Senaste kommentarerna i forumet

och anmälde ett inlägg med allvarlig suicidal ton. Så ledsamt, så sorgligt att läsa. Väcker jobbiga minnen, men inga katastrofkänslor numera - tacksam för det. Instämmer med Santorini ovan, så tragiskt att så många fastnar i alkoholen. Att läsa här är att läsa samma berättelse, om än i olika ram, gång på gång, på gång... Det gäller både beroendet och medberoendet. "Att människor inte fattar...." tänker jag nästan desperat ibland. Men så påminner jag mig hur det var... för mig och för andra. En del forumvänner har blivit mina alldeles speciella vänner i livet utanför forumet. Vanliga människor som suttit fast där i beroende- och medberoendeträsket... trampat och klafsat och sträckt ut händerna - och tagit emot! Hållit taget och fått hjälp... hjälp att hjälpa oss själva! För JA - det ÄR möjligt att ta makten i sitt eget liv! Vi är många som vet det.

Jag skrev om "tillit" i en tråd, kopierar hit det, det handlar om mig. Också.

"Ingen människa kan kräva att en annan ska känna tillit till hen - särskilt inte efter svek, oavsett vad hen kallar det eller anser att det beror på. Inte heller en själv kan tvinga sig att lita på nån en i grunden tvivlar på. Tillit växer fram efter en lång rad erfarenheter som visar och bekräftar att den här människan kan jag lita på.
Han vill säkert och det är en tuff resa att övervinna sin reptilhjärna, oavsett drog. Den kampen kan ingen annan än han själv göra, utkämpa. Du ska ta hand om dig. Det är ingen lätt sak att sätta fokus på och ta ansvar för sig själv; veta vad jag vill, göra mina val och ta ansvar för dem, lära känna mig själv och handla övertänkt (agera, inte reagera) och släppa taget och låta andra (vuxna) ta ansvar för sitt liv. Det är tufft för oss medberoende. Tufft ja, men fullt möjligt att ta makten i sitt eget liv! Jag håller på dig! / mt"

Och jag håller på mig och alla andra som kämpar mot drogerna. Jag är idag övertygad om att beroende är en (1) sjukdom oavsett utlopp. Har lärt mig massor om sockerberende och matmissbruk och även förstått processberoendet. Sett och förstått mina egna beroendetendenser och har lärt mig hantera mig själv...
Livet är bra, jag är nöjd och tacksam. Så tacksam att jag hittade hit då hösten 2010. Det hjälpte mig att se, förstå, ta tag i och förändra mitt liv!
Allt det bästa till dig som läser - och stor vårkram till alla vänner, ingen nämnd och ingen glömd / mt

och kan ju inte förbigå att skicka en hälsning till dig! Ha det fint, på alla sätt och vis?? / mt

Är inte helt nykter. Skit samma. Det funkar för mig.

Jag vill inte dö.
Jag står inte inte i valet eller kvalet att hoppa eller dö. Som jag gjort så länge. Det har varit så självklart. Jag ska dö.

Men inte längre.
Liksom att behöva gå ner i vikt har min automatiska tanke till döden försvunnit. Till och med när jag är onykter. Det är ett deceniun med elaka självdestruktiva tankar som krossas.

Detta är en milstolpe.

Detta är helt jävla sjukt.
På ett bra sätt.
Äntligen.

Livet är inte alltid solsken och majonnäs. Men jag.vill.inte.dö.

Inte ens när jag förlorar kontrollen lite.

Äntligen. ?

Är inte helt nykter. Skit samma. Det funkar för mig.

Jag vill inte dö.
Jag står inte inte i valet eller kvalet att hoppa eller dö. Som jag gjort så länge. Det har varit så självklart. Jag ska dö.

Men inte längre.
Lik som att behöva gå ner i vikt har min automatiska tanke till döden försvunnit. Till ich med när jag är onykter.

Detta är en milstolpe.

Detta är helt jävla sjukt. På ett bra sätt. Äntligen.

Äntligen. ?

Äntliiiiiiigeeen!
Solen sken och kaffet på balkong smakade extra gott ?
Drog på mig en finare blus som jag ej brukar våga ha på mig på jobbet. Men Vafan, Fuck it. Nu kör vi.

Har märkt att jag vågar använda lite roligare kläder på sistonde, utmanar mig själv även där.
Haft håret utsläppt på jobbet tex, det brukar jag inte ha (för jag känner mig så flickig med håret nedsatt). Men jag slängde i en kopparfärg i håret nu i veckan och det blev svinbra ? typ roseguld i håret. Jättefint?

