Senaste kommentarerna i forumet

Jag har nog alltid varit bra på att sätta ord på vad jag känner.
Alltid bra på att höra vad jag själv tänker och på något vis förmedla det, både för mig själv och för andra.
Men med dig blir allt bara ett kaos av tankar som sticker iväg. Känslan är dunderhärlig men så sjukt frustrerande på en och samma gång.
Att få en stund tillsammans med dig innebär liksom ett mindre kaos av känslor som sticker högt och lågt, kors och tvärs och huller om buller.
Jag har varit helt upp över öronen betuttad och förtjust i dig sen första gången vi två började konversera med varandra.
Den ärlighet och omtanke som präglat vår relation, vill jag värdesätta med den finaste jag har.
Det djupet på samtalet och på det sättet du vidrört min själ, tror jag faktiskt inte att jag funnit tidigare.
Jag önskar så att jag inte haft alkoholen i mitt liv när vi sågs på tu man hand i vintras.
Det är nog det enda jag riktigt grämer mig över, resten vill jag ändå på något sätt se som en erfarenhet att bli stark i. Min nykterhet och resan till att bli nykter vill jag välja att se som en superkraft jag faktiskt är ödmjukt tacksam över, nästan som ett hemligt triumfkort. I det tysta. Jag vet vad jag är kapabel till. Bara jag vet hur stark jag kan bli.
Jag ser generellt på mig själv med en ny nyans, som en tuff brud i lyxförpackning ibland - jag tycker om mig själv på ett helt annat plan och mycket högre dimension nu, vem skulle inte bli tacksam för det?

Vi är inget speciellt för varandra längre, fastän du i alla fall är snudd på allt för mig.
Jag bär fortfarande min nykterhet som en hemlig skatt jag noggrant och omsorgsfullt tar hand om, en skatt jag en dag förhoppningsvis kommer kunna få dela med mig utav till dig. Vid rätt tillfälle.
Kanske du skulle få de svar på de frågorna du säkert har om du bara visste?

Varje minut, varje sekund med dig får ju ett slut oavsett om jag vill eller inte. Oavsett vilket manus jag än försöker få ihop så är det bara så.
Någon skrev till mig här på forumet alldeles i början av min resa:
"Tänk på vad härligt att kunna få säga till honom att du tycker om honom när du är nykter. Även om han inte kanske besvarar eller känner lika dant så är du ändå ärlig mot dig själv"
Kanske det är så enkelt? Livet?
I grund och botten handlar hela grejen om att vara ärlig mot sig själv?

Du gjorde mig sällskap idag en stund. Vi har inte setts sen i mars och vi har inte pratat på en månad. Jag har i ärlighetens namn gjort ett ärligt försök att glömma dig. Glömma oss. Glömma vintern, glömma känslor. Utplåna känslor. Utplåna minnen.
(Det gick ju sådär.. Typ med beröm icke godkänt, dagens betyg skolan har skulle väl vara ett F om jag fattat det rätt hur Underkänt ser ut på papper?)
Vi gick och småpratade bredvid varandra en stund. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa, hörde knappt vad du sa eftersom mitt hjärta bultade så hårt, men precis innan vi skiljdes åt hör jag mig själv säga:
- Jag tycker om dig Mr J. Jag tycker om dig så himla mycket. Och jag saknar dig!
Du såg på mig. Du log, Du tog min hand, du drog mig intill dig. Du höll om mig. Jag tryckte mitt ansikte mot din hals och luktade på dig, som jag alltid brukar göra när du håller om mig. Din lukt fick varenda receptor i min hjärna att bara trycka på knappen "fullt ös, lukta, lagra och föreviga".
Vi stod där och höll om varandra i parken en stund innan vi skiljdes åt, när vi tillsist släppte taget om varandra, så tog du mina händer och höll dom en stund, sen vände du dig om och vi båda gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Resterande dagen förstår jag inte hur jag har varit kapabel att fullfölja to be honest.
Helt upp över öronen. Utan att kräva någonting tillbaka.
Det får liksom bara vara i stunden.

