Senaste kommentarerna i forumet

Fint att läsa hur bra du mår, det ger inspiration och styrka// kram Strulan

Det allra värsta med mitt förhållande till A är ångesten. Ångest och djuptgående skam över att jag är en så dålig människa som inte klarar av att dricka normalt. Tänker på alla gånger jag lett personalmöten bakfull, skyllt på min pollenallergi om någon kommenterat mina rödsprängda ögon, treo-rör i väskan, kastat tomflaskor och tömda bibbor på olika ställen i stan (för att inte min man ska märka nåt), bankande hjärta av skräck för poliskontroller...

Jag har oftast druckit ensam (min man är ofta på resande fot i sitt jobb). Känslan när vinet lägger sig som bomull runt hjärnan och jag får vila är det jag längtat efter. Skönt just då, men morgonen efter... Fruktansvärt!

Nu vaknar jag tacksam och längtar efter en kopp kaffe. Känner mig fri. Fri, stolt och oändligt tacksam. Ingen mer ångest.

Hm... bra tanke. Aldrig! Aldrig. Aldrig? Svårtolkat ord. Jag hoppas naturligtvis att mitt livsval att inte dricka A såsmåningom ska bli till en lugn, skön självklarhet. Så här bra som jag mår när jag är spiknykter varje dag vill jag fortsätta må. Än så länge är det en nygammal känsla av ”wow, va jag är stark och klok” men jag vet av erfarenhet att det kommer bli en vardag då jag tidigare har trillat dit, eftersom jag tror att jag är värd det där ”koppla-av-glaset” som alla andra kan ta.

Är dock helt övertygad om att många dricker exakt som jag har gjort (kanske tom mer) och inte anser sig vara i någon farozon. Jag är tacksam över att ha haft styrkan att höja blicken från min egen stolthet och se problemet. Det ständiga påfyllandet, längtan efter ruset, ångesten dagen efter osv

Så aldrig, never ever? Ja, idag skulle jag säga ja. One day at a time. Förnya det där beslutet i tacksamhet varje morgon så tror jag det går. /Sofia

Kan du ta in att aldrig dricka? Aldrig någonsin? Det är stort. Troligen för stort för de flesta.
Jag tyckte på ett sätt att det var skönt att säga till mig själv första tiden. Det gav en trygghet som lindrade ångesten. ”Det är lugnt, jag kommer aldrig att behöva känna så här igen”. Men allt eftersom tiden gick och måendet kom tillbaka så har jag varit tvungen att välja att inte dricka. Jag får om jag vill. Det är inte ett beslut för hela livet. Jag får sen men nu väljer jag att inte göra det. All evighet gick inte ihop med begynnande känslor av att jag nu är i bra form. Konflikten blev för stor. Tanken fanns ändå där, och det måste få vara okej att tänka så. Sen får jag. Men jag väljer ändå konstant att fortsätta. Men valet blir lättare och lättare, med förhoppning om att jag inte ens behöver välja på sikt.
Men jag kan säga att de där två glasen ALDRIG blev två glas i längden för mig heller. Jag har det inte i mig att kontrollera mitt berusade jag.

Dagens insikt. Egentligen borde beslutet vara hur enkelt som helst. Det gäller ju bara att aldrig någonsin dricka det där första glaset. Inte ens om jag blir bjuden. Inte ens om ingen ser mig. Inte när jag är bortbjuden. Inte när vi har gäster... Hur svårt kan det vara?

Gillar liknelsen med att A för mig är som en allergi. Dricker jag ett glas så aktiveras en mörk kraft inom mig och alla kloka, nyktra insikter blir som bortblåsta. Varje gång jag börjat dricka A igen efter mina nyktra perioder har föregåtts av några dagars inre övertalning om att jag nog inte har några problem. Att jag ”bara” är en riskbrukare nån gång då och då. Att det bara blir lite för mycket ibland...

Det är svårt det där med oss välfungerande. Vi med de polerade fasaderna. Vi kan lura alla. Vänner, familj, tom oss själva.

Men återfallen lär oss hur det faktiskt är. Att det där med att bara ta ett par glas för att koppla av aldrig bara blir ett par glas. För mig blir de två tänkta glasen alltid en hel flaska... Alltid. I smyg, hymmel och hemlighet. Det är inte friskt.

Tack alla ni för att jag får dela min nakna berättelse med er.

Kärt återseende :) Det är ju ändå positivt med att vara tvungen att återvända med svansen mellan benen :) Nu ringde just min väckarklocka, så nu ska även denna dag kickstartas, men vi hörs senare. Kram så länge!

...alias Mirabell om jag förstod saken rätt i Vinägers tråd..?