Idag är det en intervju på schemat. Ska sitta i det nya teamet och efter jobbet ska jag träffa bästis och flickvänn. Vi ska ut på staden och skaka våra lurviga! Kommer bli sååååå jävla kul, vette fan hur jag ska orka vara uppe efter 00 bara ??
Redbull here i come!

Idag kanske jag får besked kring hur det gick i onsdags oxå, vi får se. Jag litar på processen och att jag kommer hamna där jag ska.
Ställde mig på vågen i dag också, mest för att se vad som hänt där sedan januari och jag hade tappat typ 6kg. Tänk vad rikligt med sömn och mat regelbundet kan göra med en?‍♀️ Började genast tänka hur jag ska ändra på kosten hit och dit för att gå ner mer. Men alltså senast igår såg jag mig naken i spegeln i all hast och min första spontana tanke var ”vad fin jag är”. Så detta där automatiska tänket med att behöva gå ner i vikt kommer inte funka längre.
Jag är fin exakt precis så som jag är nu. Faktiskt.

Psykisk hälsa, vad jag älskar dig när vi samarbetar.

Glad fredag alla ?
Fridens!

För all pepp!!

Hade jag inte skrivit här och bestämt mig så hade det blivit alkohol ikväll, "för det har vart en så tuff dag på jobbet".

Men nu är det slut med att tycka synd om sig själv!
Dags att bruka allvar!

Bra jobbat!! nu är min fjärde dag!!

Nu har det värsta äntligen passerat denna veckan. I morgon är det äntligen fredag!
Igår gick bra, intervjun gick ohyggligt bra om jag får säga det själv. Fasten de skrivit fel adress i bokningsmailet så virrade jag mig tillslut till rätt lokal.
Kvällen bjöd på mingel och jag tycker sådant är svårt, men det är utvecklande. Och syns man inte finns man inte, Right? Jag hade väldigt trevligt tillslut ändå.
Kollapsade i säng vid 2130 och fick sova massa.

Idag ska jag på en annan intervju på steg 3 i processen. Är helt ärligt inte astaggad på den tjänsten. Men det är bättre än det jag har nu. Så por Que no?

Efter jobbet ska jag träffa dos väninnos för att börja planera födelsedagskalaset. Jag tänkte bjuda de närmsta, men när jag kom upp i 80 på gästlistan såååå insåg jag att detta kommer behövas planering och ytterligare resurser. Det kommer bli kul!

Måendemässigt mår jag bra, stabil och trygg i mig själv. Det är en ganska rolig period i livet att söka jobb och få träffa så mycket nya människor.

Fridens ?

Ett bra val. Och torsdagar är väl lika bra som andra dagar? ?

18 dagar utan alkohol här. Det funkar.

Ett bra val. Och torsdagar är väl lika bra som andra dagar? ?

18 dagar utan alkohol här. Det funkar.

Det blev ingen måndag, ingen ny månad, inget nytt år som jag bestämde mig.
Det skedde en Torsdag mitt i månaden, som jag insåg att nu är det färdigdrucket.

Alkoholen har tagit tagit kontrollen över mig, när jag bara skulle ta ett glas och slappna av så är hela flaskan tom när kvällen är slut.
Ångesten äter upp mig dagen efter.

Jag är rädd för att misslyckas.
Rädd för vad alla ska säga, tycka och främst tänka.

Men nu är det allvar, det gäller mitt liv och min hälsa.
Jag har försökt förr och misslyckats, men denna gången har jag skrivit det i text. Öppnat upp mig, och berättat för er: jag har Alkoholproblem!

Idag blir jag nykterist!
Jag gör slut med alkoholen och går vidare med mitt liv det är mitt enda alternativ.

Dag 1.

Grattis till dina 100 dagar ! Du ska absolut klappa dig på axeln och berömma dig själv.

Sen måste jag hålla med Vitutanvin om att du ska "skita i honom" !! Gör inte misstaget nu att lägga energi på nån eller nånting annat än på dig själv. Du behöver all uppmärksamhet du kan få och du behöver skapa en riktigt bra relation med dig själv först innan du kan dela med dig av dig själv. Du är den viktigaste person i ditt liv just nu !

Och du skriver så fantastiskt bra !!!

Kram !!

.. när jag läser om din upplevelse.
Jag vill vråla till dig: "skit i honom - bry dig om dig själv!" "Du får tydligen inte plats i hans omkrets. Så varför ska du prompt försöka ta dig in där?"

Hoppas du har fler personer att öppna dig för, berätta om din kamp och dina stordåd. Person(er) som har vett att uppskatta dig oavsett vad du gör/gjort. Som kan skilja på dig och dina handlingar. Som låter dig vara Du! Så att du blir uppmuntrad till att vara du. Du vet väl om att du duger? alltid!