/Dee

Nu var exet full igen på sin pappa-vecka..Sonen vill inte dit mer..Jag är glad att sonen är stor och kan säga ifrån..Jag blir så trött och förbannad..Tittar på hus långt härifrån, närmre havet..Det är min nästa ide..Lämnar inte sonen själv i trakterna utan att han måste vara stor nog att klara sig..Pratade med en av döttrarna som tyckte det kunde vara bra..Vill inte vara kvar i denna bygd för länge där exet och hans nya, spiller över sin fylleskam på oss.. Jag har inget som binder mig här sen..Denna jävla alkohol som förstör så mycket...Känner ilska och frustration..Kom precis på att imorgon har jag varit nykter 3, 5 år...Tiden går fort..Läste något bra på forumet..”Vill inte slösa bort min tid på någon som slösar bort sin tid..Angående medberoende eller Pardrickande, där den ena vill sluta dricka..Ett himla tidsslösande med alla former av beroenden....Kram

Hej!
Har säkert missuppfattat detta med forumtrådar helt men jag försöker, gör jag fel snälla rätta mig!

Vet egentligen inte vad jag vill skriva, mer än att denna sjukdom dödar mig. Jag är högfungerande (grattis till mig!) och jag har börjat plugga läkarlinjen och allt är ... helt vidrigt, på riktigt vidrigt. Jag tar återfall titt som tätt och missar veckor av studier, men sen tar jag igen det efter en avtändning och jobbar ikapp. Har hittills fått godkänt på allt och jag tackar gudarna. Men jag märker hur jag blir bitter, alla snackar om hur tuff utbildningen är och jag blir arg, jag tänker: men ni tampas inte med beroende! Ni har inte haft åtminstone fyra veckor stryket från schemat pga avtändning och delerium och helvettes kval. Ni jobbar inte 50% extra på kvällarna för att täcka upp för er mamma som spelar bort sina pengar och ni VET INGENTING.

Jag blir bitter, jag ser det. Några råd?

Tittar på min rubrik som inte är lyckad men ändå, ärligt, hug länge står man ut så här? Är inne på fjärde året av tungt missbruk som jag döljer för alla, hela livet är ett myglande. Vart går gränsen?

Då får du dubbelvinsten. Nykter och vältränad. Heja livet!

Tack för att ni bryr er. ?

Förlåt att jag inte hört av mig på ett tag, vet ju hur orolig jag själv blir när någon vanligtvis aktiv "försvinner".

Vill och kan av olika skäl inte skriva mer än att jag lever och mår bra. Återkommer.

Och, som vanligt, kom ihåg:
Ta alltid ut glädje i förskott - det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan.

Kram på er

Jag sliter med mitt kreativa jobb. Jag blir stressad och hatar alla som är framgångsrika. Jag tycker synd om mig själv och önskar att gud fanns.
Min hjärna tjatar på mig att jag ska lösa det med slukhålet. Bara ta ett dygn och dricka så att jag orkar tycka det är kul att jobba hela natten och känna mig som ett mörkt geni. Så att jag blir av med ångesten.
Nähe serru hjärnjävel för ångest är min frukost nuförtiden. Jag äger mina känslor.
Jag tänkte att det hjälper att få ner det här. Så att det blir som att jag har lovat. Jag ska inte dricka. Jag ska ta mig igenom det här.
P&K

Hej på er? Jag vill bara berätta att jag varit nykter i 57 dagar idag⭐️ Tycker att det går bättre och bättre. Ni har alla gett sånt fint stöd genom att jag läser era kloka och bra tankar om livet här på forumet❤️ Sen har jag börjat att träna??‍♀️, hade jag inte trott för några månader sen. Kram på er?

Välkommen! Du börjar din tråd med "Tips & råd" om du vill får du gärna specificera lite. Kanske har du hittat det du eftersökte i andras trådar, om inte så berätta gärna lite mer.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det ”hörs” liksom i dina texter att det hänt mycket med dig. Önskar dig en vecka full med lätta steg.

Livet rullar på och det är ett behagligt lugn över dagarna, är väl i ett uppvaknande fortfarande. Det är väl nu man skall försonas med saker i livet som alkoholen varit orsak till för att senare kunna börja bygga sitt liv.
Orsak och verkan, förståelse för mig själv och mina val i livet utan att lägga det i ångestsäcken, bara titta på det och se att så här var det och sen lägga undan det.
Svårt men känner att jag är på väg och att säcken lättar för varje gång jag packar upp något ur den.
Så med lättare steg börjar jag denna veckan och väljer att vara nykter idag// kram Strulan❤️

.....tröttheten?
Tycker jag gått omkring och gäspat sedan början av mars. Vill bra sova sova sova. Tött! Trött! Trött!
Tvingar mig ut på träningspass, promenad, jobbet, någon gång aktivitet med familjen eller vänner.
När kommer jag få skörda frukterna av att leva hälsosammare? Att jag tränar idogt, äter riktigt nyttigt och inte längre brukar varken alkohol eller nikotin? När ska kroppen belöna mig för min snällhet?
Är jag för girig? Har jag för stora krav? Är förändringana så små att de drunknar i de vanliga skiftningarna? De eviga cirklarna - bra dåligt, bra dåligt, bra dåligt. Blir de bra inte bättre än så här? Blir det dåliga inte bättre med tiden?

