästa helg så jag dricker mindre när vi får främmande.

Klarat fredag och lördag kväll.

Svårast för mig.. nu blir det lättare ett par dagar, men sen kommer lill-lördag och knackar på axeln.

Den dagen, den sorgen nu tar vi ett dygn i taget för att få in rutinen.

Ska vara nykter fram till 1 juni.
Då ska jag utvärdera perioden som har gått.

Social status, arbetsbelastning, stress, utmattning och fysisk o psykisk hälsa.

Ha en härlig alkoholfri helg!

Jag vill ju kunna umgås med folk. Det är jag själv som måste fixa mina alkohol problem. Hoppas kunna bromsa i tid nästa helg. Jag ska sätta in alla mina krafter och vilja för att klara detta. Jag ska bevisa för mig själv att klara av att dricka lagom. Jag vet ju att jag mår bäst av att inte dricka.

Det låter svårt. Jag undviker helt socialt umgänge utanför familjen just nu. Vilket är tråkigt. Men antagligen nödvändigt om jag skall klara mig tre månader utan alkohol. Tänk dig vilket roligt liv jag har nu. Inte. ?

Nästa helg får vi besök av våra vänner från Norrland. Vi ska umgås hela helgen med dem. Det blir en vända in till stan på lördag för att käka middag. Jag vill kunna dricka alkohol utan att bli packad när vi ses. Det ingår ju liksom i det sociala mönstret. Har känt dessa människor sedan jag var barn. De har allt för ofta sett att jag eller min fru blir tok full. Nu är det nya tider hos oss med minskad alkoholkonsumtion. Frun dricker nästan ingenting och jag har dragit ner min konsumtion rejält. Jag har dock problem med mängden. De få gånger jag har druckit de sista 7 månaderna har det ofta blivit för mycket. Jag måste verkligen skärpa till mig och tänka mer innan jag sveper nästa glas. Jag ska försöka tänka ut en bra strategi under veckan.

Gubbarna på jobbet som jag umgås med skulle sätta på sommardäck och pyssla i trädgården i helgen. Vi har pratat detta under veckan. Vi är ju rätt lika så belöning var några kalla i kylen. Jag började härja med mina "måsten" igår. Jag tömde lagret av öl och vin som belöning. Jag hade tänkt dricka 3 öl men det blev 5 öl och en flaska rött.

Låter hårt. Själv är man pigg och fräsch, och har kört ett hårt pass på gymmet. ?

Det är bara att komma igen, Mrx. Var det något särskilt att fira igår eller varför dracks det öl och vin? (Undrar jag utan att döma.)

Den här gubben vaknade sent idag. Usch, jag drack både öl och rött vin igår. Det var planerat men som vanligt funkade inte bromsen. Somnade på toa med Spotify i lurarna. Att man aldrig lär sig. Visst blev det mycket gjort här hemma igår kväll när jag dopade mig med alkohol. Men är det verkligen värt det med tanke på hur jag mår idag. Har kraftigt ångest och känner mig svag. Det är priset jag får betala för att jag umgicks med herr A igår. Missade mitt spinnings pass i morse. Alltså det är inte värt allt smör i Småland att må som jag gör nu..

Känner igen kurvan mot förfallet du beskriver. Även jag lärde mig av någon som var längre fram i sjukdomen det farliga med att även efter ett uppehåll börjar sjukdomen precis där man pausade den! Har upplevt det själv och förklarar det konstiga med att ha lyckats vara vit tex en månad sen direkt tillbaka till dagligt drickande (för mig innebar det återställare etc dygnet runt). Om jag nu lyckats denna gång så balanserade jag på sista nerförsbackens stup mot total misär. Träffade en person som beskrev sitt liv likt mitt med fru/barn och hus/jobb när jag fick hjälp med avgiftning. Skillnaden var att han förlorat allt. Blir nervös när jag inser hur nära jag själv var att hamna där. Tycker det är svårt att tipsa om saker likt detta utan att framstå som ”bror duktig” osv när man själv kämpar som ett djur med att på riktigt komma ur alkoholens klor. Det pratas för lite om denna vidriga sjukdom och kunskapen är låg även inom vården (med undantag för beroendemottagningar, min beroendemottagning jag går till varje vecka är superduktiga, icke dömande och vill verkligen väl). Blev lång text men ville bara instämma i känslan att vilja rädda andra i tid.

Själv har jag egentligen vetat i många, många år att jag är alkoholist. Däremot har jag nog inte alltid velat sluta med alkoholen trots den insikten, och då har ifrågasättandet fyllt en funktion: "Jag är nog inte så jätteberoende ändå. Och kolla på den där stackaren, hen är ju helt söndersupen, sådan är ju inte jag. Jag kan ju både leva och leva relativt väl med mina problem, så varför sluta?"

Med jämna mellanrum har jag dock fått nog, främst när jag haft bakfyllor från helvetet, och tänkt "fuck it, nu lägger jag av". Pauserna har aldrig varat mer än två, tre dagar. (Idag är det 20 dagar utan alkohol, jag skryter om mina vita dagar hela tiden, sorry ?). Jag har helt enkelt inte upplevt beroendet i sig som ett alltför tungt skäl att sluta att dricka. Det är först nu, när jag ser att drickandet får en alltför stor negativ inverkan på mitt arbete som jag har kommit fram till att jag måste ändra hur jag lever. Och när jag är redo. Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta. ? Kanske bara påpeka hur viktigt det är att själv vilja sluta med alkohol för att det skall gå vägen. Och så önskar jag att jag hade varit redo att sluta att dricka för länge sedan.

Ha en fin och vit lördag!

Tillägg: jag har dessutom börjat predika nykterhet bland släkt och vänner. Har blivit rena moralpredikanten. Oväntat. ?

Tack för välskriven info!!
Jag ska ta nytt tag i mitt liv och be om antabus, jag hittar just nu små vägar att inta a i liten form... bara för att få ta a... vet att jag är på farlig väg!
Du öppnar ögonen åt mig, TACK?
Önskar Er alla och mig själv en vit lördag❤️

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Visar att det går. Går att leva nykter. Och att alkoholen är en lömsk fiende. Som så många andra har du blivit medveten om hur fort det kan gå utför om man släpper in A i sitt liv igen, om än från början i liten, och i tankarna oskyldig, mängd.

God morgon alla vänner! ☀️

Läser runt lite på forumet och några tankar dyker upp - i sedvanlig ordning. Om jag lät min hjärna vila emellanåt kanske mitt liv skulle vara lite enklare.

Nåja...

Speciellt en sak har fångat mitt intresse den senaste veckan: beroendet. Många skriver att de inte är beroende, andra är osäkra på om de är det.

Vad är då ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda.

Kram på er

Precis så varken mer eller mindre.
Vare sig jag vill eller inte.
Vissa skulle hålla med mig andra skulle inte hålla med mig.
Jag går min väg och det enda som spelar roll är vad jag själv anser och tar ansvar för.
Det är en lättnad att erkänna, sluta försvara.
Jag är alkoholist.