Att du är observant och kämpar emot! Det är en kamp ibland men det blir lättare med tiden. Jag känner så igen dina tankar, från förr. Men det är ju inte ett eller två glas vi vill ha, vi nöjer oss inte med det.
Mitt första seriösa försök att bli nykter spolierades av ett glas champagne. Jag blev totalt överrumplad och drack det. Jag hade ingen beredskap då. Efter nästan 1,5 års nykterhet så jag tänkte ok, det är ju inget. Det gick bra ett par månader men sen tyckte jag att visst kan jag klaraett par glas vin. Och sen gick det snabbt brant utför. Det tog mej fem år att starta om, att nå botten. Och det var djupt. Det är nog mitt enskilt sämsta beslut i mitt liv, att ta det glaset champagne. Så kämpa på! Nu har jag snart sju års nykterhet bakom mej och på den vägen fortsätter jag. Lycka till!

Och nytt liv. Varje dag en chans att börja om. Vi behöver inte definieras av det som har varit. Vi kan välja en ny väg.
Hålla ut i de svåra stunderna för de går över.
Prova något annorlunda, något nytt.
Behandla dig själv som din bästa vän och är det svårt uppsök terapi. Kan det handla om anknytning?
Kram alla där ute ?

Mulletant ?
Jag håller med dig. Jag förtjänar att ta hand om mig. Det gör du med. Och ni andra på forumet. För i slutändan är det allt vi har, oss själva. Så varför inte släppa den eviga fighten och vara lite snällare?

Idag ska jag på en intervju som jag faktiskt ser väldans fram emot. Hoppas att mina föeväntningar överensstämmer med verkligheten ^^

Senare idag har jag samlat ihop ett litet gäng och tvingat med på ett jobbmingel. Mest för att öka mitt nätverk men rent strategiskt vet jag att en arbetsgivare som jag är intresserad av kommer finnas på plats = fett bra att göra ett första intryck.

Att söka jobb är lite som att dejta (åter igen). Det är som ett spel. Man kan dra olika drag och där efter finns ett utfall, typ som schack. Gäller bara att veta hur man ska röra sig för att tillslut vinna.
Jag tror att många som söker jobb ser det lite för mer än vad det är och lägger alldeles för stor vikt vid en tjänst och ett företag. ”Tänk om de inte vill ha mig”, men tänk om du inte vill ha dem? Att söka arbete är till stor del ett ge och ta, kommer de matcha mig likväl matchar jag det dem söker?
Nu har ju jag den filosofin även i dejtande, jag lägger oftast inte alla mina ägg i samma korg. Det förstår jag att många gör, och det är helt okej om man föredrar det. Grejen är den att har man verkligen tagit ett aktivt val att leva så eller följer man bara strömmen och ramverket för vad det normativa samhället gett oss?

Lång historia kort, idag blir kul. Och jag känner mig redo att ta”fånga dagen” ?

Fridens ?

Jag är på rätt spår igen. A-rösten har tystnat - ja, för den här gången i alla fall. Det räcker bra just nu. Gott nog, med tanke på hur det har varit.

Njuter av lugnet inom mig.

Så otroligt tacksam över livet. Det nya livet. Det nyktra. Nu till det bästa av allt, jag får behålla det. Ibland kan det nog bli en kamp om det, men det är upp till mig att hålla det kvar. Mitt val. Det känns skrämmande och skönt på samma gång.

Tack John, klok som en bok. Som alltid. ?

Kram på er

Blir glad och varm i hjärtat att läsa hur du har det nu. Glädjen över din lägenhet, att du är nykter och framförallt att du tar hand om dig? Det är du värd, på riktigt. Håll taget, hoppas du snart får ett jobb där du trivs bättre - du verkar vara bra på gång.
Allt det bästa och kram❤️/ mt