Jag följde dig och några andra när jag började läsa här under hösten 2017.
Förutom du så var det ytterligare två M; Miss lyckad och Mary Poppins, samt Vinäger och Amanda som gjorde störst intryck på mig och jag läste och läste så ögonen blödde för ni alla skrev så bra och inspirerande.
Så i februari 2018 blev jag själv medlem och startade min egna tråd.
Människor har kommit och gått, kommit tillbaka som du nu och det är ju både på gott och ont som vi alla vet.

Upp och ner har det gått för min del och jag kämpar fortfarande med förhoppning om att en dag bli helvit.
Håller tummarna för dig och alla oss härinne att vi ska få kraft och styrka och stå emot som det bara går!!!

Kramar
???

Jo jag blev påkommen, blev kallad till företagsläkaren och fick lämna prover. De visade på högt intag av alkohol och fick då skriva på att jag skulle gå till alkoholterapeuten och lämna nya prover om tre månader. Inte så dramatiskt men nu när vi är där, så är jag så glad att det fick mig att vakna.
Sen vet vi väl alla om någon i bekantskapskrets eller på jobbet som ligger i riskzonen.
Tror många arbetsgivare tycker det är obekvämt att ta tag i, vi som har problem tror att ingen vet och går på våra lögner.
Så fortsätter dansen om jag blir frisk från detta, skall jag stötta andra i framtiden att våga söka hjälp.
Ha en fin dag// kram Strulan

Det är aldrig någon annans fel att vi väljer att dricka! Det vore ju rätt hemskt att lägga skulden på alla dessa hårt arbetande föräldrar som inte begår något annat brott än att försöka vara perfekta... Däremot beskriver texten en av de aspekter jag måste jobba med hos mig själv om jag ska bli bekväm i mitt eget skinn. Det har jag nog aldrig varit. På något vis har jag fastnat på utvecklingsnivå högstadiet vad gäller den biten. Och surprise, det var dä jag blev förälskad i alkoholen. Min slutsats är att alla påtvingade sociala tillställningar förpassar mig själsligen tillbaka till mitt 15-åriga igelkotts-jag. Men igelkottens coping strategier är dessvärre dysfunktionella hos en vuxen människa med faktiska valmöjligheter. 15-åringen var tvungen, enligt lag att vistas i skolan, bland mobbare, deras hejarklack och annat löst folk varje dag. Vuxna mähät kan ärligt skippa klassfester och annat som stör. ”Nä tack, jag har för litet tid kvar på jorden för att slösa på sånt jag inte vill göra. Men ha kul ni.” Eller så kan hon gå dit och ärligt försöka närma sig andra, istället för att cyniskt observera och ilskna till i all tysthet. Vaffan, vuxna mähät har pengar. Hon kan släpa med köpemuffins till hela klassen med påhäng, så behöver ingen någonsin baka igen.

Skrattar gott åt din story, känner igen mig! Låt de andra vara som dom är.
Vi är också bra. Du är också bra. Du är där. Kom ihåg det. Good enough!
Förnuftet säger mig vi kanske gör klokt i att vara försiktiga med att skylla på någon/några andra ifall vi dricker för mycket ibland. I slutändan så är det vårt eget val. Alla vuxna människor bär eget ansvar för sina egna val.
(Men i hjärtat förstår jag ju såklart den där ”fuck-it känslan” du beskriver så bra. Jag tänker bara att vi inte får låta oss luras så lätt...)

Terminsslut suger så j***la hårt när man har noll social kompetens som privatperson. Ingen som känner mig professionellt skulle känna igen mig på alla evinnerliga tillställningar man ska engagera sig i med sin avkomma kring terminsslut. Mitt professionella jag är självsäker, snacksalig, driftig, handlingskraftig, öppen, inkluderande, står så gärna i centrum och har stenkoll på allt. Mitt privata jag är sluten som en mussla, vilsen, helsnurrig... Ett handlingsförlamat mähä. Ta klassfest tex. Andra föräldrar har organiserat och bjudit in. Mähät har glömt (förträngt) och får rusa från jobbet oförberedd. Andra föräldrar har förberett lekar. Mähät försöker göra sig osynlig och slippa leka. Andra föräldrar har bakat åt alla. Mähät köpte muffins på macken. Andra föräldrar packar upp nyttig ekologisk kolhydratfattig picknick med fiffigt gömda nyttigheter till sin avkomma. Mähä-avkomma får svettiga korvmackor, på VITT bröd. Andra föräldrar matar i sina ungar skopvis med grönsaker. Mähät födde människobarn, inte kaninmutanter. Andra föräldrar häller i sina telningar hemmapressad smoothie med sju miljoner viktiga vitaminer i. Mähäts telningar får halsa kemikaliespäckad coka cola direkt ur flaskan. (Kanske glömde vi muggar, kanske gillar vi att byta spott och brödsmulor med varandra...) Andra föräldrar går runt och är allmänt trevliga och pratglada. Mähät sitter på en filt med tunghäfta och undrar när man får gå hem. Andra föräldrar är ”riktiga vuxna” som konverserar, den ena fyndigare än den andra, om sånt som passar sig. Mähät svarar på tilltal enligt mottot ”Det där lät bättre i mitt huvud än när det hoppade ur munnen”. UUUURK! Det är efter sådana terminsslut-fiaskon jag verkligen vill krypa upp i soffan med ett glas vin och glida in i fuck-it-mode.