Förtvivlar idag!

För din kommentar!! Den värmde verkligen ??

Du fixar det, jag tror på dig.?
Kramar
???

Vi drar till Grekland på semester nästa vecka. Jag kommer att dricka alkohol men under kontrollerade former. Vill ha en skön vecka och ladda batterierna. Märker jag att det blir för mycket vin får jag helt skippa alkoholen. Det gäller att vara på sin vakt!

Tråkigt att höra att du blev tvungen att ta bort dina inlägg.

Tack för dina rader, blev faktiskt lite orolig.
Jaha, det var verkligen synd för alla som ännu inte läst dina trådar. Vårt tragglande och kömpande, en lång tid med K. Hört något från henne? Fint aft höra att du mår bra. Vi hörs, ta vara på dig, kram
//PP

Mina tre:
- mitt barn såklart! ❤️
-mina drastiskt förändrade alkoholvanor. "Klappar mig själv på axeln"
-alla fina, omtänksamma människor som finns runt omkring.

Mina fina vänner,

förstår att ni inte förstår... Men en person som inte vill mig väl - har listat ut att jag är jag.

I övrigt mår jag väldigt bra. Man får tydligen sålla lite i sin bekantskapskrets emellanåt bara, men där en dörr slås igen öppnas en annan.

Löv u all!

Hej vännen,

Grattis till dina dagar! Låt det bli många tusen till!

Förstår att du inte förstår... Jag skriver väl det rätt ut. En person som inte vill mig väl längre - har listat ut att jag är jag.

Men jag kikar in här ibland och tittar till er alla. I övrigt mår jag jättebra, vilket jag hoppas att du också gör. <3

Bamsekramen

Och konstigt nog hjälpte detta återfall att snabbt komma tillbaka. Det vara som att jag nu slutligen fått allt bekräftat för mig själv.
Blåmärken på kroppen, bråk och illamående.
Jag har fått det bekräftat vad jag inte vill!
Nu infinner sig lugnet i beslutet och vilka vänner och situationer jag väljer bort.
Igår styrketränade jag, lyfter tungt och känner mig tacksam och stolt!
Jag skäms inte längre! Jag är öppen och jag kan kan inte dricka alkohol inte ens ett glas.
Jag accepterar det nu.
Ha en fin fredag kram ?

Ha en fin helg, du också! Så skönt att kunna völja aktiviteter. Inte bara för alkoholens skull, utan för att du är en fri människa med egen vilja.

Fredag och 74 dagar och det rullar på i vardagen. Tar min stund här varje morgon och hämtar styrka från er och era strider.
Draken ligger och väntar på att jag skall falla, för fällorna finns där men känner att jag har lite koll på när suget skall komma.
Är jag samma människa som satt hos läkaren den där dagen, nej då hade jag gett upp ville inte vara med i den där leken längre.
Nu strider jag varje dag för att komma till ett liv jag vill leva, med små steg tar jag mig dit.
Flyr till gymmet, tar ut stress och frustrationer där innan suget kommer.
För att ligga lite före och ha en plan är viktigt för mig, har blivit som en hobby att verkligen förstå mig själv. Väljer fortfarande med omsorg vad jag vill delta i, kommer kanske alltid att göra så.
Med morgontankar från torpet önskar jag er en fin helg med styrka och mod // kram Strulan❤️

Vilket strålande tips här på ahjälpen, tacksamhetslista.
Tidig morgon och jag är tacksam över:

Mina barn förstås de hamnar såklart alltid överst.

Läget på mitt hem - längtar efter att komma ut på morgonpromenad.

Min längtan ut o efter träning. Den längtan är långtifrån självklar varje dag.

Vilka 3 saker är du tacksam över idag?

• Att jag har fått sova riktigt gott en hel natt.
• Att jag tog mig igenom gårdagen nykter och ska vara nykter idag också.
• Min hund.