Jag ville så gärna berätta för dig, berätta varför jag mått som jag gjort. Hur det var. Varför jag betett mig som jag gjort.
Min finaste.
Jag har varit påväg så länge, velat ge dig mitt förtroende och berätta. För jag tycker om dig. Du betyder något för mig, och jag är helt betagen av ditt väsen.
Jag önskar så att jag kunde få det tillfället, den där öppningen, för det skulle nog ge dig en hel del svar.
Kanske du skulle förstå varför jag mått som jag gjort?
Kanske du skulle våga lita på att den tillit du givit mig är väl förvaltad och omhändertagen och vilar hos mig ännu?
Kanske du skulle kunna se mig? På riktigt? Hela mig?
-
Han kom gåendes i entrén i förmiddags, helt oförhappandes såg jag honom på långt håll. Hans charmiga, lite märkliga gångstil jag så många gånger lagt märket till.
Det var verkligen något mellan oss, nått speciellt. Utan att vi ens satt bredvid varandra i fikarummet utan bara sneglade på varandra, var det alltid oberoende kollegor som frågade mig om det va nått mellan oss. Det liksom låg i luften. Glimmandes.
Magiskt.
Våra blickar möttes i entrén idag, han stannade till, jag fångade hans blick. Varje gång han sett på mig känns det som att han nått mig, jag som knappt trott det var möjligt att nå mig själv i det kaos som varit inombords, men han antände en gnista och jag fick chansen att se en bit av mig själv som jag trodde drunknat i ett hav av tomflaskor på köksgolvet i en annan del av livet, ett liv jag till varje pris har försökt att dölja för honom.
Vi växlade några ord. Desperationen växte inombords, den rev och slet i mig idag, över att finna det den där luckan till att få berätta. Att få chansen att prata med honom, lägga korten på bordet och berätta att jag blivit nykter och tillryggalagt en tid som jag tror anses bli stabilare för varje dag som går.
-
Det var i början av min nykterhet, en iskall tystnad en längre period var bruten. Jag hade varit nere på botten och lyckats simma i land igen. Vi satt i mitt kök och drack kaffe. Jag frågade honom hur det var och varför han inte pratat med mig sen senaste tillfället vi setts, helt övertygad om att han fattat allt. Han hade såklart fattat vilken vidrig människa jag var, hur dålig jag var som druckit, vilket monster som härjade runt i min kropp. Jag var helt beredd på att han skulle uttrycka att han förstått att jag var alkoholist. Jag hade övat i spegeln flera timmar innan han kom hem till mig över hur jag skulle svara ärligt, lugnt och sakligt. "Ja, jag är alkoholist."
Jag hade till och med skrivit en lapp med vad jag ville säga om jag skulle börja grina, för grinar jag så kan jag sällan föra ett samtal på en vettig nivå. Då hade jag planerat att räcka fram den lappen till honom över köksbordet och på den stod det "jag har varit nykter sen den 8/12"
- Vart tog du vägen?
Hans svar lät inte dröja, jag såg hur han tog ett djupt andetag, slöt ögonen, höll kaffekoppen mellan sina händer och började berätta. En historia som han aldrig berättat förut för någon, hans innersta hemlighet, hans största fiende i hans tankar.
Efter drygt en timme tystnade han. Jag vart helt tagen på sängen och två sekunder tänkte jag "men hallå vänta , stopp och belägg nu ett tag och backa lite här va - det va ju JAG som skulle outa mig för dig, vart tog min tid att få ge dig ett förtroende vägen?!" innan jag insåg vad som sagts.
Vi skiljdes åt lite senare, min lapp låg kvar i byxfickan och inget blev sagt av det jag ville att han skulle veta.
Jag vart däremot den första människan han berättade sin historia han burit på under större delen av sitt liv.
Veckorna gick och jag kände mig mer energifylld och hade ork att vilja stötta honom och finnas där för honom, men han fortsatte trycka undan mig. Jag försökte på alla sätt och vis.
1. Jag prövade att ligga på, höra av mig, fråga hur han mådde, berätta att jag fanns här.
2. Berätta hur bra jag mådde, så att han kanske skulle våga lätta sitt hjärta mer och inte tro att jag skulle haverera om han mådde dåligt.
3. Spelade svår en period, bara för att pröva om det funkade (har hört att det manliga släktet blir mer intresserade av att samtala och hänga då)
4. Spela död (nä, det va ett skämt)
Inget har funkat mer eller mindre. Han bor i sitt lilla skal men ibland kommer han ut och då verkar han vilja ha mig där, om än för en kaffe, men ändå.
-
Mötte hans blick, letade under hela samtalet idag efter det där jävla fönstret som Gud måste glömt öppna åt mig, tillsist stod jag inte ut längre.
- Jag måste gå tillbaka till jobbet, men kan du inte höra av dig om du vill hänga någon dag framöver?
Han svarade inte utan vände sig om samtidigt som han sa hej då och gick sin väg.

Hoppas att du får stanna i den känslan.

Kram

Långa långa lååååååånga tisdag. Trillat in i samma lunk och tankar på jobbet, jag vill inte vara dääääär! Jagvillintevillintevillinte vara där. Jävla fängelsehåla. Vill inte.