Intressant fråga. Värd en egen tråd. Hur blev du konfronterad Strulan? Om du vill berätta vill säga... Har heller aldrig blivit misstänkt/ifrågasatt trots att jag ”gjort bort mig” ett antal gånger.

Ångestmoln ingen fara att fråga. Jag fick väl många sjukskrivningar, sen tror jag många arbetsgivare vet men väljer att blunda. För de har rehabiliteringsansvar vilket innebär en del jobb för dem.
I efterhand så är jag tacksam, men just då ville jag dö.
Kram Strulan

Ni som blivit avslöjade av er arbetsgivare, hur gick det till? Drack ni på arbetstid, kom kraftigt bakis till jobbet eller hög frånvaro? Jag har aldrig någonsin blivit misstänkt av min arbetsgivare trots stundtals alldeles för hög konsumtion, en del sjukfrånvaro med kort varsel etc. Har ofta tänkt att ”hjälp nu fattar dom” men aldrig- menar självklart inte att jag är duktig på något sätt eller så (om någon skulle missförstå). Bara nyfiken på hur det gick till för er! Styrkekramar

Om någon mer säger ta en whisky så blir det bättre, klappar jag till den personen.
Blir mer än kinkig när jag får feber, så nu stänger jag in mig i stugan tills jag blir frisk.
Vill tipsa om en podd som jag lyssnar mycket på Beroendepodden, många bra samtal där.
Så diet denna veckan är isglass och halstabletter.
Hoppas ni har en bra dag// kram Strulan

Insikten om att låta bli första glaset kommer du långt med. Kämpa på.

Hej, det dom andra skriver stämmer. Se detta som en botten och att du härifrån ska kämpa dig upp igen. Ångesten som man kan urskilja mellan raderna ser jag som något positivt. Det betyder att du har ett samvete och innerst inne vet att det är dags att försöka ta tag i drickandet nu.
Som andra har nämnt så får man även se eventuellt fängelse som statlig hjälp, det heter ju trots allt kriminalvården.
Jag fick 3 månader. Men efter överklagade i hovrätt så blev det fotboja i tre månader. Blev av med kortet i över ett år och fick ta om det på nytt.
Som tur var så stöttade min familj mig och jag kunde jobba med fotbojan.
Jag lever än idag med en ångest från den tiden. Det är inte den akuta som du upplever nu, med tankar om hur framtiden ser ut. Den som tär mig än idag är att jag kunde kört ihjäl någon. Men den ser jag ändå som konstruktiv, för jag sätter mig aldrig igen bakom ratten onykter.
Tyvärr drog jag igång drickandet igen efter tio år och sitter här idag och samlar nya krafttag. Jag har varit medlem här i 3,5 år och detta är min första kommentar på sidan. Har Samlat krafter genom att läsa andras inlägg.
Ta nu en sak i taget, ta emot all hjälp du får och omge dig med positiva personer som kan ge dig energi. Jag håller tummarna för dig!

Japp. Det är det jag vill åt också. Frid. Normaltillståndet är att hjärtat fladdrar runt i bröstet som en orolig liten fågel, och det kryper i hela kroppen. Efter ett glas vin sitter myrorna och slappar och fågeln seglar ned för att vila på en gren. Den blickar ut över världen och livet och tänker... Meeeh Fuck it.

God morgon! Idag är det 155 dagar sedan jag slutade dricka A. Då kom jag fram till att jag nog inte var alkoholist, utan ”bara” en riskbrukare som så många andra. Självklart sprack den planen efter några månader. Det gäller ju bara att planera, tänkte jag. Två glas vin på AW:n. Två glas vin på fredagkvällen. Det är heeelt normalt... Började jag tänka... och längta...

Självklart funkade inte den planen. Efter det där berömda första glaset (som smakade ljuvligt) gick botten ur och allt mitt fokus riktades mot nästa vinglas. Utåt sett ser allt normalt och trevligt ut. Men jag börjar direkt att i smyg fylla på mitt glas. Igen och igen. För det funkar inte att dricka normalt för mig. Jag vet det nu. Jag visste det då...