??☀️

Jag har för länge sedan slutat räkna, låter en app räkna åt mig istället. (sobertime)
Ibörjan var det otroligt mycket fokus på hur många dagar jag hade bakom mig.
Första veckan. Första månaden. Första tre månaderna.
Jag har känt mig stark, har klarat av ganska många after works nu (tvingar mig själv med, för nog fan ska jag vinna tillbaka mitt gamla liv fast nykter.) Ibland går det bra. Lätt. Självklart att vistas i en krogmiljö nykter. Andra dagar rasar jag ner i nått jädra hål, det är inte djupt, men tillräckligt för att jag ska märka det.
Det har aldrig varit svårt just där och då. För mig kommer det dagen efter.
Jag känner mig låg, nedstämd, tycker det mesta är segt som tuggummi att ta sig ann. Orkeslös.
Under den allra första after worken jag var på hände något som gjorde att jag dagen efter förstod var symptomen på hur mycket inre stress jag hade av situationen.
Jag beställde mitt alkoholfria vin och skulle betala men koden till mitt kontokort var helt spårlöst borta ur huvudet på mig. Jag kunde verkligen inte minnas en enda siffra när jag stod där i kassan men tänkte att det kommer väl snart tillbaka igen, om en stund, om jag slutar stressa över vad det var för kod.
Jag satte mig med min mobil och skrev ner en massa olika sifferkombinationer men inget stämde, under tiden vi satt på stället.
Så konstigt. Jag har ju haft samma kod till kortet i över 3 års tid.
Helgen gick. Ingen kod. Tillslut fick jag ringa banken och be om hjälp. Jag fick tag på min kod, tittade på sifferkombinationen och kände verkligen inte igen koden.
All denna stress kring den allra första after worken som jag dessutom blev stengrillad på (se ovan inlägg) mynnade ut i en total blackout. Kortslutning. God natt och good bye.
Så det var kanske lite tuffare än vad jag trodde det egentligen var.
Efter den sessionen har jag haft så många toppar och dalar kring tankarna om alkohol. Det har varit så jävla jobbigt. Det har varit så jävla enkelt. Det har varit så självklart.
Det har liksom bara varit så mycket mellan ungefär dag 130-160. Extra allt. Extra Dee delux med krydda.
Men på något vis har jag alltid kommit till den enda tanke jag vet är pålitlig och det enda jag vet funkar:
- Dee, ta aldrig första glaset. Det blir inget bra då.

Igår var en sån dag där jag, Dee, va drottning av livet. Arbetsdagen flöt på, körde ett tungt benpass med kollegan efteråt, och flög hem på endorfinerna träningen gav efteråt.
Så räcker det med att jag sover crap. Och arbetsdagen inte börjar som jag regisserat den att börja. Och jag låser in mig på toan och gråter för att jag just varit med om något så tragiskt sorgligt på jobbet att det bara brister, för att det bara är fel dag. Fel tillfälle. Fel timme liksom.
Och någon trycker till mig för att jag råkat missa en sak.
Hur kunde jag missa det?
Jag som alltid dubbelkollar allt jag gör och försöker prestera mitt yttersta för att allt ska bli bra.
Och när jag sitter där och känner mig ensammast i världen och bara vill träffa en trygg punkt, ta en promenad i solen med efter jobbet, hör jag självklart av mig till min obesvarade kärlek, som lite snyggt avböjer min inbjudan till promenad. Jag vet ju redan att han inte verkar vilja träffa mig, men varför inte lite självspäkning on top of it all liksom?
(Varför dröjer jag mig kvar? Det har gått 5 månader sedan vi var något mer för varandra liksom.)
Det är då den där övermodiga svärdslukerskan Dee lägger det brillianta förslaget, efter att ha lipat på toa och gått med ångest en hel dag, om att "vi kan väl gå och ta en aw efter jobbet?".
Smart.
"Självklart kan jag ta ett glas. Ett glas vin, det skulle va så skönt att få bort den här jävla ångesten som äter upp mig inombords. Klart jag ska ha ett glas vin." Väldigt högljudda tankar idag må jag säga, men som vanligt sköljde jag ner dom med alkoholfritt bubbel.

Jag ser klart och tydligt mina triggers. Det tror jag du som orkat läst det här också ser.
1. Dålig sömn.
2. För mycket av krogmiljö är inte bra.
3. Lobotomera mig och sluta vara kär och bli besviken.

Synnerligen ett sjukt destruktivt inlägg, jag ber om ursäkt (orkar själv inte läsa nått som inte innehåller inspiration för närvarande).
Fredagens mantra blir:
- Ny dag, nya tag!!
Samt en tacksamhets-lista. Alltid ett vinnande koncept (tack för bra inlägg på startsidan från alkoholhjälpens medarbetare!)