Hjälpte en vän med lite grejer över lunchen och sen träffades vi igen efterjobb. Det var mysigt att bara få sitta och prata och prata och prata. Var 1 år sedan jag pratade med henne. Så hon frågade om han exet som fuckade up mig. Jag svarade att jag helst inte vill prata om honom tills hon sa ”han är fan psykopat”. Och mina damer och herrar, jag trodde jag var ensam i världen attha sett igenom hans skal. Hon berättade hur hon stöttat ett av hans andra ex, uppenbarligen har han totalt brutit ned henne också.
Jag är inte ensam.

Men jag har mer eller mindre faktiskt kommit över honom nu, på riktigt alltså. Ändå lämnar hans namn ändå en bismak i munnen...

I kväll ska jag se klart Jackson dokumentären och sova tidigt. För i morgon kommer bli en fett intensiv dag.

Samtalet med min vän lämnade mig lite ledsen. Men det är helt okej. Jag får faktiskt vara lite ledsen ibland också. Det är livet.

Fridens ?

Varm kram ?? Lyckliga barn som får umgås med sin nyktra härliga mamma ❤️

... stor varm kram ?

När jag satt fast där nere på botten i blåleran, där, långt där nere där ensamheten och det stora svarta mörkret bredde ut sig med sin avgrundsdjupa sorg och sin fruktansvärda tystnad tänkte jag att det kommer inte vara någon som vill veta av mig om jag berättar det här. När jag kom upp till ytan. Om jag kom upp.
Det var som en melodi som hade hakat upp sig i mitt huvud, tänkte stundom att jag troligtvis blivit galen när jag liksom nynnade tyst för mig själv i mitt huvud.
"Aldrig någon som hjälper dig upp, aldrig någon som vill att du ska komma upp, för du har svikit alla. Fel fel fel."

Sen helt plötsligt släppte fötterna taget om botten och blåleran, och tur var väl det, för det enda jag tänkte var "Upp NU för fan Dee, upp upp upp, luft! Måste ha luft!" och simmade som en galning upp mot ytan. Jag tog chansen, kanske den enda jag skulle få.
Där låg jag och guppade på en av mina vrakdelar ett par dagar och bara hämtade andan innan jag började tänka att jag måste ta mig i land.
Paddlade på ett tag tills jag nådde land och väl på stranden tänkte jag att varenda jävel jag möter ska få reda på att jag överlevt! Överlevt!!
Jag ville ta tag i första bästa mänsklig varelse jag mötte där på min ö och bara ruska om personen och lite i extas, med ögon som tindrade av hopp om livet som en nyfrälst, och ropa "Jag klarade det! Jag, Dee, är den enda överlevaren från skeppsbrottet efter stormen! Hallå, fatta, jag lever! Och jag är nykter! Har inte druckit en droppe på 10 dagar!"
Jag mötte ingen på stranden.

Det gick en period till efter detta, där jag började bli tacksam över att jag inte basunerat ut något för bekanta. Inte ens för vissa närmre vänner. Jag började istället tänka på vilka det var smart att berätta för.
Vilka behöver veta?
Hur gör jag om jag behöver tacka nej till alkohol med en följdfråga från någon jag inte haft med i kalkylen över "de förtrognas lista"?
Jag har gått och grubblat på detta ett bra tag och har ibland svårt att finna en handlingsplan för framtida "outanden". Det är då jag frågar mamma. En av mina jobbigaste frågor till henne faktiskt, men en dag tog jag mod till mig med gråten i halsen.
- Mamma, tycker du att det är pinsamt att jag är alkoholist? Är du besviken på mig?
Svaret kom snabbt med en förvånad min från mamma och ett leende.
- Nej absolut inte! Varför tänker du så?! Jag tycker du är så himla stark i ditt beslut, det är superbra och pappa och jag är stolta!
Jag tog en hel del med mig i det där svaret, som jag hoppas att jag resten av livet kommer att bära med mig som en fin liten skatt att plocka fram när jag behöver.
Det kanske är så jag måste börja tänka, att det inte är så farligt och att utomstående kanske inte alls tänker det jag skrivit ett manus om att de ska tänka?
Det kanske är coolt?
Jag kanske ses som stark och modig. Inte så jävla dekis trots allt. En modig problemlösare.

Jag tycker det här är en intressant punkt i nykterheten, därför väljer jag att namnge detta inlägg som "När ska man berätta? DEL 1", med tanke om att återkomma till detta ämne när jag känner för det.

Idag känner jag mig stor.
Jag orkar och kan och närvarar. Jag är precis den mamma jag vill vara. Det går trögt med jobbet men jag är tuff. Jag tänker bara ganska lite på döden och poängen. Tack livet för att jag är nykter.