Tackar Gud av hela mitt hjärta att jag snabbt lyckades vända. Att återfallet blev kort. Väldigt kort. Men det skrämmer mig hur otroligt snabbt jag lät mig förföras av den lömska ormen.

Nu vet jag att jag är alkoholist. Jag är tacksam för att jag inser det. One day at a time. En dag i taget. Idag är det dag 5 av mitt nya liv. Vill aldrig tillbaka.
Kram på er alla ni som verkligen förstår. Tack för att ni hjälper mig. Önskar er en fin dag. /Sofia

Jag var här och diskuterade med mig själv. Jag läser mitt sista inlägg och håller nog fast vid det.
Vem är vi utan anknytning till någon annan?
Vem är de personer man ser som det lyser ensamhet och utanförskap om.
Som säkert har en gammal mamma,eller kanske en plats på en arbetsplats där de faktiskt behövs.

Men i övrigt,inte är medräknade eller ingår i någons viktiga närhetscirkel.
Vad gör ensamheten och självständigheten som driver ut oss alltmer på isolerade öar där vi ska klara oss själva.
Den kontroll som vi medberoende och även andra såklart ägnar oss åt.
En kontroll på oss själva och vår omgivning i att inte bli alltför sårbara.

Titta på spädbarnet och dess totala brist på kontroll och nödvändigheten att knyta an till en vårdnadshavare för att överleva.
Från det så går vi sakta till att bli alltmer självständiga och klara oss själv utan inblandning från andra.

Det skapar en självtillit och ett självförtroende som gör det möjligt att skapa ett liv för oss själva utanför den innersta kretsen som familjen är.
Men i detta hopp ut i det okända och kanske framför allt om grundfamiljen inte är helt trygg vilket kanske rätt ofta är fallet.
Vad händer med oss?
Vilka delar av oss själva har vi på riktigt möjlighet att ge till andra och kanske också få tillbaka.
Vi sparar kanske alltför mycket av jaget innanför våra murar för att få en relation att fungera på djupet.
För det gör alltför ont att ta tillbaka det vi faktiskt gav in i relationen.

Är det därför vi så gärna har djur?
Som ger oss det totala till oss utan baktankar.
Som bara finns där utan krav på motprestation.

De säger att den rena kärleken inte kräver någonting.
Den bara är där med sin totala acceptans och den frihet där alla människor får fortsätta röra sig i sina cirklar men ändå i en enhet av två.

Och det är väl kanske en utopi då vi alla har en eller annan mekanism som stökar till det.
Brist på tillit,dåligt självförtroende osv.

Att då kunna vara generös i alla lägen och unna sin partner allmöjlig frihet för att båda ska kunna samverka och må bra och bli rikare i relationen till varandra.
Hur gör man det?

Det var mina måndagstankar för denna gång.

i övrigt så går livet sin gilla gång och marken är stabil under mina fötter :-)

För mig handlar suget om precis det - längtan efter avtrubbningen och lugnet och sinnesfrid. Jag gillar både vin och öl och kan bli sugen på det av den enkla anledningen att det är gott men det är inte det jag refererar till när jag använder ordet ”sug”. Då kan jag dricka vad som helst oavsett smak för att nå tillståndet av FRID.

För mig handlar suget om precis det - längtan efter avtrubbningen och lugnet och sinnesfrid. Jag gillar både vin och öl och kan bli sugen på det av den enkla anledningen att det är gott men det är inte det jag refererar till när jag använder ordet ”sug”. Då kan jag dricka vad som helst oavsett smak för att nå tillståndet av FRID.

För ditt inlägg.
Så himla bra och klokt skrivet.
Sånt stärker mig och min självkänsla oerhört mycket och att jag också gjort rätt vägval i livet och det är att leva nyktert.

Ha en fortsatt fin söndagkväll!

Det har jag också provat, men då dricker jag bara mer... Jag blir oerhört frustrerad av alkohol och struntar hellre i att dricka alls om jag inte når ”rätt avtrubbningsgrad”, och nu handlar det om 3/4 flaska vin för att nå dit. Men allt oftare tar jag ett glas till sen, bara för att... Jag vet inte. Hämningarna har släppt och omdömet farit genom fönstret, kanske. Skulle säkert fortsätta dricka ännu mer, om jag inte började kallsvettas och må illa. Helt otroligt att jag kan se mönstret så tydligt och ändå inbilla mig att jag vill dricka vin. Det är nog det som är ”sug”.

Så hette jag ju! Mirabelle :) Nu är jag Glasögon-Smurfen, för det är så jag känner mig... Som en besserwissrig perfektionistisk know-know-it-all... :P Kram